Handling…Välkommen till Elba II, en fängelseplanet med giftig atmosfär där Federationens rättspykiatriska klinik är placerad. Det här är spelplatsen för Whom Gods Destroy, där patienterna lyckats ta kontrollen över hela bygget. Deras ledare är Garth of Izar, som förresten passar på att utnämna sig själv till härskare av hela universum när han nu äntligen lyckats ta sig ut ur sin cell. Han är en före detta stjärnflottekapten som nu hoppas att hans förmåga till shapeshifting, det vill säga han kan anta andra personers utseende, ska hjälpa honom att lämna Elba II. Ett besök av kapten Kirk kan bli den chans han väntat på. Det första steget i hans strävan att erövra hela galaxen.
Det här påminner lite om…det finns en del likheter med första säsongens Dagger of the Mind – som att avsnittet utspelas på en fängelseplaneten som styrs av en galen despot, och att det finns en maskin som utsätter hjärnan för tortyr. Men i jämförelse med Dagger…kännas Whom Gods Destroys som en mer konsekvent och utvecklad. Här får både Steve Ihnat och Yvonne Craig gott om utrymme för att spela över i sina roller som kriminella psykopater. Att lägga till shapeshiftning-prylen skapar fler dramatiska möjligheter – även om förstås dubbelgångargreppet använts flera gånger tidigare. När det är dags för upplösningen visar det sig på nytt att Spocks uppgift blir att ordna upp hela sörjan. Något som sker allt oftare i den tredje säsongen.
Brutalitet…Den sena kvällstiden som den tredje säsongen visades på har tydligt påverkat innehållet. Det blir både mer hångel och våld – det här är ett av flera avsnitt i den sista säsongen som inte tilläts visas i Storbritannien när serien gick där 1971. Det dröjde fram till 90-talet innan de förbjudna avsnitten äntligen visades där. Orsaken? Antagligen scenen där den onde Garth bestämmer sig för att spränga sin flickvän, en av medpatienterna på fängelseplaneten, i luften. Även jag var lite förvånad. Tortyr har jag ju sett tidigare, men regelrätta avrättningar är mer sällsynta.
Trovärdighetsproblem…Det som stoppar Garth att ta över Enterprise är att Kirk lösenordskyddat sin tillbakatransport från fängelseplaneten till Enterprise. Han måste svara rätt på ett schackdrag för att Scotty ska låta honom komma tillbaka till skeppet. Så praktiskt att han gjorde det innan han åkte till en fängelseplanet där han blir tillfångatagen av en shapeshifter. Problemet är att jag aldrig sett Kirk göra det här någonsin tidigare. Mycket skumt!
En annan märklig grej i det här avsnittet är att Federationen lyckats ta fram ett vaccin mot psykisk sjukdom. Alla varianter! I en enda vaccination!!
Filosofisk tyngd…Det är ganska märkligt att avsnittsförfattaren inte mjölkar det här avsnittet på mer filosofiska inslag. Som till exempel i scenen där Spock ska försöka komma på vem av två upplagorna av Kirk som är den verkliga kaptenen och vem som är en förklädd Garth. Hade jag skrivit den scenen hade jag åtminstone försökt smyga in någon aspekt kring att Garth och Kirk har fler likheter än Kirk vill veta av. Helt olika är de inte, tycker jag.
Sammanfattning… Efter ett lovande upplägg trampar dessvärre intrigen lite vatten mot slutet. Att hitta på ett rimligt sätt som Kirk lyckas överlista Garth och hans hejdukar på visar sig vara svårt. En intrigtråd om möjligheten för Enterprise att ta sig igenom planetens energisköldar ältas lite, men leder ingenvart. Hade det inte varit för Spocks Vulcan nerve pinch så hade antagligen Kirk fortfarande suttit och ruttnat på Elba II.
I och med det här avsnittet trillade också äntligen poletten ner för mig när det gäller det crowdfundade projektet Star Trek: Axanar. Jag har både läst och lyssnat på podcaster om det, men aldrig riktigt förstått vad det handlar om. Som vanligt när det gäller Star Trek så hittar man svaren om man bara orkar kämpa sig igenom ytterligare sjuttio avsnitt av serien. Axanar visar sig vara en prequel till det här avsnittet, och handlar om Garth of Izar innan han blev galen.
Betyg 6/10 .
Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 14/24
Just när du inte trodde att kostymerna kunde bli mindre och Star Trek mer sexistiskt så kommer Elaan of Troyius. Avsnittet där Kirk bland annat hotar en kvinna med smisk, när 
han får en örfil av henne svarar han med att ge en tillbaka, och när hon försöker förklara sin ångest och ilska över att giftas bort till en annan planet i ett arrangerat äktenskap så visar han noll förståelse. Det är också ovanligt, även för Star Trek, att introducera en rollfigur med att kameran går från fot till ansikte – och på vägen bjussar på en närbild på både paljettklädd trosa och en futuristiskt minimal topp. Nya topp-poäng i gubbighet.
Mycket står dock på spel i och med det här äktenskapet. Inte bara när det gäller freden mellan de bägge planeterna, utan även Federationen har stort intresse av att allt går i lås – eftersom de tävlar med Klingonerna om vem som ska ha inflytande över de bägge planeterna. Kirk verkar för första gången rädd för att mista sitt jobb och går på den hårda linjen. Tycker att man får skylla sig själv om man är Dohlman, det går alltid att hoppa av om det inte passar, säger han. Och uppför sig lite grand som om avsnittsnamnet istället vore Så tuktas en argbigga. Bland annat är Elaan inte tillräckligt kvinnlig, och äter för slaskigt. Och så var det där med smisket som han hotade med också. Och örfilen han ger. Så f räscht.
Så vad ska en flicka göra när ingen lyssnar? Svaret är att använda sig av sin kvinnliga list, och de magiska tårar som kvinnorna på Elas är utrustade med. Varje man som rör vid en tår från en kvinna från Elas är bunden till henne för resten av sitt liv. Alla, utom Kirk. Inte ens Elaans tårar kan komma mellan honom och hans kärlek till Enterprise.
Jo, men det här var kanske det konstigaste avsnittet hittills. Härmed lägger jag pantomin-extravaganza till min långa lista på “saker jag inte hade förväntat mig skulle platsa i ett Star Trek-avsnitt”.
Det är skådespelaren Kathryn Hays som står för det pantomimartade. Hon spelar en stum kvinna av en ras som har förmågan att bota sjukdomar och skador genom att ta över smärtan och skadorna för en stund, och sedan på något sätt absorbera det hela. Hays gör ett jättejobb med att se empatisk ut, gråta, känna smärta, vara rädd, orolig, rörd, döende – utan att få säga ett ord. Ibland känns det nästan koreograferat. Framför allt balanserar det hela tiden på gränsen mellan sirlighet och att vara råtöntigt.
Det hela är en sorts audition iscensatt av två vianer – ett planeträddningens Idol. En sol ska bli supernova och av alla bebodda planeter i systemet kan vianerna bara rädda befolkningen från en enda. Kvinnan med den helande kraften är, utan att veta om det, den som kan rädda sin planets befolkning. Men för att vianerna ska vara säkra på att de ska rädda just hennes planets invånare och ingen annans, så vill de vara säkra på att befolkningen där kan vara till nytta i universum i stort. Tanken med experimentet är att se om hon visa att hennes känsla för självuppoffring är starkare än självbevarelsedriften. Då vinner hennes planet högsta vinsten i Idol och vianerna räddar alla med blixtens hastighet.
Men innan man inser det är det är lätt att låta sig förföras av det här avsnittet. Den coola retrokänslan av tv-teater, i ett avsnitt som mestadels utspelas i ett scenrum av upplysta delar i helt mörklagda rum. Och trots att själva upplägget är lite fjantigt så blir det konstiga till sist till en positiv egenskap i sig. Det är liksom flippat och märkligt, även jämfört med de andra avsnitten som jag sett i säsong tre.
Infertilitet är ett återkommande tema inom science fiction. Och då menar jag alltså inte ett enskilt par som har problem med att skaffa barn, utan infertilitet i ett globalt perspektiv, när en hel planet drabbas. Ibland är det själva fortplantningsfunktionerna som slutat fungera, ibland mister en planet alla kvinnor, i andra historier är det männen som försvinner. Som till exempel i den polska filmklassikern Seksmisja, en satir där världen styrs av kvinnor efter att alla män dött ut på grund av någon sorts strålning. Kvinnorna fortplantar sig själva, men enbart flickor föds. Ett annat exempel är P D James roman Children of Men (som också blivit film), i den föds inga nya barn på Jorden. En annan variant är den tecknade serien Y – the last man där alla manliga däggdjur dör, förutom seriens huvudperson och hans tama apa
Givetvis var också Star Trek tidigt inne på den här problematiken. I Wink of an Eye är det manlig sterilitet som är grejen. Enterprise kapas nämligen av humanoider från planeten Scalos, där alla män blivit sterila. För att inte släktet ska dö ut lockar Scalosierna förbipasserande rymdskepp till planeten med ett nödmeddelande. Sedan hjärntvättar de männen ombord till att bli fogliga sexslavar och spermadonatorer. Att manligheten är i kris på Scalos accentueras av Star Treks kostymörer som valt att klä männen därifrån i någon sorts glittriga toppar med tantiga sömmar och en skärning runt halsen som jag skulle beskriva som rar. Inget ont med lite genderbending, men man får intrycket av att det klassiska herrmodet dog ut på Scalos ungefär samtidigt som spermierna hos snubbarna.
