Transportörtrubbelintriger har verkligen fått stå tillbaka för skytteltrubbelintriger på sistone. Rymden känns alltmer ogästvänlig i bägge Star Trek-serierna för ögonblicket, med en massa blixtnedslag, oförutsägbara väderomslag och krashlandningar på ogästvänliga planeter och månar så fort någon ger sig ut i en skyttel (överdriver bara en smula). Så när Janeway och Chakotay störtar med sin skyttel efter att ha överraskats av en hiskelig storm, så känns det verkligen lite som ett dussinanslag för ett avsnitt. När bägge dör ganska omgående höjer jag dock på ögonbrynen. Och när avsnittet börjar om igen efter det, från typ scen två i avsnittet med de två snicksnackande i skytteln igen så lutar jag mig framåt i tv-soffan. Något konstigt är på gång, om än en smula bekant.
Tidsloopar har jag ju sett förut. “Måndag hela veckan”-stämningen finns till exempel i The Next Generations Cause and Effect, precis som i Discovery-avsnittet Magic to Make the sanest man go mad. Men den här tidsloopen börjar skeva ganska snart. Ibland är inte Chakotay medveten om att tiden upprepar sig, och sedan accelererar allt lite ytterligare när Janeway börjar stå vid sidan av och se hur resten av crewen försöker rädda hennes liv.
Den tredje fasen i förvirringen inträffar när Janeways sedan länge döda farsa plötsligt kommer inknallandes på Voyager, Han förklarar för henne att hon också är död och att det är dags att dra till efterlivet. Men se, det vill inte Janeway, oavsett hur mycket han tjatar och pedagogiskt försöker förklara för henne att det är det bästa för henne. Till slut är han så jobbig att Janeway börjar bli lite misstänksam, och då börjar även små fragment av ytterligare en verklighet komma in i hennes medvetande. I det håller hon på att bli återupplivad av hololäkaren och de andra. Kanske är det den dimensionen som är verkligheten, och den där jobbiga typen som ser ut som farsan som är en illusion, hoppas Janeway (och då måste jag förstås tänka på att det här avsnittet påminner lite om Distant Voices).
Det finns många rätt härliga scener i Coda, även om härligt kanske inte är riktigt rätt uttryck att använda. Men ändå, hur många får till exempel chansen att , som Janeway, vara med på sin egen begravning och höra alla talen om hur fantastisk man är? Scenen där hololäkaren avrättar Janeway med giftgas eftersom hon är sjuk är också helt bisarr och brutal. Sedan kanske jag tycker att den del av avsnittet där Kes försöker hitta Janeways själ (medan hon sitter bredvid) är en smula seeegt.
Framför allt är det ändå en ganska rolig idé som man lanserar i det här avsnittet. Den att personen som kommer och vill att du ska följa med in i ljuset när du håller på att dö egentligen är en parasit som vill livnära sig på ditt medvetande. Kanske är alltså själva döden en parasit i din hjärna som tjatar på dig att ge upp och sluta leva (ska genast se om Sjunde inseglet och se om den tolkningen fungerar där)
Urnöjd med det här avsnittet. Älskar när Star Trek gör de här mardrömsliknande avsnitten, de blir verkligen ofta väldigt lyckade. Sedan kan man ju tycka att det är lite märkligt att Janeway är mer fäst vid sin besättning än vid sin farsa, det vill säga hellre hänger kvar som spöke på Voyager än spenderar (vad han utlovar som) efterlivetkvalitetstid med honom. Men det får hon ta med sin terapeut när hon kommer tillbaka till Jorden.
Betyg: 9/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 462 tv-avsnitt.
