VOY: Author, author. Det där hololäkaren skriver ett holodrama och lyckas kränka hela Voyagerbesättningen.

Plötsligt händer det. Genom någon supersmart teknisk innovation så kan Voyager kommunicera med Jorden elva minuter varje dag. Genast dras ett stort lotteri igång där besättningen ordnas i en gigantisk telefonkö. Efter snart sju år i deltakvadranten är det äntligen dags att ringa hem.

Men de regelbundna kontakterna med Jorden får oväntade konsekvenser. Som när hololäkaren får för sig att använda den numera dagliga dataströmmen till Jorden för att sälja in sig själv och ett egenhändigt ihopsnickrat holoäventyr till en känd förläggare. Photons be free heter storyn och handlar om holofobi och förtryckta hologram. Huvudperson är en hololäkare som blir förtryckt av den ondskefulla och brutala besättningen ombord på rymdskeppet USS Voyeur, som planlöst far runt i deltakvadranten. Jo, nyckelromansförklädnaden är minst sagt genomskinlig.

Hololäkaren har använt Voyagers besättning som grund för alla sina figurer, men bytt ut detaljer på ett lite småkäckt vis, Paris heter exempelvis Marseille och har mustasch medan den Chakotayliknande holofiguren har en annan ansiktstatuering än sin förlaga. De där smådetaljerna hade säkert bara tagits som en rolig grej om inte hololäkaren också gjort brutala nidbilder av alla i sin närhet. Den kvinnliga kaptenen ombord på Voyeur är till exempel extremt hårdför, och drar sig inte för att döda medlemmar ur sin egen besättning när holodrama-hololäkaren inte vill låta besättningsmedlemmar från bryggan gå före i vårdkön.

När Paris får testköra holoäventyret blir han förstås upprörd och kränkt över hur hololäkaren beskrivit sin tid på Voyager, och tipsar därför de andra i ledningsgruppen om att ta sig en titt. I en rad komprimerade holodäcksäventyrklipp får vi får sedan se hur de en och en, med växande obehag, tar del av hololäkarens verk. När hololäkaren blir konfronterad med vad han gjort hävdar han sin konstnärliga frihet. Dags för Paris att träda in och skriva ett holodäcksäventyr där det är hololäkarens tur att utmålas som osympatisk och känslokall. Då trillar poletten ner, men för sent.

När hololäkaren kontaktar förlaget för att arbeta om äventyret (och göra sina kollegor mer sympatiska) så får han inget gehör. Tvärtom. Förlaget släpper äventyret som det är, utan att bry sig om varken hololäkaren eller Janeways protester. Förlagets argument är att hololäkaren inte skyddas av upphovsrätten eftersom han är…ett hologram. En händelse som ser ut som en tanke. Det är ju ganska svårt att avfärda holoäventyrets tes om att hologram är förtryckta, när till och med förlaget som ger ut äventyret behandlar hologrammet som skrivit det som skit.

Federationen är ungefär lika road av den här nidbilden av Voyagers besättning som personalen ombord, så ganska snabbt står det klart att ärendet måste redas ut i domstol. Här förvandlas alltså Author, author till en opretentiös coverversion av The Next Generation-avsnittet The Measure of a man. Då handlade det om Datas mänskliga rättigheter, nu är det dags att ompröva hologrammens livssituation. I alla fall i förhållande till upphovsrätten.

Den här intrigen varvas sedan med b-handlingen som består av ett antal samtal mellan Voyagers crew och Jorden. Eftersom Seven sköter tekniken under samtalen så tjuvlyssnar hon också på allas konversationer, i bland följt av en syrlig kommentar kring vad hon hört. Bland annat så får hon ta del av hur Kim utsätts för prestationsångestframkallande tjat av sina föräldrar. Lite har han väl sig själv att skylla, han har eventuellt målat upp sig själv som Voyagers mest hjältemodige besättningsman. B’Elanna Torres farsa hör också av sig, efter många år har han bestämt sig för att återupprätta kontakten med sin dotter (snygg upphämtning av hennes origin story för några avsnitt sedan). Till sist bestämmer sig Seven för att det kanske är dags att hon själv gör ett samtal, till en av de släktingar som hon har kvar på Jorden. En konversation där Seven hela tiden missförstår det som är menat som dråpliga barndomsminnen.

