I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Enterprise har ett svårt uppdrag den hör gången, de ska upprätthålla fredan mellan tvillingvärldarna Arima och Mazda. De rivaliserande folken där har hållit liv i sin konflikt ända sedan de var primitiva stammar. Nu sitter de på varsin planet och bekämpar varandra på ett högteknologiskt sätt, om än med religiösa förtecken. Federationen har gått emellan (får de göra sånt?) för att hindra de två civilisationerna att ta kål på varandra. Men nu närmar sig den heliga dag då de religiösa överhuvudena för respektive religion ska återkomma till sina folk och ge order om att det är dags för den sista och slutgiltiga striden. (Älskar för övrigt hur planeternas månar går som i en åtta mellan Mazda och Arima.)
Tydligen är det enda som kan skapa krig mellan de två folken att slänga in en förvirrad professor i konflikten. Den klåfingrige professor Whipple kan inte låta bli att försöka uppfinna en portabel transportör, och råkar då teleportera sig till både Arima och Mazdas tronrum, samma dag som de väntar på att deras respektive gud ska återvända till dem. Ja, professorn behöver inte ens säga något, arimerna och mazdanierna vet att uppenbarelsen av Grolgar och Vengwal innebär att den sista striden stundar. För säkerhet skull verkar de två folken ha skaffat sig identiska religioner, förutom namnet på den som de dyrkar.
Whipple försöker reparera skadan genom att skapa ett magnetfält i rymden mellan de två planeterna för att hindra deras skepp från att skadra varandra, men i stället för att sära de stridande åt så drar fältet till sig de bägge flottorna. Och sedan lyckas Whipple teleportera sig ut i rymden där han hojtar lite saker om sitt predikament, något som de styrande på Arima och Mazda tolkar som ett fredsbudskap.
På något konstigt sätt lyckas alltså Whipple skapa fred, men bara efter han att nästan dragit igång världarnas krig. En del skumma saker här: Varför pratar Kirk med Whipple om ett tidigare äventyr, som om vi som läser skulle känna till det? Slarvigt! Och är det verkligen sant att Kirk undviker att kalla in förstärkningar när det ser ut som om det ska bli krig mellan de två planeterna, eftersom han skulle se det som ett personligt nederlag. Inte helt säker på Kirks värdegrund här faktiskt!
Som helhet, ett lite kul avsnitt som lyckas kombinera religionskritik med en fumlig professor som räddar två världar från ett blodigt krig. Vad mer kan man önska sig?
Det här är nummer 51 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i mars 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Tillbakablickandet fortsätter. Förra numret av Gold Keys Star Trek-serietidning var en fortsättning på ett gammalt avsnitt från originalserien. Och här blir det nu en del två av ett legendariskt äventyr i den tecknade serien. Har man svårt att komma på nya idéer, eller har någon från Star Trek-HQ surnat till över allt för fantasifulla fantasier i den tecknade serien?
Hur som helst så innebär det här, precis som i Star Trek #49, att en hel del rutor i den här serien går åt till att rekapitulera vad som redan har hänt. Det är lite synd, och ger en lite rumphuggen känsla på hela anrättningen. Men som extremt överinläst på de tecknade serierna är jag förstås glad över att få träffa de där hemlösa rymdvarelserna utan näsor på nytt.
Själva storyn är också redan från början ovanligt surmulen, för att handla om Federationen och Stjärnflottan. Enterprise ska få ett nytt tillskott till sin besättning. Jinz, en ung man med en farsa som är Stjärnflottehöjdare. Men redan innan han sätter sin fot på skeppet har Scott och McCoy dömt ut honom som en bortskämd nolla som bara tagit sig fram genom nepotism. Men när Jinz väl transporterats över till Enterprise så är han väldigt tydlig; han har inget intresse av att göra en karriär inom Stjärnflottan, han ville aldrig komma till Enterprise, utan hade varit fullständigt tillfreds med en mindre prestigefylld plats att tjänstgöra på.
Kirk tror fortfarande på att det ska gå att få den här killen att ändra åsikt, så han tar med honom på ett landstigningsuppdrag. Mitt ute i rymden har man nämligen på nytt stött på sanoorerna. Det där folket som återvände till sin hemplanet efter 500 000 år, bara för att inse att det bodde folk där. Och när man försökte vräka de nya invånarna (som egentligen var ättlingar till de svaga och gamla som sanoorerna lämnade kvar när de drog) så gick Kirk och hans manskap emellan. Nu har man i stället flyttat till en radioaktiv planet, där man på ett nästan mirakulöst sätt utvunnit livsmedel och förnödenheter av någon form av mossa.
Men alla är inte så glada över den nya tillvaron. Ett gäng yngre människor kallar sig själva för Returners, och har inte gett upp tanken på att återvända till sin gamla planet. När Kirk nu kommer på besök är de bara intresserade av hämnd. Efter ett extremt snabbt maktövertagande så tillfångatar man Kirk och Jinz, och vägrar sedan att ge dem motgiftet för den radioaktiva strålningen, vilket innebär att deras hud och kropp efter ett tag börjar bli genomskinlig på ett jättekonstigt sätt.
Som vanligt är det McCoy, Spock och vetenskapen som räddar Kirk och hans besättning. Uppe på Enterprise har man kommit på ett sätt att få planeten som Ssanoorerna bor på att börja blomstra. Och när de börjar bomba planeten med den här genesisliknande kemikalien så ändrar även de flesta returners. Varför krig när man kan bo i ett grönskande paradis i stället?
Men inte alla. Rebelledaren gör ett försök att skjuta Kirk innan hans revolution hinner blåsas av. Den unge Jinz offrar då sitt eget liv för att rädda Kirk. Detta trots att han var beredd att offra Kirk för att själv få överleva för bara en liten stund sedan. Och på Jinz begravning tänker Kirk mörka tankar om den som egentligen är mest skyldig till den unge mannens död: en far som tvingade sitt barn att gå i hans fotspår. Ett ovanligt mörkt slutackord för den här serien, och ett slags kommentar kring Stjärnflottans inre liv som vi inte får se så mycket av.
Lite udda känns förresten även den lättklädda klädsel som Sanoorernas värdinna för utomplanetära besök har.
Det här är nummer 50 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i januari 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Det finns en liten trend i de senaste äventyren som jag läst i de gamla Star Trek-tidningarna från slutet av sjuttiotalet. Allt oftare har man börjat hänvisa tillbaka tillbaka till tv-serien. I A Warp in Space gör man den kanske starkaste kopplingen till tv-originalet hittills. Det är nämligen fråga om en fristående fortsättning på TOS-avsnittet Metamorphosis. Ni vet, storyn där ett kvinnligt energifält kanaliserar sin energi genom en döende kvinna för att kunna bli ihop med warpdriftens uppfinnare, Zefram Cochrane.
Den där energitjejen var ganska så bestämd kring att hon gärna ville vara ifred med sin älskade Cochrane framöver, men trots det så bestämmer sig Kirk och de andra för att störa kärleksparet. De behöver hjälp med ett mysterium. Stjärnflottan har testathyperwarpfarkoster, men de försvinner i tomma intet. Och vem är mer lämpad att komma till assistans än mannen som uppfann warpdriften på Jorden.
Energifältsvarelsen vet vad som hänt med de där försvunna skeppen, men säger inget. I stället hoppar hon ur människokroppen hon levt i för att i stället skydda Kirk och de andra när de själva testar jättehöga warphastigheter. De behöver all hjälp de kan få, eftersom konsekvensen av att trycka plattan i mattan på Enterprise blir att man hamnar i hennes och andra energifälts dimension (även om de här mer ser ut som moln eller dimmor jämfört med de mer färggranna energifält som fanns med i tv-avsnittet).
Egentligen får ingen människa som tagit sig in i den där dimensionen återvända hem. (Det kvinnliga energifältet får sig också en uppsträckning, hon borde inte vara ute och ragga killar i vårt universum.) Det uppstår en del tjafs, men till sist lyckas både Enterprise och Cochranes älskade väsen ta sig tillbaka till det vanliga universumet. Allt slutar lyckligt, men jag antar att Federationen sätter upp hastighetsbegränsningar framöver.
Själva systemet med warphastigheter är inte helt enkelt att förstå sig på, tycker jag. Men det har också varit lite olika bud om det där, under olika perioder av Trekäventyrsproduktion. På Memory Alpha finns i alla fall den här listningen av olika warpdefintioner.
