Plato’s Stepchildren. Förödmjukelser, tvångsskratt och Star Treks mest hajpade kyss.

st platoDet här var ju faktiskt jättekonstigt. På så många olika sätt. Enormt jättekonstigt.

I det här avsnittet hamnar besättningen från Enterprise på en planet där invånarna idoliserar filosofen Platon, har telekinesiska krafter och – dessvärre – ett sadistiskt sinne för humor. Så när Kirk vägrar att överlämna McCoy till planetens ledare Parmen (som plötsligt insett att det vore bra att ha en läkare på planeten) så väljer Parmen att leka lite med besättningen som bestraffning. Direkt våld är för banalt och tortyr alldeles för långtråkigt. Istället tar Parmen genom sina telepatiska krafter kontroll över Kirks, Spocks, Uhuras och syster Chapels kroppar och tvingar dem sedan att förnedra sig. För att göra allting lite extra weird så har planetens befolkning dessutom på något sätt tidigare bott i antikens Grekland, därav Platon-fetischen, och bibehållit(-ish) mode och arkitektur från den tiden vid liv. Så inte nog med att team Enterprise måste göra en massa pinsamma saker, de måste också göra det iförda Hollywoodversionen av antika grekiska outfits.

Det går liksom inte riktigt att beskriva tokigheterna på ett bra sätt, eller hur gulligt det ser ut när skådespelarna låtsas att de tappat kontrollen över sina lemmar, så jag har varit tvungen att göra det här inlägget lite mer videobaserat. De här klippen innehåller de flesta av höjdpunkterna.

För den som alltid velat se Spock dansa flamenco runt Kirks huvud, eller se Kirk leka häst på alla fyra – det här är verkligen avsnittet för dig!

Det blir också tvångshångel, bland annat mellan Uhura och Kirk – men kameran rör sig på ett fiffigt sätt så att man inte ser själva kyssen. En av Star Trek-myterna är att den här kyssen är “the first interracial kiss on american tv”, men det där luktar lite urban myt ju mer jag researchar på nätet. Mer balanserade skribenter säger att det är den första kyssen mellan en vit man och en svart kvinna på tv. Det faktum att kyssen sker i en kontext där det är mot de inblandades vilja gör också att det inte känns som ett helt ädelt och frigjort koncept idag.

Och givetvis var det också dags för Leonard Nimoy, den numera väletablerade skivartisten att göra en sånginsats. Så det var kanske mer förnedrande för Spock än Nimoy. Eller hur man ska uttrycka det.

st plato 2Sammanfattning: Det här avsnittet påminner lite om I, Mudd. Men i det avsnittet bar Enterprise-gänget sig åt som en improvisationsteatergrupp helt frivilligt. Den här gången är det ju mot deras vilja, och därmed så mycket mer underhållande. Förutom tvångshånglet då, där blir det faktiskt obehagligt på riktigt. Men annars. Påhittigheten. Att ha en scen där Kirk ger sig själv örfilar! Älskar den!! Eller att det som verkligen får McCoy att hålla på att knäckas är när Parmen tvingar Spock att skratta – att få en person från Vulcan att visa känslor är värre än tortyr! Det är också kul att se en ung version av Barbara Babcock, som i alla fall jag minns mest från Spanarna på Hill Street. Betyg: 6/10

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s