I den andra samlingsvolymen av gamla Gold Key-tidningar känns det som att den tecknade serien närmat sig tv-serien något. Allt är lite mer bekant, även om manusförfattarna är oproportionerligt förtjusta i de vassa ordväxlingarna mellan Spock och McCoy. Spock fortsätter också att flera gånger vara den tecknade seriens centrum. Kirk fyller ibland mest funktionen som en något mer verbal hjältefigur än Spock, en sidekick som är bättre på knytnävsslagsmål än att fundera ut lösningar på kluriga problem.
Det första äventyret i den här samlingsvolymen är skrivet av Dick Wood (som skrev alla de sex historierna i förra boken), men sedan tar Len Wein över ansvaret för seriemanusen. Och ganska snart märker vi att Wein har en viss förkärlek för stories om galna vetenskapsmän. Eller åtminstone ensamma “genier” som drabbats av storhetsvansinne gärna offrar allt och alla för sin egen vinnings skull. En smula tjatigt en bit in i den här boken, faktiskt. Wein var dock knappast någon oprövad kraft när han tog det här jobbet, och efter Star Trek ägnade han sig åt göttiga arbetsuppgifter som att vara medskapare till Swamp Thing och X-Men’s Wolverine. Och så var han redaktör för Watchmen en gång i tiden. Men han gjorde alltså även några skift i Star Trek-fabriken.
Det här albumet innehåller serier som gavs ut 1970-71. En period då Star Trek var nedlagd som tv-serie, och den animerade serien ännu inte hade börjat visas på amerikansk tv. Det här var berättelserna som skulle hålla fansen nöjda under tiden, eller kanske rentav hålla varumärket vid liv. Ju mer jag läser om de tecknade serierna, desto tydligare blir bilden av att de var den enda kontinuerliga Star Trek-utgivningen under de allra magraste åren.
Dick Woods sista Star Trek-äventyr är också ett av de märkligaste. The Voodoo Planet handlar om en planet som är identisk med Jorden, men fylld med papier maché-kopior av byggnader och städer på planeten. Dent är en förrymd brottsling från Jorden, greve Dressler, som använder sig av Jordkopian som ett slags gigantisk voodoo-docka. Genom att förstöra byggnader på sin papier maché-planet kan han även utplåna dem på Jorden.
Både Spock och Kirk känner igen Dressler, trots att det här är hans första framträdande i Star Trek någonsin. Vi läsare får i varje fall reda på att han regerade över ett litet rike på Jorden, men flydde därifrån efter att han hamnat i bråk. Tydligen fortsatte han med att framställa vätebomber, när resten av planeten försökte utplåna vapnet. Nu ska Dressler hämnas på Jorden. Tanken är att använda sitt nya voodoovapen för att utpressa myndigheterna på Jorden så att han kan återvända dit som en fri man. Utöver Eiffeltornet hinner Dressler också med att förstöra Colosseum, det lutande tornet i Pisa samt Sfinxen i Giza. Men även Spock och Kirk får känna av hur det är att bli utsatt för voodoo-docktortyr när Dressler hamnar i en fajt med dem.
Spock hittar så småningom en liknande voodoo-teknik i någon gammal Vulcansk historisk källa (tydligen har han med sig ett helt bibliotek av gamla böcker ombord på Enterprise). Genom att bekämpa Dressler med hans egna vapen så får man till sist honom på fall. Sedan bestämmer man sig för att göra en “Khan” och släppa av honom på en obebodd planet. Ett bra sätt att göra en sequel möjlig, tänker jag. Men hittills har faktiskt ingen annan Star Trek-produkt valt att plocka upp Dressler från det allra dammigaste hörnet av Star Trek-arkivet.
I nästa äventyr, The Youth Trap, påminner storyn till viss del om ett kommande avsnitt av The Animated Series, som också kretsar kring ett omvänt åldrande som ett slags hot. I det här tecknade äventyret har en vetenskapsman tagit fram ett vapen som kan påverka en persons ålder, och han använder Enterprises besättning för att testa och finjustera det. Det vill säga, han ligger på en klippa och skjuter på dem.
Men när vapnet väl fungerar tillfredsställande så snor hans vapendragare Kooba det. Han planerar att använda det för att ta makten över sin hemplanet. Efter en hel del action och slagsmål så lyckas Kirk sätta stopp för Kooba, genom att använda en bit blank plåt som reflektera åldersvapnets strålar tillbaka mot angriparen. På det sättet förvandlar han den onde Kooba till ett litet barn, varpå han sedan slår sönder vapnet. Brottslingen får chansen att terrorisera sin omvärld på dagis, och Kirk slipper ta itu med problemet under sin livstid. Det här är det andra äventyret i rad där Kirk på något sätt är både domare och jury. Ett extra plus till scenen där Kirk och de andra liksom surfar fram på en klipphylla som lossnat från ett berg.
