Tag: Sisko

DS9: What You Leave Behind. Det grå slutet på Deep Space Nine.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Den stora finalen. Slutet. Och där satt jag framför tv:n och tyckte att det här dubbelavsnittet mest var lite långtråkigt. Något som i och för sig skulle kunna vara ett slags överslagshandling från min sida, en reaktion skapad av min tendens till grov separationsångest. Att ta farväl är så jobbigt att jag kanske måste hata det, liksom.

För medan jag såg What you leave behind så funderade jag på hur många finalavsnitt av tv-serier jag egentligen minns, eller ens har sett. Game of Thrones? Jo, men så tråkigt det var. Amerikanska Queer as Folk? Nej, orkade nog aldrig dit. Eller började jag aldrig se sista säsongen när en kompis sagt att den handlade om att ta farväl på olika sätt. Vänner? Gav upp när huvudpersonerna började kännas lite för gamla för sin whimsical lifestyle. Eller var det för att behålla känslan av att serien höll på. Om jag aldrig såg sista avsnittet så hade väl serien heller aldrig tagit slut? This Life? Jorå, såg framför allt det genomvidriga återföreningsavsnittet som var som en medelålderskrismardröm. Ett slags reunion-isbad. En påminnelse om att inget någonsin kan bli som förut. (Har en känsla av att jag eventuellt skulle gilla det bättre idag, är nog mer lämpad för cyniska porträtt av livslögner nu när jag närmar mig femtioårsstrecket).

Det är faktiskt rätt vanlig att jag slutar se serier precis inför den sista säsongen. Kanske har det att göra med traumatiserande serieavslutningar från min barndom. Till exempel det nästan hysteriska tillstånd av sorg som jag hamnade i när sista avsnittet av Vi på Saltkråkan hade visats på tv en sommar. Jag var otröstlig i flera dagar, kanske veckor. Kanske fortfarande. Har kanske sett en scen från ett Saltkråkan-avsnitt sen dess.

När det gäller Star Trek har man ju ofta dragit ut på det där sista farvälet genom att addera långfilmer som fortsättning på tv-seriernas tidslinjer. Men Deep Space Nine var ett av de få Star Trek-koncept som faktiskt tog slut när det tog slut (om man nu inte räknar böcker och sånt). Jag var dock inte särskilt uppriven inför det här avsnittet. Deep Space Nine är är en serie som jag ofta irriterat mig på, även om den också innehåller några stycken avsnitt som jag ser som rena mästerverk. Förhoppningsvis framgår det nedan varför min besvikelse över What you leave behind trots allt är mer en rent känslomässig reaktion.

Jag kan väl börja med berömmet. Genom att ge de sista avsnitten en sammanhängande storyline har producenterna bakom Deep Space Nine verkligen skapat möjligheter för att ordna bra avslut och en hint om framtiden för nästan alla de stora rollfigurerna. Det är rätt ovanligt i tv-världen att det görs så genomarbetat och omsorgsfullt som här. Men samtidigt har man inte lyckats fullt ut med intrigbågarna under The Last Chapter. En del storylines har fått sättas på paus fram till det här slutavsnittet, och vissa centrala personer har förvisats till periferin av historien, till exempel Siskos son Jake. Och det sista stora slaget, som utgör ryggraden i What You Leave Behind, har i viss mån fått sitt värde devalverat av en lite svajig upptakt. Om friheten och livet i alfakvadranten verkligen stått på spel, så hade väl inte serieskaparna kunnat ägna ett helt avsnitt åt vem som ska bli Stornagus i framtiden?

Faktum är att hela starten på What you leave behind känns lite loj. Folk vaknar och gör sig i ordning för den sista striden, men det där gravallvaret som borde vara närvarande saknas. Eller så var det bara jag som tappade all feeling efter scenen där Bashir och Ezri morgonnojsar i sängen. TMI-mätaren gick liksom i botten här för mig. I horistonellt läge låter Alexander Siddig, som spelar Bashir, väldigt mycket som en sliskig dirty talker. Nästan oavsett vad han säger. Isch!

Förutom det där inledande hånglet så tonas ändå Bashirs nya förhållande med Ezri ned i det här avsnittet. Det är tydligt att manusförfattarna i stället ännu en gång vill ägna sig åt den intensiva vänskapsrelationen mellan Bashir och O’Brien. För nu dyker det helt plötsligt upp ett hinder för de tvås framtida vänskap. O’Brien har tackat ja till ett jobb på Jorden, och han drar sig in i det längsta för att berätta om det för Bashir. Han är ju fullt medveten om att bästa kompisen ska ta det som ett svek. Denna icke-fråga ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i detta avslutningsavsnitt, framför allt eftersom det redan avhandlats, för bara två avsnitt sedan. Trots det får deras relation till och med ett eget montage i slutet av avsnittet, med highlights från deras vänskap till smäktande musik. Om Deep Space Nine ska ha en eloge för något så är det för att man tagit bromance-kulten till helt nya höjder.

Det stora slaget, till sist då. Det är faktiskt oväntat dramatiskt med flera olika vändpunkter. Bland annat för att Dominion tvingas att utkämpa ett tvåfrontskrig. I rymden slåss mot Federationsalliansen, medan man på hemmaplan måste tampas med den cardassiska frihetsfronten som ställer till med jävelskap. Till exempel ett sabotage som gör att Dominion mitt under slaget i rymden tappar kontakten med sina skepp.

Den kvinnliga befälhavargrundaren bestämmer sig för att slå tillbaka hårt och skoningslös. Som en kollektiv bestraffning för gerillakrigföringen utplånar Dominion en hel cardassisk stad med miljoner invånare. Ett beslut som straffar sig, då det får den cardassiska flottan att vända sig emot Dominion mitt under pågående slag. Grundaren, allt sjukare av den där sönderfallandepesten, ger då order om att man ska påbörja en systematisk utrotning av det cardassiska folket på hemplaneten. Extremt brutalt, framför allt när kriget ändå i stort sett förlorat.

Den seger Federationsalliansen till sist vinner över Dominion är inte direkt något som man kommer att sjunga sånger om i framtiden. Man intar ett Cardassia som är skövlat och nedbränt. En planet och civilisation i ruiner. Den kombinerade skräddaren/hemlige agenten Garak är modstulen när han återser spillrorna av sin hemplanet. Å andra sidan fick han, helt utan repressalier, skjuta ihjäl changelingmedhjälparen Weyoun. En ovanligt brutal avrättning för att vara Deep Space Nine, men som knappt ens noteras som något avvikande i det här avsnittet.

Skövlingen av Cardassien är ändå lite mindre blodig än vad den kunde ha blivit. I slagets slutskede länkar Odo samman sig med den kvinnliga grundaren och botar henne från den där upplösningssjukan. Det får henne att blåsa av striden och senare även skriva under ett fredsavtal. Men trots den segern är Odos värv inte slutfört med det. Han måste lämna Deep Space 9 för att gå upp i den Stora Länken med de andra grundarna. En Odo i på plats i grundarsörjan blir en garanti för att det är slut på attackerna mot alfakvadranten.

What you leave behind har en lite speciell dramaturgisk uppbyggnad. Den stora avslutningsscenen kommer när det är drygt 20 minuter kvar av avsnittet. Lite fest och jubel när alla huvudrollsinnehavarna (och en del andra personer som gör cameos) hänger på holosvitsklubben och lyssnar till Vic Fontaine som sjunger The way you look tonight.

