VOY: Human Error. När Seven of Nine testar att vara mer mänsklig (och ligga med Chakotay).

Så kom det då äntligen. Avsnittet där Seven för första gången erkänner för sig själv att hon kanske skulle vilja vara lite mer människa än maskin. Och dessutom har ett sexuellt uppvaknande. Som vi har väntat.

Efter den kanske sämsta teasern hittills (Seven spelar piano, men när vi ser hennes ansikte i profil inser vi att hon saknar ett av sina implantat!) så använder serieskaparna sig av en kombination av de klassiska fejkstarts- och holodäcksstartsgreppen för att inleda avsnittet. Vi får se Seven, helt utan implantat, interagera socialt på B’Elannas baby shower. Seven håller till och med ett litet tal, och diskuterar möjligheterna att flytta från sitt lastdäck till en egen hytt med Janeway (det sjuka i att hon faktiskt tillbringat hela sin tid i serien boendes på det där lastdäcket ska vi inte uppehålla oss vid). Givetvis är den gemytliga stämningen bara en illusion, blott en simulering på holodäck. Seven har nämligen konstruerat ett program där hon kan träna lite på att vara som alla andra. Hänga avslappnat med resten av besättningen och kanske till och med ha några kompisar. I verkliga livet vågar hon däremot inte alls gå på någon babyshower., det är uppenbart att den där typen av sociala sammanhang mest bara stressar henne.

Det är dock mer än bara social interaktion som Seven vill träna sig i. Det inser vi när Chakotay dyker upp allt oftare i hennes simuleringar. Lite snicksnack leder till en middagsinbjudan och sen vaknar Seven visst i sin säng på holodäck, med holo-Chakotay intill sig. Hololivet verkar onekligen både intressantare och roligare än vardagen på Voyager, men inte ens Seven fixar att leva den här typen av dubbelliv i längden. Hon börjar försumma sitt arbete, och avsätter långt ifrån tillräckligt med regenereringstid under nätterna..

Efter en uppsträckning av kapten Janeway beslutar sig Seven för att det bästa sättet att återfå fokus på arbetet måste vara att göra slut med holo-Chakotay,. Enklare sagt än gjort, för han ifrågasätter hennes skäl till att dumpa honom, varpå situationen blir oväntat dramatiskt. Mitt i alla känslor börjar det blir en massa drama. men mitt i allt drama som det innebär så börjar Sevens implantat att krångla. Det visar sig vid närmare undersökning finnas en emotionell spärr i Sevens borginstrument, tanken är att de ska stänga ner varje drönare som börjar känna för mycket. Seven är alltså känslomässigt hämmad på ett rent elektroniskt sätt! Lite som strypreglaget på min moppe, ungefär, fast med känslor.

Hololäkaren erbjuder Seven att fixa de hämmande reglagen, men efter en stunds eftertanke så avböjer hon. A

SEVEN: Can you repair me?
EMH: Possibly. I’ve been thinking about a way to reconfigure the micro-circuitry. I won’t lie to you, Seven. It would entail multiple surgeries, and the recovery might be difficult. But I believe we could eventually succeed. I’ll prepare the surgical bay. We can begin tomorrow morning.
SEVEN: No.
EMH: Without the procedure, you won’t be able to continue your simulations.
SEVEN: I’ve experienced enough humanity for the time being. They were only holographic fantasies, Doctor. An inefficient use of my time.
EMH: You don’t really believe that.
SEVEN: The fail-safe device will insure that I’m no longer distracted.
EMH: That’s the Borg talking, not you. As your physician. As your friend, I’m asking you to let me proceed.
SEVEN: I need to regenerate.
EMH: Seven.
SEVEN: Goodnight, Doctor.

tt ens komma i närheten av den emotionella intensitet som den där göra slut-scenen innebar avskräckte henne tydligen från alla sorters mänskliga egenskaper för ett bra tag framöver.

