VOY: Once Upon a Time. Det med sagohologrammet och Neelix sorgfobi.

Once upon a time är bara ett av väldigt många Voyager-avsnitt som utnyttjar möjligheten att fly seriens vanliga tid och rum genom att förlägga sin öppningsscen till holodäcket. Men den här gången är miljön rätt udda, även för en holodäcksstart i Star Trek. Vi befinner oss i en sagoskog där en liten flicka hänger med sina bästis, den fjollige vattenvarelsen Flutter, och en lite gnetig trädgubbe, Trevis. Och det tar nog sisådär tre och en halv minut innan det ens ges någon indikation om att vi befinner oss i ett skepp i rymden, eller i ett Voyageravsnitt. Onekligen en rätt vågad grej, kan tänka mig att en del Voyagerfans trodde att de hamnat i fel program när det här avsnittet sändes linjärt på tv.

Det där lilla barnet visar sig i varje fall vara Naomi Wildman. Ni vet, rymdbebisen som föddes i två olika dimensioner i avsnittet Deadlock. Och hela det här avsnittet handlar faktiskt ganska mycket om familjerelationer. Naomis mamma Samantha är ute på ett uppdrag när hon hamnar mitt i en jonstorm. Det leder till att hon, Paris och Tuvok tvingas kraschlanda på en obebodd planet, och blir skeppsbrutna i en grotta under tonvis av berg och stenar. Medan Voyager letar efter sina försvunna besättningsmän faller det på Neelix att försöka hålla Naomi så pass upptagen att hon inte ska inse att mamman är i fara. Allt helt i onödan, förstås. Naomi listar själv ut vad som händer, och efter den första chocken verkar hon hantera det hela mycket bättre än Neelix.

Parallellt med Neelix barnvaktsbestyr så får vi följa hur de tre som är instängda i det kraschade skeppet förbereder sig för det som kanske kan bli slutet på äventyret för dem. När syret börjar sina ombord på Delta flyern, så spelar de in avskedsmeddelanden till sina älskade (ja, inte Tuvok då, förstås. Han föredrar att uttrycka sig skriftligt). Samtidigt så letar Seven of Nine och de andra febrilt efter det förlista skeppet bland instabila och delvis raserade grottor. Och för att göra det hela liiite mer spännande så är en ny, ännu kraftigare och farligare jonstorm på väg.

Det är förstås de där sagoäventyren på holodäck som gör att det här blir mer än bara ett ordinärt “rädda besättningen som störtat”-avsnitt. Gillar framför allt när Neelix lyckas sätta igång en saga där ett eldtroll bränner ner hela sagoskogen och till och med lyckas förånga Flotter. Neelix blir nästan mer traumatiserad än barnet av den händelsen. Det visar sig förstås att orsaken till att Neelix överbeskyddar Naomi och försöker skydda henne från alla antydningar till sorg och förluster är att han själv inte kan komma över saknaden efter sina döda syster.

Och med den hobbypsykologiska insikten avslutas det här avsnittet. Ett lite quirky avbrott på Voyagers annars ganska dystra resa. De skeppsbrutna räddas förstås också, i sista minuten. Ja, inte bara besättningsmedlemmarna utan hela skeppet. För den verkar minst lika viktig som besättningen numera.

Det

Det känns lite lustigt att Delta Flyern, som Paris var med och byggde för bara några avsnitt sedan, nu har blivit en av de viktigaste birollsfigurerna i den här serien. Det är ett jävla tjat om Delta Flyer hit och dit. Nästan så att man skulle kunna tro att leksaksmerchandisen kring Star Trek var det viktigaste med hela serien. Jag menar, visst har det släppts några leksaksskepp från Voyagers säsonger, men tydligen inte ens någon Delta Flyer under tiden som serien pågick. Uppenbarligen är det manusförfattarna som älskar sina skepp och att skriva repliker om dem, antagligen för att de tröttnat på de andra gamla miljöerna. Samma tendens finns i Deep Space Nine där det är ett jävla tjat om Defiant exakt hela tiden. Detta urfula rymdskepp helt utan personlighet eller grace, en beskrivning som förresten lika gärna kan gälla Delta Flyern. Det känns verkligen som om vi är inne i peak-“fula skepp i Star Trek” under de här åren.

