Så kom det då äntligen ett avsnitt med en aning “slutet på Voyager“-känsla. För i och med det här avsnittet är Neelix intrig i serien i stort sett slut. Därav en handling som innehåller något så enormt osannolikt som att Voyager liksom snubblar över en talaxisk koloni inuti en asteroid på vägen hem. Och inte nog med det, i denna talaxiska koloni råkar det finnas en änka (med en son i behov av en manlig förebild) som vi så småningom inser har kommit till ett läge där hon skulle kunna tänka sig att dejta på nytt.
Men först ska Neelix visa sig vara en riktig actionhjälte, utöver sina vanliga sysslor som ambassadör, festfixare (de har ett riktigt fint First Contact-party i det här avsnittet) och kock. Den talaxiska kolonin är nämligen hotad av ett gäng mineralutvinnare som hävdar att de äger den här delen av rymden. Neelix lyckas, med benäget bistånd från några av sina kollegor på Voyager, skapa en sköld som gruvgubbarnas vapen inte rår på.
Neelix tänker först att den där flirten i den talaxiska kolonin kanske inte är så viktig, men ångrar sig efter ett tag. Arbetsuppgifterna på Voyager är helt enkelt inte lika spännande som förr (till exempel behöver Naomi Wildman inte längre få någon saga läst för sig när hon ska nattas). Men Neelix tvekar trots det inför att avsäga sig sina uppdrag på Voyager. Han har alltså fortfarande inte riktigt insett att de flesta av hans arbetsuppgifter är påhittade för att hålla honom nöjd och lugn, och att han i sin post som moralansvarig oftare irriterar än stöttar folk. Så för att Neelix ska kunna följa sitt hjärtas röst så måste liksom Janeway låtsas att det är jätteviktigt för Stjärnflottan att ha kvar Neelix i Deltakvadranten. På det viset kan han dra sig tillbaka med gott samvete.
Det här tycker jag är väldigt irriterande. Hur många gånger ska Neelix behöver bevisa sitt värde innan han blir behandlad som en vuxen person? Vi är faktiskt uppe i rätt så många avsnitt nu där Neelix haft en central roll i att äventyren slutat lyckligt. Och när han inte spelat hjälte så har han visat sig vara en jävel på smooth interndiplomati, som när han med bara några inställsamma ord fick hololäkaren att förstå att det skulle vara en bra idé att arbeta om holoäventyret som fick hans kollegor att framstå som empatilösa råskinn. Nog hade man väl kunnat låta Neelix försvinna ur serien med lite värdighet, i stället för att än en gång beskrivas och behandlas som en vuxenbaby.
Väldigt blandade känslor inför det här avsnittet. Tycker att konflikten mellan talaxierna och de där gruvgubbarna med rutiga ansikten känns helt okej, men att hela det där orimligt lyckliga slutet får hela avsnittet att kännas som något ur ett barnprogram. Och det kanske är helt följdriktigt. Ibland känns det ju som om Neelix hela uppgift i serien är att vara barnens favorit. Star Treks egna version av Barney the dinosaur, ungefär. Sen kanske även jag fällde en tår eller två (eller eventuellt tre) när det blev dags för Neelix att ta farväl av sina före detta kollegor, som alla stod uppradade längs Voyagers korridorer för att hedra honom.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 659 tv-avsnitt.
Den där intensiva “sista säsongen”-känslan har fortfarande lyst med sin frånvaro så här långt in på år sju med Voyager. Hade förväntat mig att upphovspersonerna skulle våga flippa ut lite mer och försökt förverkliga de där allra knäppaste drömidéerna, nu när det bara återstår en handfull avsnitt av serien. Men så tyckte jag att det hände något i och med The Void. Och den positiva känslan trappades upp ytterligare i de här två sammanhängande avsnitten av Workforce. Det här är avsnitt med en lite lyxigare känsla och fler gästskådespelare. I det här fallet också ovanligt många främmande miljöer (det vill säga, avsnitt som utspelas på en ny planet, men som ändå inte innehåller en enda scen som är inspelad i en grotta). Dessutom får Janeway ligga igen i Workforce, och det är ju alltid något som är värt att fira. Även om det krävdes att hon skulle bli hjärntvättad för att det skulle hända.
Men nu går jag saker och ting i förväg, för det tar ett bra tag innan man som titttare ens förstår var och när det här avsnittet utspelas. Den första vi möter är en ovanligt (nästan hysteriskt) glad kapten Janeway, klädd i någon form av illasittande blå overall. Hon är på en främmande planet, i en storstad vi inte sett tidigare. Ganska snart förstår vi att hon ska börja på ett nytt jobb, men hennes uppträdande är långt ifrån vad vi förväntar oss från en kapten i Stjärnflottan. Snarare är hon lite nervös, stirrig och en aning för angelägen om att göra ett bra intryck. Är det här ett avsnitt som utspelas innan Janeways karriär i Stjärnflottan, tro? Eller är hon undercover agent? Det senare verkar ju som det troligaste alternativet när Seven of Nine plötsligt dyker upp som sträng effektivitetsansvarig på det energiverk som Janeway jobbar (fast Seven heter Annika här). Tuvok är också på plats, förresten. Och Tom Paris söker jobb på en bar. Men ingen i den gamla Voyager-besättningen verkar känna igen varandra. Eller, jo, Tuvok gör det. Men han förstår inte varför.
Handlingen rullas sakta upp, och sakta men säkert inser vi att avsnittens tema är hjärntvättning på bred front. Det här hörnet av Deltakvadranten lider av en enorm arbetskraftsbrist, så det finns en lönsam nisch för att tvångsrekrytera folk till anställningar. Man attackerar skepp med farlig strålning, och när man sedan erbjuder sig att vårda skadorna så passar man på att radera och bygga om minnesfunktionerna. Räddningen för Voyager-crewen blir Kim, Neelix och Chakotay som varit borta på ett uppdrag, samt hololäkaren, som på nytt får aktivera sin befälsfunktion och styra och ställa på skeppet. De gör sitt bästa för att infiltrera planeten där deras hjärntvättade kollegor jobbar. Men det är svårt och komplicerat att ta sig ner på planeten, och lika svårt att ta sig ut därifrån. Chakotay måste till exempel operera om hela fejset för att kunna smälta in på den nya planeten.
