DIS: Such Sweet Sorrow, del 1. Början på slutet – på andra säsongen.

Skrek faktiskt upprört till tv:n efter att jag sett klart på det här avsnittet: “Ni skämtar, ni tänker väl inte lämna oss så här?!”. Hela Such Sweet Sorrow kändes ju som en enda gigantisk build-up till säsongens avslutande avsnitt. När avsnittet nådde sitt slut var jag helt sönderteasad, men fick ingen riktig förlösning alls. Tvärtom, på sätt och vis har ju inget alls hänt under hela Such Sweet Sorrow.. Discovery är på nytt omringat av sektion 31-skepp, däremot är förutsättningarna för en flykt betydligt bättre. Större delen av det här avsnittet går ju åt till att fatta det slutgiltiga beslutet om, hur och vem som ska hoppa framåt i tiden tillsammans med Discovery, och resten av speltiden är späckat med olika varianter av dramatiska farväl till dem som inte ska det.

Such sweet sorrow drar alltså igång där det förra avnittet slutade. Control verkar ha tagit just kontroll över alla Sektion 31:s skepp, och använder dem nu för att jaga Discovery. Man vill åt informationen från den jättelika döende sfären som finns ombord, data som kan få Controls artificiella intelligens att växa sig så stark att den (bland annat) kan utrota alla de folk och raser som den ser som ett hot mot freden i galaxen. Det verkar dessvärre betyda allihopa.

På Discovery har man försökt att göra sig av med databasen flera gånger, men sfärens data verkar ha ett eget immunförsvar och framstår som oraderbar. “Nähä, men då spränger vi väl skeppet i luften”, tänker kapten Pike. Men sfärintelligensen stoppar till och med Discoverys självdestruktionssekvens och använder skeppets sköldar när man försöker skicka torpeder mot det från Enterprise. (Är det för övrigt någon annan än jag som tycker att det mest spännande i hela det här avsnittet var när man fällde ut de där evakueringskorridorerna mellan Voyager och Enterprise?).

Återstår alltså att använda sig av den tidskristall som Pike erövrade i förra avsnittet. Tanken är att skjutsa iväg hela Discovery så långt in i framtiden att Control inte kan nå skeppet. Och just när man behöver ett sätt att ladda tidskristallen på så lotsar en röd stjärna vältajmat Discovery vidare till planeten där Tillys polare Po är drottning. Ni vet, hon som vi träffade i ett av Short Treks-avsnitten och som är en teknisk wiz-kid. Hon funderar blixtsnabbt ut ett sätt att ladda kristallen på – i alla fall så det räcker till resan till framtiden. Dessvärre ser det ut att vara en enkel biljett – därav alla tårfyllda farväl och hjärteknipande scener i det här avsnittet.

Det blev gråtfest igen framför tv:n, även för min del. Mängden tårar ungefär i den här ordningen:

Mest: När Tyler och Michael säger hej då.

Ganska mycket: När stora delar av besättningen berättar att de tänker hänga med Burnham.

En del: När mamma och pappa Spock dyker upp och säger hej då till sin tös.

Trots alla dessa avsked så kan jag ändå inte riktigt acceptera att Burnham och de andra verkligen kommer att fastna där borta i framtiden för gott. Det är i och för sig en skön plats att låta en tv-serie utspelas på (väldigt lite kanon att förhålla sig till för manusförfattarna, exempelvis), men har man inte investerat för mycket tid och energi i världsbyggandet i den här serien för att sedan anse sig ha råd att kasta bort alltihopa? Jag menar, ta bara Nummer Ett på Enterprise – borde inte hon vara värd en egen show. Eller vårt kära bögpar, som ännu en gång misslyckades med att tala ut med varandra.

Det får mig att fundera på om vägen tillbaka i tiden igen kanske är det som nästa säsong ska handla om. Vi har ju bara sett fem av de sju signalerna, hinner man verkligen med alla de tre återstående i nästa avsnitt? Och om det är Burnham själv (framtidsversionen) som placerar ut de här signalerna (man verkar ganska övertygade om det i det här avsnittet), är det inte då rimligt att hon också funderat ut ett sätt för de på den här sidan av tidsrymden att kunna skapa en tillbakaresa genom tiden igen? Då skulle dessutom besättningen på Enterprise ha något att göra även nästa säsong –som den ena av två parallellhandlingar om den långa vägen hem, till exempel.

Men innan vi kommer dit kanske det är bäst att nämna något om föraningarna och framtidsvisionerna som såväl Burnham som Jett Reno haft. När de rört vid tidskristallen har de bland annat sett hur Enterprise har en odetonerad torped fastkilad i sin tallriksformade front. Är det den torpeden som kommer att göra Pike till ett vårdpaket? Och att flera stycken nu sett det hända – betyder det att man på något sätt kan förhinda att det händer? Å andra sidan fick ju Burnham också en vision om hur de alla dödades av Leland – vad var det och när var den tänkt att utspelas? Har man lyckats undkomma den versionen av framtiden nu när man aktiverat tidskristallen?

En annan ledtråd inför vad som komma skall borde väl rimligtvis också vara short treks-avsnittet Calypso. För nu har tre av de fyra short treks-avsnitten utvecklats och fördjupats under säsong två, det är bara det sista kvar. Det som handlar om det övergivna skeppet Discovery som väntar på sin besättning, någonstans i framtiden. Men vart tog besättningen vägen i så fall? Och hur ska man förresten lösa det här med att Spock ska med på en enkel resa till framtiden, vi vet ju att han på något sätt måste åka tillbaka i tiden igen i så fall och hänga med Kirk på Enterprise! Så många frågor, och jag är rädd att många av svaren inte kommer förrän i säsong tre.

PS Den där scenen där en skyttel kommer in på däck och liksom landar i taket på rymdskeppet. Den har jag längtat efter länge. Blir så förvirrad över det här att det på något sätt finns ett upp och ett ner i rymden – och att alla skepp i galaxen i så fall är överens om vad som ska vara vad.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 13/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 541 tv-avsnitt.