Men hur kan folket från Scalos ta över ett helt rymdskepp då? Jo, genom sin fantastiska snabbhet. De lever liksom snabbt. Jättesnabbt. Så snabbt att det enda Kirk och de andra märker av dem är genom ljudvågorna. Det låter ungefär som en irriterande mygga när Scalosierna lever sitt hypersnabba liv i ens närhet. Så fort rör de sig att de nästan hinner att ta över ett helt skepp på samma tid som det tar för Spock och de andra att typ…blinka (därav avsnittstiteln).
Men, och det här är det konstiga, Kirk och de andra skickar tillbaka Scalosierna utan någon som helst hjälp med deras fertilitetsproblem. Ingen spermabank med Kirks små grabbar, och inget serum som saktar upp dem, så att de kan ragga på rymdskeppsbesättningar på vanlig väg. Istället dömer Kirk planetens befolkning till att dö ut. Visst var det tjaskigt att försöka kapa Enterprise, men ändå!
Det här var ju faktiskt jättekonstigt. På så många olika sätt. Enormt jättekonstigt.
Sammanfattning: Det här avsnittet påminner lite om 
Det tog alltså drygt 60 avsnitt innan manskapet på Enterprise för första gången behövde en riktig rymddräkt. Vilket ju säger något om hur bekväma och lättjefulla Kirk och hans mannar är, som nästan enbart besöker världar med schysst atmosfär och ljummet klimat (även om man ju någon gång i säsong två kom på att man kunde påstå att det fanns inbyggda värmeslingor i polyesterdräkterna som manskapet har på sig och på det sättet kunde förlägga handlingen till en kall planet utan att behöva sy upp nya kostymer). Men priset för de fabulöst plastiga rymddräkterna i det här avsnittet visade sig vara högt. De var inte klara i tid, olika delar trillade av hela tiden, och eftersom seriens skapare Gene Roddenberry inte tyckte att blixtlås eller knappar hörde hemma i framtiden så fick skådespelarna sys in i sina outfits. Till sist fick avsnittsregissören Ralph Senensky sparken på grund av eftersläpningarna i schemat, som delvis berodde på de famösa dräkterna.
Men, de där rymddräkterna. Så fantastiskt märkliga, fulsnygga och konstiga. Överdelen ser ut nästan som mikrofonskydd, eller toppen på en deo-stick. De utomliggande plaströren i klara färger verkar väldigt oskyddade och sårbara för ett uppdrag ute i rymden.Ja, på ett sätt känns det nästan som ett slags dragshow-version av rymddräkter. Allt är liksom lite extra glittrigt och färgerna är lite extra bjärta. Trots enormt hård konkurrens känns de ändå som en absolut höjdpunkt i Star Treks kostymproduktion.
Jag tycker att The Tholian Web talar emot den gängse uppfattningen om tredje säsongens uselhet. För även om många av manusen i den här säsongen är slarviga skrivna när det gäller detaljer och logik och utförandet ofta blivit lidande av den hårda tidspressen, så är själva berättarstrukturen mer komplicerad i flera av säsong 3-avsnitten än vad Star Trek tidigare brukat nåt upp till.
Mycket händer, men begränsad av sitt 50-minutersformat går upplösningen som vanligt lite för smidigt och snabbt. Ändå tycker jag att man kan se tendenserna här till vad som hade kunnat hända med orginal-Star Trek om man tillåtit sig en sammanhängande och mer komplicerad handling och ett fördjupat berättande. Å andra sidan menar ju många att det är de avslutade episoderna som byggt fenomenet. De upprepade repriserna blev antagligen så populära just för att man kunde hoppa in och se ett avsnitt var som helst, utan att behöva bry sig om var i handlingen man befinner sig.
