DS9: Take Me Out to the Holosuite. Det med basebollmatchen som gud glömde.

Nej, jag har inte övergivit det här bloggprojektet. Det är bara det att jag är på filmfestival i Cannes, och då är det ytterst svårt att klämma in ett avsnitt av Star Trek i schemat. Eller ens skriva om det här avsnittet, som jag kollade på i förväg, innan jag åkte till rivieran.

Och om vi ska vara helt ärliga så var jag lite osäker på om Take me out to the holosuite ens var värt ett blogginlägg. Jag menar, ett helt avsnitt om en basebollmatch mellan Siskos polare i “Niners” och ett gäng vulcaner, ledda av Siskos nemesis på Starfleet Academy. Kan det bli vidrigare?

För min del är svaret “nej”. Men jag orkar inte ens gå igång och såga det här på något vällustig sätt. Det är jag lite för traumatiserad för att palla. Jag trodde faktiskt varken ögon eller öron när jag sakta men säkert insåg att den där basebollmatchen inte var en fejkstart eller en bihandling, utan hela handlingen. Det här ÄR faktiskt det värsta Star Trek producerat sedan det där Robin Hood-avsnittet.

Ska bara också lite skamset inflika att idrottsfilmens dramaturgi ändå visar sig vara förödande stark, även hos mig. En liten, kort stund satt jag faktiskt och tyckte att det skulle bli lite spännande att se om Worf skulle kunna träffa bollen medan matchen höll på. Sedan kom jag till mina sinnes fulla bruk igen. Jag menar, det där påklistrade slutet där Sisko gör sin vulcanske fiende galen genom att inte sörja nederlaget utan glädjas åt det enda poäng som hans lag lyckades skrapa ihop. Det hade verkligen passat i ett barnprogram.

Men visst, det här är väl rätt åt mig. Jag menar här jag i tidigare inlägg lagt ut texten om hur jag gillar genreexperiment och avsnitt som konsekvent bryter av mot den vanliga lunken i serierna. Och det får man ju trots allt säga att Take me out to the holosuite gör. Bara ytterligare ett bevis på den gamla sanningen om att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 564 tv-avsnitt.

DS9: The Sound of Her Voice. Det med en pratsjuk skeppsbruten som egentligen är död.

The Sound of Her Voice känns som ett avsnitt som består av två b-handlingar. Lite tunt och luftigt, men också med en smula mer utrymme än vanligt för några quirky utsvävningar.

Den bättre av de två intrigerna handlar om en lite ovanlig nödsignal som Sisko och de andra snappar ute på uppdrag med Defiant. Ett rop på hjälp från en kapten, Lisa Cusak, som är skeppsbruten på en planet med skadlig atmosfär. Eftersom 9 av 10 nödrop och SOS-signaler i den här serien brukar visa sig vara fällor eller andra ondskefulla påhitt, så är man ju till en början lite skeptisk när Sisko beslutar sig för undsätta kaptenen. Men snart inser jag att Lisa har en helt annan funktion i det här avsnittet. Hennes ständiga närvaro via radio gör henne till någon form av jourhavande medmänniska ombord (Hon kräver också total uppmärksamhet. Försöker någon jobba samtidigt som de pratar med henne så låtsas hon bli uppäten av ett främmande väsen). Besättningen på The Defiant får alltså avlösa varandra i skift för att hålla henne sällskap dygnet runt, och männen som turas om att prata med henne börjar berätta mer och mer om sitt privatliv, sina problem, sina rädslor och farhågor.

Det här gäller i större utsträckning än de andra för Sisko. Hans flickvän Kasidy Yates är med på Defiant, något som verkar irritera och störa Sisko. Det visar sig att Lisa vet hur man nystar upp ett problem som det här, och dessutom så delar hon gärna med sig av ett och annat råd om relationer och vardagsproblem. (Kortversionen: Prata om det. Samt: Det är inte konstigt om det blir lite jobbigt när ens partner börjar hänga på ens jobb).

När Defiant väl kommer fram till planeten som Lisa befinner sig på, så hittar man ingen pratsam kapten, utan bara ett lik av en kvinna som varit död i flera år. Jodå, det är dags för ytterligare lite tidsparadoxer och manipulering av den linjära tiden i den här serien. Vad sägs om den här jättemärkliga förklaringen till varför personalen ombord på Defiant kan ha konversationer med en person som varit död i flera år

SISKO: It can’t be Lisa. That woman’s been dead for years.
BASHIR: Three years and two months. But all the evidence fits. Age, rank, the way she died. 
SISKO: If she’s been dead for three years, how has she been talking to us? 
O’BRIEN: It must have something to do with the energy barrier. When her subspace radio signal passed through the metrion radiation in the barrier, the signal somehow time shifted into the future. 
BASHIR: Then when you sent the return signal? 
O’BRIEN: It went through the barrier and travelled back in time in the same way. 
SISKO: We’ve been talking to someone from the past? 

