DS9: In the cards. Det med basebollkortet och de goda gärningarna.

Av det näst sista avsnittet av den femte säsongen av Deep Space Nine hade jag väntat mig en seriös uppladdning inför det ofrånkomliga. Det faktum att alfakvadranten står på tröskeln till ett avgörande och förgörande krig. Ödesmättat drama av det storslagna slaget, helt enkelt. I stället fick jag ett avsnitt som slutar med de här väl valda (?) orden…

Captain’s log, stardate 50929.4.:

‘Two days ago, this station felt like a tomb. I’d never seen so many of my crew depressed at the same time. But for some reason, it now seems as though a new spirit has swept through the station, as if someone had opened a door and let a gust of fresh air blow through a musty old house. Why this is happening, frankly, is a mystery to me. After all, nothing has really changed. The Dominion is still a threat, the Cardassians are still threatening to take the station, and I can still see the clouds of war gathering on the horizon. So why do I sense a new-found optimism in the air? But maybe I’m over-thinking this. Maybe the real explanation is as simple as something my father taught me a long time ago. Even in the darkest moments, you can always find something that’ll make you smile. 

De som står bakom den här injektionen av optimism och masspsykotiska leenden på rymdstationen är Jake och Nog. På ett nästan Karl-Bertil Jonssonskt sätt har de gått runt på Deep Space 9 för att fråga alla vad de egentligen längtar efter i livet. Och sedan levererat det till dem: O’Brien fick lite fritid så han kunde paddla kajak på holodäcket, Bashir fick björnen Kukalak som Leeta inte velat lämna tillbaka, Kira fick hjälp med att lätta upp sitt tal och Worf fick sina operainspelningar rensade från fula ljud och störningar (eller var det undertoner?)

Fast helt utan baktankar var ju inte Jake och Nog när de erbjöd sina tjänster. De var en del av en avancerad byteshandel för att komma över varor och råmaterial för att de i sin tur skulle kunna byta till sig ett antikt basebollkort från 1951 som en galen professor lagt beslag på. En vetenskapsman som hävdar att döden uppstår på grund av att ens celler blir uttråkade. Därför har han, i sitt rum på Deep Space 9, byggt ett underhållningscenter för celler som man kan ligga i för att sedan kunna leva för evigt. Basebollkortet skulle Jake sen ge i present till sin farsa, som just arrangerat den kanske mest genomdeprimerade middagen i rymdstationens historia. Svårt att undvika att varje större middag känns som sista nattvarden i det här läget, liksom.

När jag läser om det här avsnittet i Deep Space Nine Companion så verkar det varit ganska mycket lekstuga över hela processen. Det nästa sista avsnittet är inte, som jag trodde, en viktig plattform inför avslutningen, utan snarare något av en tummelplats där man kan hitta på lite vad man vill,. Ett avsnitt som existerar lite i skymundan inför den mycket mer hajpade säsongsavslutningen. Och med tanke på allt krig och bedrövelse som var på ingång så passade man på att ha lite kul.

Jag kan tänka mig att det här ett sånt där avsnitt som är en fanfavorit. Själv ser jag kanske saker och ting på ett annat sätt just nu. Jag har väntar rätt otåligt på att handlingen i Deep Space Nine ska ta sig framåt, och tycker egentligen bara att sånt här dödkött irriterar. Men så blev lite ovanligt kul på slutet. När Dominion-sändebudet Veoyoun provligger i den där regenereringsmaskinen var jag tvungen att kapitulera. Dessutom blev In the Cards till och med lite storslaget där på slutet. Trots att hela serien är på väg in i en gigantisk väpnad konflikt, så blev de där och då också enskilda personer som faktiskt bara försöker ta sig igenom ytterligare en arbetsdag. Och som läget är nu handlar det mycket om att hitta glädjen i det lilla.

Det finns även en lite mer seriös b-handling i In the Cards, faktiskt. Den handlar om hur Bajor håller på att förhandla om att sluta ett icke-aggressionsavtal med Dominion. Fast lite trams fanns det ändå plats för även här, att se Kai Winn dra i Weyouns öra innan hon dissar honom var lite av avsnittets höjdpunkt.

Så jag blev hemskt kluven här. Gick från att hata avsnittet till att tycka att det var hemskt charmigt. Snopet.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 486 tv-avsnitt.

DS9: Blaze of Glory. Slutet på berättelsen om Eddington och Maquisrebellerna.

