Äntligen! Ytterligare ett avsnitt med onda barn! Fast det här utåt sett välartade gänget får de läskiga kidsen från Miri att framstå som gulliga. Det är ju något alldeles särskilt obehagligt med barn som springer runt och leker medan deras föräldrar ligger döda på marken omkring dem. Framför allt om deras föräldrar begått kollektivt självmord och barnen blivit hantlangare åt en mystisk kraft som hjälper dem att manipulera alla vuxna. Man kan väl säga att det här avsnittet är lite som en mashup mellan Miri, Charlie X och The Naked Time.
Barnens specialtrick är att få de vuxna att konfronteras med sin värsta mardröm. För Uhura är det att se sig själv gammal och döende (tror det är tredje eller fjärde gången som åldrande framställs som en typiskt kvinnlig skräck) och för Kapten Kirk att han tappat förmågan att fatta beslut och inte längre för befäl på Enterprise (just ångest visar sig vara William Shatners akilleshäl när det gäller skådespeleri. Visst är det mysigt när han nästan kryper in i Spocks famn under en ångestattack, men själv tycker jag att det finns ganska många nyansskilnader mellan när man ska gestalta homoerotik och känslomässig kris ). Men som idé fungerar konceptet riktigt bra.
Det är när den mystiska kraften som barnen fallit för ska visualiseras som avsnittet tappar fart. Det är helt enkelt högst obegripligt varför barnen skulle vilja döda sina föräldrar och i stort sett alla andra vuxna på grund av en man i mantel, till hälften genomskinlig, som står och gaggar på ett synnerligen trist sätt om världsherravälde. Även om han nu är en sorts ängel, heter Gorgan och förr i tiden var en del av ett folk av bråkstakar som satt skräck i flera planeters befolkning. Av alla diaboliska krafter i universum måste det här ändå vara den absolut minst imponerande. Ja, till och med den gigantiska amöban i The Immunity Syndrome skulle vara roligare att träffa över en öl än den här tråkgubben.
Sammanfattning: Onda barn. Alltid bra. Och de här är creepy en bra bit in i avsnittet (se bara på bilden här intill – den får mitt blod att frysa till is). Det är också ovanligt hardcoare för Star Trek när Spock och Kirk i ett samtal faktiskt öppnar upp för att de onda barnen kanske måste dö, som den enda lösningen på hotet som de utgör. Men avsnittets upplösning är betydligt tamare än så. Predikande, icke-trovärdigt, fånigt. Någonstans i undertexten finns det dessutom något sorts uppfostrande budskap om att barn och ungdomar kan förledas bort från den rätta vägen av onda krafter. Gäsp. Betyg: 6/10
Annat intressant: För första gången ser jag Federationens logga. Den kändes kanske inte helt värdig. Däremot gillade jag inredningen i det lite större lunchrummet, som jag inte tror jag sett tidigare.
Det här är ytterligare ett Star Trek-avsnitt där besättningen på Enterprise hamnar på en planet som ser ut som Jorden, där folk bor i civilisationer som är exakta kopior av Jordens, och där invånarna till och med pratar engelska. Men The Paradise Syndrome innehåller trots allt nytt stoff som gör att avsnittet sticker ut från mängden. För första gången försöker faktiskt seriens manusförfattare förklara hur alla dessa parallella civilisationer egentligen kom till. Ett klargörande som motiverar hur den amerikanska flaggan kunde dyka upp på en planet i 
I det här avsnittet tas vi med till en planet som bebos av ett folk som på pricken ser ut och lever som native americans gjorde förr i tiden. Det enda som inte riktigt passar in i den historiska miljön är en stor obelisk med märkliga tecken på. När Kirk undersöker den råkar han av misstag öppna en lucka till ett maskinrum under obelisken (luckan är ljudstyrd och tydligen var lösenordet någon som säger “Kirk to Enterprise” – vad är oddsen????). I maskinrummet får Kirk en sorts mental elchock och tappar minnet. När han vacklar ut från obelisken välkomnas han av planetens befolkning som en gud. Den som enligt myten ska rädda folket undan en kommande naturkatastrof. Men Star Trek-besättningen syns inte till. Under tiden Kirk varit inne i obeliskens maskinrum så har Spock och McCoy varit tvungna att dra ut i rymden igen, för att försöka styra om en asteroid som hotar att totalförstöra hela planeten.