Att återberätta det gamla tv-avsnittet tar upp ganska många serierutor av det här äventyret, men A Warp in Space känns ändå som en betydligt mer sammanhållen och komplett story än de två senaste, som var ovanligt röriga. Det enda som lite skaver är att det där energifältets övertagande av en människas döende kropp känns betydligt mer brutalt och oetiskt i serieversionen, än som jag minns den från när jag såg den i tv-serien. Det verkar ju bara vara energivarelsen som bossar över den återupplivade människans psyke. Eller?
Det här är nummer 49 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här seritidningen kom ut i november 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt.
Ett Agatha Christie-doftande mordfall bjuds det på i det här 48:e numret av Star Trek-tidningen. En berömd forskare, Patrick Moore, ska få skjuts med Enterprise till en stor konferens. Men med på skeppet finns också en assistent och två rivaliserande vetenskapsmän. När Moore hittas död i en av korridorerna försöker Kirk leka Poirot och lista ut vem av de tre som begått mordet. Eller…egentligen är det väl Spock och hans logik som leder fram till svaret på gåtan.
Det är en rätt kul idé att göra om Enterprise till Orientexpressen, och som vanligt är väl det allra roligaste att på olika sätt försöka förvilla läsaren kring vem som begått mordet, bägge de två vetenskapsmännen ombord tycker rysligt illa om Moore, att en av dem är en femme fatale-liknande diva gör inte saken sämre. En sådan som har istappar på sina pratbubblor.
Tyvärr förvaltas det mordiska uppslaget rätt illa när det kommer till själva lösningen på mordgåtan. Intrigen är lite svår att hänga med i, och uppehåller sig kring rätt osexiga saker. Jag menar, hur spännande är det att följa någon som försöker lista ut vad det kan ha stått på titelsidan av Moores presentation? Och varför i allsin dar skrev Moore ut rapporten på papper? I framtiden? Vet inte om jag någonsin sett lösa pappersark i ett Star Trek-avsnitt.
Däremot fortsätter manusförfattarna att visa upp att de är inlästa på sin Trekiana. I det här avsnittet hänvisar man såväl till Janus VI (även om man skrev Janus IV i tidningen) som som Kirks förflutna ombord på Farragut. Tydligen är referenserna medförfattaren Doug Drexlers verk. Han gjorde samma sak i förra numret.
Men referenserna till trots, hur det här numret kunde hamna på en topp 10-lista över Star Trek-serier man måste läsa är obegripligt för mig. Även om det här numret råkar vara den enda serien som innehåller en andorier (vilket jag faktiskt tvivlar en del på, visst dök det väl upp en andorier i någon av de brittiska serierna som jag precis plöjt).
Själva motivet till mordet handlar dessutom om kommersiella motiv, vilket ju kanske förvånar en del av oss som fortfarande trodde på det icke-kapitalistiska systemet inom Stjärnflottan. Å andra sidan kan ju upptäckten av något som leder till ekonomisk vinning för Federationen säkert bli en boost i karriären inom organisationen.
Som vanligt är det lite i bakgrunden som de mest intressanta sakerna händer. Vad är det egentligen för märklig diskussion som Moore och McCoy har om avhumaniseringen ombord på rymdskepp? Det skulle jag vilja läsa ett helt Star Trek-nummer om!
Det här är nummer 48 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.
En livsform som består av ren energi (om än med både armar och ben), och som hotar att konsumera och tränga ut alla andra former av liv i resten av galaxen, ja det är det här numrets huvudfiende för besättningen ombord på Enterprise.
Varelserna färdas i någon form av frökapslar (som jag i och för sig mest tycker ser ut som flygande gurkor). De kommer från ett jättestort (och då menar jag JÄTTESTORT) träd som en gubbe med långt skägg har odlat. Han vill att hans barn/frön ska få härja fritt i universum. Kirk säger emot, efter att ha sett deras glupska aptit. Framtiden avgörs genom en duell där Kirk ensam ska fajtas mot energifilurerna. De börjar med att växt- och djurlivet på den planet som duellen ska utspelas på, för att sedan explodera när deras energistinna icke-kroppar stöter i varandra. Hela äventyret slutar sedan med att Kirk blir bodyshamead och tvingas äta sallad.
Inte helt imponerad av just det här numret och äventyret i det. Jag känner igen en nödavslutning när jag ser den: “och så EXPLODERADE ALLA DE DUMMA”. Energivarelser är också (som jag tror jag nämnt tidigare) rätt trista antagonister. Och hur Kirk och de andra hanterade resten av frökapslarna i det jättestora trädet…tja, det fick vi faktiskt aldrig reda på tror jag.
Men det allra mest mystiska här är väl den där gubben, Zyopha, som tydligen planterat det där trädet. Någon form av farbrorliknande gud från den första världen i den första galaxen i det första universumet, som trots krafterna hos sina energivarelser ändå finner sig i att kastas i finkan av besättningen på Enterprise. Ja, som ni märker, det här numrets serie hänger inte ihop någonstans. Och detta trots att man för ovanlighetens skull duktigt refererar till både Lights of Zetar och Organier.
Det här är nummer 47 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.
Redan första numret som jag läser på min nyinförskaffade dvd-rom visar sig vara värd besväret (och pengarna). Det som börjar som ett rätt så klyschigt äventyr om en despot på en planet med “orientalisk” kultur, blir ändå rätt spännande när den bortskämde unge prinsen på planeten Fayo OCKSÅ visar sig vara rebelledaren Red Raven. Ett fadersuppror som inte går av för hackor.
Ganska spännandet är också greppet med stora strutsar och ett lama/elefantliknande(?) djur som man kan rida på. Men allra mest intressant är väl den svaga men ändå närvarande nyans av cynism som finns i historiens upplösning: Pappa kungen abdikerar när han inser att hans egen son leder rebellerna som vill störta honom. Då låter han helt enkelt sin upproriske son ta över tronen, där det då blir upp till honom att ge upp sin egen makt. I seriens sista ruta spår man lite olika om vad som kommer att hända. Scotty tror inte på någon demokratireform direkt Kirk är ovanligt optimistisk medan Spock vägrar att spekulera i frågan.
Det här är nummer 44 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Det kom ut i maj 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.
I väntan på nya Discovery-serien känns det lite angeläget att avsluta några gamla bloggtrådar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju ägnat mig åt de senaste månaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den här eran, för det verkar nästan ligga någon form av förbannelse över återutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. Både The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgåvor, sedan avbröt de utgivningen.
I och med den här samlingen har jag i alla fall kommit en bit på väg. Ända fram till serierna som gavs ut 1977, det vill säga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en återutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oåtkomliga är däremot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tänkte skriva om i nästa blogginlägg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudäventyr. Eventuellt får jag starta ett separat sparkonto för de där sista sjutton albumen, om jag ska ha råd att köpa dem också. För just serieböcker är nog bland det dyraste man kan ge sig in på när det gäller Star Trek-utgivning. Det är mycket snyggutgåvor och komplettistbeten där ute.
Kanske blir det trots allt några sådana inköp, för de här senaste åtta seriehistorierna var förvånansvärt roliga att läsa. Det kändes som att alla hade haft det riktigt kul på jobbet när de kom till, och man tar sig lite härliga friheter med kanon: McCoy får till hux flux en dotter, man hittar på en rad nya konstiga tekniska hjälpmedel och vi får till och med se manskapet på Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det är kanske bara bra att ta små mikropauser i sitt Star Trek-bloggande då och då, för att liksom återfå lite av lusten för det här projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds på i Trekiversumet. Däremot är det allra första äventyret i just den här samlingen kanske också bland de svagaste.
The Psychochrystals
Enterprise far till en fjärran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten är full av kristaller, men med telepatiska krafter – de gör Kirk paranoid och får Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsägelsefulla sidor av hans personlighet. Det är förstås bara Spock som inte blir nämnvärt omskakad av upplevelsen.