Men efter den feel good-upplevelsen är det hög tid för det sista kapitlet av det sista kapitlet. Det var ju det här med Pah-vålnaderna, Dukat och Kain Winn som också måste avhandlas. Det hela visar sig vara mycket lättare än jag trodde. Tydligen räckte det med att Sisko puttade en farlig bok och Dukat in i en stor magisk eld för att sätta stopp för de onda demonerna. Sisko faller också ner i elden, men han hamnar bland Profeterna efter det (eller som jag föredrar att kalla dem: varelserna i maskhålet). Men särskilt mycket om vad han skulle göra där förstod jag inte. Hamnade han där eftersom han dog i elden? Eller har han fortfarande kvar en fysisk kropp?

Tydligen var det från början tänkt att Sisko skulle stanna bland profeterna i all framtid. Ett slut på historien som Sisko-skådespelaren Avery Brooks kände sig extremt obekväm med efter att scenen spelats in. Så pass obekväm att man fick göra om hela scenen där Sisko möter Kasidy i en vision. Brooks tyckte att det kändes fel att serien skulle sluta med en svart man som övergav sin gravida hustru. Så en ny version där han säger att han kommer tillbaka “kanske redan i går” fick spelas in.

Jag kan förstå Brooks synpunkter. Men den här mjukare versionen förstör verkligen en hel del av dramatiken i upplösningen, tycker jag. Profetiorna om den stora sorgen, som vi hört tidigare, verkar nu vara lite överdramatiska och onödiga. Det hände ju inget farligt, på riktigt.

Det nya slutet för Sisko känns precis som den kompromiss det är, lite mesigt i stället för episkt. Själv hade jag däremot hoppats på att den bajoranska religiösa ledaren Kai Opaka skulle dyka upp på ett hörn här i slutet. Hon var ju inblandad precis i inledningen av Siskos bana som budbärare, så jag trodde att hon skulle få vara med och avsluta den historien.

Bara några sista ord om de ganska ostiga minneskollagen som alltså visas när huvudpersonerna lämnar Deep Space 9 för sista gången. Rätt smetiga sekvenser, men visst grät jag en tår eller två. Av kontraktsskäl fick dock inte Jadzia Dax vara med i Worfs minnesfilm. Gissa om det blev JÄTTEKONSTIGT! Den stora tragedin i hans liv syns inte ens när han tänker tillbaka på sin tid på rymdstationen. Så märkligt att det inte gick att lösa.

Sammanfattningsvis. Jag tror att min trötthet inför det här avsnittet har sin grund i två saker. 1: Den stora segern blev inte ens stor seger. Det blev aldrig någon vifta med flaggorna och fest- och jubelscen på slutet. Att besegra Dominion blev mer bittert än ljuvt. Det är ju helt i linje med Deep Space Nines grundton, men ändå ett så otroligt deppigt avslut på en storyline som pågått i flera år. Jaha, allt blev skit ändå, ungefär.

Det var också 2: ganska lätt att bli underväldigad av andra delar av det här avsnittet. De flesta av de personliga avsluten var egentligen rätt sorgliga, men på ett lite urvattnat sätt. Sisko kommer antagligen tillbaka. Men ingen vet varför han måste vara borta. Odo lämnar Kira, men det verkar som om hon hanterar det rätt bra. O’Brien väljer fru och barn framför lekarna med Bashir. Men visst ska de två polarna åka på semester tillsammans i framtiden (så himla Brokeback Mountain). Helt rimliga avslut, men ingen riktig chock (Odos hemresa blev tyvärr spoilad för mig i ett av inläggen på Memory Alpha, det är väl annars det som hade potential att vara en skräll).

Skulle jag likna det här avsnittet vid en färg så skulle det bli mörkgrått med inslag av ljusgrått. Det sorgliga var helt enkelt inte tillräckligt sorgligt, medan lyckan och ljuset också var frånvarande. Och på sätt och vis är det en ganska rättvisande sammanfattning av en serie som aldrig riktigt bestämde sig för vad den ville vara. Och som blev lite av allt möjligt i stället.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 610 tv-avsnitt.

DS9: The Dogs of War. Det där Quark tror att han ska bli stornagus.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det känns som om Deep Space Nine-skaparna verkligen förbereder sig på avslutet nu. Och så här på upploppet verkar man sikta på ett ordnat closure, där man säger farväl till sina favoritfigurer under ordnade former. Sist var det alltså bromancen mellan Bashir och O’Brien som skulle avhandlas, medan man nu – i det sista avsnittet innan den stora finalen – väljer att satsa allt krut på ett…ferengiavsnitt.

Usch! Var min första reaktion. Men när jag sedan insåg att The Dogs of War också är det sista steget i reformationen av ferengikulturen blev jag betydligt mer road. Successivt har ju Deep Space Nines skapare både gjort ferengierna som art mer sympatiska och deras samhälle mindre vidrigt. Ingen kan väl glömma kampen för att kvinnor skulle få ha rätt att bära kläder? Eller att de sedan också fick möjlighet att göra affärer och tjäna pengar? Aktivisten bakom den här utvecklingen är till stor del Roms och Quarks mamma, och hon är också inblandad i det här avsnittets händelseutveckling. Som stornagusens fru har hon en del inflytande, tydligen.

I början av Dogs of War får Quark reda på att stornagusen tänker abdikera, och att han själv kommer att bli utsedd till ersättare. Men när Quark börjar researcha sitt blivande ämbete så inser han hur mycket det politiska livet på hemplaneten förändrats. Stornagusen är till exempel inte längre envåldshärskare, utan måste samsas med ett parlament om de politiska besluten. Monopol är numera förbjudna, trots att de ger stora inkomster och alltså borde vara den råa kapitalismens ideal. Ja, man har till och med börjat driva in skatter från sin befolkning (även om mutor tydligen är avdragsgilla).

Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, verkar Quark tänka. Och bestämmer sig för att vägra bli stornagus om inte han får makten att återställa ferengi-imperiet till det gamla systemet. “Make Ferenginar Great Again”, liksom. Men hans ultimatum faller platt när det står klart att det aldrig var meningen att Quark skulle bli stornagus. Det var hela tiden hans bror Rom som skulle få titeln (lite aldrig på en stornagus på en dålig Skype-uppkoppling – störningarna kan göra att han tror att han pratar med fel bror) I och med rekryteringen av Rom så verkar den progressiva utvecklingen av ferengi-imperiet fortsätta. Hans politiska åsikter framgick tydligt när han tidigare i avsnittet försökte få Quark att sälja sin bar till honom.

QUARK: Did you know this Congress of Economic Meddlers actually passed legislation making monopolies illegal? What’s the point of being in business if you can’t corner the market and gouge your customers? 

ROM: There’s something to be said for keeping prices down by ensuring healthy competition. So what are you going to do with the bar? 

QUARK: You can’t even dump industrial waste anymore because it might harm the natural habitat. I’m supposed to start worrying about animals now? Look how they live, wallowing in dirt, sleeping in trees. That’s not natural. 

ROM: I suppose you could argue that Ferenginar’s biodiversity is a precious resource that belongs to everyone. So, what are you going to do with the bar? 