Det här är ett rätt så svårt avsnitt att skriva om. Mest för att jag faktiskt inte riktigt förstår premissen.

Sisko åker alltså på uppdrag med Maquisens numera fängslade ledare, Michael Eddington, för att försöka stoppa missiler som motståndsorganisationen har skickat mot Cardassien. Sisko är orolig att attacken, om han inte lyckas stoppa den, kommer att dra igång ett fullt krig mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och Federationen. Trots att jag uppskattar Siskos strävan efter att bevara freden i Alfakvadranten så länge som möjligt så blir jag ändå fundersam över vilken status som egentligen föreligger mellan Federationen och Cardassien. Jag menar, Grundarna skickade ju faktiskt en kopia på Bashir till rymdstationen för att få en sol att förvandlas till en supernova och utplåna Deep Space 9 och Bajor. Vad är det diplomatiska svaret på det, egentligen? Och hur svarar man militärt när man nätt och jämnt lyckas avvärja ett sådant extremt illasinnat attentat? Terrorbalansen mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och resten av alfakvadrantens befolkning verkar ju hänga på en så pass skör tråd att konflikten egentligen är oundviklig i det långa loppet. Så försöker Sisko skapa lite mer tid för att mobilisera, eller är han bara sjukligt besatt av att bekämpa Maquis-rebellerna– som han ju ser som förrädare?

Det här oklara läget gör på nytt det svårt att känna någon sympati för Sisko i det här avsnittet. Men även motståndsmannen Eddington framstår som mindre sympatisk i Blaze of Glory, än tidigare. Hans dramatiska och självupptagna drag verkar ha förstärkts under hans tid i fängelse. Till och med när han pratar om tomatodling så gör han det med lite för mycket emfas för att det ska kännas sunt. Replikväxlingarna mellan Sisko och Eddington, som någon jämför med Shakespeare i Deep Space Nine Companion, är mest pinsamma och påfrestande. Lite som riktigt dålig dialog i en superhjälte/superskurk-rulle.

EDDINGTON: Let’s get one thing straight, Captain. I’ll get you to the launch site and I’ll help you deactivate those missiles. But then you and I are going to have it out once and for all. 
SISKO: You want a fight, mister? I will give you one. 
EDDINGTON: I don’t intend to fight you, Captain. I intend to kill you. 

Att det här är ett avsnitt vars främsta syfte är att avsluta Eddingtons och Maquisrebellernas intrigtråd i Deep Space Nine framgår med önskvärd tydlighet i Blaze of Glorys avslutning. Den lilla spillra rebeller som finns kvar får åka hem med Sisko, medan Eddington dödas av Jem’Hadar när han heroiskt offrar sig själv för att rädda de andra. De där uppgifterna om ett missilanfall mot Cardassien som kom till Siskos vetskap var aldrig något annat än ett villospår, ett kodat meddelande om att rebellerna hade nått sin back up-bas och att Eddington skulle lura Sisko att ta honom dit.

Jag tyckte att Blaze of Glory var en ganska medioker och ointressant soppa. Förstod inte riktigt varför det här var intressant och tyckte på nytt att Sisko mest verkade oroväckande besatt av rebellerna. Nej, de intressanta sakerna jag tar med mig från det här avsnittet handlar om matlagning. Det har ju hintats om det tidigare, men när Eddington pratar om färska grönsaker i kontrast till replikatorernas maträtter så är det väl ändå det tydligaste påhoppet på matkulturen inom Federationen. Även Sisko har ju odlat saker och ting på sin rymdbas för att kunna bjuda på “riktig” mat. Det väcker ju en del frågor kring jordbruk, ekonomi och fördelningspolitik som aldrig blivit besvarade. Man kan ju förstås även se Eddingtons prat om tomater och andra grönsaker som ytterligare en allegori kring hur vardagen inom Federationen är ett andra klassens liv. En syntetisk kompromiss för att skapa ett imperium.

Parallellt med dödandet av Maquisintrigen i Deep Space Nine så lyckas man faktiskt också klämma in en torftig parallellhandling Blaze of Glory. Den handlar om Nog som försöker sätta sig i respekt hos rymdbasens klingoner, som mestadels struntar i de ordningsregler som finns på Deep Space 9. Den redan tunna handling som det här spåret består av hjälps inte upp av att det framstår som extremt trivialt jämfört med a-handlingens skeende som trots allt är på liv och död. Skämtet om Morns utbrott efter några förlupna ord från Quark hade kanske varit en bättre idé för en hel parallellintrig.