Jag klagade på brist på finalsäsongskänsla i förra inlägget. Tar tillbaka allt jag skrev då, för nu har äntligen manusförfattarna och producenterna bestämt sig för att börja beta av sina huvudpersoners ångest och demoner. Visst, man kastar in några scener i det här avsnittet om att Voyager hamnat på vad som visar sig vara en interstellär skjutbana, men det är kring Sevens personliga utveckling som allt kretsar den här gången. Och det är väl utfört! Jag gillar att Sevens problematik handlar om allt från kärlek och vänskap till tankar om hårvård och frisyrer. Glad också, som vanligt, när någon i den här serien får ligga. Särskilt lycklig över att det var Seven som äntligen fick uppleva lite erotik. Tyckte att det var lite väl kyskt när Seven kom till slutsatsen att hon inte var kompatibel med någon ombord i Someone to watch over me.

Däremot undrar jag lite över etiken i det hela. Hamnade inte Reginald Barclay i trubbel för just den här typen av fantasier? Det vill säga, får man verkligen lov att ligga med holokopior av sina kollegor i program som man själv skapat? Det känns väldigt olämpligt ur ett hr-perspektiv. Borde inte hololäkaren anmäla Seven som ett personalärende, trots sin läkared? Dessa obesvarade frågor till trots, ett toppavsnitt!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 654 tv-avsnitt.

VOY: Spirit Folk. Det där holodäcksinvånarna vill bränna Federationister på bål.

Vi är tillbaka i den lilla irländska holodäcksbyn Fair Haven, där Janeway blev ihop med en holokille för några veckor sedan. Ett holodäcksprogram som är så populärt bland personalen på Voyager att det nästan håller på att braka samman. Tekniken bakom programmet är överansträngd, och det börjar dyka upp en massa buggar i programmet som ingen riktigt verkar ha koll på. Den allvarligaste av dem är att folket i Fair Haven börjat få ett något mer förhöjt medvetande. De har helt enkelt börjat lägga märke till alla konstiga saker som gästerna från Voyager har för sig.

På puben sitter de och skvallrar förskrämt om hur de besökarna försvinner mitt framför ögonen på dem, hur någon lyckas laga en punktering som genom trolleri och hur en annan av byns nykomlingar verkar kunna påverka vädret. Det kanske mest graverande beviset på att något riktigt konstigt är i görningen är när några av byborna ser Tom Paris förvandla stackars Maggie O’Halloran till en kossa (ett ganska drastiskt practical joke när Paris vill retas med Harry Kim som är ute på en dejt med henne). Alla tecken tyder på en och samma sak, enligt byborna: svart magi.

De allt mer självmedvetna holograminvånarna bestämmer sig för att ta tag i problemet. Det innefattar bland annat att ta Tom Paris och Harry Kim till fånga. Janeway är fortfarande lite för kär i sin pojkvän Michael Sullivan för att tvångsavsluta holodäcksdriften och riskera att han raderas, det är tydligen den enda lösningen för att få rätt på det allt mer trilskande Fair Haven-programmet. I stället skickar hon in hololäkaren, tanken är att han i rollen som byns präst ska kunna rädda Tom och Harry. Han blir givetvis också fastbunden vid en stol, och dessutom förs hans program över till holodäckets matris. Nu går det inte att ens tvångsavsluta programmet för att lösa problemet.

För att stävja det man tror är Voyagerbesättningens svarta magi läser byborna besvärjelser, genomför förhör under hypnos och börjar till och med förbereda sig för att kanske bränna sina fångar på bål. Janeways metod för att ta sig ur den här knipan är lika enkel som dramaturgiskt mesig. Hon berättar helt enkelt sanningen för Michael Sullivan, och visar honom Voyager. Eller, ja, en variant av sanningen ska man kanske kalla den information hon delar med sig av. Övergripande saker, som att hon och de andra lever på ett rymdskepp, förklarar hon för Sullivan, men utelämnar mindre detaljer som att Fair Haven och att alla dess invånare bara är en fantasiskapelse. Sullivan låter sig i varje fall övertygas av Janeways bekännelse, och på något extremt myndigt sätt övertalar han sedan byborna att lugna ner sig. De nya gästerna från Voyager må ha vidunderliga krafter, men de gör ju inget illa med dem, hävdar han. Ja, förutom den där ko-förvandlingen då.

Så Janeway får behålla sin pojkvän, och Voyager sin irländska idyll, men inte i samma omfattning som tidigare. Det fixar inte holodäckstekniken ombord. Men att allt fortfarande vilar på en enda stor lögn låtsas varken Janeway eller manusförfattarna om. Inte i det här avsnittet i varje fall.

