Tag: Naomi Wildman

VOY: Survival Instinct. Det där Sevens gamla borgkollegor vill få tyst på rösterna i huvudet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Inledningen av den sjätte säsongen av Star Trek: Voyager cementerar verkligen Seven of Nines ställning som seriens verkliga stjärna. Hon, jämte Janeway, är den överlägset mest fascinerande rollfiguren i serien. Men där Janeway är lite låst i rollen som kapten så gör Sevens backstory henne till ett ypperligt ämne för massor av udda storylines. På sistone har vi till exempel fått se hur borgerna ville ha henne tillbaka i sitt kollektiv, och hur såväl en think tank som kapten Ransom försökt värva henne till sina team. I Survival instinct är det några avhoppade medlemmar från den borgska familjebildningen som hör av sig. Tre ex-borger som behöver Sevens hjälp för att separera sina medvetanden. De har fastnat i ett litet mininätverk där de ständigt är uppkopplade till varandras hjärnor.

Intrigen utspelas på ett Voyager där stämningen är ovanligt festlig. Man har anlagt en rymdstation och arrangerar öppet hus på sitt rymdskeppet. Janeway, som i förra avsnittet verkade på väg att tappa förståndet, är nu en mysig lektant som till och med har överseende med ett visst antal stölder ombord. En bieffekt av den stora mängden nyfikna besökare som strömmar genom skeppet. Vem bryr sig om sånt när man har fullt upp med att upprepade gånger fastna i en växt som man fått i gåva av någon främmande civilisation, eller försöka ta reda på hur man använder ett enormt skrymmande religiöst redskap från en religion man inte känner till? Inte ens när Kim och Paris hamnat i slagsmål på en bar tappar hon humöret, utan delar ut bestraffningen med glimten i ögat och en “boys will be boys”-attityd.

Men bland gästerna som besöker Voyager finns tre före detta borger. Från början smyger de mest runt och diskuterar sin hemliga plan på telepatisk väg. Men vi förstår att det är något som inbegriper Seven of Nine. Men det är också lite konstigt att ingen reagerar på de tres närvaro. De har ju ändå stora ärr i ansiktet, och på i alla fall en av dem ser man ju nästan att det är från borgpryttlar som opererats bort. I varje fall borde väl Seven ha reagerat när en av männen erbjuder henne att köpa sina egna gamla borg-reglage i en snabb affär. Genom flera flashbacks får vi som tittar i alla fall reda på att de här individerna en gång tiden, tillsammans med Seven of Nine, tillhörde borgernas Unimatrix 1. Ja, man skulle nästan kunna kalla dem för hennes familj, för det här är Two, Three och Four of Nine.

Skälet till att de söker upp Seven of Nine är att trions telepatiska kontakt uppstod under ett av deras gemensamma uppdrag som borgdrönare. Och nu försöker de komma på ett sätt att stänga ner nätverket. De står nämligen inte längre ut med att ha varandras tankar babblande på en gemensam kanal i medvetandet. Det är en sak, får vi veta, att ha ett gigantiskt borgkollektiv som surrar i bakgrunden av ens medvetande. Men att ha några få röster där är mycket mer intimt och påträngande.

När alla fyra fogar samman sina respektive minnesfragment uppenbaras sanningen. Att det var Seven som tvingade på de tre andra det där nätverket. Det var ett sätt för henne att förhindra myteri när gruppen hade kraschlandat på en ogästvänlig planet och tappat kontakten med den borgska modermatrisen. Då bubblade minnena från deras tidigare liv upp till ytan, precis som hatet mot borgerna. Men genom att få igång det där mini-nätverket kunde Seven göra dem alla till lydiga borgdrönare på nytt. Men det ingrepp som Seven gjorde på sina drönarkollegor har skadat dem för livet, och den telepatiska kontakten har visat sig vara omöjlig att bli av med.

Avsnittets upplösning är ett slags sjukhyttens Sophie’s Choice. De tre ex-borgerna är medvetslösa efter en neurologisk chock och hololäkarens diagnos är inte särskilt positiv. Ett ingrepp som skulle bryta kontakten mellan de tre skulle förkorta deras liv avsevärt. Kanske skulle de leva i en månad till bara. Hololäkaren verkar tycka att det skulle vara bättre att lämna tillbaka de tre rymlingarna till borgerna. Om de återintegrerades i deras system skulle de säkert kunna leva sin fulla livstid där. Men det är upp till Seven att bestämma hur han ska göra, tycker hololäkaren. Hon är ju den enda som vet hur det är att vara borg.

