DS9: Afterimage. Daximileringsbesvär för Ezri.

Så kom det då, avsnittet där vi får en lite mer fördjupad bild av Ezri Dax. En fortfarande rätt så osäker upplaga av Dax, som liksom dimper ner på Deep Space 9 utan att riktigt veta vem hon är, vad hon ska göra och hur hon ska förhålla sig till sin föregångare Jadzia Dax liv, vänner och arv.

Ja, nu är det inte bara Ezri som inte riktigt vet hur hon ska uppföra sig. De flesta på rymdstationen verkar till en början ha svårt att förhålla sig till nykomlingen. Kira är stel, Quark verkar tänka att han kanske har en chans att ligga med den här upplagan av Dax, Bashir hamnar någonstans mittemellan de här två lägena. Mest sårig är förstås relationen med Worf. Han är fortfarande i sorg över hans fru gått bort, och får i det närmaste panik över att en ny Dax redan dykt upp på rymdstationen. Mest positivt inställd är däremot Benjamin Sisko. Han lärde ju känna Dax i hens förrförra kropp, och verkar inte ha några problem med den nya inkarnationen. Tvärtom så ligger han på rätt hårt för att få Ezri att stanna på stationen. Ja, han lyckas till och med få ut hennes psykologexamen i förtid med argumentet att hon numera besitter 300 år av livserfarenhet.

Alla de där åren av livstid hjälper henne dessvärre föga när hon ska försöka behandla Garak för de allt allvarligare ångestattacker han börjat få. Saken blir väl inte bättre av att Garak inte är någon särskilt välvilligt inställd patient. När Ezri inte lyckas bota honom direkt blir han riktigt nasty och elak (antagligen avsnittets bästa scen, här blir det plötsligt lite allvar).

GARAK: You’d like nothing more than to pry into my personal affairs. Well, I’m not interested in dissecting my childhood. I only want to save my people from the Dominion. I don’t need someone to walk in here and hold my hand. I want someone to help me get back to work. And you, my dear, aren’t up to this task. I mean, look at you. You’re pathetic. A confused child trying to live up to a legacy left by her predecessors. You’re not worthy of the name Dax. I knew Jadzia. She was vital, alive. She owned herself. And you? You don’t even know who you are. How dare you presume to help me? You can’t even help yourself. Now get out of here before I say something unkind.

Det är några turer fram och tillbaka här. Ezri velar kring om hon ska stanna kvar på Deep Space 9 eller inte, eller om hon kanske till och med ska hoppa av Starfleet helt och hållet. Garak verkar först må bättre, men får sedan grava återfall av klaustrofobi och panikångest (samma klaustrofobi har vi ju tidigare sett exempel på när han satt i Jem’Hadar-fängelse, men nu får Garak de här attackerna bara av att leva på en rymdstation). Till sist knäcker Ezri orsaken till Garaks utbrott. Det visar sig att innerst inne i hans murkna lilla hjärta frodas det tydligen skuld och ångest över att han hjälper Federationen i kriget mot Cardassia. Att han, Garak, faktiskt är den som skickar cardassier i döden. Vem hade kunnat ana att det där var problemet? Tja, eventuellt vem som helst. Men det duger väl nätt och jämt som “psykologiskt mysterium” för ett avsnitt i den här serien.

Worf skärper sig också till sist. Inser (med O’Briens hjälp) att han inte behandlar Ezri så som Jadzia hade velat att han skulle uppföra sig. Några väl valda ord räcker, och så har Ezri beslutat sig för att stanna på rymdstationen och bli en återkommande medlem i ensemblen. Tjoho!

Ett ganska tamt avsnitt, det här. Hela intrigen kring Garaks trauma kändes mest som en ursäkt för att få göra ett avsnittet som ger Ezri en naturlig plats på Deep Space 9. Men man gör det utan större engagemang, tycker jag. En viss känsla av blaskigt och urvattnat infinner sig när Afterimage är över. Det här avsnittet hade potential att rymma en hel del hjärta, smärta och dramatik. I stället lyckades man producera något halvljummet. Mest av allt kändes det här avsnittet som ett slags uppvärmning. Som om producenterna och manusförfattarna liksom gått ut lite löst här för att se vad såväl rollfiguren Ezri som skådespelaren Nicole de Boer egentligen kan uträtta. Fortfarande verkar man mer intresserad av att låta henne få tvångstankar kring att stå på huvudet (ett i och för sig ganska roligt infall) än att g lite djupare in på hur det skulle kännas att vara med om den här typen av personlighetssplittring.

Betyg: 5/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 562 tv-avsnitt.