Föga hjälper dock all denna personliga lycka Kirk när han inte lyckas ta sig in i obelisken på nytt. Den här gången för att sätta igång det asteroidskydd som finns i den Han tappar statusen som gud på ett ögonblick, stammen vänder sig emot honom och försöker stena både Kirk och hans nya och gravida fru till döds. Kirk räddas av McCoy och McCoy som återvänder till planeten utan att ha lyckats få asteroiden att ändra riktning. Genom att detaljstudera tecknen på obelisken har Spock däremot lyckats lista ut att den byggts av några som kallade sig själva för Bevararna. De plockade upp utrotningshotade folk från bland annat Jorden och “sådde” dem på platser där de hade större chans att överleva. Exakt hur Spock lyckades lista ut detta genom att granska tecken som han själv kännetecknade som noter förtäljer aldrig avsnittet. Men Bevararna är helt enkelt den logiska förklaring som ges till många av de Star Trek-avsnitt som utspelats i återanvända Hollywood-kulisser och med gamla outfits från kostymförrådet.
Det här är avsnittet där Kirk blir allt mer paranoid, ilsken och irriterad. Vi som redan någon gång under första säsongen började tycka väldigt illa om Kirk känner att han äntligen visar sitt rätta ansikte (se här intill). Jag blev också lite imponerad över att det här innebär att Star Trek måste ha varit bland de första som visade upp utbrändhetssymptom i en tv-serie. Fast…det visade sig vara en bluff. En del av en jätteavancerad plan som Spock och Kirk kokat ihop en sen kväll på Spocks rum. Jag tänker mig att de satt tätt, tätt intill varandra när de planerade. Nästan viskade fram sina idéer. Sen såg de varandra djupt in i ögonen….och sen tog de varandras händer. Okej, det fick vi inte se…men jag fick i varje fall en chans att pröva på den litterära genren hand-slash. Och, förresten, hur ska man tolka den följande bild efter att ha sett den förra Vulcan-hand-on-face-bilden?
Har ni sett den fantastiska sajten 
Jag gillar att uppfinningar och funktioner gärna har en fysisk form i Star Trek. Som när Kirk letar efter maskinen som kan göra ett rymdskepp osynligt. Det är givetvis inte något avancerat datorprogram eller ett komplicerat nätverk av skärmar och utrustning på skeppet. Självklart är det istället en jättestor glödlampa, lagom stor för Kirk att bära med sig. Så himla fantastiskt.
Hon är så himla cool som den romulanska befälhavaren. Klär bättre än någon annan i det romulanska modet. Och är skamlöst flirtig när han halvligger i sin fåtölj och försöker förföra Spock. Men också tuff. Och liderlig. Och hård. Alltså. älskar henne.
“Det är det sämsta avsnittet någonsin”. Min kompis Jaakko var inte nådig när han beskrev Spock’s Brain för mig för några veckor sedan. “Den som kom på ett avsnitt där någon stjäl Spocks hjärna….jag förstår inte….det är så uruselt”. Efter Jaakkos peppiga teaser var det idag dags för mig att ta den första tuggan av Star Treks tredje säsong, och i och med det också Spocks hjärna. Ett organstöldsdrama med så många logiska luckor att jag skulle vilja skoja på något vis här om att manusförfattaren kanske var den som bestulits på sin hjärna. Typ.
Ja, vad ska vi säga om Spock’s Brain. Vad finns det att tillägga till de många hatartiklarna som redan är publicerade på nätet. Å andra sidan finns det ju så mycket att irritera sig på. Spock blir till exempel bestulen på sin hjärna av en utomjordisk kvinna. Inget fel i det, men vem designade hennes outfit? Och varför började alla alienkvinnor successivt klä sig så här i serien?
Dealen är att allt är så dåligt att det inte ens är camp. Mest av allt är avsnittet ett resultat av slav och slapphet. Planeten heter till och med olika namn i avsnittet på grund av ett fel i manuset. Dessutom hade ju Star Treks manusförfattare upprättat någon form av anständighet när det gällde vad som var logiskt inom seriens eget universum. Men att Spock ger instruktioner till den som opererar i hans egen hjärna är mer dumt än något annat. Liksom att han går igenom två operationer och ändå har perfekt frisyr efteråt.