Once upon a time var i varje fall kul att se på, även om det kanske hade varit ännu lite roligare om Naomi befunnit sig i Vilse i pannkakan eller något annat ännu mer udda barnprogram där på holodäcket. Det hade psykologiskt varit lite mer intressant än bögflotter och hans träiga pojkvän. Men lite lätt surrealistiskt är det ändå, där inne i barnholosagovärlden. Och det är väl viktigt att påpeka att jag gillar sånt, när det just gäller barn i den här serien. Det är när vuxna rollfigurer i Star Trek väljer att förverkliga sina sagofantasier som det blir cringe för hela slanten.

Betyg: 7/10,

Voyager. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 570 tv-avsnitt.

Imaginary friend. Det med låtsaskompisen som är en alien.

tng imaginary 3

Det här avsnittet består mestadels av två saker som den här säsongen redan gjort mig lite övermätt. Intriger där någon form av ljusboll antingen tar sig in i en person (Power Play) eller in i skeppet (Cost of living) – greppet har använts sedan 60-talet men orkar bara leta fram den här säsongens exempel. Den andra beståndsdelen som jag är rätt trött på är barncentrerade avsnitt med ett visst mått av barnuppfostran invävt i handlingen (Cost of livingEthics, New GroundHero worship). Skulle man vara en riktig tråkmört så hade jag också kunnat leta efter avsnitt som har en intrig som går ut på att Enterprise åker in i ett moln av något där det finns märkliga energier, men det känns mest destruktivt.

tng imaginary 2Det avgörande för det här avsnittets misslyckande är trots allt upplösningen. Det som hade kunnat bli ett rätt bra skräckfilmsmanus – alla tror att ett barn har en låtsaskompis, men egentligen är den påhittade polaren en alien som vill döda alla ombord på Enterprise – avslutas med ett så gulligt och sockersött slut att det inte ens hade platsat i Sjunde himlen. Så synd när barnskådespelaren som spelar alienbarnet verkligen är obehaglig på riktigt. Ett läskigt barn alltså. Men nu tycker jag att vi lägger det här avsnittet bakom oss. Full fart framåt!

(Förresten, vart tog Picards aversion mot barn vägen? I det här avsnittet är han värsta förskolärarmysfarbrorn som föreläser om barn som det viktigaste för mänskligheten)

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 224 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Cost of living. Det där Enterprise invaderas av ohyra och Lwaxana lär ut sin livsfilosofi.

tng costJag gillar ju Lwaxana Troi, och brukar för det mesta försvara hennes närvaro i serien. Men det här urvattnade avsnittet hade jag gärna sluppit. Lwaxana är sorgligare än någonsin, och veckans “skepp i nöd”-segment som handlar om ett slags rymdtermiter som käkar upp allt nitrium i skeppet måste också tillhöra en av seriens sämre. Dubbelfel alltså.

tng cost 6Lwaxana Troi har ju varit en giftassugen mansslukerska sedan vi först lärde känna henne i serien. Trots en växande desperation har hon fortfarande inte fått någon på kroken, så nu har hon börjat använda sig av ett slags interstellär motsvarighet till nätdejting. Och när hon äntligen fått en matchning är hon beredd att hoppa över förspelet, ja faktiskt till och med att gå på en dejt. Hon går helt enkelt direkt på bröllopsplaneringen. Och så megadesperat är hon att hon tänker gifta sig med kläderna på. Som bröllopslokal har hon valt Enterprise, för där har hon “alla sina vänner”. Lwaxana måste vara universums ensammaste varelse.
tng cost 3Fast det där med bröllopsfixandet hamnar allt mer i bakgrunden för Lwaxana (snubben hon dejtar är en riktig torrboll). Istället lägger hon ner mycket tid och energi på att försöka förmedla sina livsvisdomar till Worfs son Alexander. Och Alexander kan behöva lite stöd. Han och pappa Worf bråkar hela tiden, och när de går till Deanna Troi för rådgivning så tycker att de två ska skriva ett kontrakt om plikter och sysslor i hemmet. När Lwaxana hör talas om det så måste hon förstås in och sabotera. Det innebär bland annat att hon tar med sig Alexander på ett holodäckbesök på Parallax-kolonin, ett jättebra ställe för gyttjebad. Och här förvandlas The Next Generation ännu en gång till ett barnprogram, för på Parallax kan man träffa eldslukare, clownansikten och en jonglör med sammanväxta öron. Lite som gamla tiders variety shows på amerikansk tv. Ja, de slänger till och med in en exotic dancer på slutet, som om Star Trek fortfarande var en 60-talsserie. Jisses.