Sammanfattning: Det är något som känns allvarligare och mörkare även i det här avsnittet. Som när Kirk står ensam kvar på Defiant, omgiven av lik, och väntar förgäves på att transportören ska ta honom tillbaka till Enterprise. Det är bland det sorgligaste jag sett i Star Trek-väg. Lägg till det lite skön design av rymddräkter och jag är förtjust. Däremot vet jag inte om jag orkar med McCoys uppförande varenda gång som Spock är t f kapten för Enterprise. Visst har flera avsnitt framför allt den här säsongen handlat om den mer kärleksfulla sidan av deras love/hate-relation, men han uppför sig verkligen som en idiot varje gång Spock ger order. Hade jag varit Spock hade jag krävt att McCoy blev omplacerad. Betyg: 7/10
Så var det äntligen dags för McCoy att få uppleva lite riktig romantik i Star Trek. Visst, en flirt här och där har väl förekommit, men i det här avsnittet överväger han på allvar att desertera för kärlekens skull. Eventuellt spelar också det faktum in att han lider av den obotliga sjukdomen Xenopolycythemia, och bara har ett år kvar att leva.
Kvinnan i sitt liv träffar han ombord på Yonada. Ett rymdskepp som till det yttre ser ut som en meteorit, och som farit omkring i världsrymden i 10 000 år. Så pass länge att folket som lever ombord har glömt att de är ombord ett rymdskepp. De tror att de är på en planet, om än på väg mot ett nytt hem någonstans ute i världsrymden. Och kvinnan som McCoy blir kär i är planetens översteprästinna, Natira.
storhetsvansinne. Och som så ofta i Star Trek är det också fråga om en avancerad teknologi som humanoiderna som styrs av den tappat den teknologiska kunskapen att styra – nu senast till exempel i 
Att en av huvudpersonerna i serien diagnostiseras med en obotlig och dödlig sjukdom är ytterligare ett exempel på det mörker som smugit sig in i Star Treks tredje säsong. Visst har vi varit med om att flera av huvudpersonerna varit skendöda tidigare, men det här med att ha en dödlig sjukdom känns som något annat. Precis som scenen där McCoy begär att Kirk ska låta honom stanna på Yonada.
Sammanfattning: Ibland tycker jag nästan att Star Treks främsta tillgång är titlarna på de olika avsnitten. Och det här är den vackraste under säsong tre. Givetvis lever inte själva avsnittet upp till den poetiska nivån som namnet antyder, men det är trots allt intressant att få en lite nyktrare syn på livet ombord Enterprise. Vad det gör med människorna ombord att fara runt i världsrymden utan familjer eller relationer (det finns ju faktiskt inga par ombord skeppet vad vi vet. 
Day of the Dove är ungefär så fredsälskande som Star Trek kan bli, tror jag. Efter en handfull avsnitt som propagerat för terrorbalans, koloniala attityder och en uppenbar etnocentrism så känns det som om det här avsnittet kommer från en helt annan tankevärld. Här handlar det om krigsindustrins och politikers intresse av att hålla liv i etniska konflikter, spridandet av fördomar och militär upprustning. Allt, precis som vanligt, förklätt till ett hot från yttre rymden.
Det börjar som ett ganska traditionellt Star Trek-avsnitt. Enterprise kallas till en planet med ett nödanrop, men hittar ingen att rädda. Då kommer ett skadat Klingonskt skepp, som också blivit kallat till platsen med ett SOS. Allt visar sig vara en fälla gillrad av ytterligare en sån där energibaserad livsform. Den här lever på negativ energi och aggressioner, och använder sina krafter för att skapa ett slags krigsspel.
I det här fallet, en konflikt mellan människor och klingoner ombord på Enterprise. Men för att kunna få ut så mycket aggressionsenergi som möjligt byter energiklotet ut alla moderna vapen mot svärd. Antalet stridande på varje sida är också exakt lika stort (bollen stänger inne större delen av Enterprises besättning på ett av däcken). Med jämna mellanrum brister någon på vardera sidan ut i fördomsfulla, indignerade och rasistiska anklagelser. Men trots att folk slåss och fäktas så dör ingen på vardera sidan i någon av fajterna. Allt för det svävande energiklotet ska kunna dra ut på konflikten så länge som möjligt. Att energiklotet tagit kontroll över Enterprise och styr henne rakt ut i rymden, trots att drivmedlen snart är slut gör att Kirk måste hitta ett sätt att lösa situtaionen på. Snabbt.