IRENE HANSON [on screen]: You can imagine my reaction when Starfleet told me to expect your call.
SEVEN: I experienced some apprehension myself.
IRENE HANSON [on screen]: You seem like a lovely young woman. But you were the most stubborn six-year-old I’ve ever met. Your parents left you with me for a weekend, and you were so angry you locked yourself in my guest room and refused to come out.
SEVEN: That must have been inconvenient for you.
IRENE HANSON [on screen]: Oh, I coaxed you out eventually with a strawberry tart.
SEVEN: I’m very fond of strawberries. I didn’t realise I’d eaten them as a child.
IRENE HANSON [on screen]: You couldn’t get enough of them. Of course, you didn’t hesitate to point out if they weren’t perfectly ripe.
SEVEN: I’m sorry if I insulted you. Perhaps I shouldn’t have called.
IRENE HANSON [on screen]: No, I’m very glad you did. It’s wonderful to see you again, Annika.

Author, author är ett smart sätt att följa upp säsongens minitema kring hologrammens mänskliga rättigheter. I avsnittets sista scen inser vi dessutom att den första versionen av hololäkarens äventyr redan börjat spridas bland hans hologramtvillingar nere i en gruva. Kanske kommer hans arbete att leda till en revolution så småningom, trots allt. Och för oss som inte lever i Voyager-universumet så blev det i varje fall riktigt bra tv. Author, author är ju lite som Voyagers tappning av ett spegeluniversum, fast lite mer underhållande eftersom allt är filtrerat genom hololäkarens självupptagna och självförhärligande filter.

Mitt enda problem med det här avsnittet är kanske att jag tycker mig se alldeles för lite självrannsakan hos besättningen på Voyager. Visst har hololäkaren överdrivit saker och ting i sitt holoäventyr, men han har inte fel i allt. Jag har rätt ofta reagerat på att folk är så taskiga mot hololäkaren, framför allt i inställningen till hans ambitioner kring att stiga i rang, utvecklas, få åka på konferenser eller knyta kontakter med andra civilisationer. Hololäkaren, Neelix och Seven of Nine är det alltid okej att skratta bakom ryggen på (ibland även Tuvok).

Jag framstår kanske som en totalt humorlös pk-riddare här, men ser ju att serieskaparna känt lite samma sak i och med det här avsnittet. Att det är dags för lite upprättelse för stackars Hololäkaren. Däremot får Janeway komma väldigt enkelt undan i det här avsnittet. Sättet hon elegant byter fot i diskussionerna är imponerande. Först är hon jättearg på hololäkaren för vad han skrivit, sedan vill hon framstå som hans ende vän i världen. Men oavsett taktik så är slutsyftet med bägge ställningstagandena att stoppa utgivningen av holoäventyret där hon framstår som en tyrann. Janeway skyr tydligen inga medel för att få det hon vill ha.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 656 tv-avsnitt.

VOY: Once Upon a Time. Det med sagohologrammet och Neelix sorgfobi.

Once upon a time är bara ett av väldigt många Voyager-avsnitt som utnyttjar möjligheten att fly seriens vanliga tid och rum genom att förlägga sin öppningsscen till holodäcket. Men den här gången är miljön rätt udda, även för en holodäcksstart i Star Trek. Vi befinner oss i en sagoskog där en liten flicka hänger med sina bästis, den fjollige vattenvarelsen Flutter, och en lite gnetig trädgubbe, Trevis. Och det tar nog sisådär tre och en halv minut innan det ens ges någon indikation om att vi befinner oss i ett skepp i rymden, eller i ett Voyageravsnitt. Onekligen en rätt vågad grej, kan tänka mig att en del Voyagerfans trodde att de hamnat i fel program när det här avsnittet sändes linjärt på tv.