tng cost 5The cost of living handlar mycket om Worfs och Lwaxanas privatliv, men utan att egentligen lyckas leverera någonting nytt. Bara upprepningar på redan kända teman. Avsnittets andra intrig, den med rymdtermiterna som käkar upp allt nitrium i skeppet, känns väldigt mycket som en sämre upplaga av Wesley Crushers naniter i avsnittet Evolution. Inte ens en scen där Worf badar gyttjebad kan kompensera upp den allmänna medelmåttigheten. Då förstår ni att det är illa.

Betyg: 2/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 222 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Ethics. Det där Worf blir funktionsnedsatt.

tng ethics 3

Ethics skildrar inte direkt ett av den klingonska hederskulturens stoltaste ögonblick. Worf hamnar under några tunnor i en olycka, skadar ryggraden och blir förlamad från midjan och neråt. Enligt klingonska seder och bruk borde han ta livet av sig, men med lock, pock och rätt så mycket guilt-trippande lyckas doktor Wesley och Riker få honom att sluta tänka på dödshjälp. Till sist får de Worf, som ju tidigt miste sina egna föräldrar, att även ta med sitt barn Alexanders känslor i kalkylen. Eller, rättare sagt, Riker lyckas luska ut att det är den dödslängtandes son som ska hålla i det rituella självmordet, något som inte ens Worf pallar genomföra. Alexander har ju redan under traumatiska former mist sin mor.

tng ethics 4Den röda tråden i avsnittet är, som avsnittstiteln antyder, svårigheterna i att avgöra vad som är rätt eller fel. Ska Worf agera enligt klingonska traditioner eller jordlingarnas konventioner? Ska doktor Crusher låta den etiskt obekymrade läkaren Toby Russell använda Worf som försöksdjur för sin avancerade genetroniska replikator-metod, eller är det bättre att låta klingonen använda ett par högst primitiva protesliknande hjälpmedel.

tng ethicsEtiska diskussioner i all ära, men det mest intressanta för mig i det här avsnittet var den första verkliga insikten kring klingonsk anatomi: varje individ har till exempel 23 revben, två levrar och ett hjärta med åtta kamrar. Och det faktum att rituella självmord är så vanligt i deras kultur att den klingonska läkek0nsten är helt eftersatt. En annan höjdpunkt är också avsnittets slutscen där Russell ska ta farväl av Crusher, och möts av den kyligaste och suraste behandling som någonsin getts ombord på Enterprise. Jag har alltid anat att Beverly kan vara en riktig bitch, det känns skönt att hon äntligen fick visa den sidan fullt ut.

Sammanfattande kan man väl säga att i stort sett hela det här avsnittet tillhör sjukhusdrama-genren. Avsnittets mer rymdfilmsorienterade intrig handlar den här gången också om sjukvård,  att undsätta ett med kolonister i nöd. En storyline som även fungerar som ett sätt att bibehålla medvetenheten kring det Cardassianska riket i serien.

Man kan se introducerandet av rollfiguren La Forge som ett stort steg framåt kring hur funktionsnedsättningar skildrades i amerikansk tv. Jag är inte helt säker på att det här avsnittet känns lika fräscht, oavsett hur väl man menat, eller hur mycket man skyller på den primitiva klingonkulturen. Att en funktionsnedsättning ska leda till ett självmord känns väldigt medeltida, även för klingonerna.

Beryg: 5/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 218 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Hero worship. Det där det är Datas tur att ta hand om ett traumatiserat barn.

tng hero

Det är alltid lite märkligt när avsnitt på samma tema kommer i skov. I förra avsnittet, New ground, blev Worf lite paff när han plötsligt stod inför uppgiften att uppfostra sin son. I det här avsnittet, Hero worship, hamnar Data i en liknande situation. Bägge männen handleds dock i sin ovana roll av Troi. Men om New ground kändes svagt och oinspirerat så tar man ut svängarna på ett helt annat sätt i det här avsnittet.