QUARK: And don’t even get me started about this whole labour rights thing. What have we come to if you can’t demand sexual favors from people in your employ? 

ROM: Unharassed workers are productive workers. So, what are you going to do with the bar?

Rom köper Quarks bar i den här scenen, men när han senare blir stornagus låter han brorsan få den tillbaka. Gratis! Så långt har alltså förskingringen av de ferengiska idealen gått! Men i sin bar tänker Quark fortsätta att vara en old school-ferengi. Här, i hans privata lilla kungadöme, ska de gamla idealen leva vidare. Med trix, fix, mygel och fusk kommer Quark alltid att kunna maximera sina vinster.

Även om ferengistoryn får mycket utrymme, så sker det även annat i det här avsnittet. Som att den Cardassiska Frihetsfronten nästan går under innan den ens kommit igång på allvar. Kira, Damar och Garak undviker med en hårsmån ett bakhåll när de försöker värva fler revoltörer. Samtidigt attackerar och utplånar Dominon alla de baser som Frihetsfronten byggt upp. Men när Dominion hävdar i nyhetssändningar att Damar är död, så har myten om honom redan börjat leva sitt eget liv. Ingen tror på riktigt att Damar har dött, utan att det bara är propaganda. Så för den lätt desperata trion, strandade i Cardassien, återstår nu bara hederligt gammalt gerillakrig. Som att spränga en militärbas i luften och tala uppviglande till massorna.

I övrigt: Sisko får reda på att han ska bli pappa (tydligen har han glömt att ta sin p-spruta), men Kasidy är orolig över maskhålsvarelsernas mörka profetior. Vilken framtid kommer deras barn att få? I andra änden av parförhållandespektrat kommer Bashir och Ezri äntligen kommer till skott och börjar hångla. Och så bestämmer sig Federationsalliansen för att attackera Dominion. Motståndarna har i och för sig dragit sig tillbaka till cardassiskt område, men alla inser ju att det bara är för att kunna bygga upp sina styrkor på nytt. Så varför vänta på att de blir övermäktiga? Bättre att slå till nu, tycker Sisko. Och de andra håller med honom. Så jag antar att det är det slaget vi får följa i nästa dubbelavsnitt. Den allra sista striden för Deep Space Nines del. Då lär vi få se Sisko i ett nytt rymdskepp som heter Defiant, som ser precis likadant ut som det förra han hade. Och visst såg han mycket mer lycklig över det än att han skulle bli pappa igen?

Jag blev ändå en smula förvånad över att man väljer att göra det näst sista avsnittet av Deep Space Nine som en komedi. Jag var faktiskt helt övertygad om att man skulle vara koknsekventa i att låta The Last Chapter vara genommörkt och deppigt rakt igenom. I stället fick vi alltså ett typiskt ferengiavsnitt med vissa inslag av allvar. Visst, det var fint att få reda på vad som kommer att hända på Ferenginar i framtiden. Rart att se Rom få sin slutliga revansch på brorsan Quark. Men jag hoppas verkligen på att det där sista avsnittet är helt och hållet humorbefriad. Vi är värda det!

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 607 tv-avsnitt.

DS9: Strange Bedfellows. Ezri och Worf flyr, Damar nyktrar till och Kai Winn väljer mörkret.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Ytterligare ett avsnitt där det känns som om Kai Winn och Dukats ondskefulla romans/koalition/satanistkult får lite väl mycket utrymme. I det här avsnittet så får Winn i alla fall ett nytt meddelande från gudavärlden och inser till sist att det inte är Profeterna som kontaktat henne utan Pah-vålnaderna. Hon blir förtvivlad och hoppas förgäves på ett meddelande från Profeterna genom en av de där orberna, något som kan rädda henne och säga vad hon ska ta sig till. I vanlig ordning så snackar inte profeterna med henne, och i samma veva berättar Dukat att han egentligen är ett sändebud från Pah-vålnaderna. Ett ögonblick verkar Winn vackla lite, men till sist lackar hon ur på att Profeterna aldrig vill tala med henne och bestämmer sig för att gå över till den mörka sidan med Dukat. Att göra som Kira rådde henne, att helt hoppa av politiken och religionen är tydligen otänkbart. Hon ville liksom ha gudarnas förlåtelse utan att egentligen offra något särskilt.

Att Kai Winn till sist skulle välja mörkret var väl inte direkt någon överraskning, men samtidigt börjar jag också bli lite trött på Profeterna i maskhålet och deras förmåga att vara tysta när de verkligen borde kommunicera. Nu ligger det väl i hela rollen som Gud att man hör av sig lite när man själv vill, men just de här verkar så nyckfulla och otydliga i sin kommunikation att jag börjar tvivla på om de ens är goda? Vad har de egentligen uträttat, förutom att öppna ett maskhål som en livsfarlig fiende som hotar hela alfakvadranten lyckats ta sig igenom? Det hade varit en hyfsat rolig twist i slutet av den här säsongen om alla till sist tvingades inse att Pah-vålnaderna är de goda gudarna, och de där krypen i maskhålet ett slags debila tossor.

Och på tal om kommunicerande gudar. Sisko har inte ännu fått möta den stora prövningen som Profeterna varnat för, i stället är han fullt upptagen med någon fjantig intrig som handlar om att äktenskapet är ett krig och att männen alltid förlorar det mot sina fruar. Znark.

På Dominionsidan inser cardassiern Damar att alliansen med Breen innebär att han och hans imperium åker ner ett snäpp i hackordningen. Det är tydligt att det är Breenernas befälhavare Thot Gor som är det stora hoppet för Dominion. Hen verkar också vara en smula mer handlingskraftig än sin cardassiska motsvarighet. Och super mindre.

Jag är egentligen ganska förtjust i Breenerna som figurer i den här serien. De mystiska varelserna som ingen egentligen vet något säkert om, och som bara störtar in så här i slutet av ett krig och sätter all balans ur spel. Tycker också om att man valt att inte översätta det mekaniskt distade läte som kommer ut genom deras hjälmar. Det blir lite R2-D2-effekt av det hela, när alla förstår deras språk utom vi som sitter och tittar på serien.

Damar däremot är så irriterad över alla förändringar att han till och med slutar att supa, ett första steg emot att ta sig samman och kunna revoltera mot Dominion.

Han börjar genom att hjälpa Ezri och Worf att rymma från sin avrättning. Kanske är det ett slags tack till Worf för att han i sin cell vred nacken av Damars främsta hatobjekt, vortan Weidun. Men främst är det nog en symbolisk gest för att kanske kunna be Federationen om hjälp när han så småningom ska sätta sig upp emot Dominion. Worf och Ezri är i vilket fall tacksamma för all hjälp de kan få, och resan hem blir förhoppningsvis lugn. De två har ju faktiskt hunnit tala ut när de varit inspärrade tillsammans, och kommit överens om att det där sexet var ett misstag och att de inte ska vara ihop i framtiden. Ezri är däremot en smula förvirrad över det där med att hon pratar om Bashir i sömnen. Hon hade ingen riktig aning om att hon var kär i honom.

Avsnitten i det sista kapitlet flyter på, som gjorda för att bingetitta på. Stämningen är mestadels mörk och olycksbådande, medan tempot däremot börjat sakta av lite för varje avsnitt i slutkapitlet Nu måste det nog hända något riktigt spännande och spektakulärt för att jag inte ska krokna helt så här på slutspurten på Deep Space Nine.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 597 tv-avsnitt.