KIRA: I didn’t really do anything. I was in the Bajoran shrine, meditating, and he burst in stark naked, and fell to his knees crying out to the Prophets for protection. 
BASHIR: Morn, of all people. Who would have thought he’d just snap like that? 
ODO: Certainly not me. Which makes me wonder what could’ve pushed him over the edge? 
QUARK: Why are you looking at me? I’m the victim here. He hit me with a barstool. 

Jag kommer inte att sakna Maquisrebellerna särskilt mycket. Det har aldrig känts som om de fått en verklig chans att etablera sig i Deep Space Nine, utan mest varit ett irriterande fenomen någonstans i utkanten av serien ( i motsats till Voyager där organisationen faktiskt spelat en större roll). Därför var det kanske vettigt av författarna att avsluta just det här spåret. Man har ju en del annat på sitt bord. När jag försökte se Blaze of Glory med en Star Trek-novis så gav vi upp efter ungefär tre minuter. Det strategiska läget inför det (antar jag) stundande kriget med Jem’Hadar är verkligen extremt komplex. Game of Thrones känns nästan som en barnlek i jämförelse.

Förresten, kan någon ge Sisko en uniformsjacka i rätt storlek? Jag tror faktiskt att han genomför Picardmanövern mer frekvent i Blaze of Glory än vad Picard någonsin lyckades med i ett och samma avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 482 tv-avsnitt.

DS9: Children of Time. Det där Sisko och de andra träffar sina ättlingar.

Det här var faktiskt ett helt underbart avsnitt. Älskar den här typen av intriger i Star Trek. Först, en helt orimlig grundförutsättning som sedan är kryddat med ett jättesvårt moraliskt dilemma. Och till sist, som kronan på verket, ett riktigt ambivalent slut. Så bra!

Jag inleder men en liten prolog. Det här är alltså avsnittet där Kira berättar att det är slut med Shakaar och att hon är singel igen. Ett besked som gör att Odo går in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Hans crush på Kira är uppenbarligen inte över.

Själva huvudintrigen tar sedan fart när Dax övertalar Sisko att ta en omväg under Defiants resa hem från ett uppdrag i gammakvadranten. En enkel och okomplicerad liten extragrej, hävdar hon, vilket förstås är helt fel. Först passerar man en mystisk barriär som skadar skeppet allvarligt med stora reparationsbehov som resultat. Sedan upptäcker man liv nere på planeten. Det allra märkligaste är att varelserna nere på planeten vet allt om Sisko, O’Brien och de andra. De är nämligen deras ättlingar. Resultatet av att Defiant kommer att kastas 200 år tillbaka i tiden om bara två dagar.

Defiants besättning besöker planeten som kallas för Gaia, och det är givetvis en sinnesutvidgande upplevelse för dem. Inte bara träffar man sina barnbarnsbarn-någonting, utan personalen på Defiant har också vid det här laget uppnått någon form av mytisk status bland planetens befolkning. De vet allt om dem, och hur deras liv utvecklade sig efter resan tillbaka i tiden. Som att Sisko och O’Brien skaffade nya familjer, eller att Kira dog ganska snart efter deras landning i sviterna efter strålskador som uppstod under passagen genom barriären.

En ur den ursprungliga besättningen på Defiant är faktiskt fortfarande i livet. En förbättrad och mer detaljerad strandraggarversion av Odo – lite solbrändare, lite blondare, lite snyggare. Och han är väldigt exalterad och färväntansfull inför att äntligen få berätta för Kira att både han och den Odo hon känner i sin tid är dödligt förälskade i henne.

Så, nu till det moraliska problemet. Om Sisko och Defiant undviker den tidsanomali som uppstår om två dagar så kan de fortsätta sina liv som vanligt. Men samtidigt skulle de 8 000 personerna på Gaia i så fall genast försvinna. Enligt det här avsnittets logik sker nämligen då inte den där resan i tiden och kolonins grundare kraschar inte på planeten och Gaia befolkas aldrig. Däremot skulle Kiras liv kunna räddas om man åke till sin rymdbas istället för att fara tillbaka i tiden. Besättningen är av lite olika åsikter om det hela, men tydligast för att genomföra tidshoppet är Kira. Hennes tro på ödet gör att hon är beredd att offra sitt liv för att det stora flertalet ska få det bra. De andra, som till exempel O’Brien, har lite svårare att förlika sig med sitt öde, här och beslutet blir att inte göra hoppet genom tiden.