De enkla kristallerna på planetens yta är egentligen kristallbebisar. När de sedan växer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De är dessutom inte särskilt gästvänliga, bittra efter olika närkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. Därför döms alla från Enterprise till döden, men benådas efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv på den här planeten är exakt som på andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lämnar kvar lite vetenskapliga fakta och läroböcker så att kristallvarelserna kan fortsätta att monstersäkra sin civilisation i framtiden – och kanske förstå att böcker och kunskap kan behövas även om man är supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rätt så tramsigt moraliserande slut på en rätt meningslös historia. Kanske kan Enterprisebesättningen sluta att mobba Spock, i stället för att vara så himla självgoda och nedlåtande. Vill man vara lite välvilligt inställd kan man däremot se det här äventyret som ett slags förebådande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.
Oavsett hur illa läget är, så finns det alltid tid att dra ett taskigt skämt om Spock.
A Bomb in Time
Oj, tidsresor med hög insats här. Ett massförstörelsevapen färdas bakåt i tiden, och Federationen utpressas på en massa pengar. Om man inte betalar i tid så förstörs Jorden någongång för länge sedan.
Scotty och Kirk ger sig iväg för att försöka spåra upp bomben, men eftersom det är lite oklart till vilket århundrade som den färdats så far man olika långt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda västern, och är så pass slarvig att hans phaserpistol nästan hamnar i klorna på ett gäng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfälligt som stuntman. Specialeffekter hos den där filmstudion är nämligen lite väl häftiga för sin tid, och det visar sig förstås att den fx-ansvarige är vetenskapsmannen som dragit iväg med den där bomben. Det hela utmynnar i en härlig jaktscen där de bägge åker längs en motorväg i gamla romerska hästkärror – som en motorvägsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en ärlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit någonsin skulle användas. Det här var ett av de få serieavsnitten i den här samlingen med samma känsla som i tv-serien. Ja, om den då inte hade varit nedlagd vid det här laget och redan tidigare använt både vilda västern och romarriket som miljöer där avsnitt utspelas.
One of our Captains is Missing!
Kirk får tillfälligt lämna Enterprise för att fara ut på ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen på hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hålla på med olika krisövningar, gång på gång på gång. Men det egentliga temat i det här äventyret är faktiskt kolonialism.
Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade när de upptäcks av den “moderna” civilisationen på planeten. När övergreppen pågått ett tag får man hjälp och vapen av klingoner för att kunna slå tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna är förstås själva rätt sugna på att själva kolonisera det där folket och dess planet. Man kan väl säga att storylinen är lite som kalla kriget, fast i rymden.
Visst brukar de tecknade äventyren ofta avvika från Star Trek-kanon, men det är ändå en aning uppseendeväckande att Kirk i den här storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det är i det här fallet ett sätt att förhindra att folket helt ska hamna i knät på klingonerna – hellre egna vapen än att de sköts av klingonska konsulter – men det är kanske inte helt glasklart hur en ständig upprustning ska kunna skapa fred på planeten.
På innovationsfronten finns en del nyheter. I det här äventyret använder sig till exempel Kirk av olika förklädnader, där man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask – sådana där som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.
Rent berättartekniskt gillar jag att det där urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberättandet (anka med ungar betyder fred på jorden), samt att Kirk flera gånger får chansen att brottas med en musklig klingon (det känns som lite sexigare brottningsmatcher än det kanske var tänkt från början?). Däremot är jag lite frågande över den nya form av demokratiskt styre som besättningen på Enterprise försöker införa när deras t f kapten inte vill fara iväg och rädda Kirk på en planet långt, långt borta. Hade Kirk ens tolererat den där typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och så noterar jag också att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen – bokstavligt talat – är ett universellt fenomen.
Prophet of Peace
Det här äventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvärtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. Där inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff – en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig själv i väntan på ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.
Så fort Bleikoff är återupplivad så fortsätter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig på det rymdförsvar som monterats på olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sällsynt förmåga att få med sig folket och skapa masspsykos i den här frågan. Efter ett tag förstår våra vänner från Enterprise att det är något skumt på gång, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen är en robot. Hans hjärna har blivit ersatt av någon form av civilisation där ute i rymden, som lurat ut att det här skulle vara ett suveränt sätt att förbereda en invasion av Jorden. Tyvärr en så pass långsiktig plan att deras egen civilisation nog råkat gå under medan de väntade på att Bleikoff skulle bli återupplivad – i alla fall spekuleras det kring det i serien på ett orimligt detaljerat sätt.
Ett rätt så tramsigt äventyr, som ändå är lite roligt berättat. Lite extra bonuspoäng för att vi får se en utdelning av Nobelpriset, som mest påminner om någon galaföreställning, där svensk militär burar in fredsaktivister som demonstrerar.
Mest exalterad blev jag ändå när jag eventuellt hittade det som är ursprunget till de där desinfektionsrummen med blått ljus i Discovery. Ni vet, det där rummet där de flesta i besättningen åtminstone någon gång får sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den här serien är det faktiskt ännu mera naket när besättningen ska bli renade från virus. Även om man förstås måste lägga till att de rengörande strålarna kittlar, så det inte ska bli för homoerotiskt där i duschen. Eller, för att använda korrekt språkbruk här, de står och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett påpassligt ditritat räcke ser också till att det inte blir allt för snuskigt i serien.
Furlough to Fury
Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det här dramat. Det gör också McCoys dotter Barbara, som forskar inom främmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar – här finns också en rätt tramsig krim-intrig om en före detta besättningsman på Enterprise som stulit någon form av ädelsten och gömt ombord på skeppet.
Det största avtrycket i den här serien gör Barbara, en stor djurvän som kan tämja både bläckfiskar och jättebjörnar som kan sända vidare telepatiska budskap utan att en förstå dem själv (för övrigt en väldigt märklig förmåga som egentligen bara kan komma till användning när man ska utforma en plot som den som finns i den här serien). Barbara är till en början rätt vresigt inställd till både sin farsa och Stjärnflottan, men mjuknar sedan något. Själv undrar jag hur Alphaurisk opera låter efter att ha läst det här äventyret, det är tydligen en konstform där man sjunger mellan tonarterna. Och så är jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen där Vrellen klättrar upp i ett torn.
The Evictors
På planeten Nraka så tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lärde hjälpte folket där att utforma sin civilisation, skapade ett skriftspråk och lärde dem livsviktig teknik. Men under det här äventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska många luckor. Zotar var egentligen en del av en äldre civilisation som tidigare funnits på den här planeten, och nu – 500 000 år senare — har hans ättlingar återvänt för att kräva tillbaka sitt gamla hem. .
Ett lite tuffare avsnitt det här, där Kirk och Spock bestämmer sig för att försvara befolkningen på Nraka, för att senare inse att varelserna på rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung där. Frågan är väl ändå om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt på en planet efter en halv miljon år? Framför allt eftersom de som nu lever på planeten är ättlingar till de som Zotars folk lämnade kvar när de evakuerade sin hotade planet – sjuka, störda och kriminella.
Noterar lite roliga tekniska innovationer här, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jättestor filmduk i himlen. Sedan är i alla fall jag alltid lite svag för serier där folkmassor utbrister i ett GUD ÄR DÖD!
World against Time
Crewen på Enterprise upptäcker en planet som drabbats av omvänt åldrande. Radioaktiv strålning från en helig grotta får befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte längre existerar. Nu ska Enterprisebesättningen försöka stoppa den här utvecklingen, helst innan de själva blivit bebisar.
I World against Time kombineras alltså två teman vi sett förut, barnplaneten och en omvänt åldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i såväl originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvända åldrandet finns både i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.
Scotty utmärker sig lite extra här, han lyckas både bli nedkissad av en jättebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk på stjärten. Annars är väl höjdpunkten när Scotty och Spock ska placera en sprängladdning i vad som blivit ungdomens källa, och blir små pojkar på kuppen. Men som helhet är det här en rätt så klumpigt berättad story, som förstås slutar med att McCoy på nolltid får fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.
Ändå värt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrän i det här äventyret, är att den universella översättaren som Enterprisebesättningen använder sig av kallas för en lingua-disc och är baserad på telepati, inte på igenkänning av språk.
The World Beneath the Waves
Här dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury är nu som bortblåst. Hon är fortfarande sur över att farsan varit extremt frånvarande under hennes uppväxt, och valt rymden istället för familjelivet. Men hon gör fortfarande det på ett rätt coolt sätt. När en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga på henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, så hanterar hon även den obehagliga situationen på ett berömvärt sätt. (Det här är andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman – vad är det egentligen som är på gång?)
Storylinen om dottern är betydligt mer intressant än det här undervattensäventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma någon form av strålning från rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvärre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.
