Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 4. Kungligheter, vÀxtmonster och en kackig remake.

Egentligen hade jag tÀnkt sticka emellan med ett blogginlÀgg om ett album med brittiska Star Trek-serier hÀr, men det Àr faktiskt sÄ jobbigt att lÀsa de dÀr serierna att jag hann med att klÀmma ytterligare ett Gold Key-album i pauserna. De hÀr amerikanska serierna Àr liksom lite mer lÀttlÀsta, Àven om jag i det hÀr albumet tycker att man börjat utveckla en rÀtt rÄ och oempatisk ton. Ber om ursÀkt för extremt lÄngt blogginlÀgg, men det finns i alla fall en massa fina bilder hÀr!

Jag Àr inte heller riktigt lika förtjust i teckningarna i den hÀr utgÄvan. Framför allt i det första Àventyret kÀnns det som om allt Àr lite plattare Àn tidigare, Àr det en slump att det Àr en ny tecknare, Sal Trapani, inblandad hÀr? I de övriga avsnitten Àr det bara huvudtecknaren Alberto Giolitti som Àr inblandad.

De första tvÄ avsnitten Àr skrivna av Arnold Drake, som jag skrev om i förra blogginlÀgget. I The Haunted Asteroid ska Enterprise-crewen undersöka varför gravplundrare försvinner pÄ den mytomspunna asteroiden dÀr drottning Saeenas mausoleum finns. PÄ vÀgen in i mausoleet möts de av olika uppenbarelser och andar (fast allt visar sig sedan vara projektioner) som försöker skrÀmma bort dem. NÀsta svÄrighetsnivÄ innebÀr att man blir bortförd av androider, och satt i finkan. Tanken Àr att Äsynen av en hög benknotor i en av fÀngelsecellerna ska fÄ folk att lÀmna asteroiden ifred. Eftersom inget verkar kunna skrÀmma vÄra kÀra trekkers sÄ stÄr de till sist inför lösningen pÄ mysteriet: Den Äldrade Saeena. Hon Àr inte död, som alla tror, utan har i alla tider anvÀnt asteroiden som ett gömstÀlle. HÀr bodde hon under mÄnga Är tillsammans med sin kung, som övergav sin planet nÀr han insÄg att hans drottning hade en genetisk Äkomma som innebar att hon skulle Äldras extremt lÄngsamt.

Men att kĂ€nna till Saeenas hemlighet kommer med ett pris. Att man mĂ„ste stanna dĂ€r med henne pĂ„ asteroiden i all evinnerlighet (eller tills hon dör). För Kirk och de andra Ă„terstĂ„r bara att ta sig ut genom vĂ„ld. Och det Ă€r nu som den kvinnliga forskaren, som Ă€r ett slags gĂ€startist i den hĂ€r storyn, blir hysterisk. Tidigare har hon varit sassy och rapp i kĂ€ften, men nu blir hon sĂ„ rĂ€dd för att gĂ€nget ska dö nĂ€r de flyr frĂ„n drottningen att hon fĂ„r ett psykbryt. SĂ„ pass jobbig blir hon att Kirk mĂ„ste ge henne en örfil. (NĂ€r Ă€ventyret Ă€r avklarat ber hon sedan om ursĂ€kt för att hon varit sĂ„ jobbig, varpĂ„ Kirk tar det som intĂ€kt för en romantisk middag. Allt blev faktiskt rĂ€tt Ă€ckligt hĂ€r. Är straffet för att bli hysterisk att man mĂ„ste ligga med Kirk? Eller blev han sĂ„ tĂ€nd av att ge henne en örfil?)

GÀnget lyckas i alla fall ta sig ut, kort dÀrefter sprÀngs hela asteroiden, sÄ som drottningen sagt skulle ske nÀr hon dog. Det enda sÀttet jag kan tolka det hÀr pÄ Àr att det var Enterprise-patrullen som tröttade ut henne sÄ pass mycket att hon kolade. Ett inte helt lyckat uppdrag, i mina ögon. SjÀlva verkar de vara rÀtt sÄ obekymrade. Och ser asteroiden inte mystiskt mycket ut som det dÀr museet som vi fick besöka i förra samlingen. NÄgon verkar ha velat recykla lite.

Även nĂ€sta story handlar om kungligheter. En ung, bortskĂ€md prins ska föras till sin hemplanet – dĂ€r det eventuellt finns en konspiration som gĂ„r ut pĂ„ att döda honom. En ond general har gillat att vara t f despot, och vill inte se sin maktsfĂ€r förstörd av en ung monark. Och det verkar som om han har brĂ„ttom att röja sin konkurrent ur vĂ€gen. Redan pĂ„ flygplatsen försöker tvĂ„ personer döda prinsen, och sedan – inne i palatset – utför Ă€ven hans syster ett mordförsök. Spock kommer fram till att det hĂ€r INTE enbart Ă€r bevis pĂ„ en konspiration, utan snarare har folk blivit galna och lĂ€ttpĂ„verkade av stoft frĂ„n en komet som passerat planeten.

NÀr Spock och McCoy Àr ute pÄ en rymdpromenad för att samla in det hÀr stoftet med hjÀlp av tvÄ dammsugare (som av nÄgon anledning fungerar i rymden) blir Àven McCoy snurrig och attackerar Spock. En rÀtt snygg scen, faktiskt. (Det Àr tydligt att just den dÀr stÀndiga irritationen mellan McCoy/Spock Àr en av serietidningsförfattarnas favoritkonflikter. I förra Àventyret var det McCoy som rÀddade Spocks liv nÀr hans klÀder börjat brinna, varpÄ Spock klagade över att lÀkarens intensiva rÀddningsaktion lett till revbensskador).

Givetvis kommer man efter ett tag pÄ ett motgift mot galenskapssjukan och kan strö den över en arg folkmassa som precis ska lyncha den unge prinsen. Varför galenskapen yttrar sig nÀstan enbart som att man vill döda just prinsen, förtÀljer inte historien, men hans konkurrent missar ingen chans att hetsa folket mot monarken. Men vi fÄr Ätminstone se en soldat köra sin motorcykel rakt ut i en lavasjö i början av historien, sÄ kanske pÄgÄr det fler konstiga saker pÄ den dÀr planeten som vi aldrig fÄr se i detalj.

John David Warner har skrivit nummer 21 av Star Trek-tidningen, The Mummies of Heitius VII. Det hĂ€r Ă€ventyret kĂ€nns sĂ„ himla sjuttiotal, pĂ„ nĂ„got vis. NĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ min barndom, sĂ„ kĂ€nns det som att GÅTAN MED PYRAMIDERNA verkligen var en sĂ„n dĂ€r sak som man alltid gick runt och tĂ€nkte pĂ„. Ett koncept som Ă€n idag dyker upp inom populĂ€rkulturen, men det kĂ€nns inte lika frekvent som dĂ„.

I Star Treks fall handlar alltsĂ„ storyn om hur man hittar resterna av en typisk egyptisk civilisation pĂ„ en planet lĂ„ngt borta. HĂ€r finns ocksĂ„ mumier, men de Ă€r snarare att betrakta som cyborger. En blandning av mĂ€nniskor och maskiner, dĂ€r den mĂ€nskliga sidan ruttnat bort genom Ă„ren. NĂ€r robotarna av misstag aktiveras försöker de följa sin ursprungliga programmering – att evakuera befolkningen frĂ„n sin dödsdömda civilisation. En evakuering som robotarna och den forskare som tagit fram dem aldrig lyckades genomföra – befolkningen dog hellre ut Ă€n att bli omgjorda till maskiner.

NĂ€r en av mumierna tagit kontroll över Enterprise hĂ„ller skeppet nĂ€stan pĂ„ att hamna pĂ„ Romulanskt territorium. VĂ€rt att lĂ€gga mĂ€rke till Ă€r att Romulanerna i den hĂ€r tecknade versionen har lite romerska riket-inspirerade outfits, som ju passar lite bĂ€ttre med namnet men inte stĂ€mmer överens med tv-serien. Även i den hĂ€r storyn finns förresten en kvinnlig forskare, och Ă€ven hĂ€r fĂ„r hon ett slags bryt. Hon försöker skydda en av mumierna, eftersom hon som forskare tycker att det Ă€r sĂ„ angelĂ€get att de bevaras. Den hĂ€r gĂ„ngen oskadliggör Kirk kvinnan med en elchock. Även hon ber om ursĂ€kt, den hĂ€r gĂ„ngen i sista rutan — sĂ„ vi fĂ„r aldrig reda pĂ„ om det blir en middag pĂ„ tu man hand med Kirk efter Ă€ven denna incident.