Trots att befolkningen på Gaia är medvetna om att Sisko och de andra inte kommer att offra sig för deras skull, så ägnar de sin sista dag i livet åt arbete. Man planterar växter precis som man alltid gjort vid den här tiden på året. Som om inte allt skulle ta slut inom kort. Det här får förstås Siskos hjärta att smälta, och han och de andra ändrar sig, och bestämmer sig för att åka rakt in i anomalin och låta Gaia fortsätta leva.

Men då! Överraskning: någon har lagt in en ny kurs i färddatorn. Det är snygg-Odo som inte står ut med tanken på att Kira ska dö, och att vanlig-Odo inte ska få möjligheten att få bli ihop med henne så han programmerar om alltihopa. När vanlig-Odo berättar om snygg-Odos plan (de hade tydligen skvalpat ihop en stund innan snygg-Odo genomförde planen) för Kira är blir hon heeelt knäckt och förtvivlat. På något märkligt sätt blev det nu hennes ansvar att 8 000 personer just försvann ur tiden, trots att hon är den som hela tiden varit beredd att offra sig för dem.

Som vanligt när det gäller tidsresor i Star Trek så känns det bäst att inte ifrågasätta det här avsnittets interna logik. Vi bara förutsätter att det här är ett rimligt händelseförlopp. Och med den inställningen var jag sedan på vippen att ge det här avsnittet allra högsta betyg. Men så kom jag på två svagheter. 1: De mentala klingonerna som lever enligt Worfs livsfilosofi, oavsett andelen klingonska gener i kroppen. Är de inte hemskt pinsamma? Och 2: är det inte lite konstigt hur lite man trots allt satsade på sentimentalitet i det här avsnittet. Både Defiantbesättningen och folket på Gaia är så extremt kontrollerade att man nästan kunde tro att det var The Next Generations crew som var och hälsade på i den här serien.

Det här är i och för sig på många sätt ett slags pendang till just TNG-avsnittet The Inner Light. Fast den här gången är det inte bara en dröm om hur ett liv skulle kunna arta sig, utan en parallell tidslinje som genom en enkel handling upphör att existera. Lite sinnesutvidgande, bara det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 480 tv-avsnitt

DS9: For the uniform. Det där Benjamin Sisko jagar sin vita val. Fast kallar honom Jean Valjean.

Det var väl synd att den där perfekta Moby Dick-liknelsen användes redan i långfilmen First Contact, nu fick ju manusförfattarna till For the uniform nöja sig med Samhällets Olycksbarn (alltså Les Miserables) och Jean Valjean när  de skulle beskriva en kapten som jagar efter privat hämnd snarare än att arbeta för Federationens bästa.

Kaptenen i fråga är alltså Benjamin Sisko som blivit som besatt av Michael Eddingon. Ni vet, snubben som brukade arbeta för Sisko men sedan visade sig vara en Maquis-sympatisatör. Sisko kan inte smälta att han både blivit sårad och sviken, och vill inget hellre än att kasta Eddington i fängelse. Saker och ting blir inte direkt lättare att smälta när Michael Eddington numera blivit boss för The Maquis. Dessutom älskar Eddington att retas med Sisko.

I sin roll som ledare för The Maquis så trappar Eddington nu upp konflikten med Cardassierna. Han använder sig av kemisk krigföring och sprider ut gift som är farlig för cardassier men ofarlig för människor på en planet där man vill driva bort den nyinflyttade befolkningen. Det här gör Sisko så pass vansinnig att han skiter i att hans överordnade sagt till honom att hålla sig borta från Eddington, och dessutom fattar det något radikala beslutet att själv förgifta en Maquisplanet, så att alla människor måste fly därifrån.  Planen är att få den Victor Hugo-refererande Eddington att offra sig själv och överlämna sig till Federationen inför hotet om att Sisko ska fortsätta att förgifta fler planeter. Planen lyckas, men Sisko får inte ens en liten åthutning för sitt något bisarra initiativ. Snarare fnissar han och Dax lite tillsammans över det som hänt i slutet av avsnittet. 