När Enterprise-expeditionen hälsar på under ytan så hamnar man nästan i finkan. Man lyckas ta sig ut från fängelsehålan, men för att komma upp till ytan igen måste man döda ett stort genetiskt förändrat monster, en Agaara. När man väl gjort det så hittar man en liten grupp av luftandande människor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmäklande sluter de två civilisationerna fred, och efter att McCoy räddat sin dotters liv blir hon på nytt mer vänligt inställd till honom.
Allra mest intressant i det här avsnittet är väl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, små filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som låter en person leva under vattenytan i 24 timmar.
De här blogginläggen blir extremt långa, men det är något som är så spännande med att folk som inte varit nere med Star Trek fått missbruka franchisen på det sättet som man gör här. När det är som bäst finns det både visuell berättarglädje och visionära tankar kring framtiden – som när man lite i förbifarten lanserar idén med undervattenshotell i ett äventyr. Vi får se när jag får chansen att återbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursäkt om några av bilderna i det här blogginlägget är lite suddiga, satt och fotade med kameran sent på natten, och ljusförhållandena var kanske inte idealiska.
Det här är volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum – och lite till.
Innan IDW började ge ut gamla Star Trek-serier under namnet Gold Key Archives (de utgåvor som jag skrivit om här på bloggen de senaste veckorna), så gjorde förlaget Checker samma sak under vinjetten The Key Collection på 00-talet. Inte heller Checker orkade ge ut alla serier som gjorts under Gold Key-tiden, men då deras utgåvor var lite mer generösa än IDW:s (varje volym innehåller två serier till) så hann man lite längre bort i tidslinjen. Alltså kan man i volym 4 av The Key Collection läsa inte bara serierna som finns i Gold Key Archives femte och (troligtvis) sista utgåva, utan även nummer 32 och 33 av Star Trek-tidningarna. Den här möjligheten att gräva ner mig ännu lite längre ner i Star Trek-seriernas historia kunde jag förstås inte motstå – på nätet hittade jag ett gammalt begagnat ex, som visade sig vara en utrangerad gammal brittisk biblioteksbok. Förutom tjockare nummer så utmärker Checkers-utgåvorna sig med att alla färger är lite matta, en del rentav urvattnade – inte alls lika bjärta som IDW:s version. Jag har en vag känsla av att de ligger lite närmre hur förlagan faktiskt såg ut. Ibland har färgskalan i IDW:s utgåvor känns lite väl starka och skrikiga i färgskalan.
Två bonusäventyr här alltså – och känslan av att Star Trek-serierna fått allt friare tyglar förstärktes verkligen av den här läsningen. Det som om man nästan drabbats av hybris, det verkar inte ha funnits några gränser för vad man kunde ta upp och avhandla på varje äventyrs knappt 25 seriesidor. Med lite blandade resultat.
The Animal People
Kirk och de andra kallas till planeten Hercula för att hjälpa folket där med deras problem med galna djur. Ett ganska gåtfullt begrepp som blir ännu mer märkligt när herculanerna berättar att djuren blivit ett allt större problem efter att de lärt sig använda vapen. Bildrutan där vi alla inser att “djuren” i det här fallet består av primitiva människor, yerbas, som sitter inspärrade på ett Zoo är nästan lite chockartad (även om man väl kan ana att manusförfattaren Arnold Drake sett filmen Apornas Planet några gånger).
För att vara ett tecknat Star Trek-äventyr så är det här ändå ett ovanligt komplext äventyr. För yerbasfolket visar sig förstås inte vara fullt så primitiva som deras förtryckare vill ge intryck av. Rasismen är däremot metodisk, bland annat så opereras stämbanden hos yerbasfolket så att de inte kan tala med varandra – på det sättet förlorade man snabbt sin historia och var lättare att hålla som slavar. Men upproret och revolutionen ligger och bubblar under ytan.
Förutom Apornas Planet så finns det också tydliga Romeo och Julia-influenser i The Animal People. Härskarens son är kär i de primitiva människornas ledare, Germal, som tydligen räddade hans liv när han var liten. Hon har inte fått sina stämband förstörda och är alltså i sig ett bevis för att yerbafolket är långt ifrån så primitiva som deras härskare vill ge intryck av (som om man nu måste prata för att tas på allvar – yerbas har till exempel ett komplicerat teckenspråk som visar på deras intelligens).
Konflikten trappas upp, bland annat på grund av en mordisk överste som bara verkar längta efter att få utrota yerbasfolket. De har å andra sidan laddat upp inför den kommande fajten, bland annat med stulna mini-atomvapen som avlossas med hjälp av pilar (!). När härskarens son berättar att han vill gifta sig med sin yerbabrud har hans pappa, rikets monark, ett avslöjande att göra. Den mörka hemligheten: härskarfolket kommer inte alls från Herculia från början, utan flydde dit och förslavade sedan urbefolkningen. Men att han berättar sanningen för sin son kan inte stoppa inbördeskriget, precis som den sorgliga shakesperianska upplösningen.
Det här måste vara det mest politiska äventyret så här långt i Star Treks tecknade serie-universum. Smolket i bägaren är väl att de antennprydda slavägarna ser väldigt mycket ut som någon form av asiatisk karikatyr.
The Choice
En lite svår grej i just det här äventyret är att varken Kirk eller hans dubbelgångare från en annan dimension ser särskilt mycket ut som just…Kirk.
Ambitiöst är väl också mitt omdöme när det gäller det sista äventyret i den här samlingen, men med tilläggsadjektivet “rörigt”. Här introducerar man teorierna kring Big Bang och tankarna om parallella universum på två och en halv sida innan själva äventyret tar fart. Enterprise är nämligen på väg till platsen för den stora, ursprungliga Big Bang-explosionen. Ett stort “ingenstans” där varken rymdskeppets motorer eller vapen fungerar. Här får man ett oväntat besök av en Kirk från ett parallellt, eller kanske snarare tidigare universum som på något sätt ska utmana Kirk till att utnyttja sin fria vilja, och på det viset förändra det repetitiva mönster som varje generation av vårt kända universum befinner sig i. Varje gång universum dras samman och sedan exploderar i en Big Bang så upprepas nämligen i stort sett exakt samma händelser i universumet som skapas, gång på gång. Tjatigt. Dock oklart vad det är den där forntida Kirk vill ändra på, och varför.
Har man redan svårt att köpa orsak/verkan i tidsresesammanhang, så blir det inte lättare att hänga med när det nu handlar om parallella universum på olika ställen i tidslinjen. Det vill säga identiska, men linjärt olika placerade universum. Här är det kanske ändå inte meningen att man ska förstå riktigt hur allt hänger ihop, manusförfattaren Allan Monitz låter det mesta vara så pass skumt och oklart att avsnittet slutar med att Kirk grubblar om han utnyttjade sin fria vilja mot sin tvilling från en annan dimension på rätt sätt. En extra bonus dock för att man här lär sig styra Enterprise genom telepati när inte motorerna fungerar. Ett helt nytt koncept som Spock skruvar ihop på en bildruta eller två. Så praktiskt!
Lyckligtvis hann Checker ge ut ytterligare en volym med sex avsnitt till. Så än är inte den här seriearkeologin slut!
Det här är volym 4 (av 5 utgivna på engelska) av The Key Collection med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller samma material som Gold Key-archives nummer fem, samt ytterligare två nummer (32 och 33 från augusti och september 1975) av den amerikanska Star Trek-tidningen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 12 seriealbum. Och lite till.
Innan jag går vidare med de noveller och romaner som jag skrev om i förra blogginlägget, är det hög tid att knyta ihop några trådar i serietidningsvärlden. Dags för den sista av de fem volymerna av gammalt serietidningsguld från IDW:s utgivning av Star Treks Gold Key-arkiv. Den här gången har jag läst den amerikanska serietidningen från nummer 25 till 31 (nummer 29 var en reprint av den första tidningen i serien, så den hoppar vi över).
Efter att ha läst den här samlingen känns det som om berättelserna successivt blir allt mer avancerade, och eventuellt också kräver en del technobabble för att hänga ihop rent logiskt. Lite mindre saga och lite mer pseudovetenskap, tänkte jag – men var sedan tvungen att ändra mig efter att ha läst äventyret där man stöter på en sol i formen av en gammal gumma. Däremot känns det väldigt fint med en intrig där Enterprise-besättningen tampas med en fiende som bland annat materialiserar sig som en protein-sträng. Det är sånt jag vill läsa om i Star Trek-tidningar.