För skådespelarna blir det här i varje fall en kul utmaning. Roxann Dawson gör B’Elanna Torres på ett mjukare och mildare sätt än normalt. Och Kate Mulgrew, som spelat Janeway på ett allt mer grovt och slängigt sätt den senaste tiden, får här visa upp en annan sida av personligheten. Glad, optimistisk, lättflirtad och spontan. Något som kommer ganska väl till pass när Janeway ganska omgående blir raggad på av Jaffen (spelad av drömbåten James Read). Det här må vara ett torftigare liv än det i kaptensstolen på Voyager, men vi har aldrig tidigare sett Janeway så här avslappnad och lycklig.
En annan fin intrig i det här avsnittet är den där Paris uppvaktar en gravid B’Elanna, genast dragen till henne även om han inte minns att det är hans barn som hon väntar. När Neelix och Chakotay sedan lyckas föra tillbaka B’Elanna till Voyager så resulterar det också i några fina scener (när hon väl kommit över chocken över att bli kidnappad av två för henne främmande män). Sakta läser hon igenom Paris personliga loggar, och vad han skrivit om henne.
Det hela utvecklas till en två ovanligt rafflande avsnitt. Göttigt obehagliga scener från sjukhuset där någon form av maskiner rensar hjärnor på minnen, en galen och skoningslös professor en kosmetiskt omopererad Chakotay som jagas och slåss med vakter, Janeway och Jaffen som ska få stadens energiverk att stänga ner verksamheten så att Voyager kan transportera upp sin gamla besättning. Till sist visar det sig att den brutala arbetskraftsinvandringen är inte helt sanktionerad från Quarras myndigheters sida, och med hjälp av en envis polis så lyckas man till sist frige Voyagerpersonalen. Exakt hur det känns att jobba på ett skepp där alla blivit hjärntvättade och inte riktigt minns vem de är struntar däremot manusförfattarna i att skildra. Synd, det hade kunnat bli några fina gestaltningar av begreppet alienering där.
Den stackars hololäkaren hävdar envist att hans befälsvariant borde vara ständigt aktiverad, men ingen lyssnar på honom. Ett stackars hologram har verkligen få, om inga, sätt att stiga i graderna på ett federationsskepp. Och för Janeway finns det inte längre någon plats för kärlek eller romantik när hon nu insett vem hon egentligen är.
JANEWAY: I’d offer you a position. I could always use another skilled Engineer. But as the captain, it wouldn’t really be appropriate for me to JAFFEN: Fraternise with a member of your crew. Well, at least my memories weren’t tampered with. According to the medical reports, I really did come to Quarra looking for a better life. And now that I’ve been promoted, I guess I’ve succeeded. JANEWAY: Promotion? JAFFEN: They had to replace our shift supervisor. Something about acquiring workers illegally. JANEWAY: Congratulations. You deserve it. JAFFEN: I thought you might like these back, to remind you of our time together. JANEWAY: I won’t need souvenirs to remember you.
Denna snyftiga scen följs sedan av en där Chakotay frågar Janeway om hon tycker att det är synd att han dök upp, varpå hon svarar “not for a second”. Men visst finns det en liten spricka i den där tuffa fasaden.
Jag är förtjust i de här två avsnitten. Tycker att de innehåller en riktigt bra mix av action, utveckling av rollfigurer, oväntade vändningar och nya inslag. Och för en gångs skull kändes inte heller det tudelade avsnittet som någon konstruerad eller utdragen historia.
Betyg: 9 & 9
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 16 & 17 /26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 653 tv-avsnitt.
The Haunting of Deck Twelve är en lekfull variation av den vanliga Voyager-dramaturgin Den här gången berättas intrigen i form av en spökhistoria som Neelix drar för borg-barnen. Vi får se en rad flashbacks som ska förklara varför Voyager kör rakt in i en nebulosa med warphärden och all elektronik avstängd. Det är under den här blackouten, i ett rum endast upplyst av en ensam lanterna, som den läskiga historien berättas för kidsen. Det handlar om en oönskad fripassagerare, en varelse som ser ut som ren energi, som tar över skeppet och dess dator, mixtrandes med Voyagers livsuppehållande system för att få besättningen att göra som hen vill.
Har ni hört den förut? Den om varelsen som är en energiform som lyckas ta över ett Federationsskepp? Mmm, det har blivit ett gäng sådana stories genom tiderna (nu senast i avsnittet om Janeways utfärd med skeppets losers). Men tack vare det här avsnittets ramberättelse/spökhistoria så känns den här tropen, den kanske mest slitna av alla Star Treks återkommande intriger, nästan som ny. Allt som sker känns en smula mer mystiskt än vad det brukar vara, skeppet aningen mer ogästvänligt och inkräktaren ombord ovanligt gåtfull (ibland har den till och med ett ansikte!)
Hela avsnittet är ju också lite av ett mysterium utan lösning. För det som till en början verkar vara en påhittad spökhistoria, känns så småningom mer och mer rimligt. Även om vi inte kan vara helt säkra på någonting i det här avsnittet. Det slutar som ett slags gåta. Kanske hände hela det här maktövertagandet, och kanske har den där energiformen fått bo på däck 12 ett tag, eller så är Janeway bara superintresserad av nebulosor.
I det här avsnittet får vi också träffa några av våra “nya” återkommande rollfigurer. Jag gillar till exempel att en ur losergänget dyker upp i en korridor och genast blir anklagad för att ha förorsakat en massa fel, trots att hon inte ens hunnit börja med sin reparation. Precis som att det är kul att borgbarnen skapar ramen till den här storyn, några av dem helt förskräckta när de lyssnar på spökhistorien. Andra av dem kommer med högst detaljerad vetenskaplig kritik mot hans utsagor.
Neelix borde däremot kanske jobba lite mer med slutet på spökhistorien. Den blir lite av ett antiklimax. Den mystiska varelsen har nämligen tagit över skeppsdatorn, och använder sig av den för att kommunicera med Janeway. Inkräktaren vill att alla ska lämna skeppet, medan Janeway pedagogiskt försöker förklara för varelsen att besättningen behövs, om så bara för att sköta underhållet på skeppet på färden till nästa nebulosa som varelsen kan bo i. Nog för att förhandlingar kan vara intressanta, men att börja en berättelse som en spökhistoria och avsluta den som en berättelse om en fackförhandling känns ju lite sådär.