Mot slutet av avsnittet får vi reda på att Seven fattade rätt beslut. Lättnaden hos de tre ex-borgerna är enorm. Och de ser fram emot att själv få bestämma hur och var de få dagarna i frihet ska tillbringas. I någon form av ensamhet, till sist.

Det som är unikt för det här avsnittet är framför allt återblickarna, där vi för en gångs skull får se Seven of Nine i full action som borg. Det var också intressant att få reda på att det finns fler ex-borger än Seven och de där som Chakotay hängde med för några säsonger sedan. I just det här fallet lyckades de tre tydligen fly från kollektivet tack vare att man kunde kommunicera med varandra telepatiskt på en “egen kanal”. Precis den gåva som de nu ville bli av med.

Det här är den typen av avsnitt som berättar en ganska enkel historia på ett rätt så komplicerat sätt. Man gör den helt enkelt lite bättre med alla flashbacks och olika vändpunkter. Och trots att man på nytt återvände till Sevens förhållande till borgerna så lyckades man göra en helt ny story av ämnet. Här finns också en något krystad bihandling/utveckling kring Seven och familjebegreppet som jag däremot inte riktigt köper. Det här att hyperintelligenta Seven ska lära sig de viktiga delarna om att vara människa från ett litet barn, Naomi Wildman, som väl på något sätt symboliserar Seven vid den ålder då hon blev assimilerad, känns lite förminskande. Som att man hela tiden måste tona ner och underdriva denna fantastiska rollfigurs kapacitet och smartness.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 612 tv-avsnitt.

VOY: Bliss. Det med det falska, men telepatiskt begåvade, maskhålet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Höll faktiskt på att deppa ihop lite när jag skrev om de två senaste Deep Space Nine-avsnitten här på bloggen. De kändes ju som två riktiga magplask, men kunde det också vara så att jag börjat tröttna på Star Trek? jag har nu nästan bloggat om lika många avsnitt det senaste halvåret som under hela 2018, Men efter Bliss kändes allt mycket bättre, igen. Jag gillade verkligen det här avsnittet, även om det använder sig av en rad välkända och ofta använda grepp (som till exempel en fiende som använder sig av en illusion, fenomenet med en enda besättningsman som inser sanningen, veckans alien som hjälper Voyager ur knipan och Bodysnatcher–feelingen när alla ombord verkar personlighetsförändrade). Just den där känslan av paranoia som finns i Blessed är eventuellt ett av mina favoritteman inom SF. Historier där huvudpersonen frågar sig om den blivit galen, eller om det är alla andra som tappat förståndet – en högst relevant känsla i samtiden.

Under sin färd genom deltakvadranten så råkar Voyager typ snubbla över ett maskhål som verkar dyka upp ur tomma intet. Inte nog med det, utan maskhålet tycks faktiskt utgöra en expressrutt hela vägen till Jorden. Janeway är luttrad vid det här laget, och hennes första reaktion när hela besättningens önskedröm ser ut att kunna bli verklighet är något i stil med “okej, låt oss se vad som egentligen finns där ute”. Fast nästa gång hon dyker upp i avsnittet så har hon helt ändrat attityd. Hon har inte kunnat hitta några mysko grejor eller svagheter med maskhålet. Faktiskt ingen anledning som helst till misstankar, säger hon. Och som om inte maskhålet vore nog för att göra alla ombord jättelyckliga så läcker det igenom meddelande efter meddelande från Federationen till besättningen – alla med outsägligt glada nyheter. Janeways f d kille har till exempel slagit upp förlovningen med sin nya tjej (trots att han faktiskt hade hunnit gifta om sig sist vi hörde från honom), Tuvok återförenas med sin fru och Neelix ska visst få jobb som ambassadör. Och så vidare. Så kul! Eller?

Nja, Seven of Nine har några invändningar, men ingen tycks vilja lyssna på henne. Janeway viftar till exempel bort hennes frågor och ifrågasättanden med att Seven bara är ängslig över hur hon ska passa in på Jorden, och därför vill försena Voyagers ankomst dit. Hyfsat snart därefter kommer det förresten en order genom maskhålet om att Seven snarast bör gå in i någon form av frånkopplat läge, så att inte borger som man visst ska passera på färden genom maskhålet ska upptäcka henne.