I det första av äventyren, Dwarf Planet, (skriven av Arnold Drake) bjuds vi på ett slags Gullivers resor-ripoff. Eller ska man kanske se det här äventyret mer som en hyllning? Jonathan Swifts bok ska ju trots allt ha varit en av inspirationskällorna när Gene Roddenberry skapade Star Trek-konceptet.
Kirk och de andra anländer här till en planet där det finns städer i flera olika storleksskalor. Först en “normal”, sedan en där husen är lite mindre. Bägge helt övergivna. Skälet, upptäcker man så småningom, är att befolkningen långsamt krymper – en åkomma som man skyller på någon form av mystisk strålning från solen. Man har alltså successivt varit tvungna att bygga nya städer i mindre skala när man blivit allt kortare. Man skulle kunna tro att det krympande folket skulle bli glada för besök utifrån, lite större personer skulle eventuellt kunna vara till hjälp med att stoppa den där strålningen. Men att vara liten är också att vara utsatt, så den första reaktionen när man råkar på kapten Kirk är att ta honom tillfånga, Gulliver-style. Man binder honom med en massa små rep, och samma sak händer med Uhura och Spock.
Våra vänner lyckas till sist övertyga sina fångvaktare om att de är snälla, inte farliga, och Enterprise far iväg mot närmaste sol, även om man i och med det riskerar sin egen besättnings storlek. Den som först drabbas är Scotty. Han lämnar skeppet för att fixa en grej på skrovet, men blir utsatt för så mycket strålar att han börjar krympa. (Det konstiga här är att det beror på ett hål i dräkten, men borde inte ett sådant också leda till att syret inne i den tar slut?) Krympningsprocessen fortsätter dessvärre när Scotty kommer in i skeppet. Eftersom det inte finns några dockkläder ombord så måste han nu använda sig av delar av en näsduk för att skyla sig. Och när han blir riktigt liten stängs han in i en liten kupa – vanliga bakterier eller andra partiklar skulle kunna bli den superlilla Scottyns död.
Som om inte krympandet var tillräckligt mycket av ett problem, så har en av generalerna i lilleputtlandet smugglat ombord två soldater på Enterprise. Deras uppgift är att sabotera expeditionen – eftersom generalen fortfarande tror att jättarna vill invadera hans planet. Deras första (och sista) insats ombord blir att skära hål i slangen till Scottys lilla akvarium, och på det sättet utsätta honom för fara när en massa skit strömmar in i hans boy in the bubble-tillvaro. Ett bakteriemonster, till exempel.
Givetvis slutar det hela lyckligt. Man hittar ett sätt att stoppa strålarna, samtidigt som den paranoida kaptenen blir avsatt. Känns storyn en smula bekant så kan man väl se det här som ett slags remake av den animerade seriens avsnitt The Terratin Incident.
The Perfect Dream var ett ganska ointressant äventyr. Man råkar på en planet där hela civilisationen är en kopia av Japan under samurajtiden. Hierarkierna är extremt hårda, och varje person som bryter mot sin kasts beteende (tänker självständigt, till exempel) avrättas. Såklart är alla i själva verket androider, och bakom projektet står en galen vetenskapsman som är supersugen på att göra nya kopior av Spock. Och på tal om kopior, så är det lite komiskt att hela den här storyn är en lite tristare upprepning av historien om en vetenskapsman som rekonstruerat kända personer ur Jordens historia i androidform, The Legacy of Lazarus, i ett tidigare nummer i serien,
Det är återkommande manusförfattaren John David Warner som skrivit både Samurajhistorien och nästa äventyr i samlingen, The Ice Journey. Och han verkar ha fastnat för det där med avvikande mutationer som straffas med döden, för han återanvänder idén här. Eller i alla fall tror jag det, för det här är en rätt rörigt berättad story.
Enterprisebesättningen besöker en isplanet, där den rödskinnade befolkningen visar sig vara biologiskt utrustade att leva i kylan. När de utsätts för eld så tappar de helt enkelt sina sköldpaddsskalsliknande skydd och kan sedan hänga lite avslappnat inomhus i värmen inomhus. Men det finns även blå personer här. De har is i ådrorna och används som slavar av de röda. Om de blå inte uppför sig så hamnar man de i en tortyrkammare fylld med eld och lava. Och tortyren sänds dessutom ut på någon form av intern-tv. Tror verkligen att repliken “It’s a showcase concentration camp!'” är en av de bästa i hela den här franchisen. Detta ramas fint in av ett gäng serierutor som känns inspirerade av de där medeltida bilderna där osaliga andar plågas av skärselden.
Jag kanske är korkad, men fattar inte riktigt allt här. Det finns någon form av mutationsbooster, som eventuellt har gjort att de där röda utvecklat skal när deras planet blev allt kallare, men den får inte de blå ta del av. Men det är oklart om de skulle bli röda om de fick bli boostade? Det enda som är tydligt är att Enterprise lämnar planeten när fullt inbördeskrig brutit ut, troligtvis möjliggjort av saker som Kirk och de andra gjort. I de sista bildrutorna konstaterar man att de “röda” isplanetinvånarna främst var intresserade av att deras civilisation skulle bli ihågkommen som en fin och demokratisk plats. Om de så var tvungna att hota Kirk med vapen för att han skulle diktera ett sånt meddelande till Federationen. Ett testamente är det enda det där skulle kunna fungera som eftersom hela planeten är dödsdömd och väntas gå under om bara några dagar. Därför var det lite mer okej för Kirk och de andra att låta alla ta livet av varandra, snarare än att stoppa det där inbördeskriget. Alla skulle ju ändå dö. Konstig sensmoral.
Lite mer naturvetenskapligt inriktat är nästa äventyr, The Mimicking Menace. En till synes obebodd asteroid visar sig gömma en livsform som skapar kopior av sina besökare, och sedan suger livet ur dem (ett slags snabbverkande Invasion of the Body Snatchers, ungefär). Som tur är visar sig vulcaner (som vanligt) vara mer motståndskraftiga än människor när det gäller det här energitappet, så Spock hinner komma på ett sätt att även rädda resten av patrullen innan det är för sent. Dubbelgångartematik är lite svår att komma undan med i tecknad form, men det känns ändå som de där lysande proteinsträngarna är ännu mer av en utmaning för den här seriens skapare. En replik som: “En proteinmolekylkedja! Men varför?” andas kanske inte direkt superraffel. Men det blir ändå ganska mystiskt och spännande. Dessutom, alla avsnitt med avrättningar eller skelett i bild ger ändå en känsla av lite “vuxet” innehåll.
I Death of a Star är Enterprise på plats för att observera en stjärna som står i begrepp att förvandlas till en supernova. Men när man sitter där och väntar på explosionen så upptäcker man oväntade livstecken på en planet man trodde var obebodd. Massor av folk verkar det finnas där, till och med. Fast när man landar på planeten finns det bara ett imponerande soltempel och en gammal gumma på plats. Det tar orimligt lång tid innan Kirk och de andra fattar att den gamla tanten är den döende solen förkroppsligad. Solgudinnan som man tillbad på den där planeten förr i tiden, men som en gammal döende tant. Inte ens ögat-i-en-pyramid-symbolen som oprovocerat dyker upp får dem att fatta (eller tror de bara att tanten är frimurare?). När tantgudinnan retats färdigt med Enterprise-folket ser hon till att de undkommer den exploderande stjärnan med livet i behåll. Däremot har Spocks övertygelse att allt går att koka ner till fakta och logik fått sig en allvarlig törn.
Pretentionerna är inte mindre i den här samlingens sista del The Final Truth. Visst, flera av standardingredienserna finns här (två grannplaneter som blivit osams, en hemlig orden i munkkåpor som fängslar alla främlingar, en ensam vetenskapsman som håller på att bli nipprig och paranoid av sin egen kunskap), men här finns också en irriterande utomjording med svans, en magisk mossa och – inuti av en av de två planeterna – koncentrerad livsenergi. Exakt vad den består av är vi som läsare inte riktigt mogna att ta del av, precis som huvudpersonerna i det här äventyret. En rätt så trixig story, det här, och precis som med storyn om de där ismänniskorna känns det inte riktigt som han lyckas knyta ihop alla trådarna i slutet. .