JANEWAY: You’re going to kill everyone on this ship. Do you understand what that means? COMPUTER: To deprive of life. Extinguish. JANEWAY: Yes, and if you extinguish us, you’ll be extinguishing yourself. You need this crew. COMPUTER: Clarify. JANEWAY: The technology you’re using needs to be maintained. Who do you think is going to do that when we are gone? Voyager’s secondary systems have already begun to fail. In a few weeks, primary systems will start to go offline. COMPUTER: Unable to confirm. JANEWAY: Access the internal sensors. Run a ship-wide diagnostic. See for yourself. COMPUTER: Abandon ship.
Närkontakten med energiformsvarelsen blir tuff, alla besättningsmän lämnar skeppet och bara Janeway är kvar. Och hon måste bevisa för den främmande livsformen att hon är beredd att dö, snarare än att överlämna kontrollen av farkosten till henom. Å andra sidan är Neelix en lurig berättare. När han dragit hela storyn för barnen låter han dem tro att allt bara var en påhittad historia, även om vi som tittar inser att den nog var sann. Så dribblar man bort barn, och eventuellt några slökollande tv-tittare som inte fattar ett skvatt av vad det här avsnittet handlar om.
Jag gillade i varje fall tonen i berättelsen, och tyckte än en gång att man blivit bättre på att skapa mer action i serien. Trots att det är femtielfte gången jag sett ett avsnitt på det här temat så fanns det ändå så många olika spänningsmoment och dramaturgiska toppar i det att det kändes hyfsat fräscht
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 635 tv-avsnitt.
Två intriger här, om än tätt sammanflätade. På väg hem från ett uppdrag tillsammans med Neelix blir Tuvok attackerad av en främmande varelse. En märklig figur som liksom bara syns sådär halvt om halvt, semitransparent ungefär. Efter överfallet tappar Tuvok minnet, och hela hans personlighet verkar också fullkomligt rebootad. Neelix, som ju var med på skytteln när attacken inträffade, känner enorm skuld över det som hänt, och bestämmer sig för att på sig ansvaret för Tuvoks rehabilitering. Och upptäcker att den “nye” Tuvok i längden är betydligt roligare att hänga med än originalupplagan. Glad, pigg och sugen på att testa nya grejor – som att baka kakor. Och, framför allt, han beter sig hyfsat mot Neelix, snarare än det tysta förakt som Tuvok brukar visa.
Samtidigt ger Janeway sig ut på jakt efter de som attackerat Tuvok, tanken är att på det sättet hitta ett sätt att återställa hans minnen och personlighet. Till sin hjälp får hon en kesat som Neelix kontaktat efter att haft lite business med den planeten. Hjälparen i nöden är en detektiv vid namn Naroq, en man med helt egna teorier och arbetsmetoder. Han är typ säker på att Tuvok råkat på en Ba’Neth. Ett folk som hatar främlingar så mycket att ingen ens är riktigt säker på att de finns. Men om de finns så är de antagligen väldigt förtjusta i att hacka främlingars databaser, för det var det de gjorde på Delta Flyern.
Genom spår från främlingarna på Delta Flyern så kommer man på ett sätt att scanna efter främlingarnas skepp. Det visar sig att de ligger precis intill Voyager, men fram tills nu varit helt osynliga för skeppets sensorer. Och genom lite dekorationer på en tårta lyckas även den nye Tuvok få till ett diagram som motsvarar frekvensen på deras osynlighetsmantel. Och så bidrar den där Naroq med lite maskinvara för att spåra upp Ba’Netherna. Och efter lite förhandling (vi kan ge er vår forskning, men om ni inte går med på affären så tänker vi berätta för alla var ni finns) så får man informationen som behövs för att “återställa” Tuvok. Alla är glada, utom Tuvok. Han är inte direkt supersugen på att bli sitt gamla jag.
NEELIX: You’re having pre-operative jitters, that’s all. Don’t worry, everyone gets them. Just think about it. In a few hours, you’ll be yourself again. TUVOK: I am myself. NEELIX: But you’ll be able to do all the things that you used to do. Work on the bridge, advise the Captain. TUVOK: I want to be able to have fun. With you. I won’t be able to, will I? NEELIX: Well, you won’t call it fun. You’ll call it deriving satisfaction. But it’s basically the same thing. You’ll still experience emotions. TUVOK: But I won’t express them. NEELIX: Probably not. TUVOK: Then how will you know how much I enjoy being with you? NEELIX: You’ve just told me. TUVOK: We’ll still be friends? NEELIX: Of course. TUVOK: Even if I merely tolerate you? NEELIX: I’d be lying if I told you that things between us will stay the same. TUVOK: Well, why? Why do you want me to go back to the way I was? NEELIX: Because this crew needs its tactical officer on the bridge. And I wouldn’t be a very good friend if I ignored that just so that you’d be nicer to me.
Det känns ju extra viktigt här att påminna om Tuvix. Att de här två personerna under en period blandades samman i transportören till en och samma person. Det kan ju vara ett skäl till varför Tuvok blir så himla irriterad på Neelix i vanliga fall. Ja, man kan eventuellt till och med se det här som en fristående fortsättning på Tuvix-avsnittet. Man laborerar ju lite med samma ingredienser, om en på ett mesigare sätt. Det här är något av en utspädd sequel, inget i hela Voyager-serien går ju egentligen upp mot Tuvix.
Det går samtidigt att sortera in det här avsnittet i en lite längre intoleranstråd av avsnitt som jämt handlar om hur tråkig, stel och asocial Tuvok är. Att acceptera andra för vad och hur de är verkar inte helt okomplicerat, ens i en utopisk framtid som Star Treks.
Att skriva in Naroq i den här storyn känns som ett mjukt sätt att försöka lätta upp klaustrofobin ombord på Voyager. Om alien of the week är semitransparent och jättehemlig, så måste man kanske slänga in en ny alien i grytan för att pigga upp saker och ting en smula. Å andra sidan kan det ju också ses som ett tecken på Voyagers allt mer avslappnade förhållande till de planeter och civilisationer man möter i den här delen av Deltakvadranten. Här behöver man tydligen inte gå i väpnad konflikt hela tiden.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 616 tv-avsnitt.
Så korsade jag då äntligen 600-avsnittsgränsen! Det kanske låter mycket, men dessvärre innebär det att jag fortfarande har lite drygt 20% av den totala Star Trek-produktionen kvar att skriva om (och då har jag inte ens räknat med höstens tio Picard-avsnitt). Never Ending Franchise, detta.