Ett minuspoäng också för att Sisko bestämmer sig för att ta med både Bashir och O’Brien när han ska hämta upp Lisa på en ogästvänlig planet som är skitfarlig att närma sig med ett rymdskepp. Lite för många nyckelpersoner samlade på ett och samma farliga uppdrag, eller hur? Det skulle behövas lite rödtröjor även i den här serien, tror jag nog. Några utbytbara som kunde gå under utan att det skulle störa seriens storyline.

Den här intressanta, men inte helt djuplodande (eller ens hyfsat trovärdiga) intrigen kombineras sedan med en lite tramsigare Quark-storyline. Den ferengiske barägaren planerar att dra nytta av att Odo är så förälskad i Kira, genom att manipulera honom att arrangera en romantisk kväll i en av hololsviterna. På det sättet kan han samtidigt planera in en egen träff för att överlämna smuggelvaror till en eftersökt brottsling. Odo använder sina shapeshifterförmågor för att spionera på Quark, och får förstås reda på hela hans plan. Men den här gången låter faktiskt Odo ferengin komma undan med sitt brott. Odo bokar till och med om sin holosvitstid för att möjliggöra Quarks kriminalitet. För kanske stämmer det ändå, det som Quark säger. Att Odo till viss del har honom att tacka för att det blev en romans med Kira. Barstolar utan ryggstöd, däremot. Där går gränsen för Odo. De får Quark genast byta ut.

Ett lite lättviktigt avsnitt, alltså. Trots att det ju faktiskt slutar med en begravning. Och under ytan så finns det ju paralleller här som förebådar…nej, men det där får jag ju skriva om i nästa inlägg.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 557 tv-avsnitt.

DS9: Waltz. Det där Sisko och Gul Dukat är skeppsbrutna. Och en av dem är spritt språngande.

Egentligen gillar jag sådana här avsnitt, extremt stillsamma och nödvändiga andningspauser som bryter av mot säsongens övriga äventyr. I det här fallet handlar det om två ärkefiender – Sisko och Gul Dukat – skeppsbrutna på en öde planet, tvungna att konfronteras med varandra. Men Sisko har inte bara Gul Dukat att tampas med, utan även hans demoner och hjärnspöken. Fortfarande mentalt instabil efter förlusten av sin dotter, har Dukat ett helt gäng personer med sig till den gudsförgätna planet de två vistas på. Han ser hela tiden syner: en hånfull Kira (Nana Visitor och hennes överspel, alltså), hans militanta före detta undersåte Damar och vortan Weyoun. Rätt mycket galenskap på gång, alltså, i detta kammarspel i rymden.

Egentligen skulle Sisko ha levererat Gul Dukat till en federationsrättegång om krigsbrott. Men på vägen dit attackerades Siskos skepp av cardassiska styrkor, och lite oväntat så räddades Sisko av Gul Dukat, som såg till att de bägge drog iväg i en skyttel tillsammans innan skeppet exploderade. När Sisko vaknade till liv igen var hans ena arm bandagerad, och han och Gul Dukat är ensamma vid en eld i en grotta.

Gul Dukat söker någon form av bekräftelse från Sisko, visar det sig, det är därför han räddat honom. Någon form av erkännande, eller kanske förlåtelse. Respekt? Det är svårt att veta exakt vad, för Dukat blir gång på gång avbruten av de där hjärnspökena. De flesta av dem tycker att han ska ta livet av Sisko istället för att sitta och gagga med honom, medan Kira-vanföreställningen provocerar Dukat så mycket att han faktiskt nästan skjuter ihjäl Sisko av misstag.

Efter ett tag börjar Sisko lirka med och provocera Dukat för att få honom att visa sitt rätta jag. Det blir inte så mysigt. För innerst inne är Dukat på ett extremt narcissistiskt sätt bitter och sårad över att bajoranerna inte visat honom tacksamhet. Han försökte ju förbättra deras livsvillkor när han tog över driften av deras planet, menar han. Trots det så fortsatte motståndsrörelsen med sina terrordåd, vilka Gul Dukat sedan vedergällde med avrättningar. Han kan helt enkelt inte riktigt förstå varför bajoranerna inte bara kunde erkänna att de var en lägre stående ras, som inte förtjänade bättre än att bli koloniserade och förslavade.