Med det är IDW:s utgivning härmed genomläst. Den utlovade sjätte delen i serien av återutgivningar verkar nämligen inte riktigt bli av, trots att man bara gett ut 31 av de totalt 61 nummerna så här långt. Lyckligtvis har jag hittat andra sätt att kolla in en del av de resterande Gold Key-serietidningarna. Så jag återkommer med ytterligare några blogginlägg om den här delen av Star Trek-historien, hälsar komplettisten.
Det här är volym 5 (av 5) av Gold Key Archives, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tolv seriealbum. Och lite till.
Som om inte allt redan kändes ganska invecklat när det gäller amerikanska Star Trek-serietidningar, med förlagsbyten och en uppsjö av olika upphovspersoner, så finns det också en form av parallell verklighet att ta in i den här undergenren av Trekkiana. Samtidigt som Gold Key gav ut sina Star Trek-tidningar i USA, så gjordes det även brittiska Trek-serier. Här fanns det ingen egen Star Trek-titel, utan berättelserna om Kirk och de andra ingick som en av flera serier i olika tidningar. Och jag använder pluralformen här eftersom de där serietidningarna hade en tendens att slås samman då och då. Ytterligare ett tillskott till Trek-seriens brokiga historia alltså, som nu samlats i en rad lyxiga nyutgåvor.
Den brittiska looken på serierna är mer stilren och snyggare färglagd än den lite mer plastiga och skrikiga amerikanska varianten, tycker jag, så det känns verkligen helt i sin ordning att serierna är tryckta på ett lite bättre papper och i en utgåva som till och med har ett sånt där litet tygband, så man kan markera hur långt man kommit i boken. Men herrejesus vad irriterande det är när man ska publicera serieuppslag i bokform, och serierna blir helt oläsliga i mitten. Så här ser ett uppslag ut i en digital version…
Och så här när jag försöker läsa det i min bok…
Äventyren är betydligt kortare än i den amerikanska versionen, de allra mest komprimerade ryms på bara några uppslag, men åtta sidor verkar vara standardformatet. Rätt lite plats för att hinna med att introducera en ny värld/ett nytt folk, och sedan både starta och lösa en konflikt.
Rent generellt känns det här också som serier med en brutalare ton än tv-serien, och i många fall även den amerikanska versionen. På det extremt begränsade utrymmet finns det liksom inte plats för särskilt mycket filosoferande – det är mycket pang på rödbetan och upp med vapnen Blir man attackerad av främmande makter så håller man inte direkt tillbaka när man besvarar elden, eller gör en motattack. Det kompakta berättandet blir inte direkt lättare att följa med i när tecknarna envisas med att introducera nya skyttelmodeller och andra tekniska innovationer i sin serie (att kalla Kirk för Kurt tror jag däremot att man slutar med efter premiäräventyret). Överhuvudtaget finns det något väldigt jobbigt med hela berättarstilen. Jag misstänker att den första tidningen som publicerade Star Trek hade ett lite större format än boken den getts ut i, för den här skumögde femtioåringen har lite svårt att hänga med i pratbubblornas pyttelilla text i äventyren i den första halvan av den här samlingen. Och handlingen i teckningarna är ofta lika oklar den. “Vem var det där igen?”, undrar jag när graden av porträttlikhet på nytt faller under igenkänningsnivån.
Harry F Lindfield, som tecknat lite mer än den första halvan av den här samlingen, verkar vara den mest begåvade av tecknarna, men hans serieberättande drar inte direkt in mig i handlingen. Från och med avsnittet The Marshall plan tar Mike Noble över. Vid det laget har serien bytt format och är lite lättare att hänga med i, och allt är lite mer serietidningsaktigt än tidigare (mycket zapp, bloff, paff etc). Sista serien i boken har Ron Turner tecknat, det är också den där britternas koloniala blick är tydligast – så kanske inte superupphetsad över honom som tecknare så här långt.
Trots att den brittiska Star Trek-serien efter ett tag inte längre berättas över uppslag, och så småningom också bjussar på lite större pratbubblor och tydligare handling, så blir jag ofta helt slut efter att ha tagit mig igenom ett blott åttasidigt äventyr. Somnar på sängen eller soffan. Det kan väl inte bara ha att göra med att det är första veckan av min semester? Snarare känns det som om de här historierna rent generellt är rätt illa berättade. Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom den första av de tre brittiska serievolymerna som finns utgivna.
Totalt finns det 18 historier samlade i den här boken, så här kommer en längre och lite utförligare beskrivning av kapten Kirks äventyr i UK:
Om det ibland känns som om de amerikanska Star Trek-serierna står i konflikt med tv-seriens ideologi, så är det nästan standardläget i den brittiska upplagan. Som i den första storyn i det här albumet, där Enterprise stöter på en helautomatiserad robotplanet. Tydligen en mänsklig konstruktion från början – men som utvecklat en AI som klarar sig helt på egen hand. Ja, förutom det där med energikällor. När robotarna söker kontakt med Enterprise är det inte för att iscensätta någon form av tårfylld återförening, utan avsikten är att lösa energiförsörjningen på robotplaneten. Man vill komma åt Enterprises bränslestavar och teknologi, men är helt ointresserade av personalen ombord.
Kirk vill förstås rymma, och lyckas spränga robotplanetens centrala energikälla i luften. De robotar som inte förstörs av explosionen, slutar att fungera på grund av energibrist. I äventyrets två sista rutor diskuterar Spock och Kirk hur civilisationens eftermäle kommer att formuleras i Kirks loggbok:
Spock: We are free, captain. This will read like an adventure story in your log book Kirk: I doubt it, Mister Spock. Our task is to map the stars…All my log will state is, “explored uninhabited planet…life form non-existent.
Okej, så Kirk låter helt enkelt bli att berätta för Federationen om den här robotcivilisationen, som faktiskt grundats av människor. En superintressant pusselbit till människans historia och ursprunget till Jordens civilisation spränger man helt enkelt bara i bitar och skiter i att ens dokumentera. Sugigt uppförande.
I äventyr 2, som bokens redaktörer döpt till The Crucial Element,blir delar av Enterprise-besättningen helt tossiga efter att ha andats in någon form av knarkigt pollen under ett studiebesök på en planet. Ett försök till myteri äger rum, och som ett led i att försöka ta kontroll över Enterprise skickar myteristerna iväg Kirk, McCoy och Scotty i en skyttel och säger åt dem att aldrig komma tillbaka.
De landar i sin tur på en döende planet, Vultra, vars militära ledare, Zella, vill få hjälp att transporteras därifrån. Men bara han, resten av befolkningen struntar han typ i. När Kirk inte vill hjälpa honom på de villkoren kastas han och de andra in i en fängelsecell med så kallade “sub-humans” – håriga grottmänniskor som genast börjar slåss. Men vistelsen i fängelsehålan visar sig bara vara ett försök att få Kirk och de andra att ge upp. Kirk vägrar ändå envist att samarbeta, men kanske skulle han också ha struntat i att berätta vad som var hans personliga röstkommandot – det som som låser upp rymdskeppet. I alla fall när Zella kunde spela in det. Hej då, rymdskeppet!
Men när Zella far iväg med Kirks “space wagon” så tror myteristerna att det är Kirk som kommer tillbaka – och skjuter den i bitar. När Spock som hämnd skickar sina män till Vultra så upptäcker han att Kirk fortfarande är i livet. Tillsammans hjälper man den kvarvarande befolkningen att bygga om sina rymdskepp så att hela befolkningen på den dödsdömda planeten kan emigrera. Ett actionfyllt äventyr – men man undrar ju vad som händer med de där sub-människorna på planeten? Men det kanske man inte hann få med på de här åtta sidorna.
I nästa äventyr fångas Kirk och några till av ett gäng gigantiska bönsyrsor. Jätteinsekterna tycker att några homo sapiens är ett perfekt tillskott till det Zoo som de driver. Männen från Enterprise lyckas, genom att samarbeta med ett folk av apliknande varelser, till sist stänga ner den där zoologiska trädgården, men inte förrän man besökt en främmande planet med vildar (mörkhyade kannibaler förstås) och gått till dödlig attack mot bönsyrsorna. I den senare fajten ger Spock till och med det väldigt icke-Trekkiga kommandot “sikta på deras huvuden”. Och för er som känner igen det där med ett zoo för galaxens olika varelser, så förekommer ju temat åtminstone i bådeThe Cage och den animerade seriensThe Eye of the Beholder. Det kommer dessutom ett liknande äventyr lite senare i den här samlingvolymen.