Uppenbarligen har jag lite svårt att leva i nuet, så jag har förstås redan börjat göra lite research kring nästa spinoff-serie i raden. Eller, framför allt är det faktiskt andra människor som tagit upp Enterprise med mig. Oftast har det yttrat sig genom att de sett bekymrat på mig och förklarat hur mycket jag troligtvis kommer att hata serien. Och dess signaturmelodi. (Den var jag tvungen att leta fram och lyssna på, och det var ju verkligen det vidrigaste jag hört i Star Trek-väg, till och med sämre än den otroligt sega Deep Space Nine-vinjetten.) Men nu ska jag inte gå saker i förväg, jag har ju trots allt drygt 50 avsnitt av Voyager att kolla på innan jag är framme vid Enterprise. Someone to watch over me, till exempel. Något av en My Fair Lady förflyttad rymden. Hololäkaren har nämligen bestämt sig för att lära Seven of Nine allt hon skulle vilja veta om kärlek (men varit för skraj att fråga om). Men det slutar givetvis med att han själv blir kär i sin elev.
Det är ganska lätt att bli helt vansinnig på Someone to watch over me. Här framställer man Voyagers mest kompetenta kvinnliga besättningsmedlem som en idiot, samtidigt som man låter henne mästras av en man som ska lära upp henne i konsten att vara mer välvilligt inställd till att bli raggad. Hon ska alltså göras om för att bli mer salongfähig. Ja, ni hör, det här är kanske inte den mest progressiva eller feministiska plotten man hört talas om. Man drar sig inte ens för att göra den klassiska grejen med att låta en kvinna släppa ner sitt hår, och då framstå som otroligt mycket mer attraktiv än tidigare (det här är alltså en rollfigur som ständigt går klädd i en supertajt kroppsstrumpa, det är inte som att hennes totala foxyness kan komma som en överraskning för någon). Man kan förstås också välja att se det här avsnittet som en variant av den typen av intriger som AI:n Data ständigt utsattes för i The Next Generation. Det finns dock avgörande skillnader mellan Seven och Data: Han drömde om och längtade ständigt efter att bli em “riktig” människa, medan hon ser ner på och delvis föraktar jordbor. Det gör också Seven of Nine till mycket mer av ett hot mot samtliga normer ombord. Hon är inte gullig, som Data, utan snarare en person som gör personer omkring henne osäkra.
Så hur ska man då neutralisera detta hot? Ja, men kanske genom att skämta till det kring hennes totala oförmåga till mellanmänskliga relationer. Sevens färd mot intensivkursen i kärlek startar med ett bråk i Voyagers matsal. B’Elanna får för sig att Seven of Nine spionerar på henne och Paris, misstankar som visar sig vara helt korrekta. Seven förklarar att hon håller på med ett forskningsprojekt om människors parningsritualer, en upplysning som inte gör Torres mindre irriterad. Och ännu argare blir hon när hon läser vad Seven skrivit om henne i sin padda:
TORRES: “Stardate 52647, fourteen hundred hours. Subjects quarrel in corridor outside female’s quarters. Male returns with twelve flowering plant stems, species rosa rubifolia, effecting a cessation of hostilities. Stardate 52648, oh three hundred hours. Intimate relations resume”. How the hell do you know when we’re having intimate relations?
SEVEN: There is no one on deck nine section twelve who doesn’t know when you’re having intimate relations.
NEELIX: Is there a problem?
TORRES: I want all the data you’ve collected.
SEVEN: I haven’t completed the study.
TORRES: Then study this. Borg provokes Klingon, Klingon breaks Borg nose.
Den här incidenten får hololäkaren att inleda en grundkurs i romantik med Seven. Det hela utvecklas ganska snart till ett vad mellan Paris och läkaren. Om Seven kan gå på en diplomatisk mottagning med en dejt, och vara på kalaset utan att ha blivit osams med snubben eller skapa en diplomatisk incident innan hon går hem så har läkaren vunnit. När Seven får reda på vadet under festen (som hon går på tillsammans med hololäkaren) så blir hon förstås besviken, ledsen och arg. Så pass arg att läkaren förlorar sitt vad på bägge punkterna.
Det är en hel del cringe på vägen mot den här finalen. Olika övningar och en träningsdejt där Seven drar sönder sin partners arm när de dansar (hon förstår förstås inte hur det går till när man låter en man leda en när man dansar tryckare). Själv sitter jag lite och funderar på varför Seven inte riktigt har någon sexualitet i den här serien. Hon har ju uppenbarligen tillgång till känslor som ilska, men inte förmågan att älska? Eller ens bli lite kåt? Kanske är hennes kontrollbehov så stora att hon inte ens vill kännas vid den typen av känslor. Eller så är det logiska beslutet kring sex helt enkelt att det är mer effektivt med sexleksaker än med en korkad snubbe i sängen.
På vägen till kärleksexamen blir hololäkaren alltså kär i sin elev. Det finns en fin scen här, när de bägge dansar med varandra, som jag tycker mycket om. Men sedan blir det som vanligt i Star Trek: ingenting. Hololäkaren vågar inte berätta att han är kär för Seven. Medan hon, efter att ha gjort en objektiv genomgång av alla potentiella partners ombord på Voyager, dragit slutsatsen att det inte finns någon man ombord på skeppet som hon är kompatibel med. Trååååkig upplösning!
Den där diplomatiska konflikten som jag antydde tidigare i texten har att göra med ambassadör Tomin från Kadifolket. Han kommer från ett samhälle som verkar vara djupt puritanskt, och där man inte hänger sig åt några njutningar eller nöjen. Till och med deras mat är tydligen extremt okryddad, så att man inte riskerar att sätta fart på några livsandar. När ambassadör Tomin kommer på besök på Voyager är dock alla former av renlärighet som bortblåsta. Han tycker tydligen att det bästa sättet att lära känna en ny kultur på är genom mat, sprit och kvinnor. Att tokfull försöka stöta på Seven of Nine är dock en av hans riktigt dåliga idéer.
I rollen som Tomin finns en av de gästskådespelare i serien som jag blivit mest glad över att se: Scott Thompson. Han var en i gänget i det amerikanska sketchprogrammet Kids in the Hall, och en av Thompsons återkommande figurer där var Buddy Cole. En extremt homosexuell man som berättar om sitt liv:
Buddy Cole lever för övrigt fortfarande. Thompson har återupplivat honom och uppträder just nu (juli 2019) med The Buddy Cole Monologues. Det skulle inte förvåna mig om det just var Buddy som gjorde att Thompson fick den här rollen.