I Siege in Superspace recyklar man helt frÀckt konceptet med vÀxtmonster frÄn Star Trek-seriens allra första nummer. Fast den hÀr gÄngen Àr inte de vegetabiliska skrÀckfigurerna organiska, snarare styrs de av nÄgon form av kretskort. Hela Àventyret utspelas pÄ en planet som Enterprise kommer till efter att ha sugits in i ett svart hÄl.

Uhura fÄr vara med i Àven det hÀr Àventyret, men av nÄgon anledning Àr hon vit. Hennes medverkan Àr dock marginell jÀmfört med det hÀr Àventyrets andra kvinnliga karaktÀr och gÀstande love interest, Rhuna. Hennes folk har flyttat under jordytan pÄ sin planet. Dit tvingades man efter att planetens avancerade försvarssystem vÀnt sig mot sina egna herrar. (Som man ser pÄ bilden nedan sÄ passar tecknaren pÄ att bjussa pÄ en uppdragen kjol mitt i katastrofen).

De kassa levnadsförhÄllandena blev Ànnu sÀmre nÀr en besökare frÄn en annan planet först aktiverade det dÀr försvarssystemet, och sedan utlöste en atomkraftverksexplosion.

Det var efter det som hjĂ€rnan frĂ„n försvarssystemet började liera sig med vĂ€xter och skapa livsfarliga hybrider. I en inte allt för chockerande upplösning visar det sig att det Ă€r Rhuna som har det dĂ€r kretskortet, i ett armband som hon fĂ„tt av sin nu avlidne pojkvĂ€n. I en symbolisk scen skriker Kirk Ă„t henne att ta det av sig, för att sedan förstöra det. Och sĂ„ slutar Ă€ven vĂ€xtmonstren att fungera. NĂ€r Enterprise tagit sig tillbaka till sitt eget universum genom ett svart hĂ„l sĂ„ sitter han och drömmer om Rhuna. TĂ€nk om…

Avsnittet Àr skrivet av Gerry Boudreau, som hÀr gör ett kort inhopp i Star Trek-universumet med tvÄ Àventyr. Det andra Àr en mÀrklig remake av tv-seriens avsnitt Miri. Historien om planeten dÀr alla vuxna dör, men barn Äldras outsÀgligt lÄngsamt. Men hÀr Àr allt det roliga frÄn tv-versionen borta, kÀnns det som. Liksom i stort sett alla flickor frÄn den hÀr planeten (om de finns spelar de i alla fall ingen större roll i handlingen).

Boudreau verkar mest av allt bara ha snott grundförutsÀttningen för tv-serieavsnittet och sedan hittat pÄ en egen story. Handlingen har förflyttats frÄn 60-tal till nÄgon obestÀmd medeltid. Eller, man kan tro det frÄn början. Egentligen Àr riddarna man stöter pÄ en del av en högteknologisk försvarsmodell, som aldrig riktigt förklaras.

För tredje gÄngen i den hÀr seriesamlingen stöter vi pÄ en kunglighet, Àven om den hÀr lillkillen som styr och stÀller nog utsett sig sjÀlv till kung. Barnen pÄ Argylus, som planeten heter i det hÀr Àventyret, Àr intellektuellt helt mogna vid tre Ärs Älder. KÀnslomÀssigt Àr de dÀremot fortfarande barn, men efter en farsot som drabbat planetens alla vuxna sÄ Àr Àven deras livs utmÀtta. Vid 13 Ärs Älder sÄ slÄr sjukdomen till. Nu vill man att Enterprise och dess besÀttning ska hjÀlpa dem att fÄ fram ett motgift. Och för att göra alla lite mer motiverade sÄ berÀttar de inte det hÀr med sjukdomen förrÀn Enterprise-crewen Àr pÄ planetens yta och redan blivit smittade. Fem dagar har de pÄ sig att hitta en lösning.

Nurse Chapel Àr i alla fall med pÄ utflykten till den hÀr planeten, och stÄr för det kanske mest bevingade uttrycket i det hÀr Àventyret (se bild). Annars Àr den generella kÀnslan mest att det kÀnns lite trÄkigt. Som att Enterprise Äker fram och tillbaka till Ominnus för att fÄ tag i Àmnet Genitum Lars som behövs för att framstÀlla ett botemedel mot Äldrandesjukdomen. De blir förstÄs genast överraskade av vildar i höftskynken. Platsen dÀr man hittar vÀxterna med Genitum Lars Àr en av deras heliga platser. Men slagsmÄl blir det i alla fall, och Spock verkar ovanligt glad över att fÄ ge primitiva humanoider stryk.

Arnold Drake Àr tillbaka som manusförfattare i The Trial of Captain Kirk, dÀr en av de mer intressanta tekniska innovationerna i den tecknade Star Trek-serien görs. Ett slags robotar, i vars minne man kan mata in sin egen personlighet och kunskap. PÄ det sÀttet kan dom göra grovgörat pÄ farliga platser, medan man sjÀlv ligger avsvimmad av hjÀrnchocken som den hÀr sinnesöverföringen leder till.

Uppdraget den hÀr gÄngen Àr att jaga illegala gruvpirater, som utvinner saker i ett astreoridbÀlte som förklarats fridlyst. En uppgift som Àr omöjligt att fÄ rÀtt pÄ eftersom gruvbolagen mutat sig till inflytande lÄngt upp i Federationens maktsfÀrer. SÄ lÄngt upp i hierarkierna att Kirk sjÀlv hÄller pÄ att Äka fast nÀr han skjuter sönder ett av gruvpiraternas skepp (förklÀtt till en asteroidklippa, förstÄs).

Medan Kirk ska upp inför krigsrĂ€tt sĂ„ drar Spock och de andra ivĂ€g för att hitta bevis som kan fria honom. Exakt vilka bevis de för med sig hem Ă€r oklart, men eftersom Kirk genomgĂ„r en tillfĂ€llig skönhetsoperation sĂ„ kan han sjĂ€lv hitta den skyldige bakom komplotten mot honom. Kirks förklĂ€dnad varar bara en viss tid, men han lyckas Ă€ndĂ„ fĂ„ klarhet i att den skyldige Ă€r en av politikerna i juryn som ska stĂ€lla Kirk inför rĂ€tta (han dejtar en sekreterare, förstĂ„s). Som tur var Ă€r den dĂ€r politikern inte lika skicklig pĂ„ slagsmĂ„l som Kirk, sĂ„ allt ordnar upp sig till slut. Äventyr och historier som handlar om korruption inom Federationen Ă€r alltid lite extra spĂ€nnande, eftersom de vĂ€l egentligen strider mot seriens grundtanke. Men hĂ€r lyckas man inte riktigt fĂ„ till nĂ„gon vidare intressant historia av det hela.

Varje del av den hÀr samlingen Ätföljs av en artikel, och den hÀr gÄngen handlar det om de mÄlade omslagen till Star Trek-tidningen. Alltid lite hÀftigare och mer fantasifulla Àn serien inuti. Falsk marknadsföring, men extremt snygg sÄdan.

Det hÀr Àr volym 4 (av 5) med serier frÄn det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den hÀr utgÄvan innehÄller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har lÀst den digitala versionen. SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och nio seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 3. Nu med sex, ÄtrÄ och femme fatales (och ett besök i limbo)

Jo, jag har blivit lite besatt av det hÀr med de gamla tecknade Star Trek-serierna. Avslutar i stort sett varje kvÀll med att klicka mig igenom ytterligare ett mÀrkligt avsnitt. Men helst bara ett. Dels för att en viss skevhet och konstighet i plottarna gör mig lite utmattad. Men ocksÄ för att inte serierna ska ta slut för snabbt. Det Àr nÄgot med den tonen och uttrycket i de hÀr 70-talsserierna som kÀnns vÀldigt nostalgiskt.

