Det här är ett slags tvillingavsnitt till gangsterplaneten i A Piece of the Action. Fast här har influenserna från Jordens kultur lett till ännu värre konsekvenser än gangstervälde. På planeten Ekos styr ett nazistparti, och man hetsar mot och förföljer befolkningen från grannplaneten Zeon. Så kan det gå om man inte följer generalorder ett.
I det här fallet är det en observatör från Federationen som inte kunnat låta bli att ingripa i den lokala civilisationens utveckling. En historiker som tyckte att det var en smart idé att lansera nationalsocialism på Ekos för att ena den splittrade befolkningen. Allt rekonstruerat in i minsta detalj (vilket också är praktiskt för kostymavdelningen som kan hyra in lite begagnade kläder som använts i en WW2-rulle) Snart blev den fredlige historikern dessvärre bortmanövrerad, och konsekvenserna av ideologin slog igenom. Att uppfinna en hotbild och en fiende är också ett effektivt sätt att ena nationen. Och en grundläggande princip inom nazismen. Det borde väl en historiker veta?
För att handla om nazism så är det oväntat mycket humor i Patterns of Force Kanske för att undvika gravallvaret i ämnesvalet i det som ju faktiskt ska vara en äventyrsserie. Men jag har också en känsla av att ett uppsving för nazistiska partier kändes omöjligt och otroligt i slutet av sextiotalet. Som science fiction. Så känns det inte idag. Och jag har svårt att bestämma mig för om användandet av tematiken i det här avsnittet var extremt naiv eller extremt förutseende.
På handlingsplanet är det däremot ett ganska rörigt och virrigt avsnitt. Upplösningen är lite för osannolikt enkel för team Enterprise. Motståndarna lite för korkade. Den tekniska lösningen för att öppna ett lås i ett fängelse lite för osannolik. Dessutom är innovationen med inopererade transpondrar lite oväntad för någon som sett alla avsnitt i rad. En sändare under huden som ger Enterprise en möjlighet att lokalisera besättningsmän och transportera dem till skeppet även utan deras kommunikator – en sådan hade förändrat utgången i massor av tidigare avsnitt. Det här är lite som när Enterprise skyttel introducerades halvvägs in i säsong ett. Teknisk utrustning som sabbar intrigen i en massa avsnitt som redan är inspelade.
Märklig bonusinfo: Gene Roddenberry ska ha tvingat William Shatner att raka överkroppen för sin roll i serien.
Märklig bonusinfo 2: En av toppnazisterna heter Eneg. Det är Gene baklänges. Han visar sig dock inte vara så ondskefull som han verkar till en början.
Sammanfattning: Jag gillar de här “möjliga konsekvenser”-avsnitten. De är som skrattspeglar och påminnelser om det bisarra och brutala i mänskliga civilisationer. Sedan dras förstås omdömet ner av att upphovspersonerna flera gånger låter det här avsnittet gå åt komedihållet när de borde gjort tvärtom. Betyg: 6/10
“Jag har faktiskt aldrig sett ett enda avsnitt av Star Trek”. “Kan inte du förklara skillnaden mellan Star Trek och Star Wars för mig?”. Visst var det någon som hade spetsiga öron i den där serien?”. Det har visat sig att jag har ett och annat att uträtta som Star Trek-missionär. Massorna där ute är ofta helt ovetande om vilka fantastiska intergalaktiska upplevelser som väntar dem i Star Treks alla inkarnationer. Men min överentusiastiska resa in i geekdom innebär också att jag redan börjar känna av den typiska nördensamheten. Häromveckan, när jag träffade min bokklubb, pratade jag så mycket om Star Trek att jag såg på folks blickar att de började bli oroliga. Eller så var det jag själv som började bli lite orolig över mitt maniska babblande om serier, böcker och poddar. Jag är inte riktigt säker på hur det var. Egentligen.