Jag gillar upptakten, där Fair Havens invånare på sitt sätt revolterar mot sina mystiska gästerna, de som uppför sig som hemmasnickrade kolonialherrar i ett lydrike där de faktiskt kan bestämma allt. Men sen är det inte lika festligt att upproret genast utmynnar i vidskepelser och nästintill lynchning och häxbränning. Framför allt är hela problematiken kring hologrammens rättigheter egentligen minst lika infekterad och konstig när det här avsnittet är slut som det var när det började.

Hur man än vrider och vänder på saken så skulle ju ett revolutionärt hologram kunna ha ett case kring hur Federationen delar in sina hologramslavar i olika kaster, med olika tillgång till matrisen, sanningen och självbestämmande. Vissa, som Michael Sullivan, kommer aldrig att vara något annat än Janeways sexslav. Så är det ju bara. Även om han inte vet om det själv. Det här är ju också något som man snuddat vid men inte velat ta tag i på allvar, både när hololäkaren övertygar Janeway om fördelarna med att ha en holo-lover, och när han övertygar kaptenen om att hon borde bevilja hans avskedsansökan (då när han höll på att bli operastjärna på en matematikintresserad planet).

Spirit Folk var väl tänkt att vara ett lättsamt och komiskt avsnitt, men kanske är det ett tecken på att man inte helt lyckats med det när jag sitter och skriver ett långt blogginlägg om holograms mänskliga rättigheter i stället för allt tokroligt som händer i det här äventyret. Men så blir det när man skriver blogginlägget några dagar efter man sett avsnittet, och hunnit problematisera sönder det för sig själv. För övrigt, tänk vad intressant det här avsnittet hade blivit om någon verkligen hade blivit bränd på bål i Fair Haven. Det hade verkligen ställt saker och ting på sin spets.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 627 tv-avsnitt.

VOY: Once Upon a Time. Det med sagohologrammet och Neelix sorgfobi.

Once upon a time är bara ett av väldigt många Voyager-avsnitt som utnyttjar möjligheten att fly seriens vanliga tid och rum genom att förlägga sin öppningsscen till holodäcket. Men den här gången är miljön rätt udda, även för en holodäcksstart i Star Trek. Vi befinner oss i en sagoskog där en liten flicka hänger med sina bästis, den fjollige vattenvarelsen Flutter, och en lite gnetig trädgubbe, Trevis. Och det tar nog sisådär tre och en halv minut innan det ens ges någon indikation om att vi befinner oss i ett skepp i rymden, eller i ett Voyageravsnitt. Onekligen en rätt vågad grej, kan tänka mig att en del Voyagerfans trodde att de hamnat i fel program när det här avsnittet sändes linjärt på tv.

Det där lilla barnet visar sig i varje fall vara Naomi Wildman. Ni vet, rymdbebisen som föddes i två olika dimensioner i avsnittet Deadlock. Och hela det här avsnittet handlar faktiskt ganska mycket om familjerelationer. Naomis mamma Samantha är ute på ett uppdrag när hon hamnar mitt i en jonstorm. Det leder till att hon, Paris och Tuvok tvingas kraschlanda på en obebodd planet, och blir skeppsbrutna i en grotta under tonvis av berg och stenar. Medan Voyager letar efter sina försvunna besättningsmän faller det på Neelix att försöka hålla Naomi så pass upptagen att hon inte ska inse att mamman är i fara. Allt helt i onödan, förstås. Naomi listar själv ut vad som händer, och efter den första chocken verkar hon hantera det hela mycket bättre än Neelix.

Parallellt med Neelix barnvaktsbestyr så får vi följa hur de tre som är instängda i det kraschade skeppet förbereder sig för det som kanske kan bli slutet på äventyret för dem. När syret börjar sina ombord på Delta flyern, så spelar de in avskedsmeddelanden till sina älskade (ja, inte Tuvok då, förstås. Han föredrar att uttrycka sig skriftligt). Samtidigt så letar Seven of Nine och de andra febrilt efter det förlista skeppet bland instabila och delvis raserade grottor. Och för att göra det hela liiite mer spännande så är en ny, ännu kraftigare och farligare jonstorm på väg.