DS9: Empok Nor. Det med reservdelshämtningen som blir till en psykopatthriller.

Att hämta lite reservdelar på en övergiven cardassisk rymdbas, det ska väl inte behöva bli så komplicerat? För det är ju inte som att den där basen kommer att vara inpyrd med psykotronisk mördarinstinktsförstärkande gas, och vaktad av två mordgalna soldater. Eller så är det faktiskt exakt vad man som tittare förstår är på gång efter att ha sett några lite nervösa besättningsmedlemmar småprata med varandra medan de bordar roundabouten som ska ta dem till Empok Nor. Repliker mellan birollsinnehavare är lite som en dödsdom inom Star Trek, även om det numera brukar ta några avsnitt från introduktion tills de möter sitt grymma öde. Men den här gången krävdes det inte några röda tröjor för att jag skulle förstå att ingen av dem skulle komma hem levande från det här uppdraget.

Bryan Fuller (medskapare till Star Trek: Discovery) kom med idén till Empok Nor, och redan här kan man märka att han är inne på en betydligt mörkare och brutalare version av Star Trek än sina kollegor. Det finns bland annat en hel del klaustrofobisk Alien-känsla över scenerna när den osäkra DS9-personalen irrar runt på den nedsläckta rymdstationen medan de cardassiska soldaterna ruvar i skuggorna. Det är tur för Federationssoldaterna att de har med sig skräddaren/spionen/hemlige agenten Garak som förstärkning. Fast efter att även Garak blivit utsatt för den där psykotroniska substansen så blir han sugen på att döda alla sorters inkräktare på basen. Även de han kallade sina vänner för ett tag sen. Och han gör det på ett väldigt lustfyllt sätt, dessutom.

Allt ska man kanske inte skylla på gasen, redan på väg till rymdstationen börjar Garak insinuera och kommentera O’Briens förflutna som soldat, och hans hjältemodiga insats vid Setlik Tre där han tydligen dödade en massa cardassier – väl medveten om att han river upp gamla sår hos både O’Brien och sig själv på det sättet. Men från att ha pratat om att vilja spela strategispel med O’Brien, så iscensätter Garak nu en duell mellan de två på rymdstationen i värsta psykopatstil. Bland annat hänger han upp döda kroppar på stationens promenad som en sorts morbida dekorationer. Nu ordnar förstås allt upp sig på slutet, O’Brien har riggat en bomb som oskadliggör Garak utan att döda honom. Men i avsnittets sista replikväxling på Deep Space 9:s sjukavdelning finns det inte direkt någon plats för gos. Även om O’Brien förstår att Garak var påverkad av en drog så måste han ändå markera för honom vad han faktiskt har gjort.

GARAK: I’d like you to express my deepest regrets to Amaro’s wife. I’d talk to her myself, but I’m not sure she’d welcome that. 
O’BRIEN: I’ll tell her. 
GARAK: I’d appreciate it. 
O’BRIEN: Julian tells me the blast broke a couple of your ribs. 
GARAK: Well, it could have been worse. If I’d been any closer to that phaser, it would have killed me. 
O’BRIEN: Don’t take this the wrong way, but that was the plan. 
GARAK: I understand. 
O’BRIEN: I’ll see you around.

Jag gillar verkligen den här vuxna och brutala versionen av Deep Space Nine, och tycker att man för en gångs skull nästan lyckas behärska berättarstilen i den genre man försöker efterlikna. Men emellanåt var det kanske lite väl mörkt i rutan, i varje fall för mig som försökte se det här avsnittet på min tv en solig vinterförmiddag. Fick dra ner alla persienner för att ha en chans att följa handlingen. Men även under de förutsättningarna så kände jag ju nästan genast att det här var ett riktigt bra äventyr. Även om man, så här i efterhand, nog kan tycka att Empok Nor egentligen är mer av ett Discovery-avsnitt än DS9-material.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 484 tv-avsnitt

DS9: In Purgatory’s Shadow (Part 1). Det där Garak och Worf hamnar i Jem’hadars fångläger tillsammans med den riktige Bashir.

Nu är julledigheten över för min del – åtminstone när det gäller Star Trek, och jag ska försöka årsslutsspurta lite här på bloggen för att putsa till årsstatistiken när det gäller publicerade inlägg. Och vad är bättre att sätta tänderna i än första delen av ett ambitiöst dubbelavsnitt i Deep Space Nine-universumet med upprustning, fängelsedrama och en ondskefull dubbelgångare.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i ett allt mer såpaliknande tillstånd så återvänder Deep Space Nine här till kärnverksamheten. Det vill säga hotet från Dominion, Grundarna och Jem’hadar. Jag har i varje fall väntat ett bra tag på att invasionen från gammakvadranten ska ta sin början. Och nu händer det. Nästan.