Till sist verkar alla som förhäxade ombord, utom Seven, Naomi Wildman och hololäkaren. Men Seven kämpar verkligen i motvind för att samla sina trupper. Ganska snart efter att Seven försökt värva hololäkaren till sin sida så kommer det en order via maskhålet om att han genast måste stängas av. Till sist försöker Seven på egen hand (med visst bistånd från unga fröken Wildman) hejda Voyager från att äntra maskhålet, men hon misslyckas – slagen medvetslös av en em-chock. När hon väcks av Naomi är skeppet redan inuti monstret, och alla andra på skeppet också utslagna – fångade i sina egna personliga önskedrömmar. Vi har nämligen att göra med ett ryndmonster som fångar sina offer genom att snärja dem telepatiskt, och sedan övertygar dem om att allt de någonsin önskat sig av framtiden håller på att förverkligas. Det där får vi veta mer om när Seven upptäcker ett annat skepp inuti den telepatiska varelsen. Där finns Qatai som gjort till sin livsuppgift att ta kål på monstret (ja, det görs givetvis en obligatorisk referens till Moby Dick här).

Det är ingen lätt match att försöka hitta en väg ut ur monstrets mage, och tiden håller på att rinna ut eftersom Voyager börjar lösas upp av varelsens magsyror. Till sist försöker man få monstret att må illa och kräkas ut Voyager i någon form av sur uppstötning. En plan som lyckas på första försöket, konstaterar Seven. Men det visar sig att även hon nu är i varelsens telepatiska våld, och att skeppet fortfarande befinner sig i monstrets magmun. Seven inser att hon blivit lurad, och på andra försöket blir man utspottade på riktigt. Så himla mycket trixande med det där monstret, alltså.

Man kan väl kalla Bliss för en upphottad version av en gammal go’ trope om rymdmonster som sväljer skepp, ett koncept som faktiskt dök upp redan i originalserien. Jag tycker att det är snyggt hur man piffat upp den något trista storylinen om monstret, med den om den hjärntvättade besättningen på Voyager. Däremot lite mer tveksam till varför man blandade in ett barn i den här historien. Visst, det är lite mysigt att man fortsätter att bygga vidare på relationen mellan Seven och Naomi, men inslagen av barnprogramskänsla gör inte det här avsnittet någon tjänst.

Är för övrigt som vanligt djupt chockerad över en detalj i det här avsnittet. Den här gången att Seven kan gå in i Janeways personliga logg genom att bara dra ut en sladd ur ett skåp på väggen. “Hur dåligt är säkerhetstänket på det där skeppet, egentligen? ” frågar jag mig för kanske hundrade gången. Och hur ofta är Seven där inne och läser, det känns som om det där inte var första gången hon lirkade upp säkerhetsrutinerna på det där väldigt handfasta sättet. Det hade jag velat se ett avsnitt om. Single white female på Voyager

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 585 tv-avsnitt.

VOY: Infinite Regress. Det där Seven of Nine får multipla personligheter.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jeri Ryan får en riktigt klurig uppgift i det här avsnittet: att spela en handfull olika karaktärer i samma avsnitt – ibland hoppandes mellan dem flera gånger i en och samma scen. Att spela en rollfigur med en dissociativ identitetsstörning är en tuff utmaning, framför allt i en serie med så pass hög produktionstakt som Voyager (jag tror till exempel att James McAvoy hade eoner av tid för förberedelser när han gjorde samma grej i Split och Glass). För Jeri Ryan var det hela dessutom lite extra jobbigt eftersom hon hade ytterst begränsad koll på andra Star Trek-serier. Så att spela en ferengier eller en klingon här var i sig en utmaning.

Nu tycker jag väl att Ryan fixar det hela utan att behöva skämmas. Jag kan också tänka mig att hon tog sig an uppgiften med stor entusiasm – det måste vara rätt enahanda att vecka efter vecka gestalta Seven of Nines begränsade spektrum av känslouttryck. Tanken i Infinite Regress är alltså att Seven drabbas av ett neurologiskt virus som frigör massor av de individer som borgerna assimilerat genom i hennes hjärna. Plötsligt är det som om hon har ett myller av skrikande röster inuti huvudet – alla är de personer som fångats och genom åren blivit en del av borgernas kollektiva medvetande. Så det är knappast några glada och harmoniska personligheter som kommer till tals.