Det där lilla barnet visar sig i varje fall vara Naomi Wildman. Ni vet, rymdbebisen som föddes i två olika dimensioner i avsnittet Deadlock. Och hela det här avsnittet handlar faktiskt ganska mycket om familjerelationer. Naomis mamma Samantha är ute på ett uppdrag när hon hamnar mitt i en jonstorm. Det leder till att hon, Paris och Tuvok tvingas kraschlanda på en obebodd planet, och blir skeppsbrutna i en grotta under tonvis av berg och stenar. Medan Voyager letar efter sina försvunna besättningsmän faller det på Neelix att försöka hålla Naomi så pass upptagen att hon inte ska inse att mamman är i fara. Allt helt i onödan, förstås. Naomi listar själv ut vad som händer, och efter den första chocken verkar hon hantera det hela mycket bättre än Neelix.

Parallellt med Neelix barnvaktsbestyr så får vi följa hur de tre som är instängda i det kraschade skeppet förbereder sig för det som kanske kan bli slutet på äventyret för dem. När syret börjar sina ombord på Delta flyern, så spelar de in avskedsmeddelanden till sina älskade (ja, inte Tuvok då, förstås. Han föredrar att uttrycka sig skriftligt). Samtidigt så letar Seven of Nine och de andra febrilt efter det förlista skeppet bland instabila och delvis raserade grottor. Och för att göra det hela liiite mer spännande så är en ny, ännu kraftigare och farligare jonstorm på väg.

Det är förstås de där sagoäventyren på holodäck som gör att det här blir mer än bara ett ordinärt “rädda besättningen som störtat”-avsnitt. Gillar framför allt när Neelix lyckas sätta igång en saga där ett eldtroll bränner ner hela sagoskogen och till och med lyckas förånga Flotter. Neelix blir nästan mer traumatiserad än barnet av den händelsen. Det visar sig förstås att orsaken till att Neelix överbeskyddar Naomi och försöker skydda henne från alla antydningar till sorg och förluster är att han själv inte kan komma över saknaden efter sina döda syster.

Och med den hobbypsykologiska insikten avslutas det här avsnittet. Ett lite quirky avbrott på Voyagers annars ganska dystra resa. De skeppsbrutna räddas förstås också, i sista minuten. Ja, inte bara besättningsmedlemmarna utan hela skeppet. För den verkar minst lika viktig som besättningen numera.

Det

Det känns lite lustigt att Delta Flyern, som Paris var med och byggde för bara några avsnitt sedan, nu har blivit en av de viktigaste birollsfigurerna i den här serien. Det är ett jävla tjat om Delta Flyer hit och dit. Nästan så att man skulle kunna tro att leksaksmerchandisen kring Star Trek var det viktigaste med hela serien. Jag menar, visst har det släppts några leksaksskepp från Voyagers säsonger, men tydligen inte ens någon Delta Flyer under tiden som serien pågick. Uppenbarligen är det manusförfattarna som älskar sina skepp och att skriva repliker om dem, antagligen för att de tröttnat på de andra gamla miljöerna. Samma tendens finns i Deep Space Nine där det är ett jävla tjat om Defiant exakt hela tiden. Detta urfula rymdskepp helt utan personlighet eller grace, en beskrivning som förresten lika gärna kan gälla Delta Flyern. Det känns verkligen som om vi är inne i peak-“fula skepp i Star Trek” under de här åren.

Once upon a time var i varje fall kul att se på, även om det kanske hade varit ännu lite roligare om Naomi befunnit sig i Vilse i pannkakan eller något annat ännu mer udda barnprogram där på holodäcket. Det hade psykologiskt varit lite mer intressant än bögflotter och hans träiga pojkvän. Men lite lätt surrealistiskt är det ändå, där inne i barnholosagovärlden. Och det är väl viktigt att påpeka att jag gillar sånt, när det just gäller barn i den här serien. Det är när vuxna rollfigurer i Star Trek väljer att förverkliga sina sagofantasier som det blir cringe för hela slanten.

Betyg: 7/10,

Voyager. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 570 tv-avsnitt.