Jag är helt beroende av Star Trek-poddar just nu (nya blogginlägg om det kommer snart). Det känns som om podd-programledarna de är mina kamrater och följeslagare i det här långdragna Star Trek-äventyret. Även om många av dem förstås pratar om och associerar kring saker kors och tvärs genom Star Trek-produktionen, från alla säsonger samtidigt. Detaljer om avsnitt som jag inte har sett ännu låter jag bara passera, men varje gång jag kan plocka en ny referens så blir jag förstås lite extra själaglad. Return of Tomorrow såg jag i förrgår, och redan dagen efter lyssnade jag på ett avsnitt av This week in Star Trek där man i förbifarten nämnde Sargon. Och jag förstod! Nördlyckan!!
Jag nämner det där eftersom det är den detalj jag kan uppbåda mest entusiasm kring när det gäller det här avsnittet. Inte för att Return to Tomorrow är direkt dåligt, det är bara hemskt förutsägbart: Enterprise kallas till en planet, träffar Sargon, en uråldrig förfader som kapslat in sin själ i en blinkande discoboll. Han ber om lov att få låna kropparna av några utvalda i besättningen, och låta dem tas över av honom och hans polare för en tid. Då kan de använda kropparna för att bygga androider som sedan kan rymma Sargons och de andras själar, minnen och personligheter i framtiden. Och så får de som lånat ut sina kroppar dem tillbaka. För att lägga lite extra tryck på Kirk och de andra förklarar Sargon att han troligtvis är mänsklighetens anfader, och att Adam och Eva var två astrounauter utskickade från Sargons planet.
Att låna ut sin kropp till en ande är alltid en stor risk, främst eftersom det är så himla mycket roligare att hångla med läppar än utan. Och är man en ande som fått smak för hångel är det frestande att helt enkelt vägra ge tillbaka kroppen. Ockupera den och vägra låta sig vräkas, som en sorts mental squatter. Och bara för att Sargon är en hedersknyffel som går att lita på så betyder inte det att hans kollega eller flickvän är lika ädla. Eller att de inte försöker ta livet av varandra – medan de använder sig av någon annans kropp! Kanske din, om du är dum nog att låna ut den!
Sammanfattning: Hade jag varit sjukt pretentiös hade jag försökt mig på en liknelse i stil med att Return to Tomorrow egentligen är ett avsnitt om handlar om kolonialism. Hur kolonialmakter lovar på allt som är heligt att de bara vill “låna” lite naturresurser, men sedan vägrar att lämna tillbaka dem till sina rättmätiga ägare. Men jag nöjer mig med att konstatera att Return to tomorrow är ett helt okej avsnitt, men ett som lämnar mig tämligen oberörd. Det roligaste som händer är väl egentligen att Spock får spela ond, elak och glad när hans kropp tagits över av någon annan. Och visst sitter han och glor på sjuksköterskans bröst hur länge som helst i första scenen som “förvandlad” en scen. I övrigt är det här en flatliner, dessvärre. Betyg: 4/10
Jag tror jag är kär. Kär i en Mugato. Finns det något gulligare djur i hela universum? Jo, jag vet att den är livsfarlig och kan döda med bara ett bett. Men. Det är något speciellt med enhörningsalbinogorillor (efter att avsnittet tog slut tog det cirka 30 sekunder innan jag började googla efter Mugatodockor).
Annars är den egentliga stjärnan i det här avsnittet Nona, en häxa som är gift med Tyree. Hon är härligt ond, trolös och slampig. Till exempel använder hon någon sorts kvistar som hon gnider mot mäns hud för att göra dem förvirrade och pilska. Men bäst av allt är förstås den DRAMATISKA ritualen (som mest liknar någon sorts förtäckt samlag) när hon ska bota Kirk från det livsfarliga bettet han fått av en gullig mugato. Lägg märke till att Mahkoroten som hon använder ser ut ungefär som en bajskorv, och att skådespelaren måste skaka den lite för att det ska se ut som om den rör sig i hennes hand.
Ett mått på Kirks enorma semestersug är att han i det här avsnittet till och med försöker prata sig ur uppdraget när stjärnflottans order kommer. Detta trots att man fått nödsignaler från rymdskeppet Intrepid. Och Spock just fått ett svimingsanfall på bryggan efter att han sagt sig känna hur Intrepid och hela dess besättning dött. Eftersom hela skeppets besättning består av vulcaner kan han mentalt känna deras smärta genom rymden. Men Kirk tycker att personalen i allmänhet, och han själv i synnerhet är värda att få ligga på en strand och dricka drinkar. Men inte ens Kirk kan säga nej till en order.