DS9: Penumbra. Början på slutet för DS9, men återkomsten för rymdsåpan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

De sista tio timmarna av Deep Space Nine är en sammanhängande berättelse, kallad The Final Chapter när man skulle marknadsföra serien. Och visst märks det nya berättarperspektivet direkt när man ser det första avsnittet av det sista kapitlet. Det är mer fokus på rollfigurernas utveckling och privatliv, och fler handlingar och intriger som löper parallellt. Samtidigt som det i Penumbra också innebär mindre pang-pang och definitivt ingen avslutad historia. Det här är snarare avsnittet där man ska sätta igång de intriger som ska hålla oss och manusförfattarna sysselsatta säsongen ut.

Så vad fick jag då för känsla av vad den resten av Deep Space Nine ska handla om?

Ja, en viktig sak är förstås Siskos framtida roll som profeternas budbärare. Han själv har på något sätt inbillat sig att hans Budbärarpensum är fyllt, och därför börjat drömma om livet som pensionär. Han har köpt ett stycke mark på Bajor och byggt världens fulaste husmodell av en papplåda i sin hytt. Tydligen är frågan om han ska ha en vägg till köket eller inte en av hans stora bryderier. Konstigt att det här vidriga med öppna planlösningar alltså inte har dött ut ens i framtiden.

Konsekvensen av allt detta planerande resulterar också i ett frieri till flickvännen Kasidy. Men när det stundande äktenskapet blir allmänt känt så reagerar profeterna i maskhålet, närmare bestämt den alien som tog kontroll över hans morsa och alltså såg till att Sisko föddes. I en vision får vår kapten reda på att ett äktenskap inte är någon bra grej, men Siskon reagerar inte helt moget när han inser att jobbet som profeternas budbärare också får konsekvenser för privatlivet:

SARAH: You must walk the path alone. 

SISKO: You’re not listening to me. I want to spend my life with her. 

SARAH: If you do, you will know nothing but sorrow. 

SISKO: You don’t care about how I feel. All that matters to you is that I do what you want.

SARAH: You are the Sisko. You are part of me. 

SISKO: If that’s true, if you really do care about me, if you consider me your son, then let me have this. 

SARAH: It is not for you to have. There are many tasks still ahead of you. Accept your fate. Your greatest trial is about to begin. Don’t be afraid. 

Mycket Siskodramatik att se fram emot framöver, alltså. Men även om Worf inte får gifta sig, så är det ändå viss romantik på gång. Banden mellan Worf och Ezra/Dax är tydligen starkare än någon av de trott. När Worf försvinner efter att hans skepp blivit nedskjutet ger sig Ezra in i The Badlands för att hitta honom. Hon lyckas med det alla andra misslyckats med, men när hon väl bärgat Worf blir de jagade av Jem’Hadar-skepp och måste söka tillflykt till en liten planet. Väl där blir det som det brukar bli i riktigt kackiga romkoms. Ni vet, en sån där de en tjej och en kille bråkar jättemycket med varandra för att sedan plötsligt bara börja hångla och sedan ligga med varandra.

En post-coital Worf är däremot ingen bra soldat, så medan han legat och sovit med Ezra så blir de omringade av några Breensoldater. Worf och Ezra tas tillgånga och sätts på ett rymdskepp. (Breen-arna var alltså de där som dök upp i serien i säsong 4-avsnittet Indiscretion där de höll bland annat Gul Dukats dotter fången). Frågan är ju nu, vad vill Breen med våra vänner, och vilken roll ska de ha i upplösningen av kriget med Dominion.

Våra sista två plot-trådar finns just hos Dominion och deras allierade, Cardassierna. Grundarna har inte lyckats hitta något botemedel mot den sjukdom som de alla lider av, och använder sig av drastiska metoder för att komma vidare i forskningen. Som att låta alla nuvarande forskarvortor avlivas för att ersättas av sina kloner för att se om det kan leda till några nya idéer kring hur man ska kunna hejda sjukdomen.

Den cardassiske befälhavaren Damar har å andra sidan börjar supa allt tidigare på morgnarna, och trivs allt sämre med alliansen med Dominion. Så när Dukat dyker upp från ingenstans så hjälper han honom med att fixa en plastikoperation. När Dukat är färdigopererad ser han ut som en bajoran. Jodå, det verkar som om Dukat kommer att vara med oss och ställa till med jävelskap ända in i upplösningen av den här serien. Försöker fortfarande bestämma mig för om operationen får honom att se mer ondskefull ut, eller om han helt plötsligt blev lite sexig med sin nya look. Återkommer i ärendet.

Det är en skön omväxling att se ett Deep Space Nine-avsnitt som är lite mer modernt och såpigt i sin berättarstruktur. Det känns som om man drar igång ett gäng intressanta intriger här, men en sak är lite konstigt ändå. Alla är bara indirekt relaterade till själva Dominion-kriget. Jag undrar nämligen helt ärligt hur det går med det? Kriget alltså? Är det i stort sett vapenstillestånd med enstaka strider? Vad är Federationens plan? Laddar alla upp inför en sista strid? Eller har alla fullt upp med att planera sina äldreboenden och läkemedelsforskning? Visst finns det några bisatser här och där om sakernas tillstånd, men väldigt lite som ändå fördjupar läget i denna flera säsonger långa konflikt. Men jag antar att jag säkert får reda på mer om detta ganska snart, va? Men försiktigt positiv till den här utvecklingen av serien!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 595 tv-avsnitt.

DS9: Badda-Bing Badda-Bang. Det där Vic Fontaine blir vräkt från sin klubb.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Lite oväntat har Vic Fontaine, smörsångaren i ett av holosvitsprogrammen, utvecklats till att bli en av de mest centrala rollfigurerna under Deep Space Nines yttersta dagar. Titt som tätt har han dykt upp efter sin debut i slutet av säsong sex. Lite oväntat fokus på honom – ett påhittat hologram – hade ju förväntat mig att det pågående kriget mot Dominion kräva lite mer av fokuset under den här säsongen (jo, jag vet att jag skrivit det tidigare, men känner att jag måste idka självterapi genom att skriva det här – gång på gång). I det här avsnittet har faktiskt hela järngänget på stationen så pass mycket fritid att de kan lägga ner all sin energi på att lösa en oväntad twist i holoprogrammet som Vic bor och verkar i.

Programmeraren till Vics holodäcksäventyr, någon som tydligen heter Felix, tyckte att det programmet riskerade att bli mesigt i längden. Därför la han in ett lite ruggigt äventyr som utan förvarning tar över det vanliga vegasprogrammet. Gangsters tar på ett ögonblick över hela klubben, och Fontaines sångnummer byts ut mot lättklädda damer. Skurkarna hotar dessutom Vic med stryk (och eventuellt värre saker) om han inte försvinner från stan. Det enda sättet att göra sig av med de här jobbiga typerna på är genom att besegra dem inne i holoäventyret. Skulle man i stället välja att bara starta om programmet så nollställs samtidigt Vic Fontaine och alla hans minnen. För Vic är ju något så underfundigt som en holosvitskaraktär som vet om att han är ett hologram, och faktiskt minns allt som hänt i alla de äventyr han varit med om. Det visar sig att nästan alla i ledningsgruppen för Deep Space Nine känner så starkt för Vics sak att de genast engagerar sig i hans kamp.