Det är förstås de där sagoäventyren på holodäck som gör att det här blir mer än bara ett ordinärt “rädda besättningen som störtat”-avsnitt. Gillar framför allt när Neelix lyckas sätta igång en saga där ett eldtroll bränner ner hela sagoskogen och till och med lyckas förånga Flotter. Neelix blir nästan mer traumatiserad än barnet av den händelsen. Det visar sig förstås att orsaken till att Neelix överbeskyddar Naomi och försöker skydda henne från alla antydningar till sorg och förluster är att han själv inte kan komma över saknaden efter sina döda syster.

Och med den hobbypsykologiska insikten avslutas det här avsnittet. Ett lite quirky avbrott på Voyagers annars ganska dystra resa. De skeppsbrutna räddas förstås också, i sista minuten. Ja, inte bara besättningsmedlemmarna utan hela skeppet. För den verkar minst lika viktig som besättningen numera.

Det

Det känns lite lustigt att Delta Flyern, som Paris var med och byggde för bara några avsnitt sedan, nu har blivit en av de viktigaste birollsfigurerna i den här serien. Det är ett jävla tjat om Delta Flyer hit och dit. Nästan så att man skulle kunna tro att leksaksmerchandisen kring Star Trek var det viktigaste med hela serien. Jag menar, visst har det släppts några leksaksskepp från Voyagers säsonger, men tydligen inte ens någon Delta Flyer under tiden som serien pågick. Uppenbarligen är det manusförfattarna som älskar sina skepp och att skriva repliker om dem, antagligen för att de tröttnat på de andra gamla miljöerna. Samma tendens finns i Deep Space Nine där det är ett jävla tjat om Defiant exakt hela tiden. Detta urfula rymdskepp helt utan personlighet eller grace, en beskrivning som förresten lika gärna kan gälla Delta Flyern. Det känns verkligen som om vi är inne i peak-“fula skepp i Star Trek” under de här åren.

Once upon a time var i varje fall kul att se på, även om det kanske hade varit ännu lite roligare om Naomi befunnit sig i Vilse i pannkakan eller något annat ännu mer udda barnprogram där på holodäcket. Det hade psykologiskt varit lite mer intressant än bögflotter och hans träiga pojkvän. Men lite lätt surrealistiskt är det ändå, där inne i barnholosagovärlden. Och det är väl viktigt att påpeka att jag gillar sånt, när det just gäller barn i den här serien. Det är när vuxna rollfigurer i Star Trek väljer att förverkliga sina sagofantasier som det blir cringe för hela slanten.

Betyg: 7/10,

Voyager. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 570 tv-avsnitt.

VOY: Night. Det om miljöförstöring och den stjärnlösa rymdvidden.

Ny säsong, ny premiär, den här gången för Voyagers femte årgång. Ett avsnitt som kanske inte är det muntraste vi varit med om. Den här årgången känns det nästan som om de två konkurrerande Star Trek-serierna har någon form av intern tävling om vem som lyckas göra den mest uppgivna och hopplösa säsongsinledningen. Och frågan är om inte Voyagers första halva av Night räcker för att ta hem pokalen. Visst, allt börjar med en rolig Blixt Gordon-pastisch i svartvitt på holodäck, men resten… Janeway är så deprimerad att hon isolerat sig på sitt rum där hon ältar hur korkad hon var som fattade beslut som sedan dömde Voyagers besättning till att tråla runt i deltakvadranten i åratal. Neelix tappar sitt vanliga glada humör och måste behandlas för nihilifobi, den rädsla för intet som uppstår när han inte längre kan se några stjärnor genom Voyagers fönster. Och Paris och B’Elanna sitter uppe på nätterna i mässen och spelar sällskapsspel och grälar offentligt. Kan en sf-serie bli mer otäck och ohygglig?

Jodå. För i den becksvarta och öde del av galaxen som man korsar – så tom och vid att inga stjärnor ens syns där – gömmer sig främmande livsformer. Voyager attackeras av aliens, ljuskänsliga varelser som släcker ned hela skeppet innan de tar sig in. Exotiska exemplar, förresten, som ser så pass absurda ut att första gången jag såg en av dem så trodde jag att det var en filur som hörde hemma i Blixt Gordon-äventyret på Holodäck. Någon vidare kontakt med främlingarna hinns inte med innan det börjar avlossas en massa vapen Det är Janeway som först börjar beskjuta främlingarnas skepp, men det visar sig snabbt att det är federationsskeppet som befinner sig i underläge. Då undsätts Voyager av ett slags steampunkinspirerat skepp vars kapten ser riktigt ohälsosam och strålskadad ut (ett tag trodde jag att det var Fester från Familjen Addams).