Viruset får Seven bara genom att vara i närheten av resterna av en smittad borgkub. Kuben har i sin tur gått under som en följd av viruset, som planterades där av ett folk som i serien kallas för Art 6339. En av många arter som nästan utraderats av borgerna, men ett av de få som lyckats konstruera ett vapen mot sina fiender. Problemet för Art 6339 är nu att Janeway håller på att sabotera hela deras plan. Viruset sprids genom borgkubens kärna – en så kallad vinculum – och den enda smittade borgkärnan finns just nu ombord på Voyager, där man använder den för att hitta ett sätt att bota Seven.

Det hela summeras i en avsnittsupplösning som blivit allt vanligare i Voyager, med flera lager av konflikter som parallellt trappas upp fram till det dramatiska slutet. I det här fallet har dels Tuvok gjort en mindmeld och försöker nå fram till Sevens personlighet i den trängsel av personligheter som försöker få plats i hennes huvud (bland annat gråtande barn). Detta visualiseras genom några rätt jobbiga folkmassescener filmade med funky objektiv. Dels försöker B’Elanna få den där vinculumgrejen att sakta trappa ner sin effekt för att släppa taget om Seven. På det läggs sedan att de sista individerna från rasen 6339 attackerar Voyager för att komma över vinculum-kärnan. De vill placera den i den smittade borgkubens vrakdelar för att på det sättet få sjukdomen att spridas vidare.

Allt löser sig till slut. Som vanligt. Trots att det ett tag såg ut som om Sevens identitet skulle komma bort i den neurologiska röran inuti hennes huvud, så lyckas man på ett mirakulöst sätt återställa hennes soliga personlighet igen. Kanske kan det här avsnittets händelser ändå betyda en viss personlighetsutveckling för Seven. Hon har flera gånger visat en totalt empatilös sida när det handlar om personer eller arter som assimilerats. Men nu är det som att hon faktiskt se skeendet sett ur assimilerades ögon. Hoppas manusförfattarna tar tillvara det här traumat och låter henne bli en smula mjukare kring den här frågeställningen i fortsättningen. Kanske är hon rentav redan där. Jag tänker framför allt på en replik i det här avsnittet som liksom yttrades i förbifarten, men som jag kände var betydelsefull.

JANEWAY: I understand what you’re going through, and I want to help you in every way I can, but the safety of this crew is my first responsibility. We haven’t had the best of luck with the Borg. 

SEVEN: Nor have I.

Betyder det här att Seven nu är helt de-assimilerad?

Ett extra plus för att det irriterande barnet Naomi Wildman dyker upp även i det här avsnittet, och på det sättet skapar en viss kontinuitet i serien. En av mina favoritgrejor med Naomi är att hon känner något slags skräckblandad förtjusning inför Seven, och jobbar upp någon form av egen hysteri kring henne. Fantasier om att bli assimilerad, till exempel. Men den leken verkar lite överspelad efter det här avsnittet – eftersom det slutar med att Seven blir Naomis mentor istället.

Det här avsnittet kändes långt, på ett väldigt innehållsrikt sätt. Man är liksom van vid att ett ordinärt Star Trek-avsnitt innehåller ett visst antal komponenter och moment. På sistone verkar producenterna ha kommit på ett sätt att mixtra med den formulan, på ett bra sätt, bland annat genom att bygga flera lager i historien. Gärna med tre parallellhandlingar som ska lösas på en och samma gång.

Ett extra plus förresten, för idén att låta Seven bita B’elanna i kinden som en del av en klingonsk parningsritual när en av hennes klingonska personligheter plötsligt tagit över hennes medvetande.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 573 tv-avsnitt.

VOY: Once Upon a Time. Det med sagohologrammet och Neelix sorgfobi.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Once upon a time är bara ett av väldigt många Voyager-avsnitt som utnyttjar möjligheten att fly seriens vanliga tid och rum genom att förlägga sin öppningsscen till holodäcket. Men den här gången är miljön rätt udda, även för en holodäcksstart i Star Trek. Vi befinner oss i en sagoskog där en liten flicka hänger med sina bästis, den fjollige vattenvarelsen Flutter, och en lite gnetig trädgubbe, Trevis. Och det tar nog sisådär tre och en halv minut innan det ens ges någon indikation om att vi befinner oss i ett skepp i rymden, eller i ett Voyageravsnitt. Onekligen en rätt vågad grej, kan tänka mig att en del Voyagerfans trodde att de hamnat i fel program när det här avsnittet sändes linjärt på tv.