DAX: Benjamin, I’m curious. Your plan to poison the Maquis planets. You didn’t clear it with Starfleet first, did you. 
SISKO: I knew I’d forgotten to do something. 
DAX: Big gamble. 
SISKO: That’s what it takes to be a good villain. 
DAX: You know, sometimes I like it when the bad guy wins.

Problemet är väl bara just det här. Vem är Sisko egentligen här, ond eller god? Själv är han en rätt så tuff boss om någon bryter mot regler, men nu alltså någon som på eget bevåg förgiftar en hel planet (dock bara för människor, cardassierna kommer att kunna flytta dit istället).

Samtidigt så tycker jag inte heller att For the uniform är ett sånt där “nu utforskar vi gråzoner”-avsnitt. Tanken verkar snarare vara att man ska känna sympati för Sisko här. Mitt problem är att jag verkligen inte gör det. Han framstår bara som helt vrickad och livsfarlig i sin fixering vid Eddington (han ger sig ju till och med ut på sin hämndresa med en Defiant där  styrsystemen inte riktigt fungerar).  

En annan grej som jag inte heller tycker fungerar är introducerandet av en holo-communicator i det här avsnittet. I stället för att snacka med folk via sin stora flatscreen så sköter Sisko i det här avsnittet hela sin telekommunikation via hologram. Men till skillnad från Discoverys lite raspiga holoteknik så ser det här lite för bra ut. Alltså mest som om personen faktiskt är ombord på skeppet. Och, lite överraskande faktiskt, så slutar producenternas genidrag i att införa en holotelefon i känslan av något platt, ospännande och töntigt.

Holo-kommunikatorn är dessutom ytterligare en teknisk innovation i Star Trek som verkar ha en gränslös kompatibilitet med andra kulturer och teknik. Skaffade hela galaxen den här tekniken samtidigt? Fick Eddington tag i den genom industrispionage? Borde det inte innebära en rätt tung teknik att ha en scanner som kan återskapa ett hologram några solsystem bort? Jag fattar att man ville hotta upp de där skärmarna, men det här blev verkligen inte så bra. 

Ja, ni förstår ju själv. Det är en rätt så sur Star Trek-tittare som ska sätta betyg på det här avsnittet. Känner mig som något av en paragrafryttare, men blotta tanken på att Sisko genomförde något som hade kunnat sluta i folkmord gör mig faktiskt lite upprörd. Och det fanns liksom ingen i serien som gav den känslan en röst. Vilken tur att jag  i alla fall kan blogga om det. 

PS: Jag är tydligen inte ensam om min frustration, här är ett jättedåligt YouTube-klipp där någon försökt göra ett nytt och lite bättre slut på avsnittet.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 463 tv-avsnitt. 

DS9: Rapture. Det där Benjamin Sisko kommer i kontakt med profeterna.



Det har tagit sin tid, men efter en rätt knölig start har Benjamin Sisko blivit allt mer bekväm med sin titel som The Emissary, budbäraren. Han som är mellanhanden mellan profeterna (alltså varelserna inne i maskhålet) och befolkningen på Bajor.

Men trots en allt mer avslappnad attityd till sin eventuella helighet hade jag nog inte väntat mig att det skulle gå så här långt som det gör i Rapture. Ett avsnitt där Sisko faktiskt går all in i sin roll som profeternas talesperson. ja, man skulle till och med kunna kalla honom för ett slags heligt orakel. Som när han upptäcker en försvunnen ruinstad, ger råd om saker han får reda på när han läser folks tankar och får intensiva, nästan krampartade visioner. Dessvärre så håller inte hans hjärna för all den här extraordinära verksamheten. Det går så långt att Benjamin till sist hamnar medvetslös i sjukstugan, och det blir sonen Jake som får bestämma: låta farsan eventuellt gå under – men dö som en lycklig profet  – eller rädda hans liv, men operera bort hans förmåga att förstå meningen med livet, universum och allting?  

Jag känner mig ju ofta inte helt bekväm med de andliga inslagen i Deep Space Nine. Även om varelserna inne i maskhålet verkar vara relativt ointresserade av det som händer omkring dem, så går ju bajoranerna fortfarande runt och känner sig som ett utvalt folk och följer gamla profetior. Det leder också till att de religiösa ledarna får ett stort inflytande på planetens styre, med ett stort mått av makthunger bakom den skenheliga ytan. Men Rapture är ett oväntat fascinerande avsnitt i den här Deep Space Nine-subgenren. Att se den vanligtvis så kontrollerade och behärskade Sisko bli en glad, varm och lite småvrickad profet är extremt underhållande i sig. Att de nya visionerna hotar att smälta sönder hans hjärna en väldigt intressant komplikation. Och att visionerna drar igång efter att Sisko fått en elektrisk stöt i en av Quarks holosviter en i alla fall halvvetenskaplig komplikation som leder till att få kontakt med högre krafter. 