Som så många gånger förr i den här serien så visar det sig snart att räddaren i nöden är den verkliga boven. I det här fallet är onkel Fester, det vill säga Emck från Malon, en vidrig sophanteringsentrepenör som dumpar giftigt avfall på de stackars nattvarelsernas område. När Voyagers besättning får nys om det här försöker man dela med sig av sina egna metoder för att rena avfall från motorer och warpkärna – men Emck är inte intresserad. Hela hans företagsidé bygger ju på att dumpa avfall – en teknik som avskaffar avfallet skulle ju göra honom arbetslös. Då upprätthåller han hellre det system som redan existerar och som han tjänar pengar på oavsett hur många nattvarelser som dör på grund av hans utsläpp (eventuella paralleller till argument inom dagens miljödebatt är helt säkert inte slumpmässiga).

Det folkmord genom giftutsläpp som pågår lämnar inte Janeway och besättningen någon ro. Man funderar på olika sätt att förstöra det rumsliga virvelfenomen som gör att Enck snabbt kan ta sig från sin hemvärld till mörkervarelsernas del av rymden med sina avfallsskepp. Men samtidigt vill man gärna själv använda virveln för att förkorta sin resa genom den där mörka delen av rymden med sisådär två år. Janeway kommer på den fantastiska idén att låta Voyager åka genom virveln utan henne, för att sedan ensam stanna kvar och förstöra rymdfartsleden. Att hon sedan får klara sig på egen hand i en skyttel skulle kunna vara ett sätt för henne att återbetala den skuld hon känner till besättningen, verkar Janeway tänka. Men hennes självuppoffrande initiativ blir nedröstat av en enhällig samling höga befäl i en sån där lite tramsigt lojalitetsporrig scen där man bara väntar på att någon ska ställa sig på ett bord och säga “Captain, my Captain!”).

När Janeways abdikation är undanröjd så besvarar hon besättningens kärlek genom att genast utsätta alla ombord för livsfara. Hon bestämmer sig för att spränga den där virveln samtidigt som Voyager åker in i den – så att skeppet liksom ska surfa på svallvågorna av detonationen. Det går givetvis utmärkt. Lite för bra och enkelt, tycker den här surkarten.

Jag är oerhört förtjust i den deppiga starten på avsnittet, nämligen. Tycker att känslan av klaustrofobi, meningslöshet och tvivel är en ypperlig källa till drama och fördjupning av karaktärerna. Och kanske är den där långtråkigheten dessutom en ganska korrekt bild av hur en resa genom galaxen skulle kunna te sig. Dessutom kändes Voyager som ett lite snyggare skepp när det fick kryssa runt i halvmörker. Så det här avsnittet var länge uppe på ett betyg runt nio av tio. Men så blev det lite för käckt och präktigt på slutet. Enck skepp torpederas och går under, och den vortex han använt sig av för att ta sig till de mörka rymdvidderna går samma väg. Alla ombord på Voyager älskar Janeway, och hon åker blixtsnabbt ut ur sin depression när hon väl får en ursäkt att springa runt bredbent med ett tungt vapen och skjuta efter aliens med udda utseende. Svärtan är som bortblåst, ja man hinner till och med ut i ett gnistrande och överbefolkat hörn av galaxen innan avsnittet tar slut.

I dag antar jag att man kanske gjort lite annorlunda med en serie som den här. Dragit ut på den interstellära natten i några avsnitt. Låtit Janeway bli ännu konstigare. Låta nattvarelserna bli galna av giftutsläppen. Kanske kunde Paris rentav bli personlighetsförändrad och faktiskt tro att han var Captain Proton på riktigt. Bland det jobbigaste med att se den här serien är alla möjligheter till rolig action och drama som man bara seglar förbi. Även om det hör avsnittet som ju faktiskt existerar utanför min fantasi också var kul, förstås.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 561 tv-avsnitt.

VOY: Concerning flight. Det med Leonardo da Vinci och transportörtjuvarna.