Enterprise kommer däremot aldrig fram till platsen där Intrepid försvunnit. På vägen möter skeppet i stället en gigantisk blob i rymden. En blob som både suger Enterprise till sig och tömmer farkosten på energi (av någon anledning som jag aldrig riktigt förstod så måste man därför åka framåt för att backa – varför är oklart). Ja, den suger även i sig hela besättningens kraft. Och ger ifrån sig jobbiga tinnitusljud som får folk att svimma (det är från det här avsnittet som klippen till 
Sammanfattning: Det jag gillar mest med det här avsnittet är att alla är så trötta hela tiden. Framför allt Kirk. Han ser verkligen jättetrött ut. Och som om det inte räckte att de alla var på väg in i väggen så måste de också acceptera att döden väntar bara någon timme bort. Cellen i sig är däremot synnerligen okarismatisk. Betyg: 7/10
Uppdraget för Enterprise den här gången är att åka till planeten Sigma Iotia II. Ett rymdskepp som hette Horizon besökte samma planet för 100 år sedan, just innan det försvann. Då var civilisationen där på väg in i industrialismen, var det sagt. Men när Kirk, Spock och McCoy transporterar sig ner till planeten hamnar de rakt in i en gangsterfilm från 20-talet – fast med extra allt. Här bär alla på gatan pistol, det finns inga poliser och krig mellan olika gäng är vardag. Och Star Trek-personalen blir förstås genast tagna som gisslan – den lokala maffiabossen Oxmyx vill ha nya, moderna vapen för att kunna utplåna sina konkurrenter.
Intrigen i avsnittet är rätt snårig (jag vet inte hur många gånger Star Trek-besättningen tas som gisslan av olika gäng) men det märks tydligt hur bekväm William Shatner känner sig i komedigenren. Och han får ovanligt många chanser att vara rolig här. Kirk inser nämligen ganska snart att det enda sättet att stävja gangsterbossarna på planeten är att låtsas vara en ännu större gangster själv. Så han tar på sig, kostym, hatt och börjar prata en så märklig slang att han inte ens själv kan vara riktigt säker på vad han säger. Det slutar i varje fall med att 40% av alla intäkter på planeten ska gå till the Feds, vilket är det nya smeknamnet på maffiaorganisationen Federationen. Pengar som Kirk dock lovar ska fonderas för en utveckling mot ett mer etiskt samhälle på planeten.
Här gick jag runt och trodde att tv-formatet Gladiatorerna introducerades i amerikansk tv under det sena 80-talet. Men det visar ju sig att det, precis som nästan allt annat inom amerikansk populärkultur, är ett koncept som fötts fram ur Star Trek. Hur ska man annars förklara likheterna med det här avsnittet: vi pratar om nästintill identisk kostymdesign, liknande slagsmål med stora pinnar, och märkliga regler om var man får och inte får ha fötterna under fajterna.
Enterprisarna har fraktats till planeten för att vara det mänskliga inslaget i ett slags gladiatorspel, vars syfte är att underhålla planetens härskare. Det visar sig vara tre självlysande hjärnor – varelserna har nått en så hög nivå att de helt enkelt avskaffat sina kroppar. Men nu verkar de ha glömt vad de skulle göra med all den där förfiningen, och istället utvecklat ett gravt spelberoende. Varje gladiatorfajt går ut på att de slår vad om vem som kommer att vinna. Någon nytta av pengarna de satsar har de däremot inte, förutom för att köpa nya slavar/gladiatorer till nästa omgång.
Kirk lyckas rädda sin besättning på de enda sätt han egentligen vet. Han slåss i gladiatorispelen och hånglar med sin tränare. Och genom att slå vad med de spelmissbrukande jell-o-hjärnorna så lyckas han få hela sin besättning fri. Veckans flickvän måste han däremot lämna kvar på planeten – lika bra tycker jag. Man ska inte stanna kvar hos pojkvänner som slår en i huvudet.
Någon öppen strid med klingonerna blir det heller inte fråga om. Här hänvisar man till det fredsavtal som slöts i 