DUKAT: Of course I hated them! I hated everything about them! Their superstitions and their cries for sympathy, their treachery and their lies, their smug superiority and their stiff necked obstinacy, their earrings and their broken wrinkled noses.
SISKO: You should have killed them all. 
DUKAT: Yes! Yes! That’s right, isn’t it? (his companions nod) I knew it! I’ve always known it! I should have killed every last one of them. I should have turned their planet into a graveyard the likes of which the galaxy had never seen! I should have killed them all. 

Det blir inget av med den där återupprättelsen av Gul Dukat. Ju mer Sisko hör honom gå på, desto mer övertygad är han om att Dukat är ondskan själv.

Hela den där skeppsbrutna-grejen som Dukat försöker övertyga Sisko om är dessutom en bluff. Sändaren som ska skicka iväg en nödsignal är egentligen inte påslagen. Och skytteln som Dukat säger är skadad är i själva verket fullt funktionsdugligt. Efter att Sisko och Dukat brottats och slagits lite med varandra, så drar Dukat iväg med skytteln på egen hand. Men trots allt som hänt så vill Dukat tydligen ändå att Sisko ska överleva, och kontaktar Defiant för att berätta var de kan hitta honom.

För B-handlingen i det här avsnittet går ut på att Defiant försöker hitta Sisko och andra överlevande. De har bara har en begränsad mängd tid på sig, för sedan måste de iväg för att skydda en federationskonvoj, som annars är helt utan beskydd mot attacker från Dominion. Trots allvaret i bägge uppgifterna så försöker till exempel Bashir få Worf, som har befälet på Defieant, att strunta i konvojen för att istället fortsätta att leta efter Sisko. Den där typen av order har ju säkert Star Trek-kaptener brutit mot ett otal gånger, även Sisko, men paragrafryttaren här hemma tappade faktiskt nästan hakan över de klumpiga försöken till ordervägran här. Hur många liv var Bashir beredd att offra för att hitta sin polare, liksom?

Det är med en smula sorg jag måste erkänna att det här Harold Pinter-eska Deep Space Nine-avsnittet inte riktigt håller måttet. För även om platsen, situationen och scenariot är intressant, så tycker jag inte att manuset har en tillräckligt hög nivå. Det blir för mycket galen Gul Dukat, och för lite intellektuell tvekamp mellan två motståndare.

Tanken med det här avsnittet, från upphovspersonernas sida, var tydligen att visa Gul Dukats rätta ansikte, en form av skadehantering efter att den här despoten blivit en av seriens mer populära rollfigurer. Men så har också manusförfattarna och producenterna ofta vacklat med vart de vill komma med Gul Dukat. Är han en makthungrig tyrann, sextrakasserare och krigsförbrytare? Eller har han även försonande drag – som sin papparoll, till exempel. Dog de bra sidorna i så fall efter hans dotters död? Och om Dukat nu ska visa sitt sanna jag, är det då så bra att låta honom vara galen samtidigt? Kan vi verkligen dra några slutsatser kring vem rollfiguren Gul Dukat är, utifrån ett tillfälle då han helt uppenbart lider av vanföreställningar och verkar helt ha tappat sin verklighetsförankring?

Sisko, å sin sida, verkar ha fått fullständigt nog av Gul Dukat efter den här mardrömmen, och är redo att krossa honom så fort han får en chans. Sista striden är kanske inte här, men den verkar onekligen vara på gång.

Waltz är definitivt en uppryckning efter några rätt hemska avsnitt. Men det är på nytt alldeles för grovt tillyxat för min smak. Synd på ett så bra och klassiskt upplägg, tycker jag. Det hade nästan varit roligare om de gjort det här till mer av ett renodlat skräckfilmsavsnitt – ett slags “Lida” i rymden, än att nu försöka göra psylologisk thriller av det hela.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 524 tv-avsnitt.

DS9: Sacrifice of Angels (Part 2). Det om det snöpliga återtagandet av Deep Space 9.

Jag har jättesvårt att bestämma mig. Var det en dålig grej att den stora seger som det tog sex sammanhängande avsnitt av Deep Space Nine att leda fram till kändes…tja, snöplig? Eller var det otroligt schysst att inte Deep Space Nine urartade i en sån där klassisk hjältesaga där huvudpersonernas risker och chanstagande alltid betalar sig, och historien oavsett oddsen alltid slutar i en ärofull seger?