Parallellt med berättelsen om Siskos hänryckning så handlar Rapture också om att Bajor till sist äntligen ska bli en del av Federationen. Eller, det var i varje fall meningen. För mitt i slutförhandlingarna raglar en lätt förvirrad Sisko in i konferensrummet och delar med sig av en vision som gör att medlemsförhandlingarna tvärt blåses av. 


WINN: What is it, Emissary? Have the Prophets revealed something to you? 
SISKO: Locusts. They’ll destroy Bajor unless it stands alone. 
WHATLEY: Ben, what the hell are you talking about? 
SISKO: It’s too soon! Bajor must not join the Federation. If it does, it will be destroyed.

Det där blir också Siskos sista profetia, i varje fall i det här avsnittet. Efter att han ropat ut det där så svimmar han av. I sjukstugan ställs sedan Jake inför det där omöjliga valet, och bestämmer sig till sist för att han inte vill bli föräldralös. Även om det innebär att Bajor går miste om sin uppgraderade budbärare. Ett beslut som får Benjamin att skrika rakt ut när han vaknar upp efter operationen. 

Det är lite tur för Jake att Benjamins flickvän Kasidy Yates just kommit ut från finkan och återvänt till rymdstationen, för det är hon som till sist försöker få Sisko att uppskatta att han inte är död och faktiskt fortfarande har en familj att tänka på.


KASIDY: Welcome back. To both of us. Ben, I can’t say I understand what you’ve gone through. I know you feel you’ve lost something important and maybe you have. But believe me, you’ve held on to something important as well. 

Jag uppskattar ändå att manusförfattarna låter det finnas kvar ett litet tvivel om ursprunget till Siskos förutsägelser och spådomar. Det finns i varje fall en möjlighet att spekulera kring hur den där elstöten fick något i hans hjärna att fungera annorlunda. Men för min del hade de gärna fått arbeta lite mer med ambivalensen mellan religiöst hänförd och lite vrickad. 

Å andra sidan tycker jag att den där blicken som Benjamin ger Jake i sista scenen är just ambivalent. Det finns en del av Benjamin som är ledsen, sårad, kanske till och med hatisk gentemot sonen för det beslut han fattade kring operationen. Är det något som varit säkert genom hela den här serien så är det Benjamins kärlek till sin son. Att den på något sätt förändrats efter den här religiösa hänryckningen skapar ett slags dov deppighet till hela det här avsnittet, på ett sätt jag verkligen gillar. 

En liten rolig bonusgrej, förresten. I mitt förra blogginlägg så hittade jag vissa likheter mellan ett Voyager-avsnitt och Alien. Den här gången kom jag att tänka på Närkontakt av tredje graden när Benjamin sitter och leker med maten och börjar göra bajoranska symboler av sin frukost. 

Jäklar, förresten, vad fult de nya uniformerna sitter på Deep Space Nine-crewen jämfört med hur snyggt de sitter på personalen i First Contact

Betyg 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 457 tv-avsnitt. 

DS9: Things past. Det där Odo återskapar sin största skam.

Just nu känns det lite som att producenter och manusförfattare har tröttnat på Star Trek-seriernas ordinarie tidslinjer. Det verkar vara ett för begränsat här-och-nu för dem, och kanske en smula tjatigt – vi är ju trots allt framme vid ett 30-årsjubilerande Star Trek-koncept.  Jag upplever åtminstone ett mindre skov av äventyr som oftast inbegriper tidsresor eller magiska väsen och andar. Men jag klagar inte. Berättelserna är roligare än vanligt, och ofta ger de här lite mer extrema historierna faktiskt mer fördjupning av rollfigurerna och Star Trek-universumet än ett ordinärt “veckans alien”-avsnitt. Så är det i alla fall i Things past. 