Det där lilla barnet visar sig i varje fall vara Naomi Wildman. Ni vet, rymdbebisen som föddes i två olika dimensioner i avsnittet Deadlock. Och hela det här avsnittet handlar faktiskt ganska mycket om familjerelationer. Naomis mamma Samantha är ute på ett uppdrag när hon hamnar mitt i en jonstorm. Det leder till att hon, Paris och Tuvok tvingas kraschlanda på en obebodd planet, och blir skeppsbrutna i en grotta under tonvis av berg och stenar. Medan Voyager letar efter sina försvunna besättningsmän faller det på Neelix att försöka hålla Naomi så pass upptagen att hon inte ska inse att mamman är i fara. Allt helt i onödan, förstås. Naomi listar själv ut vad som händer, och efter den första chocken verkar hon hantera det hela mycket bättre än Neelix.

Parallellt med Neelix barnvaktsbestyr så får vi följa hur de tre som är instängda i det kraschade skeppet förbereder sig för det som kanske kan bli slutet på äventyret för dem. När syret börjar sina ombord på Delta flyern, så spelar de in avskedsmeddelanden till sina älskade (ja, inte Tuvok då, förstås. Han föredrar att uttrycka sig skriftligt). Samtidigt så letar Seven of Nine och de andra febrilt efter det förlista skeppet bland instabila och delvis raserade grottor. Och för att göra det hela liiite mer spännande så är en ny, ännu kraftigare och farligare jonstorm på väg.

Det är förstås de där sagoäventyren på holodäck som gör att det här blir mer än bara ett ordinärt “rädda besättningen som störtat”-avsnitt. Gillar framför allt när Neelix lyckas sätta igång en saga där ett eldtroll bränner ner hela sagoskogen och till och med lyckas förånga Flotter. Neelix blir nästan mer traumatiserad än barnet av den händelsen. Det visar sig förstås att orsaken till att Neelix överbeskyddar Naomi och försöker skydda henne från alla antydningar till sorg och förluster är att han själv inte kan komma över saknaden efter sina döda syster.

Och med den hobbypsykologiska insikten avslutas det här avsnittet. Ett lite quirky avbrott på Voyagers annars ganska dystra resa. De skeppsbrutna räddas förstås också, i sista minuten. Ja, inte bara besättningsmedlemmarna utan hela skeppet. För den verkar minst lika viktig som besättningen numera.

Det

Det känns lite lustigt att Delta Flyern, som Paris var med och byggde för bara några avsnitt sedan, nu har blivit en av de viktigaste birollsfigurerna i den här serien. Det är ett jävla tjat om Delta Flyer hit och dit. Nästan så att man skulle kunna tro att leksaksmerchandisen kring Star Trek var det viktigaste med hela serien. Jag menar, visst har det släppts några leksaksskepp från Voyagers säsonger, men tydligen inte ens någon Delta Flyer under tiden som serien pågick. Uppenbarligen är det manusförfattarna som älskar sina skepp och att skriva repliker om dem, antagligen för att de tröttnat på de andra gamla miljöerna. Samma tendens finns i Deep Space Nine där det är ett jävla tjat om Defiant exakt hela tiden. Detta urfula rymdskepp helt utan personlighet eller grace, en beskrivning som förresten lika gärna kan gälla Delta Flyern. Det känns verkligen som om vi är inne i peak-“fula skepp i Star Trek” under de här åren.

Once upon a time var i varje fall kul att se på, även om det kanske hade varit ännu lite roligare om Naomi befunnit sig i Vilse i pannkakan eller något annat ännu mer udda barnprogram där på holodäcket. Det hade psykologiskt varit lite mer intressant än bögflotter och hans träiga pojkvän. Men lite lätt surrealistiskt är det ändå, där inne i barnholosagovärlden. Och det är väl viktigt att påpeka att jag gillar sånt, när det just gäller barn i den här serien. Det är när vuxna rollfigurer i Star Trek väljer att förverkliga sina sagofantasier som det blir cringe för hela slanten.

Betyg: 7/10,

Voyager. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 570 tv-avsnitt.