Just nu känns det lite som att producenter och manusförfattare har tröttnat på Star Trek-seriernas ordinarie tidslinjer. Det verkar vara ett för begränsat här-och-nu för dem, och kanske en smula tjatigt – vi är ju trots allt framme vid ett 30-årsjubilerande Star Trek-koncept. Jag upplever åtminstone ett mindre skov av äventyr som oftast inbegriper tidsresor eller magiska väsen och andar. Men jag klagar inte. Berättelserna är roligare än vanligt, och ofta ger de här lite mer extrema historierna faktiskt mer fördjupning av rollfigurerna och Star Trek-universumet än ett ordinärt “veckans alien”-avsnitt. Så är det i alla fall i Things past.
I det här avsnittet testar man en ny variant av tidsresa. Den yttrar sig lite grand som en kollektiv mardröm när Odo, Sisko, Dax och Garak alla färdas tillbaka i tiden till när Deep Space 9 var en cardassisk station och hette Terok Nor. Den cardassiska ockupationen av Bajor är alltså fortfarande igång, och det är Gul Dukat är chef för stationen. Men det här är inte fråga om någon “vanlig” tidsresa. Vi som tittar och huvudpersonerna ser fortfarande att de är Dax och Sisko och de andra – men alla andra uppfattar dem som ett gäng bajoraner. Ganska snart inser vi att Odo vet något om just de här bajoranska individerna vars identitet man fått ta över, men det tar ett tag innan han förklarar varför. Men det löser förstås inte den stora frågan för alla fyra: vad har hänt och varför?
Samtidigt hittar doktor Bashir de fyra medvetslösa ombord på en runabout. Han upptäcker att trots att de är utslagna så pågår det en intensiv aktivitet i deras hjärnor, så stark att den till och med kan påverka deras fysiska kroppar (som när Garak får näsblod, till exempel). Men Bashir kan inte häva drömmen eller påverka den på något sätt utan kan bara övervaka det som händer (lite likt det som händer i Voyageravsnittet om mardrömscirkuslandet, The Thaw, eller hur?).
Det står ganska snart klart att Odo har något med den mystiska händelsen här att göra – om inget annat så går han runt och ser spöken hela tiden. Först när de vaknar upp ur medvetslösheten ges lösningen: Odos dåliga samvete i kombination med en plasmastorm har skapat en rekonstruktion av det kanske skamligaste minnet han har från den tid då han tjänstgjorde under cardassierna som säkerhetschef på Deep Space 9. Det handlar om en incident där tre oskyldiga avrättades – en skamfläck på det annars goda rykte som Odo lyckades upprätthålla. För trots att han tjänstgjorde under cardassierna så har han fortfarande högt anseende hos bajoranerna. Han anses som en person med integritet, som någon som alltid satte rättvisan först – vilket förstås också är skälet till att han kunde fortsätta på samma post på rymdstationen även efter maktskiftet. Men det här är hans mörka hemlighet som ingen visste om, misstaget som han inte kan försonas med.
Things past är ytterligare ett avsnitt som handlar om minnen och oetiska handlingar och övergrepp. Precis som Voyageravsnittet Remember, som vi just sett, eller Deep Space Nines egna Duet. Den kollektiva mardrömmen i det förflutna tar först slut när Odo erkänner för sig själv och de andra vad som faktiskt hänt. Hela avsnittet avslutas sedan med en scen där Kira konfronterar Odo med uppgifterna om avrättningarna Hon är besviken och upprörd, och vill veta om Odo har fler mörka hemligheter. Och han säger att han inte kan ge ett säkert svar.
ODO: I’m guilty. What more is there to say?
KIRA: Maybe nothing. Maybe a lot. I believed in you. A lot of people did. You were special. You were the one man who stood apart from everyone else, the one man who stood for justice. Now what?
ODO: Now I’m just another imperfect solid.
KIRA: Okay. The Prophets know I’m not perfect. I guess the truth is that anyone who lived through the occupation had to get a little dirty. But I need to know that no other innocent people died on your watch, Odo. That this was the only time.
ODO: I’m not sure. I hope so.
Det här är ett bra avsnitt. Ytterligare ett i raden där Deep Space Nine bara blir mörkare och mörkare. Men man börjar ju undra över Odo och hans förlust av sin förmåga att shapeshifta. Han kanske inte är fullt så “solid”, som han tror. Tydligen har han ju förmågan att i en extrem situation dra med sig andra personer in i sitt medvetande, och det är ju långt från att vara normal.
Jag gillar också att även hjältar och figurer som setts som nästintill perfekta så här långt in i serierna blir allt mer kantstötta och solkiga med tiden. Det är då en serie som Deep Space Nine tar sig bortom trista genrekonventioner och börjar bli någonting utöver det.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 452 tv-avsnitt.