NĂ€r jag nu scrollat mig igenom nummer 13 – 18 av förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning sĂ„ Ă€r det Len Wein (som jag ju presenterade i förra blogginlĂ€gget) som skrivit manusen till de första fyra Ă€ventyren. De tvĂ„ sista historierna Ă€r dĂ€remot gjorda av Arnold Drake. Han Ă€r ytterligare en sĂ„n dĂ€r erfaren serieskapare som kallats in för att riva av nĂ„gra Star Trek-historier, mest kĂ€nd Ă€r han över att ha varit med och skapat DC-figurer som Deadman och The Doom Patrol, samt Marvels Guardians of the Galaxy. Men vi ska inte gĂ„ hĂ€ndelserna i förvĂ€g, utan börjar med en Wein-story, som pĂ„minner ganska mycket om det vi sett av honom tidigare i den hĂ€r franchisen.

I Dark Traveler har Len Wein pĂ„ nytt skrivit en “ensam makthungrig galning”-historia, men den hĂ€r gĂ„ngen vĂ€ntar han i alla fall med att introducera det förryckta geniet tills vi kommit in i Ă€ventyrets andra halva. Till en början sĂ„ handlar nĂ€mligen den hĂ€r storyn mest om en man med magiska krafter som liftar med Enterprise till sin gamla hemplanet. Eller, liftar och liftar. Kirk och de andra har inte mycket att sĂ€ga till om i frĂ„gan, den frĂ€mmande mannen dyker bara upp pĂ„ Enterprise och tar, till synes helt utan anstrĂ€ngning, kontroll över skeppets navigation. NĂ€r Enterprise kommer fram till frĂ€mlingens hemplanet bestĂ€mmer Kirk och de andra sig för att följa med dit och kolla pĂ„ platsen som mannen lyriskt beskrivit som ett paradis. Men nĂ€r man kommer till planetens yta Ă€r inget som förr. Fripassagerarens galne bror (som verkar vara onaturligt kort, eventuellt sitter han i rullstol) har lĂ„tit sina robotar ta makten och förslavat befolkningen eftersom han upplevde att han, som kort, var hĂ„nad och förlöjligad. Liftaren och Enterprise-besĂ€ttningen arbetar tillsammans för att avsĂ€tta den korte despoten, men utan att göra nĂ„gon nĂ€rmare efterforskning kring hur utbredd funkofobin Ă€r pĂ„ planeten. PluspoĂ€ng för att Enterprise-gĂ€nget fĂ„r testa pĂ„ att flyga pĂ„ en matta i det hĂ€r Ă€ventyret.

Vilken Kirk Àr den riktigt, och vilken Àr den klingonska kopian?

The Enterprise Mutiny var Ă€ven med i den första Gold Key-samlingen som jag skrev om. Det hĂ€r Ă€r en rĂ€tt underhĂ„llande historia dĂ€r man för första gĂ„ngen i tecknad form undersöker tropen med dubbelgĂ„ngare. I det hĂ€r fallet en falsk Kirk som tar kontroll över Enterprise, men dĂ€r hans trogna besĂ€ttning snart gör myteri mot bedragaren. Det Ă€r ocksĂ„ i den hĂ€r serien som det finns klingoner som inte ser ut som klingoner (bara skalliga mĂ€nniskor i nĂ„gon form av shortsdress). Samt en skrĂ€cködla. Och sĂ„ tvingas Spock lista ut vem som Ă€r den riktige Spock och bedragaren i en laddad scen – som dessutom Ă€r snodd rakt av frĂ„n avsnittet Whom Gods Destroy. Valuta för pengarna, helt enkelt.

Ett museum vid vĂ€rldens Ă€nde…

I Museum at the End of Time för nĂ„gon slags rymdorkan Enterprise till Limbo. DĂ€r, i mellanrummet mellan liv och död, trĂ€ffar de pĂ„ ett museum med en massa gamla rymdskepp och rymdresenĂ€rer som ocksĂ„ dragits in i en liknande rymdvortex. NĂ€r ett klingonskt skepp (dĂ€r bara en i gruppen ens pĂ„minner om tv-seriens sextiotalsklingoner) dyker upp i limbot sĂ„ blir det förstĂ„s brĂ„k. Men efter lite fajtande inser man att gemensamma krafter Ă€r det enda sĂ€ttet som man kan ta sig ur den hĂ€r mĂ€rkliga icke-vĂ€rlden pĂ„ – viljan till en lösning Ă€r dessutom ovanligt stor eftersom Spock just konstaterat att hela limbo-bubblan man befinner sig i hĂ„ller pĂ„ att kollapsa. Av nĂ„gon trist anledning sĂ„ vĂ€ljer alla de gamla rymdfararna att stanna i museet och invĂ€nta slutet. “Alla vi kĂ€nner har dött”, sĂ€ger dom, och dĂ„ har de Ă€ndĂ„ inte ens sett det dĂ€r avsnittet av The Next Generation dĂ€r ett tre personer vaknar upp frĂ„n sin kryosömn och hade extremt svĂ„rt att anpassa sig till framtidens samtid.

Som helhet var ÀndÄ det hÀr ett lite vÀl mesigt Àventyr. Det saknades faktiskt en galen tyrann eller vetenskapsman. Höhöhö.

Day of the Inquisitors: Kirk och hans crew har varit ute pÄ ett diplomatiskt uppdrag, men pÄ vÀgen tillbaka till Enterprise skadas deras skyttel av en meteoritstorm och man tvingas nödlanda pÄ en planet i nÀrheten. Det visar sig dessvÀrre vara en plats som styrs av ett gÀng xenfober som gÄr klÀdda i KKK-liknande kÄpor. De stÀmplar allt som de inte gillar som den ondes verk. Gissa om de blir förskrÀckta nÀr de ser Spock. Honom skickar de raka vÀgen in i tortyrkammaren.

Det finns flera mÀrkliga saker i det hÀr Àventyret. Som att Kirk och hans mÀn helt oprovocerat slÄr ner vakterna som de trÀffar pÄ vid en stadsport. DÄ har de fortfarande inte en susning om att staden styrs av onda mÀn i kÄpor. Vad hÀnde med att man inleder en kontakt med ett frÀmmande folk med att i varje fall försöka prata lite? Men vÄldsamheterna verkar vara centrala för den hÀr seriens skapare. Rent generellt har de tecknade serierna som getts ut av Gold Key sÄ hÀr lÄngt hÀngett sig Ät mer knytnÀvsvÄld Àn jag minns frÄn originalserien. Fajterna utgör liksom höjdpunkten i mÄnga av serierna jag lÀst. PÄ samma sÀtt Àr kvinnorna helt osynliga i de civilisationer som Kirk och de andra kommer i kontakt med. Visst, i den hÀr serien finns Uhura och en nypÄhittad kvinnlig besÀttningsmedlem med, men pÄ planeten man kommer till syns inte ens kvinnorna till pÄ stan. Det blir allt som oftast nÀstan lite löjligt patriarkalt.

PĂ„ pluskontot kan vi kanske lĂ€gga det faktum att man i det hĂ€r avsnittet i varje fall experimenterar med tvĂ„ parallella handlingar. Ombord pĂ„ Enterprise fĂ„r nĂ€mligen tf-kaptenen Scotty order om att avbryta sökandet efter Kirk och de andra, för att i stĂ€llet ge sig ut pĂ„ ett uppdrag i SIGMA-kvadranten – den tror jag aldrig att jag hört talas om!

Kirks och de andras problem med inkvisitorerna löses nÀr de religiösa fanatikerna tvingar Spock att anvÀnda skyttelns radioutrustning för att visa hur han hÄller kontakten med hin hÄle. PÄ det sÀttet kan han anropa Enterprise och se till att han och resten av besÀttningen blir transporterade bort frÄn planeten. Enterprise-crewen har ocksÄ varit i kontakt med den lokala motstÄndsrörelsen. Oklart om de verkligen fÄtt tillrÀckligt med luft under vingarna för att kunna avsÀtta planetens religiösa ledare. Helt Àrligt verkar Kirk mest intresserad av att Äka hem till sitt rymdskepp igen.