Scott Thompson är själv bög, och det var förstås lite extra roligt att se honom här som en kjolstygsjagande man med dåligt ölsinne. Men slutet på den här b-intrigen var något av en besvikelse. När Tomyn försöker dölja sin grova bakfylla så visar det sig att Tomins överordnade, den på ytan stränge Abbot, har en hel del förståelse för att man testar på både det ena och det andra.
ABBOT: There are many distractions aboard this vessel. You didn’t indulge in any of their more colourful traditions?
TOMIN: Of course not.
NEELIX: We followed the itinerary that you approved, to the last detail.
ABBOT: Oh, shame.
TOMIN: Your Holiness?
ABBOT: It isn’t a violation to explore new experiences, as long as you don’t make a habit of it.
TOMIN: I see your point.
Är extremt kluven inför detta äventyr. Delvis en ursunkig historia om kärleksskola för överintelligent kvinna, men också ett av de mer lekfulla avsnitten under den här säsongen. Och skämten är inte bara på Seven of Nines bekostnad.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 600 tv-avsnitt.
Once upon a time är bara ett av väldigt många Voyager-avsnitt som utnyttjar möjligheten att fly seriens vanliga tid och rum genom att förlägga sin öppningsscen till holodäcket. Men den här gången är miljön rätt udda, även för en holodäcksstart i Star Trek. Vi befinner oss i en sagoskog där en liten flicka hänger med sina bästis, den fjollige vattenvarelsen Flutter, och en lite gnetig trädgubbe, Trevis. Och det tar nog sisådär tre och en halv minut innan det ens ges någon indikation om att vi befinner oss i ett skepp i rymden, eller i ett Voyageravsnitt. Onekligen en rätt vågad grej, kan tänka mig att en del Voyagerfans trodde att de hamnat i fel program när det här avsnittet sändes linjärt på tv.
Det där lilla barnet visar sig i varje fall vara Naomi Wildman. Ni vet, rymdbebisen som föddes i två olika dimensioner i avsnittetDeadlock. Och hela det här avsnittet handlar faktiskt ganska mycket om familjerelationer. Naomis mamma Samantha är ute på ett uppdrag när hon hamnar mitt i en jonstorm. Det leder till att hon, Paris och Tuvok tvingas kraschlanda på en obebodd planet, och blir skeppsbrutna i en grotta under tonvis av berg och stenar. Medan Voyager letar efter sina försvunna besättningsmän faller det på Neelix att försöka hålla Naomi så pass upptagen att hon inte ska inse att mamman är i fara. Allt helt i onödan, förstås. Naomi listar själv ut vad som händer, och efter den första chocken verkar hon hantera det hela mycket bättre än Neelix.
Parallellt med Neelix barnvaktsbestyr så får vi följa hur de tre som är instängda i det kraschade skeppet förbereder sig för det som kanske kan bli slutet på äventyret för dem. När syret börjar sina ombord på Delta flyern, så spelar de in avskedsmeddelanden till sina älskade (ja, inte Tuvok då, förstås. Han föredrar att uttrycka sig skriftligt). Samtidigt så letar Seven of Nine och de andra febrilt efter det förlista skeppet bland instabila och delvis raserade grottor. Och för att göra det hela liiite mer spännande så är en ny, ännu kraftigare och farligare jonstorm på väg.
Det är förstås de där sagoäventyren på holodäck som gör att det här blir mer än bara ett ordinärt “rädda besättningen som störtat”-avsnitt. Gillar framför allt när Neelix lyckas sätta igång en saga där ett eldtroll bränner ner hela sagoskogen och till och med lyckas förånga Flotter. Neelix blir nästan mer traumatiserad än barnet av den händelsen. Det visar sig förstås att orsaken till att Neelix överbeskyddar Naomi och försöker skydda henne från alla antydningar till sorg och förluster är att han själv inte kan komma över saknaden efter sina döda syster.
Och med den hobbypsykologiska insikten avslutas det här avsnittet. Ett lite quirky avbrott på Voyagers annars ganska dystra resa. De skeppsbrutna räddas förstås också, i sista minuten. Ja, inte bara besättningsmedlemmarna utan hela skeppet. För den verkar minst lika viktig som besättningen numera.
Det
Det känns lite lustigt att Delta Flyern, som Paris var med och byggde för bara några avsnitt sedan, nu har blivit en av de viktigaste birollsfigurerna i den här serien. Det är ett jävla tjat om Delta Flyer hit och dit. Nästan så att man skulle kunna tro att leksaksmerchandisen kring Star Trek var det viktigaste med hela serien. Jag menar, visst har det släppts några leksaksskepp från Voyagers säsonger, men tydligen inte ens någon Delta Flyer under tiden som serien pågick. Uppenbarligen är det manusförfattarna som älskar sina skepp och att skriva repliker om dem, antagligen för att de tröttnat på de andra gamla miljöerna. Samma tendens finns i Deep Space Nine där det är ett jävla tjat om Defiant exakt hela tiden. Detta urfula rymdskepp helt utan personlighet eller grace, en beskrivning som förresten lika gärna kan gälla Delta Flyern. Det känns verkligen som om vi är inne i peak-“fula skepp i Star Trek” under de här åren.
Once upon a time var i varje fall kul att se på, även om det kanske hade varit ännu lite roligare om Naomi befunnit sig i Vilse i pannkakan eller något annat ännu mer udda barnprogram där på holodäcket. Det hade psykologiskt varit lite mer intressant än bögflotter och hans träiga pojkvän. Men lite lätt surrealistiskt är det ändå, där inne i barnholosagovärlden. Och det är väl viktigt att påpeka att jag gillar sånt, när det just gäller barn i den här serien. Det är när vuxna rollfigurer i Star Trek väljer att förverkliga sina sagofantasier som det blir cringe för hela slanten.
Betyg: 7/10,
Voyager. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 570 tv-avsnitt.
Chakotay, Neelix och Paris är ute på uppdrag i en av Voyagers skyttlar. De ska ta sig nära en nebulosa för att samla in ett prov av protomateria – som enligt Neelix är en extremt potent energikälla. Men något går fel, Neelix träffas av en blixt från nebulosan och dör omedelbart. Katastrof!
