Metamorphosis. Även energifält har känslor. Framför allt om det är kvinno-energifält.

Jag inbillar mig att Metamorphosis var tänkt att kännas lite open minded, kanske till och med upplyftande om kärlekens ostoppbara kraft över alla gränser. Men inte ens på 60-talet kan väl det här ha känts riktigt okej? I det här avsnittet lär vi oss nämligen att heteronormativiteten och den binära könsindelningen gäller för hela universum – till och med för energifält. Och att en flicka som är kär gör bäst i att anta en form som en kille tycker är snygg om det ska bli något förhållande till slut.

Allt börjar med Kirk, Spock och McCoy som är ute och åker i Star Treks rymdskyttel. De har hämtat en viktig kvinnlig federationsdiplomat som fått Sakuros sjukdom och ska behandlas på Enterprise. Då dyker ett energifält upp i rymden, rakt framför dem. Fältet tar på ett mystiskt sätt kontroll över skyttelns styrsystem och far iväg med den till en avlägsen mindre planet. Här bor det redan någon (skrev jag inte ungefär exakt samma intrigsammanfattning igår?). En rätt ensam snubbe, som förstås blir otroligt glad över att få någon att prata med. Det tar ett tag innan Kirk och de andra lyckas dentifiera honom som en osannolikt ung version av Zefram Cochrane, warpdriftens uppfinnare. Under sina 150 år på planeten har Cochrane bara blivit yngre och fräschare. Gått från gammal gubbe till stilig medelålders karl. Hans enda sällskap genom åren har varit “energifältet”, som för övrigt är gult med små mönster på. Fältet brukar då och då omsluta honom, och då kommunicerar de utan ord.

Skälet till att energifältet har kidnappat Kirk & Co är för att de ska hålla Cochranes sällskap, eftersom han höll på att bli galen av ensamhet. Något som förstås inte roar Enterprisarna särskilt mycket, och definitivt inte den döende diplomaten som nu inte kan få någon hjälp. För att lösa dilemmat meckar Spock med besättningens översättningsmaskin så att den kan kommunicera även med energifält (!), och då visar det sig att fältet talar med en kvinnoröst. Poletten ramlar ner hos Kirk – energifältet är förstås förälskat i Cochrane, det är därför det tagit hand om honom i alla dessa år! “Man och kvinna är universella konstanter” förklarar han för Cochrane, som blir hemskt upprörd när han inser att energifältet är en kvinna. Han känner sig rentav utnyttjad. Jag förstår inte riktigt varför. Hade han hoppats att hans energifält skulle vara en man? Eller är det själva könandet av energifältet som gör deras omslutande relation smutsig? Eller är det bara hans 150 år gamla moral som gör sig gällande? Cochrane kanske åtminstone vill bli bjuden på middag innan ett energifält börjar tafsa?

Allt slutar trots allt lyckligt när energifältet inser vad en flicka måste göra för att få en kille. Det trycks liksom samman och in i den döende diplomatens kropp – de två blir en. Diplomaten överlever, Cochrane får en snygg tjej med riktiga rattar och Star Trek-besättningen får åka hem till Enterprise.

Sammanfattning: Energifält har det jobbigt i det normativa Star Trek-universumet. Precis som den där räkfågeln som försökte förvandla sig till Kirks drömkvinna i Catspaw. Kärlek mellan universums olika raser verkar svår att få till. Och ständigt denne Kirk som vägrar njuta när drömtillvaro efter drömtillvaro erbjuds honom, ständigt detta tjat om att människan behöver hinder och motgångar för att kunna överleva – han får lutheraner att framstå som bekymmerslösa latmaskar. Och så hans självgoda attityd när han ska förklara för det stackars energifältet att dess kärlek är omölig. I slutändan handlar alla hans resonemang bara om en sak – att han vill återvända till sin egen stora kärlek: Enterprise. Som han förresten kallade kvinna i förra avsnittet. Vem är det som är avvikaren här, egentligen?

Betyg: 6/10 (mycket tack vare scenen när fältkvinnan ser på världen genom en scarf. Den mest poetiska bildsekvensen hittills i Star Trek.)