I det här avsnittet testar man en ny variant av tidsresa. Den yttrar sig lite grand som en kollektiv mardröm när Odo, Sisko, Dax och Garak alla färdas tillbaka i tiden till när Deep Space 9 var en cardassisk station och hette Terok Nor. Den cardassiska ockupationen av Bajor är alltså fortfarande igång, och det är Gul Dukat är chef för stationen. Men det här är inte fråga om någon “vanlig” tidsresa. Vi som tittar och huvudpersonerna ser fortfarande att de är Dax och Sisko och de andra – men alla andra uppfattar dem som ett gäng bajoraner. Ganska snart inser vi att Odo vet något om just de här bajoranska individerna vars identitet man fått ta över, men det tar ett tag innan han förklarar varför. Men det löser förstås inte den stora frågan för alla fyra: vad har hänt och varför?

Samtidigt hittar doktor Bashir de fyra medvetslösa ombord på en runabout. Han upptäcker att trots att de är utslagna så pågår det en intensiv aktivitet i deras hjärnor, så stark att den till och med kan påverka deras fysiska kroppar (som när Garak får näsblod, till exempel). Men Bashir kan inte häva drömmen eller påverka den på något sätt utan kan bara övervaka det som händer  (lite likt det som händer i Voyageravsnittet om mardrömscirkuslandet, The Thaw, eller hur?).

Det står ganska snart klart att Odo har något med den mystiska händelsen här att göra – om inget annat så går han runt och ser spöken hela tiden. Först när de vaknar upp ur medvetslösheten ges lösningen: Odos dåliga samvete i kombination med en plasmastorm har skapat en rekonstruktion av det kanske skamligaste minnet han har från den tid då han tjänstgjorde under cardassierna som säkerhetschef på Deep Space 9. Det handlar om en incident där tre oskyldiga avrättades – en skamfläck på det annars goda rykte som Odo lyckades upprätthålla. För trots att han tjänstgjorde under cardassierna så har han fortfarande högt anseende hos bajoranerna. Han anses som en person med integritet, som någon som alltid satte rättvisan först – vilket förstås också är skälet till att han kunde fortsätta på samma post på rymdstationen även efter maktskiftet. Men det här är hans mörka hemlighet som ingen visste om, misstaget som han inte kan försonas med.

Things past är ytterligare ett avsnitt som handlar om minnen och oetiska handlingar och övergrepp. Precis som Voyageravsnittet Remember, som vi just sett, eller Deep Space Nines egna Duet. Den kollektiva mardrömmen i det förflutna tar först slut när Odo erkänner för sig själv och de andra vad som faktiskt hänt. Hela avsnittet avslutas sedan med en scen där Kira  konfronterar Odo med uppgifterna om avrättningarna  Hon är besviken och upprörd, och vill veta om Odo har fler mörka hemligheter. Och han säger att han inte kan ge ett säkert svar. 

ODO: I’m guilty. What more is there to say? 
KIRA: Maybe nothing. Maybe a lot. I believed in you. A lot of people did. You were special. You were the one man who stood apart from everyone else, the one man who stood for justice. Now what? 
ODO: Now I’m just another imperfect solid. 
KIRA: Okay. The Prophets know I’m not perfect. I guess the truth is that anyone who lived through the occupation had to get a little dirty. But I need to know that no other innocent people died on your watch, Odo. That this was the only time. 
ODO: I’m not sure. I hope so.

Det här är ett bra avsnitt. Ytterligare ett i raden där Deep Space Nine bara blir mörkare och mörkare. Men man börjar ju undra över Odo och hans förlust av sin förmåga att shapeshifta. Han kanske inte är fullt så “solid”, som han tror. Tydligen har han ju förmågan att i en extrem situation dra med sig andra personer in i sitt medvetande, och det är ju långt från att vara normal.  

Jag gillar också att även hjältar och figurer som setts som nästintill perfekta så här långt in i serierna blir allt mer kantstötta och solkiga med tiden. Det är då en serie som Deep Space Nine tar sig bortom trista genrekonventioner och börjar bli någonting utöver det. 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 452 tv-avsnitt. 