En Heist kommer sällan ensam. Ja, det försöket till lustighet var jag faktiskt tvungen att skriva nu, för Badda-ding Badda-dang är något av ett systeravsnitt till The Dark Frontier. I det avsnittet klädde kapten Janeway heistgenren i Star Trek-kostymer. Här, däremot, har man flyttat in Deep Space Nine-rollfigurerna i ett klassiskt Ocean’s Eleven-äventyr. Bashir, Odo, Kira och de andra ska helt enkelt råna casinot på en massa pengar så att Vics ärkefiende Frankie Eyes mister stället och saker och ting kan återgå till ordningen..

Hela avsnittet kretsar i stort sett kring denna kupp. Det moraliskt diskutabla med att man faktiskt begår ett brott (om än gentemot ett gäng gangsters) berörs inte. Däremot så vill Sisko till en början inte vara med i det här spektaklet. Och hans invändningar är främst politiska:

SISKO: You really want to know what my problem is? I’ll tell you. Las Vegas nineteen sixty two, that’s my problem. In nineteen sixty two, black people weren’t very welcome there. Oh, sure they could be performers or janitors, but customers? Never. 

KASIDY: Maybe that’s the way it was in the real Vegas, but that is not the way it is at Vic’s. I have never felt uncomfortable there and neither has Jake. 

SISKO: But don’t you see, that’s the lie. In nineteen sixty two, the Civil Rights movement was still in its infancy. It wasn’t an easy time for our people and I’m not going to pretend that it was. 

KASIDY: Baby, I know that Vic’s isn’t a totally accurate representation of the way things were, but it isn’t meant to be. It shows us the way things could have been. The way they should’ve been. 

SISKO: We cannot ignore the truth about the past. 

KASIDY: Going to Vic’s isn’t going to make us forget who we are or where we came from. What it does is it reminds us that we’re no longer bound by any limitations, except the ones we impose on ourselves.

Det där är väl faktiskt avsnittets mest laddade scen, tycker jag. Men till sist ångrar Sisko sig, och även han spelar med i det här heist-larpet, där givetvis den omsorgsfullt utarbetade planen skiter sig – men där våra vänner till sist ändå ror hem både bytet och får lyckas få tillbaka Vics klubb. .

Det här blev faktiskt inte så illa som jag befarade när jag insåg att det här avsnittet skulle vara en heist-motsvarighet till basebollsavsnittet i början av den här säsongen. Visst, jag är mycket tacksam om jag slipper se Kira som femme fatale fler gånger under det som är kvar av den här serien, men som helhet är det här en harmlös bagatall. En lek med genren, som ändå inte är helt oävet genomförd (eventuellt skrivet av någon som blivit Stockholms-syndromad, och är glad för alla genreövningar i Star Trek-miljö som inte slutar med ett Robin Hood-avsnitt). Men just har jag avslutat den där meningen, så blir jag påmind om den FRUKTANSVÄRDA slutduetten mellan Sisko och Vic – de lyckas verkligen få in hela sången i avsnittet innan eftertexterna börjar En prövning, även för en så pass garvad Trek-tittare som jag.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 590 tv-avsnitt.

DS9: Take Me Out to the Holosuite. Det med basebollmatchen som gud glömde.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Nej, jag har inte övergivit det här bloggprojektet. Det är bara det att jag är på filmfestival i Cannes, och då är det ytterst svårt att klämma in ett avsnitt av Star Trek i schemat. Eller ens skriva om det här avsnittet, som jag kollade på i förväg, innan jag åkte till rivieran.

Och om vi ska vara helt ärliga så var jag lite osäker på om Take me out to the holosuite ens var värt ett blogginlägg. Jag menar, ett helt avsnitt om en basebollmatch mellan Siskos polare i “Niners” och ett gäng vulcaner, ledda av Siskos nemesis på Starfleet Academy. Kan det bli vidrigare?

För min del är svaret “nej”. Men jag orkar inte ens gå igång och såga det här på något vällustig sätt. Det är jag lite för traumatiserad för att palla. Jag trodde faktiskt varken ögon eller öron när jag sakta men säkert insåg att den där basebollmatchen inte var en fejkstart eller en bihandling, utan hela handlingen. Det här ÄR faktiskt det värsta Star Trek producerat sedan det där Robin Hood-avsnittet.

Ska bara också lite skamset inflika att idrottsfilmens dramaturgi ändå visar sig vara förödande stark, även hos mig. En liten, kort stund satt jag faktiskt och tyckte att det skulle bli lite spännande att se om Worf skulle kunna träffa bollen medan matchen höll på. Sedan kom jag till mina sinnes fulla bruk igen. Jag menar, det där påklistrade slutet där Sisko gör sin vulcanske fiende galen genom att inte sörja nederlaget utan glädjas åt det enda poäng som hans lag lyckades skrapa ihop. Det hade verkligen passat i ett barnprogram.

Men visst, det här är väl rätt åt mig. Jag menar här jag i tidigare inlägg lagt ut texten om hur jag gillar genreexperiment och avsnitt som konsekvent bryter av mot den vanliga lunken i serierna. Och det får man ju trots allt säga att Take me out to the holosuite gör. Bara ytterligare ett bevis på den gamla sanningen om att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 564 tv-avsnitt.

DS9: The Sound of Her Voice. Det med en pratsjuk skeppsbruten som egentligen är död.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

The Sound of Her Voice känns som ett avsnitt som består av två b-handlingar. Lite tunt och luftigt, men också med en smula mer utrymme än vanligt för några quirky utsvävningar.

Den bättre av de två intrigerna handlar om en lite ovanlig nödsignal som Sisko och de andra snappar ute på uppdrag med Defiant. Ett rop på hjälp från en kapten, Lisa Cusak, som är skeppsbruten på en planet med skadlig atmosfär. Eftersom 9 av 10 nödrop och SOS-signaler i den här serien brukar visa sig vara fällor eller andra ondskefulla påhitt, så är man ju till en början lite skeptisk när Sisko beslutar sig för undsätta kaptenen. Men snart inser jag att Lisa har en helt annan funktion i det här avsnittet. Hennes ständiga närvaro via radio gör henne till någon form av jourhavande medmänniska ombord (Hon kräver också total uppmärksamhet. Försöker någon jobba samtidigt som de pratar med henne så låtsas hon bli uppäten av ett främmande väsen). Besättningen på The Defiant får alltså avlösa varandra i skift för att hålla henne sällskap dygnet runt, och männen som turas om att prata med henne börjar berätta mer och mer om sitt privatliv, sina problem, sina rädslor och farhågor.

Det här gäller i större utsträckning än de andra för Sisko. Hans flickvän Kasidy Yates är med på Defiant, något som verkar irritera och störa Sisko. Det visar sig att Lisa vet hur man nystar upp ett problem som det här, och dessutom så delar hon gärna med sig av ett och annat råd om relationer och vardagsproblem. (Kortversionen: Prata om det. Samt: Det är inte konstigt om det blir lite jobbigt när ens partner börjar hänga på ens jobb).