Det är när Janeway, stående vid Neelix lik ombord på Voyager, just är i färd med att utlysa en veckolång talaxisk sorgeperiod som Seven of Nine råkar passera förbi sjukrummet. “Jag kan fixa det här”, säger hon, typ, och sätter igång en borg-designad återupplivning av Neelix. Katastofen avvärjd!!
Men den återuppståndne Neelix är varken nöjd, tacksam eller tillfreds med det som hänt. Nej, han är snarast fylld av en djup existentiell oro efter att ha fått livet tillbaka. Problemet är det som hände när han var död – eller snarare det som inte hände när han var död. Han hade ju tänkt sig att efterlivet skulle tillbringas i talaxiernas version av himmelriket, Den Stora Skogen, där alla de han älskat som gått bort före honom skulle finnas. I stället har han inga minnen alls av de arton timmar han var död, och det gör att han hamnar i en djup religiös och personlig kris. Den blir extra tydlig när hans guddotter Naomi (hon som föddes i Deadlock) vill att han ska berätta sina sagor om Den Stora Skogen för henne – berättelsen som alltid får både honom och henne att känna sig trygga nog att somna.
Den förvirrade och krisande Neelix söker andlig vägledning hos Chakotay, men den uppenbarelse som han får när han är i trans med honom är inte så mysig. Han “träffar” sin syster Alixia i Den Stora Skogen, men hennes ord är inte till någon tröst. Och det blir inte bättre av att han träffar på sig själv som död i sin uppenbarelse.
NEELIX: When I died, I looked for you, but you weren’t there. Why weren’t you there? ALIXIA: Because it’s all a lie. NEELIX: What do you mean? ALIXIA: You’ve wasted your entire life believing lies. The Great Forest? The afterlife? It’s all created out of your fear of death. None of it’s real. NEELIX: If that’s true, what’s the point of living? ALIXIA: There isn’t any. That’s what you’re finally starting to realise.
– – –
NEELIX [as corpse]: You died on that shuttlecraft, Neelix. They never should have brought you back. It was a mistake, and you know it. Now accept it. You know what you have to do. NEELIX: No.
Det där blev ju inte så bra. Så efter att ha funderat lite på saken bestämmer sig Neelix för att ta livet av sig. Han tänker transportera rakt in i nebulosan vars energiurladdning först dödade honom. Han räddas i sista minuten av en Chakotay som övertalar Neelix att lägga ner sin plan (förstår inte riktigt att den där transportören går att använda i parti och minut och inte kan fjärrstyras från bryggan – sådana här saker händer ju hela tiden). Det är tanken på Naomi, och känslan av att han faktiskt behövs ombord, som till sist får Neelix att välja livet igen.
Vet ni, det finns något riktigt bra med det här avsnittet. Någon ombord på Voyager som faktiskt tvivlar över sin roll och meningen med livet. Dödsångesten som adresseras. Och man tar framför allt upp ett ämne som livet efter detta utan att bli new age-flummiga som i Deep Space Nine (den där visionen som Neelix har ser jag helt och hållet som en projektion från hans egna undermedvetna). Dessutom tycker jag att Ethan Phillips, som spelar Neelix, faktiskt levererar riktigt fint här. Det finns en känslighet, sårbarhet och sorg i hans post-mortem gestaltning av Neelix som blir riktigt gripande. Det är man ju knappast beredd på, eftersom Neelix i vanliga fall är seriens jobbigaste och mest påfrestande rollfigur med all den där tillkämpade käckheten som han håller på med..
Det hör ju inte till vanligheterna, ens på Voyager, att folk återvänder från de döda. Men kanske borde man ändå kanske spontant satt in lite psykologhjälp när det här hände Neelix? Förstått att han skulle kunna bli en smula traumatiserad av det hela – framför allt eftersom han är religiös? Och visst borde Chakotay ha förstått att det kanske inte är sådär supersmart att låta Neelix följa med in på holodäcket för att uppleva sin egen död?
En annan sak som upphovspersonerna till den här serien (och Deep Space Nine)gärna hade fått avskaffa är ovanan att det ska ljuda åtminstone några takter av panflöjt varenda gång det blir det minsta andligt eller religiöst i den här serien (eller i Deep Space Nine). Horribelt!
Betyg: 7/10.
Voyager. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 521 tv-avsnitt.
Det finns en sak som är bra med det här avsnittet (ja, dessvärre rör det sig nog bara om en grej i Rise). Det är att Neelix äntligen säger ifrån. Jag har varit inne på det här tidigare, att Neelix liksom fortfarande är Voyagers clown som alla tillåter sig att behandla nedlåtande och tarvligt – detta trots att han faktiskt räddat Voyager flera gånger. Nåväl, den här gången får han nog och skäller till sist ut Tuvok för hans dissiga attityd. Ett ord i rättan tid. Inte en dag för tidigt. Och så vidare. I övrigt känns det här avsnittet märkligt obalanserat. Som att någon form av stringens och stadga nästan helt saknas. Trots, eller kanske på grund av, att det innehåller så många olika saker och personer så känns Rise repetitivt och ospännande på ett nästan våldsamt sätt.
Allt börjar med att Janeway tagit på sig att hjälpa Nezurerna med att skydda sina kolonier från ett asteroidregn. Det går sådär, Voyagers torpeder lyckas inte förinta den första asteroiden man stöter på helt och hållet, utan fragment av den når ändå planeten och ställer till med stor skada. En forskare som befinner sig i en av kolonierna, doktor Vatm, hävdar att det beror på att asteroiderna är…konstgjorda. Mer vill han inte säga över en comlink, utan Neelix och Tuvok skickas till planetens yta för att hämta upp honom till Voyager där han ska berätta allt han vet. Men det där går förstås också åt helvete.
Skyttelkrashlandningar har verkligen blivit det nya transportörtrubbel i de nyare Star Trek-serierna och -filmerna, så jag blir inte jätteförvånad när jobbiga atmosfäriska fenomen gör så att Neelix och Tuvoks skepp landar väldigt hårt på planeten. Samma väderfenomen som sänkte skytteln gör det också omöjligt för dem nere på planeten att kommunicera med moderskeppet.
