Lägesrapport: Efter två säsonger Star Trek – hur mår jag?

Nu är jag äntligen här! Två säsonger och 56 avsnitt avklarade, samt massor av poddradioavsnitt, några fanbaserade spinoffer och två Leonard Nimoy-album senare känns Star Trek-athonen fortfarande som ett bra projekt. Även om det tar mycket mer tid än jag någonsin kunde föreställa mig.

När jag nu ska summera andra säsongen av Star Trek så känns det symptomatiskt att den avslutas med en så kallad back door pilot, ett försök att smyga igång en ny serie baserad på Star Treks popularitet. Roddenberry verkar ha varit extremt klumpig och aggressiv i sina relationer med tv-bolaget NBC, men han var också en strateg – och förberedde sig på att Star Trek när som helst kunde läggas ner. Av den där piloten blev det inget. Men däremot en tredje säsong av Star Trek – fast NBC fick nästan mobbas till beslutet. Fans över hela landet satte igång att skriva brev till NBC, en del demonstrerade till och med. Det var det största fanupproret hittills inom tv-världen, men jag har känslan av att tv-bolagets ledargarnityr inte uppskattade att deras serie hade en så aggressiv publik.

I These are the voyages, Mark Cushmans böcker om Star Trek, så hävdas det att tittarsiffrorna egentligen inte var det stora problemet för Star Treks överlevnad. Att det skapats en myt kring hur dåligt det gick för serien, men att serien egentligen alltid drog en hyfsad publik, även sedan den flyttades till en mycket sämre sändningstid  på fredagkvällar. Det var egentligen Roddenberry som var problemet. Och bland tv-cheferna fanns det säkert en del som trodde att han orkestrerat protesterna.

Även på produktionssidan förändrades förutsättningarna för Star Trek. Det oberoende produktionsbolaget Desilu köptes upp av Gulf + Western och döptes om till Paramount Television. Och det blev genast tuffare tag när det gällde budgetar och övertid.

Själv gottar jag mig lite i att läsa dissningar av William Shatner. Hur birollsinnehavarna klagade på att han snodde deras repliker – allt för att han inte skulle hamna i Leonard Nimoys skugga. Mycket rolig är också Cushmans text om The battle of the bulge. Det faktum att Shatner blev allt mer mullig under säsongens gång, ibland så pass att man inte ens kunde använda helbilder längre. Bilderna där magen putade ut hamnade på klipprumsgolvet. Att Shatner har sin gröna tunika i så många avsnitt i säsong två ska ha haft göra med att den satt lite bättre när the bulge blev lite större. Att konstfibermaterialet i tröjorna krympte i tvätten gjorde väl knappast saken bättre.

Nu bävar jag lite inför säsong tre. Har hört så mycket illa om den sista säsongen av Star Trek…vi får se hur det känns. Resan fortsätter hur som helst.