IThe Third Party blir Kirk tillfrågad om att medla i en konflikt mellan två tvillingplaneter. Kirk vägrar, men blir ändå indragen i det här inbördeskriget mellan två befälhavare med väldigt utdragna pannor – hade jag varit från Göteborg hade jag kanske kallat dem för långpannor rakt av. Det här är en rätt förvirrande historia, där jag gärna hade kunnat läsa även serierutorna i mitten för att kunna hänga med – men till sist verkar det i alla fall som om det finns en tredje makt som tänker passa på att invadera bägge de stridande planeterna. Enterprise slår tillbaka anfallarna, och det anordnas demokratiska val på planeterna i stället för inbördeskrig. Men valet vinns inte av någon av huvudantagonisterna i historien, utan av en tredje, självständig kandidat. Det mest anmärkningsvärda med det här avsnittet är att de brittiska tecknarna verkar ha haft ett spånmöte för att ta fram snyggare skyttlar åt Enterprise. På gränsen till att vara oetiskt, tycker jag.
I The Children of Staistöter vi för första (och eventuellt sista) gången på den Galaktiska Unionen. Ett hårdfört imperium, där folk går klädda som gamla romare (var det så här britterna egentligen tyckte att romulaner skulle se ut?). Det här riket har ett lite eget sätt att behålla planeter i sin union. När det gäller planeten Stai, som Enterprise besöker i det här avsnittet, så har man snott alla barn och placerat dem på imperiets internatskolor på en annan planet. Där hjärntvättas kidsen effektivt.
Kirk försöker frita skolbarnen, men blir själv hjärntvättad. Manipulationen av hans hjärna fungerar så pass bra att Kirk är beredd att skjuta sin egen besättning när han får order om det. Lyckligtvis har Spock sinnesnärvaro nog att transportera ner en trupp från Enterprise till planeten med barnen på och på det sättet lyckas man återföra alla kids till sina gamla hem (efter avprogrammeringen). Stai lämnar unionen när de fått sina barn tillbaka, men det är väldigt oklart hur de ska klara av att försvara sig mot det stora imperiet i framtiden. Just ovissa slut av den här typen återkommer flera gånger i de här serierna. Lite irriterande, faktiskt.
Skin Deep är ett lite längre äventyr, sexton sidor i stället för de vanliga åtta, så här får man för första gången plats med både lite upptakt och flera olika vändningar. Men redan från början sitter jag och förundras över något så korkat som att Kirk skriver sin loggbok för hand – vad är det här? 1800-talet?
Poängen med bildrutan med skrivandet i, är att vi ska få se hur Kirk skriver “Spock” av misstag när han ska summera dagen i sin loggbok. Och den skrivna besattheten fortsätter. Kirk rafsar ner “Spock must die” när han ska signera ett dokument (det där utropet är för övrigt titeln på en Star Trek-roman som släpps först året efter att den här serien publicerades). Till sist, och det är nu alla inser att det är något jättekonstigt på gång, ristar han in “I MUST KILL SPOCK” på Enterprises skrov. Vad det är som händer? Jo, Kirk är telepatiskt påverkad av främmande ljusvarelser som försöker röja Spock och kaptenen ur vägen för att ta över Enterprise.
Det där hade ju räckt som premiss för ett vanligt sådant här avsnitt, men med sin utökade längd så hinns så mycket mera med. Uhura får till exempel vara med i bild. Och så är Enterprise fångad i en svart energisäck, som får alla ombord att tro att instrumenten ombord på skeppet gått sönder. Allt blir ännu lite mer komplicerat när de illasinnade eldvarelserna bara är halva populationen på sin planet. Den andra halvan är fredliga och vill inte skada Kirk och de andra.
De elaka eldvarelsernas plan att ta över Enterprise går om intet. Det blir ett slags Världarnas Krig-antiklimax när de gulliga eldslågefigurerna sprängs i syremättad atmosfär. Först att möta är de elaka rödtottarnas ledare. När hen är borta kanske det, trots allt, kan bli fred mellan de två eldfolken på planeten? Vem vet – Kirk och hans crew drar iväg innan det blivit tal om några verkliga fredssamtal. Det är som att de tror att deras blotta närvaro garanterar ett lyckligt slut.
The Eagles have Landed är ett rätt skruvat äventyr. Enterprise stöter på en jättestor örn ute i rymden. Det visar sig till sist vara ett rymdskepp, designat av ett slags fågelvarelser. Men på det fientligt inställda skeppet finns också en massa humanoider som ser mer ut som människor, och som hålls fångna där. Kirk tar fajten med örnskeppet, befriar fångarna och för dem till en närbelägen planet. Sen kommer det massor av örnskepp, och efter ett lite mer avslappnat samtal inser Kirk att fågelfolket är intergalaktiska poliser, och att männen han befriade var brottslingar. Så han rättar till sitt fel, och låter fågelmännen återta sina fångar. Enda problemet är väl hur Kirk kan lita på den där fågelpersonen sådär helhjärtat. Det är ju inte som att han visar upp sin legitimation.
Det här med att det dyker upp ett örnskepp i den här serien kan eventuellt ha sitt ursprung i en alltför bokstavlig tolkning av klingonernas/romulanernas skeppmodell Bird of Prey. irds Begreppsförvirringen är givetvis total när även dessa örnskepp liknas vid samma namn i en av serierutorna.
Target: Zargot är det kortaste äventyret i samlingen, bara sex sidor. Enterprise undsätter en sjuk alien i ett främmande skepp. Innan han dör ber han om hjälp å sin planets vägnar, där hela befolkningen håller på att dö i en sjukdom. Botemedlet visar sig finnas på en planet i närheten, och efter att ha skjutit en massa på vad som ser ut som förhistoriska djur så kan Enterprise återvända med de örter som sedan räddar planetens befolkning. Mest förvånande med det här avsnittet är att ingen pratar om karantän eller isolering av de sjuka, och att Kirk och de andra transporterar ner sig till en planet drabbad av vad som låter som pestsmitta utan någon som helst skyddsdräkt. Inte ens ett futtigt andningsskydd, liksom…
The Spectre of the Zond är egentligen samma grundstory som The Eagles has landed – det vill säga Kirk blir lurad att hjälpa vad som sedan visar sig vara ett gäng skurkar. Men den här storyn börjar åtminstone lite kul, som en spökhistoria. Osynliga varelser som knackar folk på axeln och kastar Kirks täcke och kläder upp i luften när han ligger och sover. De osynliga varelserna är zonds, och de har en smart plan för att ta över Enterprise. Först berättar de om hur de blivit i stort sett utrotade av ett primitivt folk som bor under jord på deras planet. Nu vill de ha hjälp med att ta tillbaka en maskin som kan ge dem deras kroppar tillbaka
Men allt är en stor bluff. Egentligen är det zonderna som invaderat det andra folkets planet, och nu är de ute efter Enterprise för att kunna dra vidare och plåga någon annan planets befolkning. Spock gömmer sig på Enterprise och lyckas ensam överta kontrollen över rymdskeppet. När zonderna skickas tillbaka till planeten de kom från så spränger de hellre skeppet än blir fångar. Väldigt irriterande att Enterprise-crewen fortsätter att kalla planetens urfolk för “primitives”. Urrk.
Nor any drop to drink utspelas under vatten. Efter örnar och ett gäng platthuvade björndjur så är det nu dags att dyka under vatten och möta lite läskiga gädd-liknande monster. Enterprise går nämligen på grund på en planet som helt och hållet består av vätska, och varken hennes motorer eller vapen fungerar där under ytan. Skeppet fångas snabbt in av ett gäng undervattenvarelser som är väldigt angelägna att döda människorna, så man kan dissekera dem och använda dem till forskning. Vändpunkten kommer när Kirk kommer stjäl ett av deras frysvapen, och inser att om man gör om Enterprise till en isbit så kommer hon att återvända upp till ytan. Oklart vad som hände med personalen ombord under den där nedfrysningen, men i slutet av historien så lyckas i alla fall Enterprise ta sig därifrån utan allt för stora skador.
