Once upon a time är bara ett av väldigt många Voyager-avsnitt som utnyttjar möjligheten att fly seriens vanliga tid och rum genom att förlägga sin öppningsscen till holodäcket. Men den här gången är miljön rätt udda, även för en holodäcksstart i Star Trek. Vi befinner oss i en sagoskog där en liten flicka hänger med sina bästis, den fjollige vattenvarelsen Flutter, och en lite gnetig trädgubbe, Trevis. Och det tar nog sisådär tre och en halv minut innan det ens ges någon indikation om att vi befinner oss i ett skepp i rymden, eller i ett Voyageravsnitt. Onekligen en rätt vågad grej, kan tänka mig att en del Voyagerfans trodde att de hamnat i fel program när det här avsnittet sändes linjärt på tv.
Det där lilla barnet visar sig i varje fall vara Naomi Wildman. Ni vet, rymdbebisen som föddes i två olika dimensioner i avsnittet Deadlock. Och hela det här avsnittet handlar faktiskt ganska mycket om familjerelationer. Naomis mamma Samantha är ute på ett uppdrag när hon hamnar mitt i en jonstorm. Det leder till att hon, Paris och Tuvok tvingas kraschlanda på en obebodd planet, och blir skeppsbrutna i en grotta under tonvis av berg och stenar. Medan Voyager letar efter sina försvunna besättningsmän faller det på Neelix att försöka hålla Naomi så pass upptagen att hon inte ska inse att mamman är i fara. Allt helt i onödan, förstås. Naomi listar själv ut vad som händer, och efter den första chocken verkar hon hantera det hela mycket bättre än Neelix.
Parallellt med Neelix barnvaktsbestyr så får vi följa hur de tre som är instängda i det kraschade skeppet förbereder sig för det som kanske kan bli slutet på äventyret för dem. När syret börjar sina ombord på Delta flyern, så spelar de in avskedsmeddelanden till sina älskade (ja, inte Tuvok då, förstås. Han föredrar att uttrycka sig skriftligt). Samtidigt så letar Seven of Nine och de andra febrilt efter det förlista skeppet bland instabila och delvis raserade grottor. Och för att göra det hela liiite mer spännande så är en ny, ännu kraftigare och farligare jonstorm på väg.
Det är förstås de där sagoäventyren på holodäck som gör att det här blir mer än bara ett ordinärt “rädda besättningen som störtat”-avsnitt. Gillar framför allt när Neelix lyckas sätta igång en saga där ett eldtroll bränner ner hela sagoskogen och till och med lyckas förånga Flotter. Neelix blir nästan mer traumatiserad än barnet av den händelsen. Det visar sig förstås att orsaken till att Neelix överbeskyddar Naomi och försöker skydda henne från alla antydningar till sorg och förluster är att han själv inte kan komma över saknaden efter sina döda syster.
Och med den hobbypsykologiska insikten avslutas det här avsnittet. Ett lite quirky avbrott på Voyagers annars ganska dystra resa. De skeppsbrutna räddas förstås också, i sista minuten. Ja, inte bara besättningsmedlemmarna utan hela skeppet. För den verkar minst lika viktig som besättningen numera.
Det känns lite lustigt att Delta Flyern, som Paris var med och byggde för bara några avsnitt sedan, nu har blivit en av de viktigaste birollsfigurerna i den här serien. Det är ett jävla tjat om Delta Flyer hit och dit. Nästan så att man skulle kunna tro att leksaksmerchandisen kring Star Trek var det viktigaste med hela serien. Jag menar, visst har det släppts några leksaksskepp från Voyagers säsonger, men tydligen inte ens någon Delta Flyer under tiden som serien pågick. Uppenbarligen är det manusförfattarna som älskar sina skepp och att skriva repliker om dem, antagligen för att de tröttnat på de andra gamla miljöerna. Samma tendens finns i Deep Space Nine där det är ett jävla tjat om Defiant exakt hela tiden. Detta urfula rymdskepp helt utan personlighet eller grace, en beskrivning som förresten lika gärna kan gälla Delta Flyern. Det känns verkligen som om vi är inne i peak-“fula skepp i Star Trek” under de här åren.
Once upon a time var i varje fall kul att se på, även om det kanske hade varit ännu lite roligare om Naomi befunnit sig i Vilse i pannkakan eller något annat ännu mer udda barnprogram där på holodäcket. Det hade psykologiskt varit lite mer intressant än bögflotter och hans träiga pojkvän. Men lite lätt surrealistiskt är det ändå, där inne i barnholosagovärlden. Och det är väl viktigt att påpeka att jag gillar sånt, när det just gäller barn i den här serien. Det är när vuxna rollfigurer i Star Trek väljer att förverkliga sina sagofantasier som det blir cringe för hela slanten.
Betyg: 7/10,
Voyager. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 570 tv-avsnitt.