Visst, Sisko och de andra lyckas återta sin älskade rymdstation i Sacrifice of Angels, men inte av egen kraft. För alla våra hjältar var en aning för sena den här gången. Några minuter på fel sida om marginalerna, trots att de övervunnit svåra hinder och motgångar på vägen mot sina respektive mål. Alla uppoffringar och ansträngningar visade sig vara förgäves. Nästan.

Avsnittet börjar med att Sisko och hans ihopskrapade samling skepp möter Dominions övermäktiga flotta med en taktik som är så uppenbar att Gul Dukat sitter och skrockar framför sin datorskärm på Deep Space 9. Han är på ett kaxigt humör och bestämmer sig för att låtsas bli överlistad av Sisko, för att i sin tur lura honom i en fälla. Det hade antagligen varit slutet för våra glada kompisar i Federationen om inte Worf och ett gäng klingonskepp, likt kavalleriet, kommit till undsättning i sista minuten. Plötsligt har maktbalansen skiftat, och Defiant försöker nu ta sig till Deep Space Nine så fort det bara går.

På rymdstationen hjälper samtidigt Gul Dukats dotter Ziyal till när Quark fritar Kira, Jake, Leeta och Rom. Ziyals farsa tyckte att Rom och hans vänner var för farliga för att vara på fri fot på stationen i just det läge då både Siskos skepp och minfältet utanför maskhålet skulle förstöras. Men dottern Ziyal håller alltså inte med. Det gör inte Odo heller. Efter att han förstått att grundaren tänker döma Kira till döden så byter även han sida, och räddar Kira och Rom från fiendens trupper ombord på stationen. Rom försöker på nytt ta sig in i rymdstationens dator och stänga av dess försvarsfunktioner, men hinner inte bli klar i tid. Så när Sisko anländer till rymdstationen med Defiant så är minfältet vid maskhålets öppning borta och det är bara en fråga om minuter innan Dominions förstärkningar anländer till alfakvadranten och Federationens nederlag är ett faktum.

Ja, så hade det antagligen slutat i vilken annan Star Trek-serie som helst. Kanske hade man kunnat ta sig ur den här knipan med en tidsresa, eventuellt genom att använda någon slangbellefunktion runt en sol. Men här i Deep Space Nine, det andliga Star Trek-alternativet, så kan ju alltid gudarna inne i maskhålet (eller om det är nu är aliens de är) träda in och rädda liv. Rädda Bajor. Rädda Sisko. Deras beslut om att göra detta gestaltas med en bisarr drömscen. Sisko har åkt in i maskhålet för att bekämpa fienden där, men då tar plötsligt gudarna form som Siskos kollegor i en drömartad scen (praktiskt, då behöver man inte dra in några nya skådespelare för en sån här scen):

[Limbo]
SISKO: Why have you brought me here? Show yourselves. What do you want?
[Promenade]
ODO: The Sisko has returned to us.
[Quark’s]
JAKE: He arrives with questions.
[Ops]
KIRA: There are always questions. 
SISKO: I didn’t ask to come here.
[Captain’s office]
DUKAT: You desire to end the game. 
SISKO: What game? I don’t understand.
[Wardroom]
WEYOUN: You seek to shed your corporeal existence.
[Bridge]
DAMAR: That cannot be allowed.
[Promenade]
ODO: The game must not end. 
SISKO: The game? You mean my life? Is that what this is about? You don’t want me to die?
[Captain’s office]
DUKAT: The game must continue.

Ja, så där håller de på ett tag. Men efter att ha varit obegripliga ett tag så står det till slut klart att maskhålsvarelserna tänker ingripa för att rädda Bajor, men att Sisko som straff för att kräva en intervention inte kan förvänta sig att få avsluta sitt liv där (i något av de tidigare avsnitten berättar han för första gången att han tänker köpa ett hem på Bajor när han går i pension).

Med Dominions förstärkningar försvunna i maskhålet och med rymdslaget förlorat mot Federationens och klingonernas förenade styrkor återstår det inget annat för Gul Dukat än att evakuera Deep Space 9. Stationen står helt utan försvar efter att Rom avaktiverat det, så helt utan poäng var inte hans insats. Men en läxa till vill ödet tydligen lära ut till Gul Dukat. Hans besättningsman Damar skjuter ihjäl hans dotter Ziyal mitt framför ögonen på honom just när han försöker övertala henne att följa med bort från Deep Space 9. Det är när Ziyal erkänner att hon hjälpt till att frita Kira och de andra som Damar tar på sig att på egen hand straffa henne för förräderiet. Gul Dukat är tröstlös inför åsynen av sin döda dotter. Ja, frågan är om han faktiskt kanske tappat förståndet av sorgen.