När Defiant väl kommer fram till planeten som Lisa befinner sig på, så hittar man ingen pratsam kapten, utan bara ett lik av en kvinna som varit död i flera år. Jodå, det är dags för ytterligare lite tidsparadoxer och manipulering av den linjära tiden i den här serien. Vad sägs om den här jättemärkliga förklaringen till varför personalen ombord på Defiant kan ha konversationer med en person som varit död i flera år

SISKO: It can’t be Lisa. That woman’s been dead for years.
BASHIR: Three years and two months. But all the evidence fits. Age, rank, the way she died. 
SISKO: If she’s been dead for three years, how has she been talking to us? 
O’BRIEN: It must have something to do with the energy barrier. When her subspace radio signal passed through the metrion radiation in the barrier, the signal somehow time shifted into the future. 
BASHIR: Then when you sent the return signal? 
O’BRIEN: It went through the barrier and travelled back in time in the same way. 
SISKO: We’ve been talking to someone from the past? 

Ett minuspoäng också för att Sisko bestämmer sig för att ta med både Bashir och O’Brien när han ska hämta upp Lisa på en ogästvänlig planet som är skitfarlig att närma sig med ett rymdskepp. Lite för många nyckelpersoner samlade på ett och samma farliga uppdrag, eller hur? Det skulle behövas lite rödtröjor även i den här serien, tror jag nog. Några utbytbara som kunde gå under utan att det skulle störa seriens storyline.

Den här intressanta, men inte helt djuplodande (eller ens hyfsat trovärdiga) intrigen kombineras sedan med en lite tramsigare Quark-storyline. Den ferengiske barägaren planerar att dra nytta av att Odo är så förälskad i Kira, genom att manipulera honom att arrangera en romantisk kväll i en av hololsviterna. På det sättet kan han samtidigt planera in en egen träff för att överlämna smuggelvaror till en eftersökt brottsling. Odo använder sina shapeshifterförmågor för att spionera på Quark, och får förstås reda på hela hans plan. Men den här gången låter faktiskt Odo ferengin komma undan med sitt brott. Odo bokar till och med om sin holosvitstid för att möjliggöra Quarks kriminalitet. För kanske stämmer det ändå, det som Quark säger. Att Odo till viss del har honom att tacka för att det blev en romans med Kira. Barstolar utan ryggstöd, däremot. Där går gränsen för Odo. De får Quark genast byta ut.

Ett lite lättviktigt avsnitt, alltså. Trots att det ju faktiskt slutar med en begravning. Och under ytan så finns det ju paralleller här som förebådar…nej, men det där får jag ju skriva om i nästa inlägg.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 557 tv-avsnitt.

DS9: Waltz. Det där Sisko och Gul Dukat är skeppsbrutna. Och en av dem är spritt språngande.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Egentligen gillar jag sådana här avsnitt, extremt stillsamma och nödvändiga andningspauser som bryter av mot säsongens övriga äventyr. I det här fallet handlar det om två ärkefiender – Sisko och Gul Dukat – skeppsbrutna på en öde planet, tvungna att konfronteras med varandra. Men Sisko har inte bara Gul Dukat att tampas med, utan även hans demoner och hjärnspöken. Fortfarande mentalt instabil efter förlusten av sin dotter, har Dukat ett helt gäng personer med sig till den gudsförgätna planet de två vistas på. Han ser hela tiden syner: en hånfull Kira (Nana Visitor och hennes överspel, alltså), hans militanta före detta undersåte Damar och vortan Weyoun. Rätt mycket galenskap på gång, alltså, i detta kammarspel i rymden.

Egentligen skulle Sisko ha levererat Gul Dukat till en federationsrättegång om krigsbrott. Men på vägen dit attackerades Siskos skepp av cardassiska styrkor, och lite oväntat så räddades Sisko av Gul Dukat, som såg till att de bägge drog iväg i en skyttel tillsammans innan skeppet exploderade. När Sisko vaknade till liv igen var hans ena arm bandagerad, och han och Gul Dukat är ensamma vid en eld i en grotta.

Gul Dukat söker någon form av bekräftelse från Sisko, visar det sig, det är därför han räddat honom. Någon form av erkännande, eller kanske förlåtelse. Respekt? Det är svårt att veta exakt vad, för Dukat blir gång på gång avbruten av de där hjärnspökena. De flesta av dem tycker att han ska ta livet av Sisko istället för att sitta och gagga med honom, medan Kira-vanföreställningen provocerar Dukat så mycket att han faktiskt nästan skjuter ihjäl Sisko av misstag.

Efter ett tag börjar Sisko lirka med och provocera Dukat för att få honom att visa sitt rätta jag. Det blir inte så mysigt. För innerst inne är Dukat på ett extremt narcissistiskt sätt bitter och sårad över att bajoranerna inte visat honom tacksamhet. Han försökte ju förbättra deras livsvillkor när han tog över driften av deras planet, menar han. Trots det så fortsatte motståndsrörelsen med sina terrordåd, vilka Gul Dukat sedan vedergällde med avrättningar. Han kan helt enkelt inte riktigt förstå varför bajoranerna inte bara kunde erkänna att de var en lägre stående ras, som inte förtjänade bättre än att bli koloniserade och förslavade.

DUKAT: Of course I hated them! I hated everything about them! Their superstitions and their cries for sympathy, their treachery and their lies, their smug superiority and their stiff necked obstinacy, their earrings and their broken wrinkled noses.
SISKO: You should have killed them all. 
DUKAT: Yes! Yes! That’s right, isn’t it? (his companions nod) I knew it! I’ve always known it! I should have killed every last one of them. I should have turned their planet into a graveyard the likes of which the galaxy had never seen! I should have killed them all. 

Det blir inget av med den där återupprättelsen av Gul Dukat. Ju mer Sisko hör honom gå på, desto mer övertygad är han om att Dukat är ondskan själv.

Hela den där skeppsbrutna-grejen som Dukat försöker övertyga Sisko om är dessutom en bluff. Sändaren som ska skicka iväg en nödsignal är egentligen inte påslagen. Och skytteln som Dukat säger är skadad är i själva verket fullt funktionsdugligt. Efter att Sisko och Dukat brottats och slagits lite med varandra, så drar Dukat iväg med skytteln på egen hand. Men trots allt som hänt så vill Dukat tydligen ändå att Sisko ska överleva, och kontaktar Defiant för att berätta var de kan hitta honom.

För B-handlingen i det här avsnittet går ut på att Defiant försöker hitta Sisko och andra överlevande. De har bara har en begränsad mängd tid på sig, för sedan måste de iväg för att skydda en federationskonvoj, som annars är helt utan beskydd mot attacker från Dominion. Trots allvaret i bägge uppgifterna så försöker till exempel Bashir få Worf, som har befälet på Defieant, att strunta i konvojen för att istället fortsätta att leta efter Sisko. Den där typen av order har ju säkert Star Trek-kaptener brutit mot ett otal gånger, även Sisko, men paragrafryttaren här hemma tappade faktiskt nästan hakan över de klumpiga försöken till ordervägran här. Hur många liv var Bashir beredd att offra för att hitta sin polare, liksom?

Det är med en smula sorg jag måste erkänna att det här Harold Pinter-eska Deep Space Nine-avsnittet inte riktigt håller måttet. För även om platsen, situationen och scenariot är intressant, så tycker jag inte att manuset har en tillräckligt hög nivå. Det blir för mycket galen Gul Dukat, och för lite intellektuell tvekamp mellan två motståndare.