När Enterprise hittar det försvunna forskningsskeppet Vico så finns det bara en överlevande, den lille pojken Timothy,tng hero 2som ligger fastklämd under en massa järnskrot. Data räddar honom, och i och med det blir den nu föräldralöse pojken präglad på Data. Så pass obsessed att han efter några dagar hävdar att han själv är en android, och imiterar Datas ordval, utseende och uppförande – inklusive hans små ryck med huvudet. Troi ser det hela som en reaktion på allt dramatistk som hänt, och att det är bra för pojken att under en kort period fly in i en identitet där man inte kan känna några känslor.
Även om avsnittet bitvis närmar sig barnprogramsnivå (den pedagogiskatng hero 3scenen där Data förklarar att han gärna skulle vilja känna känslor, till exempel för att veta om mat smakar gott istället för att bara kunna identifiera de olika ingredienserna) så är det här ett barnuppfostransavsnitt som åtminstone innehåller en del förväntningar på rymddramatik. Att Enterprise till slut håller på att förintas av förstärkta ekon av sina egna försvarsmekanismer är väl en fin symbolik kring människans skörhet i stunder av sorg. Det enda som är lite märkligt är att Datas egna försök att skaffa barn inte nämns. Å andra sidan har han ju inga känslor, så man kanske inte behöver bry sig om den formen av trauman för hans del.

tng hero 4Twisten att Timothy också går runt och tror att det är hans fel att Vico gick under är också en fin detalj i plotten, om hur barn kan ta på sig skulden för saker som händer omkring dem. Men främst är det här väl nästan ett hyllningsavsnitt tillägnat Brent Spiner, skådespelaren som gör Data. Imitation är den högsta formen av smicket, säger Data i avsnittet – och detsamma går väl att säga om ett avsnitt som främst går ut på att Spiners rolltolkning imiteras. Men den där sista bilden, på en skrattande Timothy – den kändes som hämtad från Sjunde himlen eller Full House. Den där typen av mysfaktor hör inte hemma i Star Trek, tycker jag.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 213 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiofemte inlägg i årets#blogg100-utmaning. 

 

 

New Ground. Barnuppfostran enligt Worf.

tng new ground 4

Jag återvänder till The Next Generation bara för att mötas av ett ganska oinspirerat avsnitt. Huvudintrigen handlar den här gången om Worfs och hans papparoll. Han har ju låtit sina fosterföräldrar ta hand om sonen Alexander efter mordet på hans mamma K’Ehleyr. Men nu kommer barnet i retur. Alexander är för bråkig och bångstyrig för två gamla pensionärer att ta hand om, menar Worfs mamma som oväntat dyker upp ombord på Enterprise för att dumpa Alexander där.  Worf får plötsligt finna sig i att åka på utflykter med Alexanders skolklass och ha möten med hans bekymrade lärare. För Alexander är en olydig unge som stjäl och ljuger i skolan. Inte bra för Worfs klingonska hederstyngda självbild.

tng new ground 2Medan Worf försöker förstå hur man är en bra pappa, så är resten av besättningen sysselsatta med ett vetenskapligt experiment. Ett sätt att driva rymdskepp på genom en solitonvåg  – det vill säga ett rymdskepp ska på något sätt kunna surfa på en våg av energi, och om jag förstått allt rätt hämta sin kraft från energivågen istället för att drivas av en warpmotor. Ett jättekonstigt experiment, tänker jag. Hur får man en våg att svänga? Och vad händer om något kommer i vägen och man måste bromsa?

Inte helt oväntat går experimentet fel, vågen blir bara starkare och starkare ju längre den färdas och hotar så småningom att helt förinta en av Federationens kolonier. La Forge kommer på en fiffig idé som går ut på att man ska stoppa vågen genom att skjuta fotontorpeder på den. Men det måste göras från en position som är framför vågen. Och i samband med att Enterprise ska köra rakt igenom energivågen så råkar förstås Alexander ut för en olycka och fastnar i ett rum där det börjar brinna. Så vävs två ganska förutsägbara intrigtrådar samman. För allt ordnar sig förstås. Enterprise räddningsmanöver löser alla problem med den glupska energivågen och Worf inser till sista att Alexanders bråkighet beror på att han saknar en far i sitt liv.