The Cosmic Cavemen har faktiskt en kvinnlig huvudperson. Men hon verkar Ă„ andra sidan vara den enda kvinnan pĂ„ en planet fylld med olika grupper av muskulösa, halvnakna mĂ€n som utkĂ€mpar olika krig mot varandra. Men sĂ„ Ă€r hon ocksĂ„ en telepatisk drottning, som vĂ€ntat pĂ„ Spocks ankomst hur lĂ€nge som helst. Spock, eller Unruho som han kallas pĂ„ planeten, Ă€r sĂ„ viktig att man karvat fram hans ansikte ur berget, som man tillbedjer. Hur det dĂ€r blev till Ă€r ett av Ă€ventyrets större mysterier – men till sist kommer Spock pĂ„ att drottningen mĂ„ste ha plockat upp en stark telepatisk signal frĂ„n honom nĂ€r han blev jĂ€tterĂ€dd för en stor dinosaurliknande varelse under en expedition.

Drottningens fok heter Tol, och hotas av den mer “barbariska” Kovars-stammen. Enterprise-crewen försöker hĂ„lla sig utanför konflikten, men till sist gör Spock ett framtrĂ€dande – en gudomlig uppenbarelse – som fĂ„r de tvĂ„ stammarna att enas. Det hĂ€r Ă€r dĂ„ den första Star Trek-historien som Arnold Drake skrivit, och jag tycker att det kĂ€nns lite annorlunda. Mer fartfyllt och omvĂ€xlande Ă€n tidigare. Men ocksĂ„ lite mer gubbsjukt och smĂ„rasistiskt. Förutom drottningen sĂ„ blir inte befolkningen pĂ„ den hĂ€r planeten mycket mer Ă€n ett gĂ€ng vildar, Ă€ven om Tol-folket Ă€r duktiga pĂ„ hantverk och har viss potential, enligt Spock.

Det hĂ€r Ă€r ocksĂ„ det första Ă€ventyret som har bĂ„de Alberto Giolitti och Giovanni Ticci som tecknare. BildsprĂ„ket Ă€r faktiskt lite mer expressivt i det hĂ€r avsnittet, och fĂ€rglagt lite annorlunda. Men kombinationen av de hĂ€r tre upphovspersonerna ger ocksĂ„ en lite mer vĂ„ldsam och brutal serie – vi fĂ„r till exempel se förberedelserna till en avrĂ€ttning, och i slutet av den hĂ€r historien försöker Scotty till och med börja slĂ„ss med Spock (Scotty stĂ„r förresten ocksĂ„ för den tecknade seriens första riktigt utvecklade romans – lite för sent inser han att den dĂ€r drottningen egentligen kanske bara var ute efter hans vapen). Varför kapten Kirk har en orange tröja fĂ„r vi dĂ€remot inte riktigt nĂ„gon bra förklaring pĂ„.

Det Ă€r tydligt att manusförfattaren hĂ€r har tröttnat pĂ„ begrĂ€nsningarna nĂ€r det gĂ€ller de tekniska landvinningarna i Star Trek. I The Hijacked Planet hittar dĂ€rför Arnold Drake pĂ„ en makalös maskin som kan spela in en hel planets befolkning pĂ„ nĂ„gon form av fantastiskt band. Ja, till och med hela planeten, visar det sig. Den komprimerade planeten i frĂ„ga, som man spelat in för att den inte ska brinna upp av en sol som hĂ„ller pĂ„ att förvandlas till en supernova, utgör ocksĂ„ ett ytterst attraktivt byte för en skurk som vill utpressa Federationen. “Ge mig massor av pengar, annars dödar jag 600 miljoner mĂ€nniskor”.

Det framstĂ„r med all önskvĂ€rd tydlighet att den gode Arnold Drake gĂ€rna vill ha lite mer romance och Ă„trĂ„ i Star Trek-serien – vilket i och för sig ocksĂ„ ligger helt i linje med tv-serien som den utgĂ„r frĂ„n. Lite skeptiskt blir jag Ă€ndĂ„ nĂ€r han hĂ€r lĂ„ter en femme fatale anlĂ€nda till Enterprise för att förföra Spock. Hennes plan Ă€r att stjĂ€la den dĂ€r inspelade planeten för sin brors rĂ€kning. Och Spocks ovanligt tillmötesgĂ„ende sĂ€tt mot kvinnan förklaras sedan med att han redan börjat misstĂ€nka henne för att vara en bedragare, och dĂ€rför valde att spela med i charaden. Men inte ens Spocks logik kan förhindra att han blir lurad. Och sĂ„ mĂ„ste han och Kirk och de andra jaga fatt i hennes bror, utpressaren, och försöka fĂ„ tillbaka det dĂ€r bandet. Och faktum Ă€r att Spock, i en av Ă€ventyrets sista rutor, erkĂ€nner att han nog Ă€ndĂ„ tappade huvudet en smula i det dĂ€r romantiska dubbelspelet. En vĂ€ndning i intrigen som vĂ€l nĂ€stan Ă€r Ă€nnu mer orimligt Ă€n den dĂ€r maskinen som kunde komprimera hela planeter?

Det hÀr Àr ett ovanligt sprittande Àventyr. Inte sÀrskilt smart, men med Ätminstone nÄgra ovÀntade vÀndningar.

Det hĂ€r Ă€r volym 3 (av 5) med serier frĂ„n det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den hĂ€r utgĂ„van innehĂ„ller serier som gavs ut mellan februari 1972 och maj 1973. Boken Ă€r slut pĂ„ förlag, sĂ„ jag har lĂ€st den som digital utgĂ„va. SĂ„ hĂ€r lĂ„ngt i min Startrekathon har jag sett 13 lĂ„ngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och Ă„tta seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives Volume 2. KnÀppgökar med storhetsvansinne och gammalmodiga rymdpirater.

I den andra samlingsvolymen av gamla Gold Key-tidningar kÀnns det som att den tecknade serien nÀrmat sig tv-serien nÄgot. Allt Àr lite mer bekant, Àven om manusförfattarna Àr oproportionerligt förtjusta i de vassa ordvÀxlingarna mellan Spock och McCoy. Spock fortsÀtter ocksÄ att flera gÄnger vara den tecknade seriens centrum. Kirk fyller ibland mest funktionen som en nÄgot mer verbal hjÀltefigur Àn Spock, en sidekick som Àr bÀttre pÄ knytnÀvsslagsmÄl Àn att fundera ut lösningar pÄ kluriga problem.

Det första Ă€ventyret i den hĂ€r samlingsvolymen Ă€r skrivet av Dick Wood (som skrev alla de sex historierna i förra boken), men sedan tar Len Wein över ansvaret för seriemanusen. Och ganska snart mĂ€rker vi att Wein har en viss förkĂ€rlek för stories om galna vetenskapsmĂ€n. Eller Ă„tminstone ensamma “genier” som drabbats av storhetsvansinne gĂ€rna offrar allt och alla för sin egen vinnings skull. En smula tjatigt en bit in i den hĂ€r boken, faktiskt. Wein var dock knappast nĂ„gon oprövad kraft nĂ€r han tog det hĂ€r jobbet, och efter Star Trek Ă€gnade han sig Ă„t göttiga arbetsuppgifter som att vara medskapare till Swamp Thing och X-Men’s Wolverine. Och sĂ„ var han redaktör för Watchmen en gĂ„ng i tiden. Men han gjorde alltsĂ„ Ă€ven nĂ„gra skift i Star Trek-fabriken.

Det hÀr albumet innehÄller serier som gavs ut 1970-71. En period dÄ Star Trek var nedlagd som tv-serie, och den animerade serien Ànnu inte hade börjat visas pÄ amerikansk tv. Det hÀr var berÀttelserna som skulle hÄlla fansen nöjda under tiden, eller kanske rentav hÄlla varumÀrket vid liv. Ju mer jag lÀser om de tecknade serierna, desto tydligare blir bilden av att de var den enda kontinuerliga Star Trek-utgivningen under de allra magraste Ären.

Dick Woods sista Star Trek-Àventyr Àr ocksÄ ett av de mÀrkligaste. The Voodoo Planet handlar om en planet som Àr identisk med Jorden, men fylld med papier maché-kopior av byggnader och stÀder pÄ planeten. Dent Àr en förrymd brottsling frÄn Jorden, greve Dressler, som anvÀnder sig av Jordkopian som ett slags gigantisk voodoo-docka. Genom att förstöra byggnader pÄ sin papier maché-planet kan han Àven utplÄna dem pÄ Jorden.