DS9: The Ship. Det med Jem’Hadar-skeppet som störtar.

ds9 the ship 3Ytterligare ett snyggt Deep Space Nine-avsnitt. Gillar när det, som här, nästan blir lite kammarspel av det hela. Inte så mycket flaxande fram och tillbaka mellan olika kvadranter, utan fokus på ett störtat skepp och dramat som sker i och omkring det. Och de oanade och allvarliga konsekvenser som en serie felaktiga beslut kan få.

ds9 the ship 5Den första saken jag la märke till i The Ship var att det var ovanligt mycket mångfald i besättningen när Sisko och hans gäng är ute och letar efter cormaline på en okänd planet. Till min glädje såg jag flera nya ansikten och aliens representerade både bland manskapet nere på planeten och i runabouten i omloppsbana ovanför. O’Brien verkar dessutom ha blivit otroligt mycket bästis med Muniz, en besättningsman som tydligen varit med i några avsnitt tidigare men aldrig fått vara fullt så här framträdande och tjenis med O’Brien. Dessvärre kommer varken de nya inslagen i besättningen eller den där relationen att överleva det här avsnittet, bokstavligt talat.

ds9 the ship 2Problemen börjar med att ett Jem’Hadar-skepp störtar på planeten som man undersöker, följt av ett annat skepp från Jem’hadar som först skjuter ner runabouten och sedan attackerar Sisko och hans manskap på planeten. Det uppstår en belägringssituation där Federationsstyrkan gömmer sig inne i Jem’Hadar-skeppet, vars teknologi de inte förstår sig på, medan Jem’Hadar-styrkan beskjuter skeppet utifrån. Sisko och federationens mål är att använda skeppet för att komma underfund med Jem’Hadars teknologi, så därför vill man inte lämna ifrån sig det. Men snart inser Sisko att det är något annat som är lurt med situationen. Jem’Hadar tar liksom inte i med hårdhandskarna, utan skickar hela tiden över en Vorta för att förhandla. Det måste finnas något på skeppet som är extremt värdefullt för Jem’Hadar.

ds9 the ship 4Medan förhandlingarna pågår får vi följa Muniz dödskamp. Han har blivit svårt skadad under överfallet, och det finns ingen hjälp att  få. Muniz skada och borttynande är ovanligt utdraget här. Det känns nästan som ett kontrollerat utbrott av realism, mitt i den vanligtvis så slicka Star Trek-världen (en smula av samma grepp och ton har vi redan tidigare sett i The Quickening). Framför allt får vi följa O’Briens växande ångest och frustration när hans vän bara blir sämre och sämre. Det finns dessutom ytterligare ett parallellt dödsspår i det här avsnittets intrig. Det visar sig att Jem’Hadar-skeppets hemlighet är en svårt sjuk Grundare ombord. Hen lyckas hålla sig gömd länge, men när hen dör så blir han synlig för Sisko och de andra ur federationen. Det var Grundarens liv som Jem’Hadar ville rädda, men tack vare de rökridåer man la ut vid sina förhandlingar så misslyckades man. Sisko och vortan Kilana blir lite matta på både sig själva och varandra när de inser att om alla hade sagt som det var hade ingen behövt dö.

KILANA: You should’ve trusted me.
SISKO: How could I? The first word out of your mouth was a lie. This isn’t your first mission outside the Dominion, is it?
KILANA: I regret saying that, but my offer was genuine. All that mattered to me was the Founder.
SISKO: Then you should have told me about him.
KILANA: You might have killed him or made him a hostage.
SISKO: No. All I wanted was the ship.
KILANA: And I was willing to let you take it. So, this is how it ends.

För övrigt verkar det som om Sisko äntligen börjar tröttna på Dax skämt. Som här efter att en cynisk Worf och en extremt känslosam O’Brien typ hamnat i bråk om Muniz möjligheter att överleva.

SISKO: I said, that’s enough! You’re Starfleet officers. Now start acting like it!
DAX: Tough guys. A little pressure and they buckle.
SISKO: Dax! Maybe you haven’t noticed, but no one’s laughing. Now I know it’s hot, we’re filthy, tired, And we’ve got ten isotons of explosives going off outside, but we will never get out of this if we don’t pull it together and start to act like professionals. Chief, I want that power grid up and running.

Å andra sidan börjar jag tröttna på att Sisko ska kalla Dax för “old man” hela tiden. När ska någon säga till honom om det?

Igen ett avsnitt med många bra ambitioner, men som sedan kanske inte mynnar ut i något särskilt. Kanske för att man inte fullföljer sitt kammarspel, utan ska ha de där konstiga förhandlingarna med vortan stup i kvarten. Jag är också lite förvånad över Siskos extrema envishet i den här situationen. Att han verkligen är beredd att låta reseten av sin crew dö på grund av vraket av ett Jem’Hadar-skepp.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 442 tv-avsnitt.