Tanken med det här avsnittet, från upphovspersonernas sida, var tydligen att visa Gul Dukats rätta ansikte, en form av skadehantering efter att den här despoten blivit en av seriens mer populära rollfigurer. Men så har också manusförfattarna och producenterna ofta vacklat med vart de vill komma med Gul Dukat. Är han en makthungrig tyrann, sextrakasserare och krigsförbrytare? Eller har han även försonande drag – som sin papparoll, till exempel. Dog de bra sidorna i så fall efter hans dotters död? Och om Dukat nu ska visa sitt sanna jag, är det då så bra att låta honom vara galen samtidigt? Kan vi verkligen dra några slutsatser kring vem rollfiguren Gul Dukat är, utifrån ett tillfälle då han helt uppenbart lider av vanföreställningar och verkar helt ha tappat sin verklighetsförankring?

Sisko, å sin sida, verkar ha fått fullständigt nog av Gul Dukat efter den här mardrömmen, och är redo att krossa honom så fort han får en chans. Sista striden är kanske inte här, men den verkar onekligen vara på gång.

Waltz är definitivt en uppryckning efter några rätt hemska avsnitt. Men det är på nytt alldeles för grovt tillyxat för min smak. Synd på ett så bra och klassiskt upplägg, tycker jag. Det hade nästan varit roligare om de gjort det här till mer av ett renodlat skräckfilmsavsnitt – ett slags “Lida” i rymden, än att nu försöka göra psylologisk thriller av det hela.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 524 tv-avsnitt.

DS9: Sacrifice of Angels (Part 2). Det om det snöpliga återtagandet av Deep Space 9.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag har jättesvårt att bestämma mig. Var det en dålig grej att den stora seger som det tog sex sammanhängande avsnitt av Deep Space Nine att leda fram till kändes…tja, snöplig? Eller var det otroligt schysst att inte Deep Space Nine urartade i en sån där klassisk hjältesaga där huvudpersonernas risker och chanstagande alltid betalar sig, och historien oavsett oddsen alltid slutar i en ärofull seger?

Visst, Sisko och de andra lyckas återta sin älskade rymdstation i Sacrifice of Angels, men inte av egen kraft. För alla våra hjältar var en aning för sena den här gången. Några minuter på fel sida om marginalerna, trots att de övervunnit svåra hinder och motgångar på vägen mot sina respektive mål. Alla uppoffringar och ansträngningar visade sig vara förgäves. Nästan.

Avsnittet börjar med att Sisko och hans ihopskrapade samling skepp möter Dominions övermäktiga flotta med en taktik som är så uppenbar att Gul Dukat sitter och skrockar framför sin datorskärm på Deep Space 9. Han är på ett kaxigt humör och bestämmer sig för att låtsas bli överlistad av Sisko, för att i sin tur lura honom i en fälla. Det hade antagligen varit slutet för våra glada kompisar i Federationen om inte Worf och ett gäng klingonskepp, likt kavalleriet, kommit till undsättning i sista minuten. Plötsligt har maktbalansen skiftat, och Defiant försöker nu ta sig till Deep Space Nine så fort det bara går.

På rymdstationen hjälper samtidigt Gul Dukats dotter Ziyal till när Quark fritar Kira, Jake, Leeta och Rom. Ziyals farsa tyckte att Rom och hans vänner var för farliga för att vara på fri fot på stationen i just det läge då både Siskos skepp och minfältet utanför maskhålet skulle förstöras. Men dottern Ziyal håller alltså inte med. Det gör inte Odo heller. Efter att han förstått att grundaren tänker döma Kira till döden så byter även han sida, och räddar Kira och Rom från fiendens trupper ombord på stationen. Rom försöker på nytt ta sig in i rymdstationens dator och stänga av dess försvarsfunktioner, men hinner inte bli klar i tid. Så när Sisko anländer till rymdstationen med Defiant så är minfältet vid maskhålets öppning borta och det är bara en fråga om minuter innan Dominions förstärkningar anländer till alfakvadranten och Federationens nederlag är ett faktum.

Ja, så hade det antagligen slutat i vilken annan Star Trek-serie som helst. Kanske hade man kunnat ta sig ur den här knipan med en tidsresa, eventuellt genom att använda någon slangbellefunktion runt en sol. Men här i Deep Space Nine, det andliga Star Trek-alternativet, så kan ju alltid gudarna inne i maskhålet (eller om det är nu är aliens de är) träda in och rädda liv. Rädda Bajor. Rädda Sisko. Deras beslut om att göra detta gestaltas med en bisarr drömscen. Sisko har åkt in i maskhålet för att bekämpa fienden där, men då tar plötsligt gudarna form som Siskos kollegor i en drömartad scen (praktiskt, då behöver man inte dra in några nya skådespelare för en sån här scen):

[Limbo]
SISKO: Why have you brought me here? Show yourselves. What do you want?
[Promenade]
ODO: The Sisko has returned to us.
[Quark’s]
JAKE: He arrives with questions.
[Ops]
KIRA: There are always questions. 
SISKO: I didn’t ask to come here.
[Captain’s office]
DUKAT: You desire to end the game. 
SISKO: What game? I don’t understand.
[Wardroom]
WEYOUN: You seek to shed your corporeal existence.
[Bridge]
DAMAR: That cannot be allowed.
[Promenade]
ODO: The game must not end. 
SISKO: The game? You mean my life? Is that what this is about? You don’t want me to die?
[Captain’s office]
DUKAT: The game must continue.

Ja, så där håller de på ett tag. Men efter att ha varit obegripliga ett tag så står det till slut klart att maskhålsvarelserna tänker ingripa för att rädda Bajor, men att Sisko som straff för att kräva en intervention inte kan förvänta sig att få avsluta sitt liv där (i något av de tidigare avsnitten berättar han för första gången att han tänker köpa ett hem på Bajor när han går i pension).

Med Dominions förstärkningar försvunna i maskhålet och med rymdslaget förlorat mot Federationens och klingonernas förenade styrkor återstår det inget annat för Gul Dukat än att evakuera Deep Space 9. Stationen står helt utan försvar efter att Rom avaktiverat det, så helt utan poäng var inte hans insats. Men en läxa till vill ödet tydligen lära ut till Gul Dukat. Hans besättningsman Damar skjuter ihjäl hans dotter Ziyal mitt framför ögonen på honom just när han försöker övertala henne att följa med bort från Deep Space 9. Det är när Ziyal erkänner att hon hjälpt till att frita Kira och de andra som Damar tar på sig att på egen hand straffa henne för förräderiet. Gul Dukat är tröstlös inför åsynen av sin döda dotter. Ja, frågan är om han faktiskt kanske tappat förståndet av sorgen.

Mycket stod på spel inför det här avsnittet, men utan de märkliga varelserna i maskhålet så hade Federationen varit ett minne blott vid det här laget. Grundarnas plan var nämligen att vid tillfälle tämligen snabbt utplåna Jorden och dess befolkning. Ett enkelt och smidigt sätt att eliminera den plats där risken för uppror och motstånd ansågs som störst.