Mycket stod på spel inför det här avsnittet, men utan de märkliga varelserna i maskhålet så hade Federationen varit ett minne blott vid det här laget. Grundarnas plan var nämligen att vid tillfälle tämligen snabbt utplåna Jorden och dess befolkning. Ett enkelt och smidigt sätt att eliminera den plats där risken för uppror och motstånd ansågs som störst.

Så har jag nått slutet av det här blogginlägget, och jag är faktiskt fortfarande kluven kring det här avsnittet. Visst, jag gillar att det inte blev ett traditionellt hjälteslut, men tycker ju dessvärre illa om allt i den här serien som ens har en doft av andlighet eller övernaturliga krafter. Så det får väl bli ett slags kompromissbetyg.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 511 tv-avsnitt.

DS9: Rocks and Shoals. Det med Jem’Hadar-massakern på nebulosaplaneten.

Jag misströstade lite efter inledningen på det här avsnittet, för jag trodde mig veta ungefär vad som skulle hända. Men jag hade fel. Och det är nog lite symptomatiskt för den fas som Deep Space Nine nu nått. Det känns som om manusförfattarna är beredda att ta både den här serien och konflikten mellan Dominion och Federationen till nästa nivå. En krigsskildring kan inte bara bestå av lite lama konfrontationer i rymden där man skjuter på varandras skepp på lite avstånd, utan det krävs att man faktiskt också börjar lära känna sina fiender, även om det i vissa fall knappast kan sägas vara en angenäm bekantskap.

Ett tema som återkommit då och då under de senaste säsongerna har varit fascinationen inför Dominions krigarras Jem’Hadar, och deras syn på ära, heder och det fria valet i livet. Kanske är det där allra bäst skildrat i Hippocratic Oath, avsnittet med Jem’Hadar-soldaterna som inte längre vill vara slavar under Grundarna. I Rocks and Shoals återkommer man till en liknande frågeställning, men har försett handlingen med en mer intrikat intrig och en betydligt mer action.

Sisko och de andra är ju fortfarande ute och far med sitt skadade och warp-lösa Jem’Hadar-skepp, efter att ha lyckats förstöra (tror vi i varje fall) Dominions centralförråd av ketracel white. Att utplåna drogen som håller Jem’Hadar-soldaterna lugna och lydiga är förstås ett effektivt sätt att få hela Dominions krigsmaskineri på fall, men innebär inte en omedelbar förändring. Eftersom Sisko & Co befinner sig långt inne i fiendeterritorium så upptäcks de förstås av äkta Jem’Hadar-skepp som genast attackerar dem. De tar sin tillflykt till en outforskad nebulosa och kraschlandar på en okänd planet. Men inte ens på den här avsides belägna klipplaneten slipper man undan fienden. Ett Jem’Hadar-skepp har redan tidigare störtat där och deras förutsättningar är om möjligt sämre än Siskos teams. Deras vorta skadades allvarligt i kraschen, förrådet av ketracel white är minimalt och deras skepps kommunikationssystem är så pass skadat att de inte kan kontakta sin hemmabas.

Precis som i ett annat Jem’Hadar-avsnitt, To the Death, så kretsar handlingen här kring att göra en deal med djävulen. Efter att Jem’Hadar tagit Garak och Nog tillfånga så öppnar vortan Keenan upp för förhandlingar mellan de två parterna. Keevan vill ha medicinsk vård av Bashir, och lovar att som gentjänst skicka sina Jem’Hadar-soldater in i ett bakhåll. Snart, menar han, är hans rör med ketracel white slut, och då kommer soldaterna att förvandlas till vilddjur och döda allt och alla omkring dem. Sisko låtsas gå med på dealen, men ger Jem’Hadar-soldaterna en möjlighet att lägga ner sina vapen för att undvika en massaker. Men han får ett nekande svar.

REMATA’KLAN: I have my orders. 
SISKO: Keevan doesn’t deserve the unwavering loyalty you’re giving him. 
REMATA’KLAN: He does not have to earn my loyalty, Captain. He has had it from the moment I was conceived. I am a Jem’Hadar. He is a Vorta. It is the order of things. 
SISKO: Do you really want to give up your life for the order of things? 
REMATA’KLAN: It is not my life to give up, Captain. And it never was. 