Det är då som Neelix kläcker idén att man ska använda ett omloppstjuder för att ta sig till transportöravstånd från Voyager. Omloppstjuder, är det inte ett fantastiskt ord? Det är i varje fall namnet på en skitlång pinne som går rakt upp i himlen, försedd med en hisskabin, som man kan använda för om- och avlastningar. Att hissen är sönder, Neelix ljuger om sin erfarenhet av att reparera den typen av maskiner och att en i gruppen som ska åka med i himlahissen är mullvad för en främmande makt är några av komplikationerna som uppstår på vägen upp. Det är verkligen ingen brist på annan dramatik heller – doktor Vatm lönnmördas och både Tuvok och förrädaren/mördaren trillar av den där hissen högt uppe i luften. Trots det är det här det tristaste avsnittet jag sett på länge.
När bifigurer som Neelix och Tuvok ensamma ska bära ett helt avsnitt så tycker jag att det krävs att de tidigare kanske lite grovt skissade rollfigurerna får visa nya sidor av sin personlighet. Någon form av fördjupning som gör att vi lär känna nya sidor av rollfigurerna. Här är avsnittet utformat precis tvärtom – konflikten mellan den känslosamme och intuitive Neelix och den behärskade och logiske Tuvok utvecklas exakt som man kan tänka sig. Inklusive ett påklistrat lyckligt slut. Det är bara den där utskällningen som sticker ut, tycker jag.
Men det är ju inte bara Tuvok och Neelix i den där hissen. Manusförfattaren har också slängt in tre Nezurer, som inte heller får så mycket karaktärsutveckling. Vi får reda på att en är paranoid, en feg och att den tredje förlorat kontakten med sin syster. När en av dem mördas är jag verkligen helt nollställd, ointresserad av både mördaren och offret eftersom jag inte har någon aning om vem någon är eller vad som egentligen står på spel. Förklaringen till allt det här? Tja, kanske att handlingen är extremt inspirerad av sextiotalsfilmen Flight of the Phoenix. Men något verkar ha gått förlorat i adaptionen.
Hade det här avsnittet åtminstone haft en ordentlig b-handling att klippa till då och då, så kanske man lyckats få till lite mer flyt. Nu är vi istället fast där i hissen, och får höra Tuvok och Neelix tjata, tjata och tjata på varandra. Till sist höll jag nästan på att bli galen på Tuvoks monotona replikföring. Det kändes som om de där två hade hakat upp sig och hade kunnat hålla på med sitt gnabbande för evigt. Att hissens syreförsörjning såg ut att fallera verkade till och med nästan hoppfullt på något vis, då kanske åtminstone den ene skulle svimma av. Men det räckte tydligen med en spruta med något medel som fick blodet att ta upp mer syre för att samtliga ombord på hissen några minuter senare skulle studsa runt som sockerstinna barn. Orimligt. Och när jag ändå håller på och klagar – den där tjuderhissen! Sämsta specialeffekten hittills i Voyager.
Etonian order kallar i varje fall de som skickat iväg de där asteroiderna sig, men som jagas bort av Voyager när de kommer till planeten för att göra anspråk på den. Etonian ordens taktik för att invasion är nämligen att först få folk att lämna sina planeter på grund av att det ramlar en massa asteroider på dem. När alla dragit är det ju sedan fritt fram för dem att gå in och ockupera. Det här sista får jag förklarat för mig i avsnittets avslutning, när alla är tillbaka på Voyager igen. Så pass illa konstruerat är manuset till Rise att det krävs en lång utläggning efteråt för att samla ihop alla lösa trådar. Varför Nezurernas koloni är så viktig för Janeway får jag dock inte ens reda på då. Eller vad som gör att hon så tvärsäkert tar Nezurernas sida. De där taktiska besluten i kontakt med andra folk i deltakvadranten blir verkligen bara mer och mer godtyckliga ju längre den här serien pågår. Det känns som att Janeway bara minns bara reglementet när det passar henne.
Ja, men det var väl ett riktigt surt blogginlägg, det här. Det var faktiskt länge sedan jag blev så irriterad på ett avsnitt. Åtminstone en reaktion som Rise visar sig vara fenomenalt bra på att framkalla.
Betyg: 3/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 470 tv-avsnitt.
Känslan av att Neelix behandlas som ett barn av alla ombord på Voyager blir ju inte mindre av Fair Trade, ett avsnitt som mest påminner om ett uppfostrande barnprogram med budskapet: när du gjort något fel ska du alltid berätta sanningen för mamma och pappa (eller kaptenen) – annars hamnar du bara i ännu värre trubbel. Jag menar, det sägs ju till och med rakt ut i avsnittet:
NEELIX: Do you, would you, tell me how you got in trouble? PARIS: I’ve thought a lot about that, and it comes down to one simple fact. I didn’t tell the truth. I made a mistake, which happens to people, but if I’d admitted that mistake it would have been a lot better. But I lied about it, and it nearly ruined my life. Why do you ask? NEELIX: Oh, no reason. Just wondered. Here’s your container.
Det är när Voyager ankommer en rymdstation som Neelix hamnar i dåligt sällskap. Ett sällskap han söker sig till eftersom han är osäker på sin framtid ombord på Voyager. Skeppet har nu kommit fram till en del av galaxen som Neelix inte känner till, och därmed har han också förlorat sitt egentliga värde ombord. Alltså vill han imponera på Janeway genom att få fram en karta över “The Nekrit Expanse” – det vidsträckta område som ligger framför dem, men som ingen verkar veta något om.
På rymdstationen träffar Neelix sin gamle smugglarkollega Wixiban, och det tar inte många ögonblick för honom att lura in Neelix in i lite narkotikasmuggling, som visst leder till ett våldsamt bakhåll som sedan slutar med att Wix skjuter ihjäl en person, varpå Paris och Chakotay hamnar i finkan som misstänkta för mordet. Sicken soppa! Här hade ju Neelix ju kunnat gå till mamma Janeway och förklara hur allt ligger till, istället har han tänkt ut en plan på hur man kan överlista de ondskefulla kolaati-knarksmugglarna och gör istället en deal med rymdstationens boss – de tar på sig skulden för dödsfallet, men om han kan överlämna smugglarna till rättvisan så slipper han undan straff. Planen lyckas, att nästan dö i en fet plasmaexplosion får man kanske räkna med i den här branschen.
Ytterligare en gång har underdogen Neelix lyckats överlista några riktigt elaka busar. Men det betyder inte att man slipper skäll från morsan. Och Janeway är skitsur:
JANEWAY: Well, do you have anything to say for yourself? NEELIX: Only that I’m terribly sorry. JANEWAY: Oh. You’re sorry. Is that supposed to make everything better? I don’t really care whether you’re sorry or not, Neelix. At this point it doesn’t matter. I can’t imagine what made you behave the way you did, lying to us, sneaking around behind our backs, covering up criminal activity. Did you have some misguided reason to think this was acceptable behaviour?