BÄde Spock och Kirk kÀnner igen Dressler, trots att det hÀr Àr hans första framtrÀdande i Star Trek nÄgonsin. Vi lÀsare fÄr i varje fall reda pÄ att han regerade över ett litet rike pÄ Jorden, men flydde dÀrifrÄn efter att han hamnat i brÄk. Tydligen fortsatte han med att framstÀlla vÀtebomber, nÀr resten av planeten försökte utplÄna vapnet. Nu ska Dressler hÀmnas pÄ Jorden. Tanken Àr att anvÀnda sitt nya voodoovapen för att utpressa myndigheterna pÄ Jorden sÄ att han kan ÄtervÀnda dit som en fri man. Utöver Eiffeltornet hinner Dressler ocksÄ med att förstöra Colosseum, det lutande tornet i Pisa samt Sfinxen i Giza. Men Àven Spock och Kirk fÄr kÀnna av hur det Àr att bli utsatt för voodoo-docktortyr nÀr Dressler hamnar i en fajt med dem.

Spock hittar sĂ„ smĂ„ningom en liknande voodoo-teknik i nĂ„gon gammal Vulcansk historisk kĂ€lla (tydligen har han med sig ett helt bibliotek av gamla böcker ombord pĂ„ Enterprise). Genom att bekĂ€mpa Dressler med hans egna vapen sĂ„ fĂ„r man till sist honom pĂ„ fall. Sedan bestĂ€mmer man sig för att göra en “Khan” och slĂ€ppa av honom pĂ„ en obebodd planet. Ett bra sĂ€tt att göra en sequel möjlig, tĂ€nker jag. Men hittills har faktiskt ingen annan Star Trek-produkt valt att plocka upp Dressler frĂ„n det allra dammigaste hörnet av Star Trek-arkivet.

NÀr Bones blir en ung man i The Youth Trap fÄr Kirk panik. LÀgg ocksÄ mÀrke till ryggsÀckarna pÄ bilden, en adderad detalj i serierna som irriterar alla Star Trek-historiker.

I nÀsta Àventyr, The Youth Trap, pÄminner storyn till viss del om ett kommande avsnitt av The Animated Series, som ocksÄ kretsar kring ett omvÀnt Äldrande som ett slags hot. I det hÀr tecknade Àventyret har en vetenskapsman tagit fram ett vapen som kan pÄverka en persons Älder, och han anvÀnder Enterprises besÀttning för att testa och finjustera det. Det vill sÀga, han ligger pÄ en klippa och skjuter pÄ dem.

Men nÀr vapnet vÀl fungerar tillfredsstÀllande sÄ snor hans vapendragare Kooba det. Han planerar att anvÀnda det för att ta makten över sin hemplanet. Efter en hel del action och slagsmÄl sÄ lyckas Kirk sÀtta stopp för Kooba, genom att anvÀnda en bit blank plÄt som reflektera Äldersvapnets strÄlar tillbaka mot angriparen. PÄ det sÀttet förvandlar han den onde Kooba till ett litet barn, varpÄ han sedan slÄr sönder vapnet. Brottslingen fÄr chansen att terrorisera sin omvÀrld pÄ dagis, och Kirk slipper ta itu med problemet under sin livstid. Det hÀr Àr det andra Àventyret i rad dÀr Kirk pÄ nÄgot sÀtt Àr bÄde domare och jury. Ett extra plus till scenen dÀr Kirk och de andra liksom surfar fram pÄ en klipphylla som lossnat frÄn ett berg.

SlagsmÄl med historiska personer i The Legacy of Lazarus.

Uhura fÄr Àntligen en biroll i The Legacy of Lazarus (inte jÀttestor, men i alla fall nÄgot). Den hÀr gÄngen Àr skurken en knÀppgök till historiker som byggt androider programmerade med kÀnda individers personligheter (kÀndisarnas hjÀrnmönster har han lyckats spela in med hjÀlp av en en jÀttestor antenn, oavsett hur lÀnge de varit döda). I hans samling finns bland annat George Washington, Kejsar Nero, Alexander den store, Cleopatra och Abraham Lincoln (som ju Àven dykt upp i ett vanligt Star Trek-Àventyr). HÀr finns faktiskt ocksÄ Hitler (beviset för att historien inte utspelas i himmelriket). DÀremot lyckades man inte förutspÄ vem den 45:e presidenten i USA skulle bli, han heter ju inte Anton York, som han gör hÀr.

Den galne historikern, Alexander Lazarus, har nu blivit uttrÄkad av att Àlta Jordens historia och vill dÀrför dammsuga Spocks hjÀrna pÄ historiekunskap (en process som tyvÀrr ocksÄ gör den obruklig). Men planen gÄr sÄdÀr, Lazarus lyckas lÄsa in sig sjÀlv i brain-drain-maskinen och dör pÄ kuppen. EnterprisebesÀttningen lyckas transportera sig ombord Enterprise, just innan hela planeten de besökt exploderar.

Ytterligare lite slagsmÄl med skÀggiga fredsaktivister gone barbarkrigare i Sceptre of The Sun.

I Sceptre of The Sun Ă€r historikern utbytt mot en magiker, Chang. Han hĂ€vdar att han ligger i krig med en annan trollkarl, Xandu, och pekar pĂ„ det stora brinnande svĂ€rdet som svĂ€var över hemstaden. Chang tvingar ivĂ€g Kirk, Spock och de andra pĂ„ ett uppdrag: att hĂ€mta en magisk spira i ett annat hörn av planeten. PĂ„ vĂ€gen dit fĂ„r man bland annat slĂ„ss med stenjĂ€ttar och en argsint robot. Lyckligtvis har de Marla som leder dem pĂ„ rĂ€tt vĂ€g mot spiran, klĂ€dd i minimala magdansösklĂ€der, förstĂ„s. I och med det blir hon , den tecknade Star Trek-seriens första renodlade babe. Även hĂ€r har man alltsĂ„ rĂ€ttat sig lite efter tv-seriens estetik och ton. Man ser ocksĂ„ till att rĂ€tta till det dĂ€r misstaget frĂ„n de tidigare serierna dĂ€r Enterprise flyger runt i olika planeters atmosfĂ€r, hĂ€r Ă€r det FULLSTÄNDIGT omöjligt.

Chang visar sig vara en bedragare, en illusionist vars största förmÄga Àr att lura folk till att tro att han har magiska krafter (hur Spock kan gÄ igenom en illusion med samtidigt kan klÀttra pÄ en annan blev aldrig riktigt klart). Changs egentliga mÄl Àr att sno Enterprise för att lÀgga under sig fler vÀrldar genom sin magi. Han genomskÄdas, och nÀr han försöker döda Kirk med ett svÀrd, blir han trÀffad av en dödlig blixt. En intressant detalj Àr att .Chang och delar av befolkningen pÄ planeten egentligen Àr gamla fredsaktivister som flydde frÄn Jorden och krigen dÀr för att testa ett nytt liv pÄ en annan planet.

I nÀsta Àventyr blir besÀttningen försöksdjur för en man med flugögon. Jo, The Brain Shocker börjar i och för sig med att vulcanska kÀnslor tappade pÄ flaska smiter ut pÄ Enterprise. En nÄgot bisarr grundstory, men som ger tecknaren en chans att skapa suggestiva bilder om demoner som försöker angripa besÀttningen pÄ Enterprise. Men historien fortsÀtter sedan med att Enterprises besÀttning lockas besöka en planet dÀr en mystisk man med fasettögon anvÀnder besökare som ett slags liveunderhÄllning. Men hans sÀtt att manipulera sina försökspersoners kÀnslor straffar sig, och han blir sjÀlv instÀngd i sin plastkupol med de vulcanska demonerna.

RymdÄlderns pirater shoppar tydligen sina klÀder pÄ nÄgon form av Buttericks-outlet.

BerĂ€ttelserna om de ensamma galningarna/genierna fĂ„r ett vĂ€lbehövligt avbrott i The Flight of the Buckaneer – en historia om rymdpirater. Och det hĂ€r Ă€r pirater som tar sin yrkestillhörighet pĂ„ allvar. De har ringar i ena örat, randiga tröjor och slĂ„ss med vĂ€rjor. Dessutom designar de sina skepp sĂ„ att de ser ut som gamla segelfartyg. Och lĂ„ter sina fĂ„ngar gĂ„ pĂ„ plankan (i smĂ„ tunna rymddrĂ€kter sĂ„ att de ska dö lĂ„ngsamt). Ja, i det hĂ€r Ă€ventyret finns till och med en skattkarta som leder till en skatt av stulet dilithium. Men Ă€ven hĂ€r utkristalliseras efter en stund en huvudskurk, Black Jack Nova. Han sprĂ€ngs i luften pĂ„ slutet, nĂ„got med att nĂ„gonting i hans farkost punkterades av Kirks vĂ€rja.