Efter en nästan massakerliknande fajt där alla Jem’Hadar-soldater dör så får Keenan som han vill. Bashir ger honom vård medan O’Brien försöker få ihop en radiosändare av Jem’Hadar-skeppets teknikskrot så man kan ska kunna kalla på hjälp. Vi får väl se hur det går. Sisko är definitivt inte förtjust i Keenan, som ju uppenbarligen inte har samma syn på heder och ära som de soldater som slåss under honom. Jag undrar också lite över hur Keenan beskrev hur Jem’Hadar-soldaterna uppför sig när de inte längre har ketracel white i blodet. Kan federationens attack mot white-lagret få oanade och våldsamma konsekvenser?

På rymdstationen Deep Space 9 får vi följa hur Kira till sist tröttnar på den pakt hon personligen gjort med djävulen. Till sist får hon insikten om hur det är fullständigt obetydligt vilka moraliskt högstående ideal hon har, samarbete med Cardassierna på rymdstationen blir ändå ett sätt att ursäkta och stödja deras närvaro där. Kiras uppvaknande sker efter att den religiösa ledaren Vedek Yassim hänger sig mitt på stationens promenadstråk i protest mot Dominions ockupation av rymdstationen. Det är som om Kira plötsligt inser hur långt ifrån sin egen övertygelse hon hamnat. Hennes reaktion på det här? Den gamla vanliga, att starta en motståndsrörelse. Den här gången tillsammans med Odo.

Jag har förresten börjat bli lite fixerad vid Jem’Hadars utseende i Deep Space Nine. Det är något med de ledsna ögonen och masken som hos vissa individer får de annars så mordiska legosoldaterna att kännas fromma som lamm. Som Remata’Klan i det här avsnittet, som utstrålar ett slags melankoliskt uthärdande av sin lott i livet. Som om det finns så mycket mer där, utöver den roll som mördare och soldat som tilldelats honom. På samma sätt, fast precis tvärtom, känner jag inför Kira i det här avsnittet. Har nog aldrig sett henne se så avstängd och apatisk ut som hon gör i vissa av scenerna i Rocks and Shoals. Det tar helt enkelt på krafterna att arbeta emot sin egen övertygelse, oavsett om man gör det medvetet eller inte.

Med Rocks and Shoals så doppar Deep Space Nine-författarna på nytt tån i tv-dramatikens potential för det bottenlösa mörkret. Med en massaker, ett självmord och olika unkna överenskommelser med fienden så är det nästan som om man testar hur svart och cynisk den här serien kan bli. Själv tycker jag nog att man hade kunnat våga sig ut på ännu djupare vatten. Kanske låta Kiras politiska depression pågå ytterligare lite längre tid, över några avsnitt, innan hon går till handling. Man tycker ju att det skulle kunna finnas förutsättningar för det här, när manusförfattarna för första gången gett sig på att göra sex avsnitt i följd som har en gemensam intrig och dramatisk båge (det här är alltså avsnitt två). Men jag bara antar att de har ganska mycket handling att pressa in i de här avsnitten, snarare att ödsla en massa speltid med en begynnande depression. Sammanhängande intriger över flera avsnitt ger ju inte bara möjligheten att dra ut på karaktärsskildringar, i en serie som den här ger det också en unik chans att verkligen låta stora saker hända i serien.

Som helhet är jag både imponerad och förtjust av riktningen Deep Space Nine tagit i det här stadiet av serien. Projektet med sex sammanhängande avsnitt är bara ytterligare ett exempel på att teamet bakom den här serien gång på gång är beredda att testa nya arbetsmetoder och berättargrepp. Och den här gången betalade det sig direkt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 503 tv-avsnitt.

DS9: In the cards. Det med basebollkortet och de goda gärningarna.

Av det näst sista avsnittet av den femte säsongen av Deep Space Nine hade jag väntat mig en seriös uppladdning inför det ofrånkomliga. Det faktum att alfakvadranten står på tröskeln till ett avgörande och förgörande krig. Ödesmättat drama av det storslagna slaget, helt enkelt. I stället fick jag ett avsnitt som slutar med de här väl valda (?) orden…

Captain’s log, stardate 50929.4.:

‘Two days ago, this station felt like a tomb. I’d never seen so many of my crew depressed at the same time. But for some reason, it now seems as though a new spirit has swept through the station, as if someone had opened a door and let a gust of fresh air blow through a musty old house. Why this is happening, frankly, is a mystery to me. After all, nothing has really changed. The Dominion is still a threat, the Cardassians are still threatening to take the station, and I can still see the clouds of war gathering on the horizon. So why do I sense a new-found optimism in the air? But maybe I’m over-thinking this. Maybe the real explanation is as simple as something my father taught me a long time ago. Even in the darkest moments, you can always find something that’ll make you smile. 

