I, Mudd. Det med androidplaneten och Star Treks egen Lilla Fridolf.

Det ena absurda avsnittet avlöser det andra. I det här får vi se Enterprise kapas av en android, återse första säsongens godmodigaste skurk samt se artificiell intelligens överlistad av absurd amatörteater. Med andra ord, ett klassiskt Star Trek-avsnitt.

Ibland är det som om Star Trek-skaparna helt glömt bort att de verkar inom äventyrsgenren. Eller rättare sagt, det kan vara Star Treks första ordentliga steg in i rymdbuskisens värld. För I, Mudd är mestadels en sorts futuristiskt komediavsnitt. Ja, jo, visst börjar det med att en robot förklädd till besättningsman slår ner en massa människor när han ska ta kontroll över Enterprise, men det är ju aldrig särskilt spännande. Mer som att Kapten Kirk står inför fullbordat faktum och inte kan göra något åt någonting (som vanligt blir jag förbluffad över att Enterprise brygga gång på gång går att koppla bort från alla styrfunktioner nerifrån maskinrummet).

Enterprise och dess besättning förs till en planet befolkad av 200 000 androider, byggda av en nu utdöd ras av humanoider. En människa finns faktiskt redan på planeten. En gammal bekant från förra säsongen, Harry Mudd. Han som transporterade postorderfruar och försökte ta över Enterprise i avsnittet Mudd’s women. Efter att ha förlist på planeten har han nu utsett sig till härskare över alla robotarna, och låtit framställa massor av nya exemplar av kvinnomodeller som han tycker är sexiga, som till exempel produktionsserien “Barbara”. Utöver sitt personliga robotharem har han också framställt en kopia av sin gamla fru. Så fort man startar den roboten så börjar den skälla och tjata, men till skillnad från den verkliga fru Mudd, så tystnar den här när man säger tyst till henne (nivån är lite i stil med Lilla Fridolf och robot-Selma, ungefär).

Mudd tror att Enterprise tvingats till planeten för att androiderna vill ha fler människor att tjäna. Hans plan är att Enterprise besättning ska ersätta honom på planeten, medan han tar över Enterprise. Men det visar sig att robotarna har en egen plan. Med sina logiska hjärnor har de snarare själva tänkt använda Enterprise för att lägga hela galaxen under sig. De tycker att människorna är intressanta varelser, men fulla av brister. Men med androider som hindrar och korrigerar deras mindre lyckade beteenden kan universum bli en bättre plats. Kirk är inte road.

Vi står alltså på nytt inför konflikten mellan artificiell logik som irriterar sig på och vill utrota mänsklighetens mänsklighet. Men där Kirk i tidigare avsnitt överlistat andrioder, datormaskiner och flygande dammsugare genom att vända deras egen logik emot dem, så gör han den här gången tvärtom. För att förvirra androiderna bär Kirk och hans besättning sig ytterst ologiskt åt. Dansar utan musik, låtsas skjuta varandra med händerna, skratta när någon leker död, kasta påhittade sprängämnen mellan sig och låta Spock säga saker som: Logic is a little tweeting bird chirping in a meadow. Logic is a wreath of pretty flowers which smell .bad. Det påminner hemskt mycket om en amatörteatergrupp som för första gången upptäckt absurdismen. Och tydligen är robotarna ytterst känsliga teaterkritiker, för deras hårddiskar hänger sig nästan genast.

Enterprise programmerar om hela centralhårddisken, och lämnar Mudd åt sitt öde på robotplaneten tillsammans med 500 nytillverkade upplagor av hans tjatande fru, den här gången med avstängningsfunktionen borttagen.

Sammanfattning: Det återkommande AI-temat till trots, fullt så här frimodigt har Star Trek aldrig avhandlat det tidigare. Inte lika konstigt heller. I, Mudd slår också något slags nytt rekord i gubbighet och töntiga sexskämt för serien så här långt. Och aldrig har Star Treks filosoferande avsnitt kännts längre bort än när Star Treks mim-spelemän drar igång ett av sina musiknummer.  Betyg: 5/10