Ett extremt tramsigt Àventyr, det hÀr. Men ju mer jag lÀser, desto mer övertygad blir jag om att det Àr tramset som jag Àr ute efter nÀr jag lÀser de hÀr serierna. Jag tycker nÀstan att det Àr lite trÄkigt att den tecknade serien nu börjar inordna sig i tv-seriens konventioner. Det Àr i överdrifterna, fjompigheterna och de campiga ögonblicken som jag gillar de hÀr gamla tecknade serierna som bÀst (drag som i och för sig Àven Äterfinns i originalserien, men mer sÀllan lika hejdlöst som hÀr). Antagligen en Äsikt som Àr den helt motsatta mot vad jag hade tyckt om jag lÀst den hÀr serien nÀr jag var liten. Men sÄ har barn ofta en alldeles för dÄligt utvecklad kÀnsla för ironi. Fast just rymdpiraterna i maskeradkostymer blev kanske vÀl mycket, Àven för mig.

Det hÀr Àr volym 2 av 5 med serier frÄn det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den hÀr utgÄvan innehÄller serier som gavs ut mellan mars 1970 och november 1971. Boken Àr slut pÄ förlaget, sÄ jag har lÀst den digital utgÄvan. SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sju seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives Volume 1. Den rÀtt ojÀmna början pÄ Star Trek-serierna.

Fick ju blodad tand efter att ha lĂ€st samlingsalbumet Gold Key – 100-page spectacular. SĂ„ jag bestĂ€llde genast hem den första volymen av Star Trek Gold Key Archives. Den innehĂ„ller de sex första Star Trek-serieĂ€ventyren nĂ„gonsin. 180 fĂ€rgglada sidor om Enterprises Ă€ventyr i galaxen. Precis som i den förra samlingen sĂ„ Ă€r det hĂ€r serier som avviker en del frĂ„n tv-serien. De flesta tekniska termer Ă€r egna pĂ„hitt, som till exempel anvĂ€ndningen av en “teleporter chamber” i stĂ€llet för ett transportörrum. Sen finns det Ă€ven lite mer naiva avvikelser, som att mĂ€tinstrumenten ombord pĂ„ rymdskeppet har displayer som visar sina utslag med nĂ„lar, eller de fĂ„niga namn som alla planeter mĂ„ste ha. Och Ă€r i den tecknade serien löses alla sprĂ„kförbistringar med frĂ€mmande civilisationer genom ett slags universell rymdesperanto. Hur alla tvĂ€rs över galaxen lĂ€rt sig det dĂ€r sprĂ„ket förtĂ€ljer inte historien.

Alla sex Ă€ventyren i den hĂ€r samlingen skrevs av Dick Wood (interesting name), en garvad serieveteran nĂ€r de hĂ€r Ă€ventyren publicerades. Han började skriva för serietidningar redan pĂ„ 40-talet, och hantverkskunnandet mĂ€rks framför allt i de första serierna i det hĂ€r albumet. Det Ă€r rutinerat och rappt berĂ€ttat, men snarare genom rutin Ă€n genom briljanta manus. BerĂ€ttarstilen kĂ€nns ocksĂ„ typisk för de serier jag lĂ€ste som barn – som det hĂ€r med att alla Ă€ventyr inleds med en bild frĂ„n avsnittets höjdpunkt. GĂ€rna med lite överdrivna och missvisande premisser i den första teasern, jĂ€mfört med vad som sedan hĂ€nder i sjĂ€lva Ă€ventyret. De tvĂ„ första nummerna Ă€r illustrerade av Nevio Zaccara och de andra fyra av Alberto Giolitti – som ocksĂ„ fortsatte med serien under en lĂ„ng tid framöver. SĂ„, vad hĂ€nder dĂ„ i de olika Ă€ventyren?

The Planet of No Return har jag skrivit om tidigare. En smÄtt vansinnig historia om en planet som bebos av vÀxtvarelser vars sporer kan förvandla varelser av kött och blod till vÀxter. Det blir givetvis helt sjuka Àventyr för teamet som hamnar pÄ planeten, en av dem transformeras och blir ett gÄende trÀd. SÄ aggressiva Àr de hÀr sporerna att Spock i slutet av Àventyret bestÀmmer sig för att ta det sÀkra före det osÀkra och helt enkelt utplÄna allt liv pÄ den hÀr planeten. Chockerande o-treckig avslutning pÄ ett Àventyr som annars verkligen anvÀnder sig av den tecknade seriens frihet att kunna berÀtta om helt sanslösa intriger.

Det icke-empatiska förhĂ„llningssĂ€ttet till omvĂ€rlden fortsĂ€tter i tidning nummer tvĂ„. I The Devil’s Isle of Space. En fĂ€ngelseplanetsstory med en twist. De dödsdömda fĂ„ngarna Ă€r hĂ€r förvisade till en asteroid som kommer att explodera – men fĂ„ngarna vet inte nĂ€r. Ett slags dödsdom med fördröjning, alltsĂ„. Enterprise fastnar i den hĂ€r fĂ„nganstaltens energifĂ€lt, och de desperata fĂ„ngarna försöker ta sig ombord pĂ„ Enterprise för att fly nĂ€r Kirk och de andra försöker hitta nĂ„got sĂ€tt att stĂ€nga av kraftfĂ€ltet pĂ„ sjĂ€lva planeten. Till sist lyckas Spock komma pĂ„ ett sĂ€tt att bĂ„de ta sig ur det dĂ€r energifĂ€ltet och rĂ€dda de ur besĂ€ttningen som var fĂ„ngar pĂ„ sjĂ€lva planeten. De dödsdömda fĂ„ngarna lĂ€mnar man Ă„t sitt öde. En halv serieruta Ă€gnas Ă„t empati kring detta nĂ€r asteroiden exploderar medan Enterprise Ă€r pĂ„ vĂ€g dĂ€rifrĂ„n. Men kallblodigheten förklaras den hĂ€r gĂ„ngen med en prime directive-liknande tankegĂ„ng.

Invasion of the City Builders var vĂ€l det av Ă€ventyren i den hĂ€r volymen som kĂ€ndes mest angelĂ€gen. Inte bokstavligen, men historien om civilisationen som bygger maskiner som de tappar kontrollen över Ă€r ett klassiskt AI-skrĂ€ckscenario som alltid framstĂ„r som aktuellt. HĂ€r hamnar befolkningen pĂ„ planeten i ett nödlĂ€ge nĂ€r maskinen som “gör mat” gĂ„r sönder, medan maskinerna som bygger stĂ€der löper amok. NĂ€r Enterprise anlĂ€nder till planeten har maskinerna nĂ€stan byggt stĂ€der över hela planetens yta, sĂ„ det finns inte lĂ€ngre nĂ„gon plats att odla mat pĂ„ – om befolkningen vetat hur man skulle gĂ„ till vĂ€ga för att göra det. Storyn Ă€r lite tillkrĂ„nglad, men har en i det nĂ€rmaste filosofisk tyngd jĂ€mfört med de andra avsnitten i den hĂ€r boken. Ett slags actionfylld fundering kring samhĂ€llsutveckling, mekanisering och priset en civilisation kan fĂ„ betala för att prioritera bekvĂ€mlighet framför allt annat. Men jag fastnar ocksĂ„ för det faktum att Enterprise har sina gamla arkivband pĂ„ riktiga filmrullar!

Bild frĂ„n nĂ€tet – nyutgĂ„van ser betydligt bĂ€ttre ut Ă€n det hĂ€r.