De som står bakom den här injektionen av optimism och masspsykotiska leenden på rymdstationen är Jake och Nog. På ett nästan Karl-Bertil Jonssonskt sätt har de gått runt på Deep Space 9 för att fråga alla vad de egentligen längtar efter i livet. Och sedan levererat det till dem: O’Brien fick lite fritid så han kunde paddla kajak på holodäcket, Bashir fick björnen Kukalak som Leeta inte velat lämna tillbaka, Kira fick hjälp med att lätta upp sitt tal och Worf fick sina operainspelningar rensade från fula ljud och störningar (eller var det undertoner?)

Fast helt utan baktankar var ju inte Jake och Nog när de erbjöd sina tjänster. De var en del av en avancerad byteshandel för att komma över varor och råmaterial för att de i sin tur skulle kunna byta till sig ett antikt basebollkort från 1951 som en galen professor lagt beslag på. En vetenskapsman som hävdar att döden uppstår på grund av att ens celler blir uttråkade. Därför har han, i sitt rum på Deep Space 9, byggt ett underhållningscenter för celler som man kan ligga i för att sedan kunna leva för evigt. Basebollkortet skulle Jake sen ge i present till sin farsa, som just arrangerat den kanske mest genomdeprimerade middagen i rymdstationens historia. Svårt att undvika att varje större middag känns som sista nattvarden i det här läget, liksom.

När jag läser om det här avsnittet i Deep Space Nine Companion så verkar det varit ganska mycket lekstuga över hela processen. Det nästa sista avsnittet är inte, som jag trodde, en viktig plattform inför avslutningen, utan snarare något av en tummelplats där man kan hitta på lite vad man vill,. Ett avsnitt som existerar lite i skymundan inför den mycket mer hajpade säsongsavslutningen. Och med tanke på allt krig och bedrövelse som var på ingång så passade man på att ha lite kul.

Jag kan tänka mig att det här ett sånt där avsnitt som är en fanfavorit. Själv ser jag kanske saker och ting på ett annat sätt just nu. Jag har väntar rätt otåligt på att handlingen i Deep Space Nine ska ta sig framåt, och tycker egentligen bara att sånt här dödkött irriterar. Men så blev lite ovanligt kul på slutet. När Dominion-sändebudet Veoyoun provligger i den där regenereringsmaskinen var jag tvungen att kapitulera. Dessutom blev In the Cards till och med lite storslaget där på slutet. Trots att hela serien är på väg in i en gigantisk väpnad konflikt, så blev de där och då också enskilda personer som faktiskt bara försöker ta sig igenom ytterligare en arbetsdag. Och som läget är nu handlar det mycket om att hitta glädjen i det lilla.

Det finns även en lite mer seriös b-handling i In the Cards, faktiskt. Den handlar om hur Bajor håller på att förhandla om att sluta ett icke-aggressionsavtal med Dominion. Fast lite trams fanns det ändå plats för även här, att se Kai Winn dra i Weyouns öra innan hon dissar honom var lite av avsnittets höjdpunkt.

Så jag blev hemskt kluven här. Gick från att hata avsnittet till att tycka att det var hemskt charmigt. Snopet.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 486 tv-avsnitt.

DS9: Blaze of Glory. Slutet på berättelsen om Eddington och Maquisrebellerna.

Det här är ett rätt så svårt avsnitt att skriva om. Mest för att jag faktiskt inte riktigt förstår premissen.

Sisko åker alltså på uppdrag med Maquisens numera fängslade ledare, Michael Eddington, för att försöka stoppa missiler som motståndsorganisationen har skickat mot Cardassien. Sisko är orolig att attacken, om han inte lyckas stoppa den, kommer att dra igång ett fullt krig mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och Federationen. Trots att jag uppskattar Siskos strävan efter att bevara freden i Alfakvadranten så länge som möjligt så blir jag ändå fundersam över vilken status som egentligen föreligger mellan Federationen och Cardassien. Jag menar, Grundarna skickade ju faktiskt en kopia på Bashir till rymdstationen för att få en sol att förvandlas till en supernova och utplåna Deep Space 9 och Bajor. Vad är det diplomatiska svaret på det, egentligen? Och hur svarar man militärt när man nätt och jämnt lyckas avvärja ett sådant extremt illasinnat attentat? Terrorbalansen mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och resten av alfakvadrantens befolkning verkar ju hänga på en så pass skör tråd att konflikten egentligen är oundviklig i det långa loppet. Så försöker Sisko skapa lite mer tid för att mobilisera, eller är han bara sjukligt besatt av att bekämpa Maquis-rebellerna– som han ju ser som förrädare?

