The Empath. Ett experiment i empati.

st empath 6Jo, men det här var kanske det konstigaste avsnittet hittills. Härmed lägger jag pantomin-extravaganza till min långa lista på “saker jag inte hade förväntat mig skulle platsa i ett Star Trek-avsnitt”.

st empath 1Det är skådespelaren Kathryn Hays som står för det pantomimartade. Hon spelar en stum kvinna av en ras som har förmågan att bota sjukdomar och skador genom att ta över smärtan och skadorna för en stund, och sedan på något sätt absorbera det hela. Hays gör ett jättejobb med att se empatisk ut, gråta, känna smärta, vara rädd, orolig, rörd, döende – utan att få säga ett ord. Ibland känns det nästan koreograferat. Framför allt balanserar det hela tiden på gränsen mellan sirlighet och att vara råtöntigt.

Det är just empati, medkänsla och självuppoffringar som det här avsnittet handlar om. Och det är den stumma kvinnan som ska lära sig det genom att observera, inspireras och lida med Spock, McCoy och Kirk. De tre är tillfångatagna under ett uppdrag och används som försöksdjur i experimentet för att få den stumma kvinnan att känna för andra. Hur man gör det? Genom att misshandla och skada dem förstås. Och få den stumma kvinnan att riskera sitt eget liv för att rädda någon av Enterprise-männens.

st empath  5Det hela är en sorts audition iscensatt av två vianer – ett planeträddningens Idol. En sol ska bli supernova och av alla bebodda planeter i systemet kan vianerna bara rädda befolkningen från en enda. Kvinnan med den helande kraften är, utan att veta om det, den som kan rädda sin planets befolkning. Men för att vianerna ska vara säkra på att de ska rädda just hennes planets invånare och ingen annans, så vill de vara säkra på att befolkningen där kan vara till nytta i universum i stort. Tanken med experimentet är att se om hon visa att hennes känsla för självuppoffring är starkare än självbevarelsedriften. Då vinner hennes planet högsta vinsten i Idol och vianerna räddar alla med blixtens hastighet.

Så. Olika raser ska alltså vägas mot varandra. Och föredömet och idealet är besättningen på Enterprise. Både människorna och vulcanen. Avsnittet, som säkert skrevs i ett humanistiskt rus kring värdet av att vara självuppoffrande, ädel och tänka på andra istället för sig själv, känns plötsligt en smula fascistiskt. Vem har rätt att bedöma vem? Kan man bedöma en planet utifrån uppförandet hos en individ? Varför känns det obehagligt mycket som om vianerna i själva verket driver ett rasbiologiskt institut?

st empath 5Men innan man inser det är det är lätt att låta sig förföras av det här avsnittet. Den coola retrokänslan av tv-teater, i ett avsnitt som mestadels utspelas i ett scenrum av upplysta delar i helt mörklagda rum. Och trots att själva upplägget är lite fjantigt så blir det konstiga till sist till en positiv egenskap i sig. Det är liksom flippat och märkligt, även jämfört med de andra avsnitten som jag sett i säsong tre.

Sammanfattning: Ytterligare ett avsnitt som visar att Star Treks tredje säsong snarare är flippad än urusel. Allt kan verkligen hända. Det här var också så underligt att det tog ganska lång tid innan jag började ana vad vianerna egentligen var ute efter. Men vissa saker är för märkliga även för mig. Som att Kirks tortyrscener görs utan tröja, medan McCoy får behålla sin på. Och att Spock jämför en sovande kvinna med de livsfarliga sandfladdermössens beskedliga yttre. Svartsjuk kanske? Betyg: 4/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 12/24

One thought on “The Empath. Ett experiment i empati.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s