Extreme Risk handlar om ett tema som egentligen borde poppa upp hela tiden i den här serien: Hur mår man egentligen ombord på Voyager? Egentligen är det konstigt att folk inte bryter ihop hela tiden, efter fyra år av Voyagers skakiga resa på väg mot ett avlägset hem. Kanske är det femte säsongen som kommer att bli den stora depressionssäsongen av Voyager. Så sent som i säsongsstarten hade Janeway ju stängt in sig på sitt rum för att älta det som varit, och här, i avsnitt tre, är det B’Elannas psyke som krackelerar.
Den utlösande faktorn för Torres sammanbrott verkar ha varit beskedet om att större delen av hennes kamrater från Maquisrebellerna mist livet (fakta som fanns i den digitala brevskörden från alfakvadranten i förra säsongen). Deras öde verkar hemsöka Torres. Eller, rättare sagt, det som hemsöker henne är att hon inte känner något inför det som hänt. I stället är hon avstängd, stum och allt mer oengagerad kring det som händer på skeppet.
B’Elannas sätt att hantera det här tillståndet är en massa vilda holodäcksäventyr, där hon stänger av säkerhetsfunktionerna för att leken ska vara på allvar. Hon spelar helt enkelt med sitt liv som insats – allt för att kunna känna något. När hon sedan haltat hem till rummet efter genomförd krigsscen/fallskärmshoppning/slagsmålssession försöker hon lappa ihop sig själv så gott det går med hjälp av lite utsmugglad sjukvårdsutrustning. Man skulle kunna säga att B’Elanna skapat sig en egen, privat Fight Club där på holodäcket. Det är bara lite svårt att dölja sitt medlemsskap om man är isolerad ombord på ett rymdskepp mitt ute i deltakvadranten. Förr eller senare upptäcker hololäkaren spåren efter de gamla skadorna på ens kropp.
Det här superintressanta spåret om mental ohälsa och självdestruktiva beteenden slarvar man tyvärr bort genom att låta större delen av handlingen i Extreme Risk kretsa kring en av Voyagers sonder i stället. Malonerna (ni vet, de som dödade det där nattfolket med sina vidriga utsläpp i avsnittet Night) är supersugna på att norpa åt sig Voyagers lilla raket och all teknik som den innehåller. För att undvika det fjärrstyr Janeway sonden rakt mot en planet med extrem atmosfär. Där fastnar den på en plats som ingen av parterna kan nå fram till.
Jag har alltid fått intrycket att de där sonderna var något av en förbrukningsvara. En grej som man liksom räknade med att kunna bli av med, eftersom man ju skickar in dem både här och där för att undersöka saker. Men antingen så har man lite materialbrist på Voyager just nu, och måste ta lite bättre hand om sina prylar. Eller så är just den här sonden exceptionellt viktig. Kampen om den utlöser nämligen ett slags miniatyr-rymdkapplöpning mellan malonerna och Voyager. Bägge besättningarna konstruerar och bygger varsin ny rymdfarkost för att kunna komma åt sonden, och det är under det arbetet som Janeway inser att allt inte står rätt till med B’Elanna. Torres är så apatisk på mötena att hon till och med låter Seven vinna diskussioner om tekniska specikationer kring det nya skeppet. Fatta vilket grovt avvikande beteende det är.
Det hela utmynnar i att Janeway ger B’Elanna en ordentlig utskällning efter att Torres hittats livlös på holodäcket. Chakotay följer sedan upp det holodäcksmissbruket genom att konfrontera Torres med ett av hennes egna holoprogram: En brutal fantasimiljö där flera av deras vänner från Maquisrebellerna ligger döda på marken. Och tänk, det räcker med lite grundläggande populärpsykologi från Chakotays sida för att få rätsida på det här problemet. Efter lite snickesnack kan Torres plötsligt hantera sin rädsla för att allt som är stabilt runt henne kan försvinna:
TORRES: When I was six, my father walked out on me. When I was nineteen, I got kicked out of Starfleet. A few years later, I got separated from the Maquis. And just when I start to feel safe, you tell me that all of our old friends have been slaughtered. The way I figure it, I’ve lost every family I’ve ever had.
CHAKOTAY: B’Elanna, you have a new family now, here on Voyager. You’re not going to lose us. You’re stuck with us.
TORRES: You can’t promise me that.
CHAKOTAY: No, I suppose I can’t. Losing people’s inevitable, and sometimes it happens sooner than we expect. But I can promise you that the people on this ship aren’t about to let you stop living your life or break your neck on the holodeck. You’re going to have to find another way to deal with this.
TORRES: I don’t know how.
CHAKOTAY: Then we’ll figure it out. Together.
För några nära och djupa samtal finns det som vanligt inte riktigt tid till, inte i det här avsnittet. I stället kastar sig Torres nästan direkt iväg för att hämta hem den där sonden. Och det var ju tur, eftersom hon räddar allas liv ombord på den nybyggda skytteln med ett i all hast ihopmonterat portabelt skyddsfält som ersätter farkostens väggar efter att de gett efter för trycket utanför skeppet.
Extreme risk vågar snudda vid ett allvarligt tema, men tappar sedan bort det till förmån för lite action och explosioner. Synd. Som vanligt finns det också en hel del kontinuitetsproblem när man ska ta upp ett lite djupare ämne i en serie som inte vågat ta steget över i fullt såpamode. B’Elanna fick ju reda på det där med Maquisslakten redan i Hunters, i mitten av förra säsongen. Några tecken på den här annalkande depressionen har ändå inte visat sig tidigare i serien. Och hennes kille Paris verkar inte ha anat något alls…
Däremot måste det ha varit extremt skönt för skådespelaren Roxann Dawson att äntligen få lite tuggmostånd i det här avsnittet. Hennes roll som B’Elanna Torres är ju annars nästan alltid begränsad till att vara sur, stingslig och extremt kompetent. Kanske inte helt oväntat att själva grundidén till avsnittet, depressionen och självskadebeteendet, faktiskt kom från Dawson själv. Jag tror dessutom att Extreme Risk hade kunnat bli riktigt bra om skådespelaren fått ha ytterligare input i manusskrivandet också. För här känns det som att manusförfattarna inte är tillräckligt intresserade av B’Elanna för att förvalta det här intressanta uppslaget på ett bra sätt.
Betyg: 5/10.
Voyager. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 566 tv-avsnitt.