Sammanfattning: Det här är nog det mest utstuderade pacifistiska avsnittet av Star Trek som jag sett. Det är möjligt att dess abstrakta hotbild – en energiboll – är för vag och obestämd för en del av publiken. Men i ett USA som tröttnat på Vietnamkriget måste symboliken ha varit glasklar – att det hela tiden finns politiska krafter, personer och företag som vinner på internationella konflikter, och har ett intresse av att de hålls vid liv. Dessvärre är idén lite bättre än genomförandet den här gången. Att få in en så här bred samhällskritik i Star Trek-formatet känns mest lite ansträngt den här gången. Allvaret går liksom inte riktigt fram. Och upplösningen är egentligen mer deprimerande än hoppfull. Scenen där klingoner och Enterprise-besättningen låtsas vara vänner är ju faktiskt bar en charad. Någon verklig fred i världsrymden finns det inget hopp om, inte ens efter att parterna tvingats in i ett krigsspel av en svävande ljusreflektion. Betyg: 5/10
Jag antar att det bara var en tidsfråga. Star Trek såldes ju från början in till bossarna på NBC som en westernserie i rymden. Efter en rad avsnitt som utspelats i historiska miljöer på jorden var det förstås oundvikligt att man förr eller senare gav sig på den verkliga förlagan och lät Enterprise besättning hamna mitt i en westernfilm.
Väl på planeten välkomnas Kirk med manskap av ett sktikonstigt huvud som ser lite ut som en lite nedsmält variant av ormhuvudet i 
Det visar sig att Enterprise besättning blivit tvånganslutna till ett larp med dödlig utgång. De ska spela den förlorande sida i eldstriden vid O.K. Corral. Resten av avsnittet går åt till att försöka undvika sitt öde. Något som inte är så enkelt eftersom melkotierna har lagt en energisköld runt staden, så att det inte går att fly därifrån. Moderna uppfinningar, som en sömnmedelsgranat som Spock konstruerar, fungerar inte alls.
Det finns egentligen bara en enda sak av verkligt intresse i det här avsnittet. Att man av budgetskäl inte kunde bygga upp en hel westernkuliss, utan istället gjorde en stiliserad scenograi, med några enskilda väggar och dörrar som fick symbolisera byggnader. Eftersom allt i modern populärkultur har sitt ursprung i Star Trek är det ju uppenbart att det är från Spectre of the Gun som Lars von Trier fick sin inspiration när han skulle fundera ut konceptet bakom scenografin till Dogville.
Först tänkte jag: nu har de gjort det igen! Skapat ett avsnitt med en helt omöjlig protagonist. I det här fallet en ambassadör Kollos från planeten Medusa. En helt energibaserad livsform som tydligen uppfattas som så vämjeligt ful att människor blir galna när de ser den (en skitsnygg futuristisk skyddskärm i röd plast framför ögonen kan dock rädda förståndet – i ala fall om man är från Vulcan eller har lärt sig kontrollera sina känslor på ett liknande sätt). Det här betyder alltså att en av avsnittets nyckelfigurer ligger inuti en ljustät liten låda i nästan hela avsnittet. Säga vad man vill om författarna till Star Trek, men de gör inte livet lätt för sina regissörer.
Man skulle också kunna säga att det här avsnitten innehåller ett slags skildring av livet som yrkeskvinna i framtiden. Miranda Jones största problem i karriären är faktiskt att försöka hålla manliga beundrare på armlängds avstånd, och få dem att fatta att hon faktiskt gillar sitt jobb och vill fortsätta arbeta som telepatisk tolk. Inte nog med att en snubbe kärar ner sig i henne, våldskysser Miranda och sedan blir helt bonkers när hon väljer jobbet istället för kärlek – alla andra snubbar på Enterprise verkar också tro att det råder något slags jaktsäsong.
Som till exempel i den scen där Spock ska försöka genomföra en avancerad mind meld med Kollos. För att inte Dr Jones ska ställa till med problem eller bli avundsjuk på att Spock försöker konkurrera ut henne som tolk så lovar Kirk att hålla alla hennes sinnen så pass upptagna att hon inte upptäcker Spocks plan. Kirks fantastiska upplägg? Att visa henne rosor och sedan försöka hångla. Ännu en gång tvingas Dr Jones poängtera att hon är en yrkeskvinna, inte bara ett ragg för den sexuellt uthungrade manliga personalen ombord på Enterprise.
För några avsnitt sedan skrev jag om hur överraskad jag blev när ett avsnitt för en gångs skull inte avslutades med några putslustiga skämt, utan fick tona ut i ett slags dramaturgiskt mollackord. Nu börjar jag ana att det kanske är det musikaliska temat för hela den tredje säsongen. Även det här avsnittet fick sluta på ett högst melankoliskt sätt. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Spock börjat jobba på manusavdelningen och tvingat igenom konceptet att lite stel och pretentiös dialog är ett skitbra sätt att knyta ihop ett avsnitt på.