I Menace of the Moloth hamnar Enterprise mitt i kriget mellan två parter, Eldor och Norus. Här är det inte så mycket finlir eller ambivalens. Norusierna kidnappar Spock och Kirk, medan Eldorerna (med hjälp av överlägsen teknik) sedan hjälper till att både frita de två bortrövade Enterprisesnubbarna, samtidigt som de krossar den norusiska civilisationen. Exakt varför norusierna helt plötsligt hade extremt överlägsen teknik jämfört med sina fiender förtäljer inte historien. Men kanske viktigast i det här avsnittet är det märkliga gladiatorspelet där Kirk och Spock slåss mot en jättestor spindelkräfta (eller är det en kräftsköldpadda) (som sedan visar sig vara ett jättestort robotdjur.
Jag är inte säker på vad klingonerna i The Final Ultimatum ser ut som, men det är i varje fall inte klingoner. Oavsett utseende så har de uppfunnit ett supereffektivt vapen som kan få människor och planeter att falla sönder i sina beståndsdelar (om klingonerna är på gott humör kan de även sätta ihop saker igen). Efter att ha visat vapnets effekter på en besättningsman från Enterprise vill man nu att Kirk ska fara tillbaka till Jorden och berätta om vad klingonerna kan göra, och på det sättet få Jorden att ge upp inför den klingonska övermakten. Annars pulvriserar man Jorden. Som tur är ger sig Scotty på egen hand iväg tillbaka till klingonerna och saboterar deras vapen så att hela deras bas och alla dess forskare pulvriseras istället. En spegeleffekt liksom. Men vid det här laget har jag tröskat mig igenom så många sådana här Star Trek-stories att jag ändå börjat fundera på hur det kan komma sig att vetenskapsmännen i de här serierna aldrig har en backup på sin forskning någon annanstans.
I The Marshall Plan kommer en skitjobbig ambassadör till Enterprise. Han tar befälet över skeppet inför en diplomatisk förhandling med en värld som är strategiskt placerad på gränsen mellan Romulus och Federationen. Men allt visar sig vara en avancerad och ondskefullt uttänkt maskerad, med en kirurgiskt förändrad ambassadör som egentligen är romulan. Även här används romarriket-inspirerade outfits av romulanerna. Och så har färgen försvunnit från sidorna, det här är det enda avsnittet i den här samlingen där hela avsnittet är gjort i svartvitt. Men det finns en hel del tecknarglädje, ändå.
Som namnet antyder så handlarMutiny on the Dorado om ett myteri. En skitstövel till kapten på ett av Federationens rymdskepp blir avsatt av sina mannar. Men den nya bossen verkar om möjligt ännu mer olämplig än den första. Han styr skeppet mot klingonskt område för att söka asyl där – fullt medveten om att det är skeppet som den forne fienden är mest intresserad av. Rätt många turer fram och tillbaka i det här äventyret när myteristerna först angriper Enterprise, sedan håller på att luras av klingonerna (genom en ond robot laddad med någon form av gas) och till sist bestämmer sig för att på egen hand attackera klingonerna.
Genom avancerad telepati tar Spock över medvetandet hos sin vulcanske kusin som finns ombord på myteristernas skepp. En lustig grej här är att den vulcanske kusinen måste vara medvetslös för att kunna fjärrstyras av Spock – när kusinen börjar vakna upp så får Spock honom att banka sitt huvud i en kontrollpanel för att på nytt tappa medvetandet. Med hjälp av kusinen får Spock instrumenten på myteristernas skepp att visa helt motsatta utslag än de verkliga, så skeppet slutar att attackera klingonerna och far i stället rakt i famnen på Enterprise. Anmärkningsvärt: att Spock först hejdar Kirk från att förstöra myteristskeppet (i sig ett rätt så allvarligt disciplinbrott – dessutom av en så o-spockig orsak som att rädda en kusins liv), men att det ändå sedan, mot slutet av serien, går att fånga in myteristernas skepp genom att Enterprise skickar en missil med någon form av sömngas mot den. Men som helhet ett av de bättre avsnitten i den här samlingen. Myterister inom Federationen känns ju nästan som ett helt förbjudet ämne i Roddenberrys idealistiska Star Trek-universum.
The Ageless One är ytterligare en sån där zoo-historia, där Spock och Kirk kidnappas av en mystisk blå enögd filur, som vill ha dem i sitt privata museum över olika livsformer. Och för att göra allt lite svårare så förvarar han sin samling 1 000 år in i framtiden. Förutom en väldigt blå skurk så var det här en rätt ointressant historia.
Thorpex är ett av de första serieäventyren som fokuserar ordentligt på “natten” ombord på Enterprise. Vi får reda på så mycket om det här skeppet och hur det fungerar, men det där med skiftbyten och nattarbete tycker jag att man slarvat över – även om jag har för mig att ämnet i alla fall dök upp i The Next Generation. Tydligen vill jag se en dokumentär om bara allt det tråkiga som görs ombord, tur att den kommande animerade serien Lower Decks verkar ha ett visst fokus på detta.
Det finns lite ekon av tv-serien Picard också här, eftersom Enterprise här använder sig av en skock med robotmekaniker som ska underhålla skeppets utsida. Men en av de där robotarna har blivit kapad av ett slags ljusvarelse. Ett glödande klot, som sedan visar sig vara en komprimerad version av en varkan, ettintelligent kattdjur. I alla fall, den här ockuperade roboten skickar ett falskt meddelande till Federationen, om att skeppet blivit attackerad av en främmande makt. Eftersom katten/ljusvarelsen/roboten samtidigt sätter kommunikationssystemet ur spel så är tanken att Federationen ska skjuta sönder Enterprise innan de hunnit säga att allt är lugnt ombord.
Jag tycker att det här är ett äventyr med en hyfsat sofistikerad intrig med en massa detaljer och utvikningar, som till exempel The Meissner test som kan läsa av en persons undermedvetna. Till sist drar det ändå ihop sig till en lite större konflikt. Resten av ljusklotsvarelserna attackerar Enterprise med sin stora farkost, som ser ut som en meteorit. Lösningen på problemet är inte riktigt lika avancerad som restenb av storyn. Enterprise bländar sina motståndare med jättestarka lampor, och lyckas på det sättet få skyttlar laddade med bomber att explodera på varkanernas konstgjorda meteorit. Från det här avsnittet tar jag främst med mig den onomatopoetiska glädjen i serieberättandet.
Under the Sea är berättelsen om planeten Tekkor, som för 900 år sedan drabbades av en syndaflod. Tre månaders regnande förstörde hela den blomstrande civilisationen. Nu skickas Enterprise till planeten för att undersöka varför en tidigare expedition dit försvann spårlöst. Redan på den tredje sidan får vi en tänkbar lösning: en treögd jättebläckfisk.
Men faktum är att bläckfiskarna är rätt snälla, jätteålarna däremot! Tekkorianerna bor i små baser under vattnet, men Kirk lyckas missförstå dem hela tiden, och tror att de är fiender när de egentligen bara vill hjälpa mänskligheten. Ett ganska simpelt äventyr som främst bygger på en massa missförstånd – men som räddas av djuphavsmonster och undervattensmiljöer. Och så gillar jag att den/de som skrev manus till den här serien verkligen älskar ord som pandemonium.
Revolt on Dak-Alpha känns som ett ännu mer ovanligt avsnitt än det som handlade om myterier. Här uppstår en revolution på en planet som Federationen koloniserat. Oklart om det är urbefolkning eller bara en del av den inflyttade befolkningen som är osams med Federationen, men det känns som om de brittiska kolonialvibbarna är ganska starka i det här avsnittet. Både när det gäller hur revolutionärerna ser ut, och det totala ointresset för varför någon överhuvudtaget skulle dra igång ett uppror. Revoltörerna är dessutom helt ointresserade av att följa ens någon form av spelregler inom krigföring, eftersom man till exempel spränger det fängelse där de gamla makthavarna sitter fångna.
Vi får se när jag vågar mig på de två återstående volymerna i den här seriesamlingen. Är inte helt övertygad om de brittiska tecknade Star Trek-äventyrens charm. Mer än som en konstig återvändsgränd inom ett franchise som vid det här laget inte alls hade funnit sin form.
Star Trek – The Classic UK Comics Volume One 1969-1970. Det här är volym ett (av tre) med brittiska Star Trek-serier. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan januari 1969 och december 1970. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och elva seriealbum. Och lite till.