I The Peril of Planet Quick Change hamnar gĂ€nget frĂ„n Enterprise pĂ„ en planet som gĂ„r igenom extrema förĂ€ndringar omkring var tionde minut: klimatet, geografin, vĂ€xtligheten – allt förĂ€ndras totalt. I hopp om att kunna utvinna det sĂ€llsynta Ă€mnet tiantianium sĂ„ landar vĂ„ra vĂ€nner frĂ„n StjĂ€rnflottan Ă€ndĂ„ dĂ€r. Planeten framstĂ„r som helt obebodd, men efter ett tag förstĂ„r vi att de förvandlats till ett slags ljusandar. Ljusfenomen som tar över Spocks hjĂ€rna och instruerar honom om hur man ska stoppa planetens forcerade evolution. NĂ€r man vĂ€l gjort det sĂ„ Ă„terfĂ„r befolkningen sin fysiska form igen – betydligt mer orimligt Ă€r vĂ€l att Ă€ven deras stĂ€der Ă„teruppstĂ„r, helt oskadade av alla tusentals omvĂ€lvande förĂ€ndringar som skett kring dem. NĂ„gra kvinnor syns dĂ€remot inte till pĂ„ den hĂ€r planeten, en trend som Ă„terkommer i de flesta av de civilisationer som Enterprise besöker i den hĂ€r volymen. Lite bonusdramatik pĂ„ slutet av Ă€ventyret Ă€r att en av de dĂ€r ljusandarna försöker stanna kvar i Spocks huvud – men efter en del komplikationer lyckas vulcanen till sist fĂ„ ut honom.

Hela intrigen Àr en variant av ett ofta anvÀnt Star Trek-grepp, med aliens utan kroppar som pÄ telepatisk vÀg fÄr kontroll över nÄgon ur besÀttningen. Det hÀr var vÀl ett halvbra försök i vad man vÀl fÄr kalla en egen subgenre. SÄ hÀr lÄngt in i samlingen börjar jag ocksÄ kÀnna att Spock utvecklats till att bli den egentliga huvudpersonen i de hÀr tecknade serierna. Kirk Àr inte bara ganska anonymt tecknad, han tar inte heller överdrivet mycket plats i intrigerna.

The Ghost Planet var kanske den allra tröttaste av historierna i den hÀr volumen. Enterprises besÀttning upptÀcker en mÀrklig planet med regnbÄgsfÀrgade ringar. De mÄ vara vackra, men tydligen ocksÄ farliga för befolkningen, som tvingats fly till rymdstationer för att överleva. Enterprise kontaktas av tvÄ tvillingbröder som ber om hjÀlp med att fÄ bort regnbÄgarna. Vad man dÀremot inte berÀttar för Kirk och de andra Àr att de tvÄ tvillingmÀnnen varit i luven pÄ varandra under lÄng tid, och utkÀmpat stÀndiga krig om makten över deras sargade planet. SÄ djupt sitter oenigheten att man till och med försöker gömma undan sina vapenarsenaler för att kunna fortsÀtta kriga nÀr Enterprises besÀttning har dragit frÄn deras planet. Orimlig och rÀtt trist intrig, som vÀl nÄgonstans Àr lite inspirerad av kalla kriget. Förresten, vem döper en planet till Numero Uno? DÄ Àr ÀndÄ de flesta av namnen och platserna ganska töntigt döpta. En liten höjdpunkt i det hÀr Àventyret Àr dÀremot genomskÀrningen av Enterprise i en av bildrutorna.

I avslutande When Planets Collide hamnar tvĂ„ planeter pĂ„ kollisionskurs eftersom deras respektive grundĂ€mnen dras till varandra. Enterprise upptĂ€cker det hĂ€r, och för att skydda de tvĂ„ och andra omkringliggande vĂ€rldar försöker man lösa problemet. Men det Ă€r inte sĂ„ enkelt som att sprĂ€nga den ena planeten, som man först tĂ€nkte, för ganska snart inser man att det pĂ„ bĂ€gge planeterna finns civilisationer dĂ€r livet levs under jordytan med hjĂ€lp av konstgjorda solar. Men allt ordnar sig, Ă€ven om det krĂ€vs att man bogserar resterna av en gammal sol genom nĂ„gra solsystem för att förhindra planetkrocken. Äventyrets bĂ€sta serierutor Ă€r dock inte den dramatiska upplösningen utan nĂ€r Spock, Kirk och Scotty (som hĂ€r fortfarande Ă€r blond) fĂ„ngas in i ett slags transparenta ballonger. Eller nĂ€r Spock Ă„ter i en jĂ€ttelĂ„ng underjordisk rutschkana. Lite mer frĂ„gande stĂ€ller jag mig till scenen dĂ€r det regnar in meteoriter pĂ„ Enterprise brygga utan att skeppet gĂ„r under. Trots en hel del action blir den hĂ€r interplanetĂ€ra thrillern mest forcerad och ointressant, tycker jag.

Kanske Ă€r det pĂ„ grund av att utgivningstakten ökat en hel del sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt i Gold Keys Star Trek-produktion som de tre sista Ă€ventyren i den hĂ€r boken kĂ€nns mycket slarvigare och sĂ€mre Ă€n de tre första. Eller sĂ„ var det sĂ„ att Dick Wood bara hade tre riktigt bra Star Trek-stories i sig. Vi fĂ„r se i nĂ€sta samling, dĂ„ har man bytt manusförfattare. Det hĂ€r Ă€r ju, trots allt, bara början pĂ„ Gold Keys Star Trek-serier. Av de totalt 61 nummer som Gold Key gav ut mellan 1967 och 1979 har IDW gjort fem samlingsalbum med sex nummer i vardera utgĂ„va – alltsĂ„ fram till nummer 30. Inte heller en tidigare reprintserie, The Key Collection, lyckades komma till slutet av utgivningen. Men 30 avsnitt kanske rĂ€cker för att fĂ„ en extremt bra bild av Star Trek-seriernas allra tidigaste ursprung.

Det hÀr Àr volym 1 av 5 med Star Trek-serier frÄn det amerikanska förlaget Gold Key, med serier som gavs ut mellan oktober 1967 och december 1969. SÄ hÀr lÄngt i min Startrekathon har jag sett 13 lÄngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sex seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key – 100-page spectacular. Gott och blandat frĂ„n de första trekserieĂ„ren.

Mjukstartar utforskandet av tecknade Star Trek-serier med ett samlingsalbum med minnesvÀrda Gold Key-utgÄvor.

Det finns en kort text i slutet av det hĂ€r samlingsalbumet, ett slags sammanfattning av Star Trek-seriens enkla, och ofta rĂ€tt sĂ„ slarvigt utförda, ursprung. En summering som nĂ€stan frossar i hur fel det blir hĂ€r och dĂ€r. Misstag som vĂ€l egentligen inte Ă€r orimliga med tanke pĂ„ att de stackars serieskaparna skulle göra en tie-in-produkt till en tv-serie som de inte ens sett. Bland annat Ă€r fĂ€rgen pĂ„ tröjorna fel, Enterprise genomför intergalaktiska resor och Ă€ventyren tar sig dĂ„ och dĂ„ vĂ€gar som Ă€r helt otĂ€nkbara i tv-serien. Och visst kan man se det dĂ€r som pinsamma missar, men egentligen tycker jag att det nu — drygt 50 Ă„r senare – mest piggar upp. Felaktigheterna kĂ€nns mer som lite anarkistiska injektioner i Star Trek-konceptet, anomalier som faktiskt innebĂ€r att i stort sett vad som helst kan hĂ€nda i den tecknade serievĂ€rlden. Det Ă€r ju rent generellt ocksĂ„ den stora fördelen med tecknat. Produktionskostnaden för en serietidning blir ju inte dyrare för att man skriver in en gigantisk dinosaurie eller sporer som förvandlar marsvin till trĂ€d i handlingen.

Serien om besöket pĂ„ vĂ€xtplaneten, frĂ„n den allra första Star Trek-tidningen nĂ„gonsin, blir bara konstigare och konstigare ju lĂ€ngre det pĂ„gĂ„r. BesĂ€ttningen upptĂ€cker en planet dĂ€r sporer förvandlar vissa organismer till trĂ€d, men dĂ€r buskarna och vĂ€xterna Ă€ven anvĂ€nder djur – och eventuellt ocksĂ„ mĂ€nniskor –som föda (inte sĂ„ konstigt, egentligen, till och med jag har ju köttĂ€tande vĂ€xter hemma pĂ„ fönsterbrĂ€dan). Vi har alltsĂ„ hamnat pĂ„ en ombytta roller-planet. Allting Ă€r jĂ€ttebisarrt och surrealistiskt.