Själva avsnittet kickar igång med krypterade cardassiska radiosignaler som kommer från deltakvadranten. Garak kallas in som konsult och efter lite krånglande (och ett försök från Garaks sida att ensam dra iväg till deltakvadranten) berättar han till slut att meddelandet kommer från Enebran Tain – hans gamla mentor från den obsidiska orden, den cardassiska säkerhetstjänsten. Tain var en av dem som försvann under den misslyckade cardassiska attacken på Grundarnas hemvärld i säsong tre. Meddelandet inger visst hopp om att fler av de som försvann då kanske fortfarande är kvar i livet. Sisko bestämmer att Worf och Garak tillsammans ska dra iväg till fientlig rymd och undersöka signalen – bägge hade nog hellre gjort trippen på egen hand.

Även om det här är ett mer actionintriktat avsnitt så finns det förstås ett och annat såpainslag även i In Purgatorys Shadow. Det är tydligen något med modiga män som ska ut på farligt uppdrag som triggar lite trist pardynamik. Dax blir till exempel rätt sur på det där trista flickvänssättet när hon på omvägar får reda på att Worf ska ut på uppdrag. Och Gul Dukats dotter Ziyal blir också väldig orolig över att Garak ska ge sig ut på samma resa. Precis som Gul Dukat blir vansinnig när han inser att dottern tillbringat mycket av sin tid på Deep Space 9 tillsammans med Garak. Starka och dramatiska känslor hör förstås till när vi nu befinner oss i förspelet till ett krig, men det brukar inte hanteras fullt så här daytime soap-igt i DS). Framför allt hade jag gärna velat slippa Dax tröttsamma flickvänsrutin. Den är inte riktigt värdig henne. Eller Worf. Eller mig. 

Worf och Garak kommer inte så långt på sin resa in i gammakvadranten förrän de träffar på en stor mängd av Jem’Hadar-skepp, en uppenbar kraftsamling inför en invasion. Efter att de skickat ett varningsmeddelande hem till rymdstationen tas de till fånga och sätts i vad som visar sig vara Jem’Hadars elitanstalt. Här är det lite som Valhalla, försvunna och döda vänner och fiender återuppstår liksom från de döda. Här finns den verklige klingonen Martok, han som var ersatt av en Grundare i ett tidigare äventyr. Han är också favoritmotståndaren i vad som verkar vara Jem’Hadars enda nöje i fängelset – någon slags MMA-fajter där klingonger är särskilt attraktiva motståndare. Gissa om de blev glada när de råkade på Worf.

Martok har sällskap av Bashir, som vi nu förstår är ersatt av en changelingdubbelgångare på rymdstationen genom vad som måste vara den tristaste kidnappningsstoryn i tv-historien: “I was attending a burn treatment conference on Meezan Four. I went to bed one night and woke up here”. Till sist får också Garak någon form av closure med Tain – och ett mycket komprimerat och forcerat erkännande av deras far-son-relation. Att man väntade i 30 avsnitt för att knyta ihop den tråden var kanske lite väl saktmodigt för min del. Och själva erkännandet, “jag var stolt över dig en dag när du var fyra år”, ändå rätt klen tröst för vad som väl ändå är Garaks livstrauma.

Det hela slutar i varje fall med en bra cliffhanger. Massor av Jem’Hadar-skepp är på inkommande genom maskhålet och Siskos plan för att stänga det misslyckas. Trots att man gått och väntat på den här invasionen hur länge som helst så finns det inte ett enda Federationsskepp i närheten. Trodde de att Dominion skulle skicka ett brev och förvarna om invasionen? Federationen borde verkligen se över sina beredskapsplaner, det här måste ju vara det största hotet sedan borgerna.

Det här är ett bra avsnitt med vissa skönhetsfel. Garaks fadersdrama slarvas över och blir nästan obegripligt, och jag tycker att man även missar att göra något mer dramatiskt kring det här med att Bashir har en dubbelgångare på Deep Space 9 – kopian framstår faktiskt som lite för mesig för att vara obehaglig på riktigt. Men för att tillhöra kategorin “uppladdning för nästa veckas upplösning” är det här väldigt underhållande. Det känns äntligen som om Dominionkonflikten börjar närma sig skarpt läge, och att saker och ting ska drivas till sin spets. Eller…så kanske man bestämmer sig för att dra ut på det hela lite till? Vi får väl se i nästa avsnitt. Det här gav i varje fall mersmak.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 465 tv-avsnitt. 