Så har jag nått slutet av det här blogginlägget, och jag är faktiskt fortfarande kluven kring det här avsnittet. Visst, jag gillar att det inte blev ett traditionellt hjälteslut, men tycker ju dessvärre illa om allt i den här serien som ens har en doft av andlighet eller övernaturliga krafter. Så det får väl bli ett slags kompromissbetyg.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 511 tv-avsnitt.

DS9: Rocks and Shoals. Det med Jem’Hadar-massakern på nebulosaplaneten.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag misströstade lite efter inledningen på det här avsnittet, för jag trodde mig veta ungefär vad som skulle hända. Men jag hade fel. Och det är nog lite symptomatiskt för den fas som Deep Space Nine nu nått. Det känns som om manusförfattarna är beredda att ta både den här serien och konflikten mellan Dominion och Federationen till nästa nivå. En krigsskildring kan inte bara bestå av lite lama konfrontationer i rymden där man skjuter på varandras skepp på lite avstånd, utan det krävs att man faktiskt också börjar lära känna sina fiender, även om det i vissa fall knappast kan sägas vara en angenäm bekantskap.

Ett tema som återkommit då och då under de senaste säsongerna har varit fascinationen inför Dominions krigarras Jem’Hadar, och deras syn på ära, heder och det fria valet i livet. Kanske är det där allra bäst skildrat i Hippocratic Oath, avsnittet med Jem’Hadar-soldaterna som inte längre vill vara slavar under Grundarna. I Rocks and Shoals återkommer man till en liknande frågeställning, men har försett handlingen med en mer intrikat intrig och en betydligt mer action.

Sisko och de andra är ju fortfarande ute och far med sitt skadade och warp-lösa Jem’Hadar-skepp, efter att ha lyckats förstöra (tror vi i varje fall) Dominions centralförråd av ketracel white. Att utplåna drogen som håller Jem’Hadar-soldaterna lugna och lydiga är förstås ett effektivt sätt att få hela Dominions krigsmaskineri på fall, men innebär inte en omedelbar förändring. Eftersom Sisko & Co befinner sig långt inne i fiendeterritorium så upptäcks de förstås av äkta Jem’Hadar-skepp som genast attackerar dem. De tar sin tillflykt till en outforskad nebulosa och kraschlandar på en okänd planet. Men inte ens på den här avsides belägna klipplaneten slipper man undan fienden. Ett Jem’Hadar-skepp har redan tidigare störtat där och deras förutsättningar är om möjligt sämre än Siskos teams. Deras vorta skadades allvarligt i kraschen, förrådet av ketracel white är minimalt och deras skepps kommunikationssystem är så pass skadat att de inte kan kontakta sin hemmabas.

Precis som i ett annat Jem’Hadar-avsnitt, To the Death, så kretsar handlingen här kring att göra en deal med djävulen. Efter att Jem’Hadar tagit Garak och Nog tillfånga så öppnar vortan Keenan upp för förhandlingar mellan de två parterna. Keevan vill ha medicinsk vård av Bashir, och lovar att som gentjänst skicka sina Jem’Hadar-soldater in i ett bakhåll. Snart, menar han, är hans rör med ketracel white slut, och då kommer soldaterna att förvandlas till vilddjur och döda allt och alla omkring dem. Sisko låtsas gå med på dealen, men ger Jem’Hadar-soldaterna en möjlighet att lägga ner sina vapen för att undvika en massaker. Men han får ett nekande svar.

REMATA’KLAN: I have my orders. 
SISKO: Keevan doesn’t deserve the unwavering loyalty you’re giving him. 
REMATA’KLAN: He does not have to earn my loyalty, Captain. He has had it from the moment I was conceived. I am a Jem’Hadar. He is a Vorta. It is the order of things. 
SISKO: Do you really want to give up your life for the order of things? 
REMATA’KLAN: It is not my life to give up, Captain. And it never was. 

Efter en nästan massakerliknande fajt där alla Jem’Hadar-soldater dör så får Keenan som han vill. Bashir ger honom vård medan O’Brien försöker få ihop en radiosändare av Jem’Hadar-skeppets teknikskrot så man kan ska kunna kalla på hjälp. Vi får väl se hur det går. Sisko är definitivt inte förtjust i Keenan, som ju uppenbarligen inte har samma syn på heder och ära som de soldater som slåss under honom. Jag undrar också lite över hur Keenan beskrev hur Jem’Hadar-soldaterna uppför sig när de inte längre har ketracel white i blodet. Kan federationens attack mot white-lagret få oanade och våldsamma konsekvenser?

På rymdstationen Deep Space 9 får vi följa hur Kira till sist tröttnar på den pakt hon personligen gjort med djävulen. Till sist får hon insikten om hur det är fullständigt obetydligt vilka moraliskt högstående ideal hon har, samarbete med Cardassierna på rymdstationen blir ändå ett sätt att ursäkta och stödja deras närvaro där. Kiras uppvaknande sker efter att den religiösa ledaren Vedek Yassim hänger sig mitt på stationens promenadstråk i protest mot Dominions ockupation av rymdstationen. Det är som om Kira plötsligt inser hur långt ifrån sin egen övertygelse hon hamnat. Hennes reaktion på det här? Den gamla vanliga, att starta en motståndsrörelse. Den här gången tillsammans med Odo.

Jag har förresten börjat bli lite fixerad vid Jem’Hadars utseende i Deep Space Nine. Det är något med de ledsna ögonen och masken som hos vissa individer får de annars så mordiska legosoldaterna att kännas fromma som lamm. Som Remata’Klan i det här avsnittet, som utstrålar ett slags melankoliskt uthärdande av sin lott i livet. Som om det finns så mycket mer där, utöver den roll som mördare och soldat som tilldelats honom. På samma sätt, fast precis tvärtom, känner jag inför Kira i det här avsnittet. Har nog aldrig sett henne se så avstängd och apatisk ut som hon gör i vissa av scenerna i Rocks and Shoals. Det tar helt enkelt på krafterna att arbeta emot sin egen övertygelse, oavsett om man gör det medvetet eller inte.

Med Rocks and Shoals så doppar Deep Space Nine-författarna på nytt tån i tv-dramatikens potential för det bottenlösa mörkret. Med en massaker, ett självmord och olika unkna överenskommelser med fienden så är det nästan som om man testar hur svart och cynisk den här serien kan bli. Själv tycker jag nog att man hade kunnat våga sig ut på ännu djupare vatten. Kanske låta Kiras politiska depression pågå ytterligare lite längre tid, över några avsnitt, innan hon går till handling. Man tycker ju att det skulle kunna finnas förutsättningar för det här, när manusförfattarna för första gången gett sig på att göra sex avsnitt i följd som har en gemensam intrig och dramatisk båge (det här är alltså avsnitt två). Men jag bara antar att de har ganska mycket handling att pressa in i de här avsnitten, snarare att ödsla en massa speltid med en begynnande depression. Sammanhängande intriger över flera avsnitt ger ju inte bara möjligheten att dra ut på karaktärsskildringar, i en serie som den här ger det också en unik chans att verkligen låta stora saker hända i serien.

Som helhet är jag både imponerad och förtjust av riktningen Deep Space Nine tagit i det här stadiet av serien. Projektet med sex sammanhängande avsnitt är bara ytterligare ett exempel på att teamet bakom den här serien gång på gång är beredda att testa nya arbetsmetoder och berättargrepp. Och den här gången betalade det sig direkt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 503 tv-avsnitt.