Uhura får äntligen en biroll i The Legacy of Lazarus (inte jättestor, men i alla fall något). Den här gången är skurken en knäppgök till historiker som byggt androider programmerade med kända individers personligheter (kändisarnas hjärnmönster har han lyckats spela in med hjälp av en en jättestor antenn, oavsett hur länge de varit döda). I hans samling finns bland annat George Washington, Kejsar Nero, Alexander den store, Cleopatra och Abraham Lincoln (som ju även dykt upp i ett vanligt Star Trek-äventyr). Här finns faktiskt också Hitler (beviset för att historien inte utspelas i himmelriket). Däremot lyckades man inte förutspå vem den 45:e presidenten i USA skulle bli, han heter ju inte Anton York, som han gör här.
Den galne historikern, Alexander Lazarus, har nu blivit uttråkad av att älta Jordens historia och vill därför dammsuga Spocks hjärna på historiekunskap (en process som tyvärr också gör den obruklig). Men planen går sådär, Lazarus lyckas låsa in sig själv i brain-drain-maskinen och dör på kuppen. Enterprisebesättningen lyckas transportera sig ombord Enterprise, just innan hela planeten de besökt exploderar.
I Sceptre of The Sun är historikern utbytt mot en magiker, Chang. Han hävdar att han ligger i krig med en annan trollkarl, Xandu, och pekar på det stora brinnande svärdet som svävar över hemstaden. Chang tvingar iväg Kirk, Spock och de andra på ett uppdrag: att hämta en magisk spira i ett annat hörn av planeten. På vägen dit får man bland annat slåss med stenjättar och en argsint robot. Lyckligtvis har de Marla som leder dem på rätt väg mot spiran, klädd i minimala magdansöskläder, förstås. I och med det blir hon , den tecknade Star Trek-seriens första renodlade babe. Även här har man alltså rättat sig lite efter tv-seriens estetik och ton. Man ser också till att rätta till det där misstaget från de tidigare serierna där Enterprise flyger runt i olika planeters atmosfär, här är det FULLSTÄNDIGT omöjligt.
Chang visar sig vara en bedragare, en illusionist vars största förmåga är att lura folk till att tro att han har magiska krafter (hur Spock kan gå igenom en illusion med samtidigt kan klättra på en annan blev aldrig riktigt klart). Changs egentliga mål är att sno Enterprise för att lägga under sig fler världar genom sin magi. Han genomskådas, och när han försöker döda Kirk med ett svärd, blir han träffad av en dödlig blixt. En intressant detalj är att .Chang och delar av befolkningen på planeten egentligen är gamla fredsaktivister som flydde från Jorden och krigen där för att testa ett nytt liv på en annan planet.
I nästa äventyr blir besättningen försöksdjur för en man med flugögon. Jo, The Brain Shocker börjar i och för sig med att vulcanska känslor tappade på flaska smiter ut på Enterprise. En något bisarr grundstory, men som ger tecknaren en chans att skapa suggestiva bilder om demoner som försöker angripa besättningen på Enterprise. Men historien fortsätter sedan med att Enterprises besättning lockas besöka en planet där en mystisk man med fasettögon använder besökare som ett slags liveunderhållning. Men hans sätt att manipulera sina försökspersoners känslor straffar sig, och han blir själv instängd i sin plastkupol med de vulcanska demonerna.
Berättelserna om de ensamma galningarna/genierna får ett välbehövligt avbrott i The Flight of the Buckaneer – en historia om rymdpirater. Och det här är pirater som tar sin yrkestillhörighet på allvar. De har ringar i ena örat, randiga tröjor och slåss med värjor. Dessutom designar de sina skepp så att de ser ut som gamla segelfartyg. Och låter sina fångar gå på plankan (i små tunna rymddräkter så att de ska dö långsamt). Ja, i det här äventyret finns till och med en skattkarta som leder till en skatt av stulet dilithium. Men även här utkristalliseras efter en stund en huvudskurk, Black Jack Nova. Han sprängs i luften på slutet, något med att någonting i hans farkost punkterades av Kirks värja.
Ett extremt tramsigt äventyr, det här. Men ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det är tramset som jag är ute efter när jag läser de här serierna. Jag tycker nästan att det är lite tråkigt att den tecknade serien nu börjar inordna sig i tv-seriens konventioner. Det är i överdrifterna, fjompigheterna och de campiga ögonblicken som jag gillar de här gamla tecknade serierna som bäst (drag som i och för sig även återfinns i originalserien, men mer sällan lika hejdlöst som här). Antagligen en åsikt som är den helt motsatta mot vad jag hade tyckt om jag läst den här serien när jag var liten. Men så har barn ofta en alldeles för dåligt utvecklad känsla för ironi. Fast just rymdpiraterna i maskeradkostymer blev kanske väl mycket, även för mig.
Det här är volym 2 av 5 med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan mars 1970 och november 1971. Boken är slut på förlaget, så jag har läst den digital utgåvan. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sju seriealbum. Och lite till.
