DIS: Magic to make the sanest man go mad. Det med personalfesten, timeloopen och Mudds återkomst.

dis magic

Tidsresor, anomalier och avvikelser i rumstiden är ju favoritämnen för Star Trek-författare, kanske tydligast i den första säsongen av Voyager (som jag ju fått göra ett avbrott i bloggandet om för att istället fokusera på Star Trek: Discovery). Nu ger sig alltså även den senaste inkarnationen av Star Trek in i den välbekanta leken med intriger där tiden inte längre fungerar som förväntat. I det här fallet rör det sig om en tidsloop, ett skeende som upprepas gång på gång. När jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt själv en vag känsla av déjà vu, men förnedrande nog krävdes det att jag tittade på After Trek för att inse att det här är ett tvillingavsnitt till The Next Generation-avsnittet Cause and effect.

Discoverys tidsloop är lika dramatisk som förlagan i TNG, den börjar med en personalfest och slutar med att skeppet sprängs i luften – om och om igen. Den är däremot inte förorsakad av någon mystisk och oförklarlig reva i tid/rum-kontinuiteten, utan verket av en gammal bekant som är ute efter hämnd.

Mudd är tillbaka. Igen. 

dis magic 2

Och han är både förbannad och listig. Han smugglar sig in på Discovery genom att gömma sitt skepp i en gormagander – någon form av utrotningshotad rymdval/drake/manet. Federationen framstår för övrigt som en framtida variant av Greenpeace, så engagerade som man är i alla livsformer som man råkar på i rymden ––trots att man faktiskt befinner sig mitt uppe i ett brinnande krig.

Genom att fånga skeppet Discovery i en tidsloop så hoppas Mudd kunna få tillräckligt många försök på sig att lista ut vad som som ligger bakom skeppets smått magiska sätt att navigera runt i världsrymden, och sedan stjäla den. För när alla andra blir nollställda och börjar om sin dag från början igen när loopen startar om, så minns han allt. Sa jag alla andra? Tack vare sin märkliga merge med björndjurs-dna:t för något avsnitt sedan så påverkas inte vetenskapsofficeren Stamets av loopen, utan han minns allting. Och i varje ny loop måste han snabbt försöka 1. förklara läget för olika nyckelpersoner, 2. få dem att tro på honom. 3. tillsammans med dem komma på ett sätt att ta sig ur loopen.

Old school-trek

dis magic 3

Precis som i förra avsnittet, med resorna in i Sareks medvetslösa hjärna, så känns den här upplagan av Discovery mer old school än de första avsnitten. Kanske för att det håller en något lättsammare ton än något vi sett i Discovery hittills – vilket är rätt så imponerande med tanke på hur många som dödas i det här avsnittet, vissa flera gånger.

Kanske är det feststämningen på personalpartajet? Michaels förskräckta monolog kring att hennes största skräck är social interaktion? Kanske är det Stamets personlighetsförändring, fortfarande wild and crazy liksom. Och så den lite nostalgiska strukturen på avsnittet på det. Alltså ett äventyr som man finner en lösning på  i samma avsnitt, dessutom med en komisk twist på slutet. Andra gammeldags inslag är det faktum att intrigen bygger på en mer eller mindre osannolik kristall eller maskin som sätter vanliga naturlagar ur spel. Dessutom med en rollfigur som introducerades redan i originalserien på 60-talet. Och på tal om 60-talet…nivån på det roliga skämtet på slutet, att det är ett öde värre än döden för Mudd att återförenas med sin fru – är det här Star Trek eller Lilla Fridolf.

Michaels kärleksliv. 

dis magic 4Här börjar det hända en hel del Michael hånglar faktiskt i det här avsnittet! Tyvärr inte i den sista loopen, så det är väl inget hon kommer att minnas överhuvudtaget. Men det är ju definitivt romance på gång mellan henne och Ash Tyler, nykomlingen ombord. Det kan ju ställa till med en hel del komplikationer om han visar sig vara en förklädd klingon, som många tror, eftersom…

Veckans Vuq-spotting

fortfarande är nere på noll. Var har vår favoritalbinoklingon tagit vägen?

Men som helhet…

Blir det här riktigt bra. Tidsloopen fungerar faktiskt förvånansvärt väl för att bygga ett avsnitt runt.  Det blir till en extra intressant twist att det liksom gäller att avbryta den här tidscykeln vid rätt tillfälle, för de som dör under den avslutande loopen lär ju fortfarande vara döda när man återvänder till den linjära tiden på nytt,

Så intressant, för övrigt…att de pratar om fyrdimensionell teknik i det här avsnittet då jag läste om någon liknande teknikevolutionär fiktionsteori i romanen Three Body Problem häromveckan.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 7 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 360 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

 

2 thoughts on “DIS: Magic to make the sanest man go mad. Det med personalfesten, timeloopen och Mudds återkomst.

  1. Tycker det här var det bästa avsnittet hittills. Hatade inledningen, den där jävla festen… Vill ha stelt mingel i obekväma uniformer och absolut ingen hip hop! Men sen vände det helt för mig. Just för känslan, välbekant tema, avslutande historia och allt det där. Första avsnittet som känts “riktig” Star Trek tycker jag. Bra techno babble med, något om att han måste fått hjälp av “fyrdimensionella varelser”, det gillade jag. Till och med det pajiga slutet var bra, även om det skar sig lite med seriens hittills så mörka ton, jag menar, han kommer undan med en varning och alla är på glatt humör, detta trots att han dödat hela besättningen flera gånger om i en plan att försöka sälja skeppet till klingonerna så de kan vinna kriget! Störde mig lite på att den där fula gubben hade en fru som såg ut att vara tjugo-tjugofem någonting, men det är kanske för att få det att gå ihop med deras åldersskillnad i originalserien? Minns inte de avsnitten så bra. Men slutet kändes bara sååååå TOS att jag fullkomligt älskade det.

    Fast kunde de inte bara skjutit ihjäl den där rymdfisken med en fotontorped istället för att ta ombord den, när Stamets väl börjat fatta vad som hände?

    Like

  2. ToT says:

    Vi brukar väl se tidsloops-avsnitten från perspektivet av den karaktär som inte påverkas av loopen? Det var kul att se det från de andras perspektiv istället. Kanske var det en smula övertydligt, men jag gillade att de använde tidsloopen som en metafor för att bryta rutiner och mönster och våga något nytt (även om det nya är att inleda ett förhållande med en klingon-spion (kanske)).

    Betyg?

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s