tng new groundDet finns inte så mycket att älska i det här avsnittet. Bäst var Jonathan Frakes (Riker) XXX fantastiska halva baklängeskullerbytta första gången som Enterprise skakas av energivågens krafter. Och när Riker mitt i kalabaliken kring räddningen av Alexander ändå kommer ihåg att rädda två av de utrotningshotade djur som Enterprise åtagit sig att frakta genom galaxen. Mer irriterande kommentar – finns det inget sätt att muta när man blir anropad av andra på skeppet. Worfs och Picards möte avbryts ju av en massa samtal till Worf om Alexander. Men det borde ju inte gå att ha ett enda oavbrutet samtal ombord utan att någon pratsjuk anropar en.

tng new ground 3Men som helhet är det här mycket blekt. Det står verkligen inget på spel någon gång under det här avsnittet. Och allt slutar exakt som man kan tänka sig. Worf förstår att han måste ta sitt pappaansvar och forskarna förstår att det kanske inte är en så himla smart idé att skicka ut superstarka energivågor i rymden. Och sen levde alla lyckliga i alla sina dagar. Fast jag har ju på känn att Alexander skulle kunna orsaka ytterligare drama ombord, om manusförfattarna ger honom chansen.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 212 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiofjärde inlägg i årets#blogg100-utmaning. 

 

 

 

 

 

 

The Offspring. Det där Data blir med barn.

tng offspring 2

Jag grät faktiskt en skvätt mot slutet när jag såg det här avsnittet. Det var min andra gråt-fest hittills under min #startrekathon. Kanske var jag bara lite extra skör just den här dagen, eller så är det eventuellt helt normalt att bli lite berörd när ett hämmat androidbarn riskerar att bli tvångsomhändertaget av onda stjärnflottebyråkrater. Den där typen som bryr sig mer om paragrafer än blodsband – eller i det här fallet minneskorts-band.

I boken The Star Trek: The Next Generation Companion så beskriver man den tredje säsongen som sequelsäsongen. Här finns en rad avsnitt som plockar upp och bygger vidare på intrigtrådar från tidigare äventyr i serien, och The Offspring är väl ett av de tydligaste exemplen. Här utvecklas temat från ett av förra säsongens bästa avsnitt, The Measure of a Man – det där man arrangerade en rättegång för att reda ut om androiden Data var en individ med rätten att göra egna val, eller om han egentligen bara var Stjärnflottans egendom, med lika mycket självbestämmande som ett bord eller en stol. I det avsnittet föll domen till Datas favör, och han slapp bli sönderplockad ner i sina minsta beståndsdelar av en klåfingrig forskare. I det här avsnittet är det som om den segern inte betyder något. Inte när Stjärnflottan på nytt ser chansen att lägga vantarna på den teknologi som får Data att högprestera.

tng offspring 3Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig  stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
tng offspring 1För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.

När Lal inser att Federationens forskarråd vill tvångsomhänderta henne grips hon av ångest. Hon känner verkligen känslor – något enastående för en android. Men det är som att hennes tekniska lösning inte klarar av ansträngningen av att vara mänsklig. I stället börjar hennes konstgjorda nervbanor kollapsa en efter en. Den tekniska utvecklingen har inte nått tillräckligt långt för att kunna hantera en AI med ett rikt och verkligt känsloliv.

tng offspring 4Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.

Det här är nytt: Det känns som om Star Trek i och med det här avsnittet tar ytterligare ett steg framåt i sin skildring av artificiella intelligenser. Data – the next generation, liksom. Förutom att det ställer en och annan fråga om vad föräldraskap egentligen är och innebär.

Höjdpunkten är: Att jag verkligen sörjer Lals bortgång. Det hade jag verkligen inte väntat mig av avsnittets första halva, eller ens första två tredjedelar. Alltså jag är själv helt chockad.

Gillade inte: Men jag är ganska ensam om den där sorgen, för det verkar inte finnas plats för den typen av känslor ombord på riktigt på Enterprise. När Lal dör är alla hemskt ledsna en liten stund, men inte Data som ju borde sörja mest. För han hann ju kopiera över hela Lals person till sitt eget minne innan hon “dog”. Problemet är löst och alla kan fortsätta att leva vidare i sin utopiska förnöjdhet. 

Vad har vi lärt oss? För att parafrasera Fablernas värld: Även androider har människors känslor. Och de borde ha samma rättigheter att föröka sig som alla andra. Snart kommer din nyinköpta robotdammsugare att kräva det, jag lovar!

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 166 tv-avsnitt.