Det här oklara läget gör på nytt det svårt att känna någon sympati för Sisko i det här avsnittet. Men även motståndsmannen Eddington framstår som mindre sympatisk i Blaze of Glory, än tidigare. Hans dramatiska och självupptagna drag verkar ha förstärkts under hans tid i fängelse. Till och med när han pratar om tomatodling så gör han det med lite för mycket emfas för att det ska kännas sunt. Replikväxlingarna mellan Sisko och Eddington, som någon jämför med Shakespeare i Deep Space Nine Companion, är mest pinsamma och påfrestande. Lite som riktigt dålig dialog i en superhjälte/superskurk-rulle.

EDDINGTON: Let’s get one thing straight, Captain. I’ll get you to the launch site and I’ll help you deactivate those missiles. But then you and I are going to have it out once and for all. 
SISKO: You want a fight, mister? I will give you one. 
EDDINGTON: I don’t intend to fight you, Captain. I intend to kill you. 

Att det här är ett avsnitt vars främsta syfte är att avsluta Eddingtons och Maquisrebellernas intrigtråd i Deep Space Nine framgår med önskvärd tydlighet i Blaze of Glorys avslutning. Den lilla spillra rebeller som finns kvar får åka hem med Sisko, medan Eddington dödas av Jem’Hadar när han heroiskt offrar sig själv för att rädda de andra. De där uppgifterna om ett missilanfall mot Cardassien som kom till Siskos vetskap var aldrig något annat än ett villospår, ett kodat meddelande om att rebellerna hade nått sin back up-bas och att Eddington skulle lura Sisko att ta honom dit.

Jag tyckte att Blaze of Glory var en ganska medioker och ointressant soppa. Förstod inte riktigt varför det här var intressant och tyckte på nytt att Sisko mest verkade oroväckande besatt av rebellerna. Nej, de intressanta sakerna jag tar med mig från det här avsnittet handlar om matlagning. Det har ju hintats om det tidigare, men när Eddington pratar om färska grönsaker i kontrast till replikatorernas maträtter så är det väl ändå det tydligaste påhoppet på matkulturen inom Federationen. Även Sisko har ju odlat saker och ting på sin rymdbas för att kunna bjuda på “riktig” mat. Det väcker ju en del frågor kring jordbruk, ekonomi och fördelningspolitik som aldrig blivit besvarade. Man kan ju förstås även se Eddingtons prat om tomater och andra grönsaker som ytterligare en allegori kring hur vardagen inom Federationen är ett andra klassens liv. En syntetisk kompromiss för att skapa ett imperium.

Parallellt med dödandet av Maquisintrigen i Deep Space Nine så lyckas man faktiskt också klämma in en torftig parallellhandling Blaze of Glory. Den handlar om Nog som försöker sätta sig i respekt hos rymdbasens klingoner, som mestadels struntar i de ordningsregler som finns på Deep Space 9. Den redan tunna handling som det här spåret består av hjälps inte upp av att det framstår som extremt trivialt jämfört med a-handlingens skeende som trots allt är på liv och död. Skämtet om Morns utbrott efter några förlupna ord från Quark hade kanske varit en bättre idé för en hel parallellintrig.

KIRA: I didn’t really do anything. I was in the Bajoran shrine, meditating, and he burst in stark naked, and fell to his knees crying out to the Prophets for protection. 
BASHIR: Morn, of all people. Who would have thought he’d just snap like that? 
ODO: Certainly not me. Which makes me wonder what could’ve pushed him over the edge? 
QUARK: Why are you looking at me? I’m the victim here. He hit me with a barstool. 

Jag kommer inte att sakna Maquisrebellerna särskilt mycket. Det har aldrig känts som om de fått en verklig chans att etablera sig i Deep Space Nine, utan mest varit ett irriterande fenomen någonstans i utkanten av serien ( i motsats till Voyager där organisationen faktiskt spelat en större roll). Därför var det kanske vettigt av författarna att avsluta just det här spåret. Man har ju en del annat på sitt bord. När jag försökte se Blaze of Glory med en Star Trek-novis så gav vi upp efter ungefär tre minuter. Det strategiska läget inför det (antar jag) stundande kriget med Jem’Hadar är verkligen extremt komplex. Game of Thrones känns nästan som en barnlek i jämförelse.

Förresten, kan någon ge Sisko en uniformsjacka i rätt storlek? Jag tror faktiskt att han genomför Picardmanövern mer frekvent i Blaze of Glory än vad Picard någonsin lyckades med i ett och samma avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 482 tv-avsnitt.