Egentligen tycker jag ändå att mycket av skulden för vad som hänt här borde falla på Janeway. Hur ser egentligen hennes personalvård ut? Hur ofta har hon utvecklingssamtal med sina underlydande? Har hon inte själv sett något problematiskt i att Neelix gång på gång försöker uppfinna en plats åt sig själv ombord på skeppet – från kock till arbetsmoralspeppare, ja han har ju till och med försökt dra igång en lokal tv-talkshow ombord? Har hon inte förstått att det kan tyda på en viss otydlighet i hans tjänstebeskrivning? Och har hon inte märkt att trots Neelix återkommande hjältedåd så ler de flesta ändå menande bakom ryggen på honom? Nej, den som borde skickas iväg och skrubba något utblås är Janeway själv. Hon har uppenbarligen glömt hur det är att ha en dålig, nyckfull och oförutsägbar chef.
Däremot var det intressant att få reda på lite mer om Neelix shady smugglarbakgrund i det här avsnittet, och få stifta lite bekantskap med vulcanen Vorik. Det var också här i Fair Trade som det var meningen att Neelix och Kes officiellt skulle göra slut – men den scenen var man tydligen tvungen att klippa bort av tidsskäl. I stort ett uruselt avsnitt som skärpte upp sig mot slutet (jag gillar tydligen bovar med kraniumliknande ansikten).
Betyg: 6/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 459 tv-avsnitt.
Det måste ju ha varit en mörk dag för alla ferengihatare där ute när False Profits sändes. Här hade de gått och känt sig trygga med Voyager. Oavsett vad de tyckte om serien, så känns ju ändå deltakvadranten som något av ett skyddat reservat. Inte fan skulle väl någon ferengi kunna dyka upp där? Men då verkar man ha glömt konstiga saker från tidigare i den här serien, som till exempel att flyglegendaren Amelia Earhart faktiskt var med i Voyagers allra första säsong. Det vill säga: allt kan hända i deltakvadranten. Allt.
Nu är det ju inte så många som är ferengi-hatare. Tvärtom, att de dyker upp i det här avsnittet beror på en direkt begäran från producenterna. Man ville ha ett avsnitt med humor, och dessutom kunna åka lite snålskjuts på våra storörade vänners popularitet. Just i det här fallet är förekomsten av ferengier dessutom en snygg återkoppling till The Next Generation-avsnittet The Price, det som handlar om en auktion på ett maskhål. I slutet av det avsnittet blir en ferengisk rymdskyttel ofrivilligt kvar i deltakvadranten när det visar sig att maskhålet man testar är helt instabilt och opålitligt.
Nu, några år senare, visar det sig att inte ha gått någon direkt nöd på ferengierna som blev lämnade kvar. De hade turen att kraschlanda på en planet där man hade en religiös profetia om gudar som skulle komma från himlen. Så efter att man installerat sig var det bara att förverkliga en ferengisk idealstat i sitt nya hemland. Vilket i praktiken alltså innebär att de två ferengierna kan roffa åt sig allt av värde.
Jag tyckte ganska snart att det var något bekant med rösten hos ferengin Kol, och efter ytterligare en stund kom jag på att han spelas av Leslie Jordan. Denna hysteriska komiker är kanske mest känd för sin insats i rollen som den korte, ettrige och homofobiske bögen Beverly Leslie i komediserien Will & Grace. I False profits lyckas han verkligen gå igenom sin mask. Det är mycket Jordans förtjänst att jag gillade det här avsnittet så mycket.
Voyager upptäcker ferengierna och deras lilla inkomstbringande koloni när de är på jakt efter det där maskhålet – och ett sätt att kunna styra det så man kan ta sig hem. När Janeway sedan får reda på hur ferengierna utnyttjar folket på planeten så blir hon riktigt förbannad. Till skillnad från i The Chute så anser sig Janeway den här gången ha mandat att ingripa för att stoppa ferengiernas vanstyre. Hon tänjer ännu en gång lite på reglerna, för att få till det som hon själv vill. Men här blir hon för en gångs skull själv överlistad. Tyvärr (eller vad man nu ska säga) så lyckas ferengierna överlista sig själv också. När de två ferengierna lyckats fly med sitt skepp så skickar de ut en gravitonpuls för att inte bli tillbakatransporterade till Voyager. Det gör dessvärre också maskhålets ännu mer instabilt. Det slutar med att de två ferengierna på nytt dras in i den där interstellära vindtunneln, och den här gången är det omöjligt att säga var de kommer att spottas ut. Och ytterligare en chans att ta sig hem snabbt har gått om intet för Janeway & co.
För den som gillar ferengi-estetik finns det ett och annat att gotta sig över i False profits. Som när ferengierna får sina underlydande på planeten att ropa “Greed is eterna” i kör. Eller när en fattig man som behöver mat och medicin istället får med sig ett ex av ferengiernas bibel Rules of Acquisition (som han dessutom får betala för) samt rådet att gå hem och exploatera sin familj lite mer effektivt. Scenen där de två ferengierna och en till ferengi maskerad Neelix håller på att eldas på bål känns också legendarisk. Trots att döden är på ingående så vägrar Ferengierna att hetsa upp sig. De pratar hellre om sällskapsspel och pratar om sina vinster än att inse stundens allvar.
KOL: Arridor?
ARRIDOR: What is it now?
KOL: We had seven years of pure profit.
ARRIDOR: We did, didn’t we?
Det här är ett lättsamt och kul avsnitt, utan att för den delen bli sådär fånigt som Star Trek kan bli ibland. Jag håller alltså inte med avsnittsregissören Chris Bole som tyckte att han gick för långt med det komiska. Jag har sett mycket tramsigare Star Trek-avsnitt än det här, och om det nu ska vara fars så kan man ju med fördel göra det när ferengierna är inblandade. De har liksom inget ansikte att tappa. Genomnöjd med det här avsnittet, faktiskt.
Betyg: 8/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 441 tv-avsnitt.
Voyager upptäcker ferengierna och deras lilla inkomstbringande koloni när de är på jakt efter det där maskhålet – och ett sätt att kunna styra det så man kan ta sig hem. När Janeway sedan får reda på hur ferengierna utnyttjar folket på planeten så blir hon riktigt förbannad. Till skillnad från i