Jag är verkligen inte förtjust i de här Leonardo da Vinci-scenerna i Voyager. Där Janeway liksom får inspiration och feedback för sitt ledarskap genom att hänga med en holorekonstruktion av konstnären och vetenskapsmannen som föddes på 1400-talet. Kalla mig bakåtsträvande, men jag har liksom inte så mycket förtroende för holodäckstekniken att jag tror att man kan rekonstruera en person på det här sättet. (Jo, jag vet att det här är en sf-serie och inte verkligheten. Men ändå). Fast jag kan förstås relatera till att Janeway, efter några år av isolering i deltakvadranten, nu är urbota trött på alla sina kollegor och underordnade. Hungern efter nya sociala sammanhang kan ju också vara en rimlig förklaring till de “onödiga” omvägar och stopp på resan som Janeway och Seven diskuterade i förra avsnittet).

Ni kan ju kanske tänka er min reaktion när jag en bit in i Concerning Flight inser att upphovspersonerna den här gången låter den gode Leonardo breda ut sig över hela avsnittet. Och inte bara röja på holodäcket utan, genom hololäkarens bärbara projektor, också springa runt och vara Janeways följeslagare på en främmande planet. Gissa om det här blev töntigt! Och, om man vill vara riktigt samtida i sin spaning, är det här egentligen inte ett mer eller mindre medvetet sätt att tvinga in en patriarkal faderssymbol i denna serie som i övrigt har en kvinna vid rodret (även om det väl är Janeway-skådisen Kate Mulgrew som brukar hävda att det var hon som kom på hela da Vinci-konceptet från början).

När jag väl tagit mig igenom holostartöppningen på avsnittet där Janeway hänger med Leonardo i hans verkstad, så finns det åtminstone en lite rolig idé här. Det är att Voyager angrips av små attackplan som snor värdefulla saker från skeppet genom sina transportörer, bland annat hololäkarens portabla projektor och skeppets dataprocessor(!). Allt återfinns på en planet fylld med stöldgod där Janeway, för en gångs skull i en Star Trek-serie, hänger sig åt en kärleksförklaring till kapitalismen. Även om Tuvok ganska snabbt tar det där ur henne.

JANEWAY: It never fails to impress me. No matter how vast the differences may be between cultures, people always have something that somebody else wants, and trade is born. 
TUVOK: Or more to the point, theft. 
JANEWAY: What have you got? 
TUVOK: The materials in the construction of this city, and the technology in use appear to have originated from numerous sources. 
JANEWAY: No doubt stolen. 

Sedan följer ett ganska konventionellt “jakten på det försvunna stöldgodset”-avsnitt, där det nya då är att hololäkarens projektor används av da Vinci för att han ska kunna örla runt på den där planeten. Han tror att han hamnat i Amerika och en gnutta komik uppstår när han ser och kommenterar alla moderniteter med sin 1400-talsblick. Money shot-ögonblicket är att han byggt ett slags segelflygplan utifrån sina gamla skisser, fast med nya rymdmaterial som han och Janeway kan fly från avsnittets skurkar med (det var ett havererat sånt där flygplansförsök som hela introt innan vinjetten handlade om).

Vad är det som händer med mina Star Trek-serier. Varför har de blivit så sugiga på sistone? Eller är det bara jag som är på dåligt humör? Jag går till mitt senaste nyförvärv inom Star Trek-litteraturen för att se vad auktoriteten tycker. Det är den inofficiella följeslagarboken Delta Quadrant. The unofficial guide to Voyager, vars författare David McIntee kan vara ganska syrlig i sina kommentarer. Nähä, han gav avsnittet 8/10 och tyckte att det var bra på grund av: “greater than ususal amount of location filming” och tycker att “there’s much to enjoy here, in the sparkling dialogue, if not in the plot or characterisation”. Okej, lite shade där på slutet, mot upphovspersonerna, men i övrigt positiv. Well, förlåt mig för att jag inte uppskattar de “eleganta” faux-period drama-replikerna. Eller att det springer runt en jättebebis med skägg genom hela avsnittet (om än välspelad av en förklädd John Rhys-Davies). Låter mig själv vara en surgubbe den här gången.

Betyg: 4/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 520 tv-avsnitt.