För att vara en serie som utspelas i en del av galaxen som är involverad i en våldsam och skoningslös konflikt, så har förvånansvärt få av avsnitten av den här säsongen av Deep Space Nine utspelats på slagfältet. Men nu är det dags. Trots att The Siege of AR-558 inleds med att Rom sjunger The Lady is a Tramp för Vic Fontaine i ett holosvitprogram, så är det här faktiskt ett av de allra mörkaste krigsavsnitten i hela serien. Ett av dem som försöker skildra krigets meningslöshet och höga pris.
Sisko och Defiant levererar förnödenheter till en av de mest utsatta posteringarna vid fronten mot Dominion. Federationen har lyckats erövra en av fiendens kommunikationsstationer, men den försvaras nu av en liten, sliten grupp som attackeras av våg efter våg av Jem’Hadar-soldater. Bara 43 av de 150 federationssoldater som ursprungligen satts att försvara planeten finns kvar i livet, och de har varit på plats i fem månader i stället för de max 90 dagar som reglementet förordar.
Så när beskedet om att ytterligare Jem’Hadar-trupper landat kommer under slutet av Siskos besök så kan han inte riktigt med att lämna den lilla spillran av soldater i sticket. Han stannar kvar, precis som Ezri. Bashir, Nog och Quark. Manusförfattarna valde tydligen medvetet ut de rollfigurer som förekommit minst i strider i serien, för att på det sättet göra det här avsnittets fajt lite mer laddad och ödesmättad. Och de har en del att tampas med. Inte bara Jem’Hadar-soldater, utan också deras så kallade “Houdini-minor”. De som ligger gömda i subrymden, så att man inte kan förutse var de plötsligt materialiseras.
Det komiska inslaget (som man ju envisas att ha med i snart sagt alla avsnitt av DS9) består här, som så många gånger förr, av Quark. Han är, av någon outgrundlig anledning, utskickad av Stornagusen för att rapportera om läget vid fronten mot Dominion. Quark är inte så sugen på att åka dit, kan man ju säga, och citerar två av sina heliga bud som inte alltid går att kombinera: Nummer 34 (“War is good for business”) och nummer 125 (“You can’t make a deal if you’re dead”). Profiten minskar också alltid ju närmre man kommer det verkliga kriget, förklarar han för Nog på vägen till fronten. Men även den svarta humorn sinar så småningom för Quark. Framför allt efter att Nog blivit allvarligt sårad och mist ett av sina ben. Då grips till och med Quark av stundens allvar, även om han av inte för ett ögonblick verkar överväga att faktiskt ställa upp och hjälpa till att försvara federationsposteringen. Inte förrän en av Jem’Hadar-soldaterna lyckats ta sig ända fram till Nogs sjuksäng så tar han fram sitt vapen.
Egentligen har allt som händer i det här avsnittet redan förebådats av Quark, när han bestämmer sig för att säga några sanningens ord till Nog om mänsklighetens verkliga natur.
QUARK: Let me tell you something about humans, nephew. They’re a wonderful, friendly people as long as their bellies are full and their holosuites are working. But take away their creature comforts, deprive them of food, sleep, sonic showers, put their lives in jeopardy over an extended period of time, and those same friendly, intelligent, wonderful people will become as nasty and as violent as the most bloodthirsty Klingon. You don’t believe me? Look at those faces. Look in their eyes. You know I’m right, don’t you? Well? Aren’t you going to say something?
NOG: I feel sorry for the Jem’Hadar.
Ezri Dax och en tekniker ur Stjärnflottan lyckas omdirigera Dominions minor och ser till att de drabbar Jem’Hadar i stället (ett moraliskt komplicerat beslut som också kommenteras). Sedan börjar det dra ihop sig till det stora slaget. Bashir har tagit med sig lite musik av Vic Fontaine som han spelar kort innan det stora slaget äger rum, I’ll Be Seeing You. Och det är också till melankolisk och sorgsen musik som det sista slaget utkämpas. Väldigt stiligt, och lite ovanligt konstnärligt för att vara Star Trek, när den stora fajten förvandlas från actionscener till en betraktelse över krigets verkliga ansikte.
Jag tyckte mycket om det här avsnittet, det fogar sig till ett gäng andra som försöker göra något annat av Deep Space Nine än en ordinär actionhistoria förlagd till rymden. Kanske är det bara för att jag vet att det regisserats av en Vietnamveteran, men jag tycker att finns en annan anspänning och ett annat allvar här än i så många andra avsnitt med liknande tematik.
Jag kan också gilla att upphovspersonerna “lurar” oss tittare med en start som i alla fall i några minuter signalerar ett betydligt mer lättsamt avsnitt än det vi senare får. Att Nog mister ett ben ger också ett extra allvar till intrigen (Det är väl det nästa bästa när det gäller realism, jämfört med att låta en rollfigur dö i den här striden). Om jag har någon invändning så tror jag att det är det här med listorna på döda som samlas ihop på Deep Space 9. Det greppet för att försöka fånga krigets pris har man ju använt tidigare. Upprepningen är säkert medveten här, jag kanske bara tycker att den är en smula fantasilös och en smula administrativt sätt att se på saken. Men det är verkligen en hemskt liten invändning mot ett avsnitt som i det hela stora är väldigt bra.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 571 tv-avsnitt.