Det hÀr var bland det roligaste jag lÀst i serievÀg pÄ ett bra tag. Nostalgin var total. De hÀr tidiga Star Trek-försöken pÄminde mig sÄ mycket om min barndoms serieupplevelser. Dels den hÀr typen av tie-ins, dÀr huvudpersonerna i den tecknade upplagan ibland inte var sÀrskilt lika sina förlagor. Men jag kÀnde ocksÄ igen hela estetiken frÄn nÀr jag var liten (jag fick helt plötsligt ett enormt sug efter att grÀva fram mina gamla nummer av Rymdens HjÀltar). Manusförfattarna har ocksÄ kryddat texten med mÀrkliga alliterationer, vilket förstÀrker den dÀr kÀcka 60-talskÀnslan. Och slutet pÄ The Planet of No Return mÄste ha gett Gene Roddenberry en hjÀrtattack. Eftersom de dÀr humanoida vÀxterna avger sporer som reser genom rymden sÄ anser Spock att man mÄste utplÄna allt liv pÄ planeten sÄ att de hÀr livsformerna inte kan sprida sig. SÄ man eldar upp allt liv dÀr. Ojojoj.

De andra tvĂ„ avsnitten bjuder ocksĂ„ pĂ„ hĂ€rliga Ă€ventyr. Dels ett om ett vapen som gör att man kan förĂ€ndra varelsers Ă„lder (ett liknande tema undersöks ju faktiskt i ett avsnitt av den animerade serien). HĂ€r finns ocksĂ„ ett lite mer traditionellt Ă€ventyr dĂ€r Kirk blir personlighetsförĂ€ndrad – men hĂ€r kan man fröjdas Ă„t klingoner som inte alls ser ut som klingoner. DĂ€remot gillar de vinröda uniformer med smĂ„ shorts.

Det hÀr var ett kul litet samlingsalbum, som jag köpte digitalt. Det enda irriterande med den hÀr utgÄvan Àr nÀmligen att den överlappar de andra samlingsvolymerna som förlaget IDW gett ut med gamla Star Trek-serier. Men det hÀr kÀndes Ä andra sidan som en mycket lustfylld introduktion. Jag blev enormt sugen pÄ mer. Mer! MER!!

Star Trek Gold Key 100-page spectacular ges ut av IDW, och finns till exempel pĂ„ webtjĂ€nsten Comixology. Den innehĂ„ller Ă€ventyren i nummer 1, 8 och 14 av Gold Keys Star Trek-Ă€ventyr, i tidningar som gavs ut 1967, 1970 och 1972. SĂ„ hĂ€r lĂ„ngt i min Startrekathon har jag sett 13 lĂ„ngfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och fem seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Star Trek Discovery. Succession.

Star Trek Discovery: Succession Ă€r ytterligare en samlingsutgĂ„va med Star Trek-serier, den andra i ordningen. Men för första gĂ„ngen har vi nu rört oss bort frĂ„n prequels nĂ€r det gĂ€ller utbudet av kringhistorier till Discovery. Succession Ă€r en annan variant pĂ„ hur man knĂ„par ihop ett Ă€ventyr utan att störa moderseriens tidslinje. Den hĂ€r tecknade serien handlar om vad som hĂ€nde i spegeluniversumet efter att primĂ€runiversumets Discovery-crew drog dĂ€rifrĂ„n. ÄndĂ„ ett rĂ€tt bra upplĂ€gg, Ă€ven om det krĂ€vde viss tankemöda för mig att minnas var vi befann oss i handlingen dĂ„.

“I just came back from the dead” Spegeluniversums-Burnham gillar dramatiska repliker.

Men nĂ€r man vĂ€l Ă€r uppdaterad Ă€r det bara att Ă„ka med. Tror verkligen inte att vi kommer att Ă„tervĂ€nda till spegeluniversumet nĂ„gon gĂ„ng snart i Discovery, för manusförfattarna till den hĂ€r serien verkar ha fĂ„tt fritt fram för att komma pĂ„ vilka bisarra historier som helst. Jag vet inte hur mycket jag ska spoila hĂ€r men vi fĂ„r vĂ€l se nĂ„gra stycken makthungriga kejsarkandidater ta över makten, vi fĂ„r se hur det terranska imperiet förbereder utrotandet av alla andra raser i sitt imperium och vi fĂ„r se löjtnant Airiam försöka ta hĂ€mnd pĂ„ alla som inte tycker att hon Ă€r en riktig mĂ€nniska. Ja, vi fĂ„r till och med en skymt av en snĂ€ll och generös Harold Mudd – den hĂ€r gĂ„ngen utrustad med ett samvete. Allt Ă€r verkligen annorlunda i spegeluniversumet. Men rent generellt kan man vĂ€l sĂ€ga att vĂ€ldigt mĂ„nga av de bekanta ansiktena ocksĂ„ försvinner i och med det som sker i det hĂ€r albumet. En lite mer Game of Throne:sk attityd till huvudpersonerna dĂ€r borta i spegeluniversumet, helt enkelt. Mord, folkmord, svek och lögner till max. Mycket bra!

Utöver Succession sÄ finns det Àven lite bonusmaterial i den hÀr utgÄvan. Serien frÄn 2018 Annual-tidningen finns sist i det hÀr albumet, och den innehÄller en backstory om Paul Stamet. Vi fÄr se hur hans svampforskning tog sina första stapplande steg, men Àven hur han trÀffade sin snubbe Hugh. Förutom att det Àr lite otroligt att nÄgon skulle kunna falla för nÄgon som Àr sÄ otrevlig och sjÀlvupptagen som Stamets, sÄ tyckte jag att den hÀr serien var en cool fördjupning kring galaxens ledande myceliumforskare. Och en liten tröst för oss som hade sett fram emot lite mer bögrelationer i Discovery, men blev lite snuvade pÄ det en bit in i första sÀsongen. Eftersom jag Àr helt uppfylld kring det hÀr med Short Treks nu, sÄ kÀnns det som att den hÀr avslutande serien lika gÀrna kunnat vara stoffet till ett sÄdant avsnitt, om man hade hottat upp det en smula. För jÀmfört med hypervÄldet i Succession i första delen av albumet sÄ kÀndes det hÀr lite vÀl tamt och snÀllt (de tvÄ kommande Short Treks-avsnitten som ska slÀppas i sommar ska för övrigt vara animerade).

Som helhet: en mycket bra utgĂ„va. Även om jag kan ha lite invĂ€ndningar mot tecknarens stil ibland sĂ„ var det hĂ€r av en helt annan klass Ă€n det första samlingsalbumet om Discoverys universum.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery, Succession av Kirsten Beyer, Mike Johnson, och Angel Hernandes. Det andra serielbumet om Star Trek: Discovery.

SĂ„ hĂ€r lĂ„ngt i min Startrekathon har jag sett 8 lĂ„ngfilmer, 492 tv-avsnitt, bloggat om tvĂ„ Star Trek-romaner och tvĂ„ seriealbum. 

Star Trek i populÀrkulturen: Den filosofiska parodin.

st filosofiserie

Den hÀr gÄngen var det Gaia som hann först med att tipsa om en Star Trek-parodi Ät mig, eller om man kanske ska kalla det hÀr för en snÀll och kÀrleksfull drift med Star Trek-konceptet. Det handlar om det senaste tillskottet pÄ sajten Existential Comics dÀr man varje vecka publicerar tecknade skÀmtserier om filosofer.

st filosofiparodi 2Just den hÀr serien Àgnar man alltsÄ Ät Star Trek, ochj olika personligheter frÄn filosofins historia fÄr ta över huvudrollerna. Den skotska 1700-talsfilosofen David Hume gör rollen som Kirk, Bertrand Russell (logiker och initiativtagare till en kampanj mot idealism) spelar Spock, medan Immanuel Kant blir Khan (Kant gick bland annat i polemik mot Hume).

Jag kan inte sĂ„ mycket om filosofi, men fem minuters googlande kring huvudpersonerna i den hĂ€r serien, samt en pedagogisk förklaring av skĂ€mtet pĂ„ sjĂ€lva websidan gav trots allt en kĂ€nsla för hur man skulle kunna göra en filosofisk analys av Star Trek (vilket sĂ€kert har gjorts pĂ„ en rad olika sĂ€tt, jag har bara inte hunnit dit Ă€nnu). Men framför allt bjussar det hĂ€r avsnittet pĂ„ en vĂ€ldigt rolig slutpoĂ€ng – framför allt för en person som jag, som precis har sett om The Wrath of Khan.

st filosofiparodi 2