DS9: Things past. Det där Odo återskapar sin största skam.

Just nu känns det lite som att producenter och manusförfattare har tröttnat på Star Trek-seriernas ordinarie tidslinjer. Det verkar vara ett för begränsat här-och-nu för dem, och kanske en smula tjatigt – vi är ju trots allt framme vid ett 30-årsjubilerande Star Trek-koncept.  Jag upplever åtminstone ett mindre skov av äventyr som oftast inbegriper tidsresor eller magiska väsen och andar. Men jag klagar inte. Berättelserna är roligare än vanligt, och ofta ger de här lite mer extrema historierna faktiskt mer fördjupning av rollfigurerna och Star Trek-universumet än ett ordinärt “veckans alien”-avsnitt. Så är det i alla fall i Things past. 

I det här avsnittet testar man en ny variant av tidsresa. Den yttrar sig lite grand som en kollektiv mardröm när Odo, Sisko, Dax och Garak alla färdas tillbaka i tiden till när Deep Space 9 var en cardassisk station och hette Terok Nor. Den cardassiska ockupationen av Bajor är alltså fortfarande igång, och det är Gul Dukat är chef för stationen. Men det här är inte fråga om någon “vanlig” tidsresa. Vi som tittar och huvudpersonerna ser fortfarande att de är Dax och Sisko och de andra – men alla andra uppfattar dem som ett gäng bajoraner. Ganska snart inser vi att Odo vet något om just de här bajoranska individerna vars identitet man fått ta över, men det tar ett tag innan han förklarar varför. Men det löser förstås inte den stora frågan för alla fyra: vad har hänt och varför?

Samtidigt hittar doktor Bashir de fyra medvetslösa ombord på en runabout. Han upptäcker att trots att de är utslagna så pågår det en intensiv aktivitet i deras hjärnor, så stark att den till och med kan påverka deras fysiska kroppar (som när Garak får näsblod, till exempel). Men Bashir kan inte häva drömmen eller påverka den på något sätt utan kan bara övervaka det som händer  (lite likt det som händer i Voyageravsnittet om mardrömscirkuslandet, The Thaw, eller hur?).

Det står ganska snart klart att Odo har något med den mystiska händelsen här att göra – om inget annat så går han runt och ser spöken hela tiden. Först när de vaknar upp ur medvetslösheten ges lösningen: Odos dåliga samvete i kombination med en plasmastorm har skapat en rekonstruktion av det kanske skamligaste minnet han har från den tid då han tjänstgjorde under cardassierna som säkerhetschef på Deep Space 9. Det handlar om en incident där tre oskyldiga avrättades – en skamfläck på det annars goda rykte som Odo lyckades upprätthålla. För trots att han tjänstgjorde under cardassierna så har han fortfarande högt anseende hos bajoranerna. Han anses som en person med integritet, som någon som alltid satte rättvisan först – vilket förstås också är skälet till att han kunde fortsätta på samma post på rymdstationen även efter maktskiftet. Men det här är hans mörka hemlighet som ingen visste om, misstaget som han inte kan försonas med.

Things past är ytterligare ett avsnitt som handlar om minnen och oetiska handlingar och övergrepp. Precis som Voyageravsnittet Remember, som vi just sett, eller Deep Space Nines egna Duet. Den kollektiva mardrömmen i det förflutna tar först slut när Odo erkänner för sig själv och de andra vad som faktiskt hänt. Hela avsnittet avslutas sedan med en scen där Kira  konfronterar Odo med uppgifterna om avrättningarna  Hon är besviken och upprörd, och vill veta om Odo har fler mörka hemligheter. Och han säger att han inte kan ge ett säkert svar. 

ODO: I’m guilty. What more is there to say? 
KIRA: Maybe nothing. Maybe a lot. I believed in you. A lot of people did. You were special. You were the one man who stood apart from everyone else, the one man who stood for justice. Now what? 
ODO: Now I’m just another imperfect solid. 
KIRA: Okay. The Prophets know I’m not perfect. I guess the truth is that anyone who lived through the occupation had to get a little dirty. But I need to know that no other innocent people died on your watch, Odo. That this was the only time. 
ODO: I’m not sure. I hope so.

Det här är ett bra avsnitt. Ytterligare ett i raden där Deep Space Nine bara blir mörkare och mörkare. Men man börjar ju undra över Odo och hans förlust av sin förmåga att shapeshifta. Han kanske inte är fullt så “solid”, som han tror. Tydligen har han ju förmågan att i en extrem situation dra med sig andra personer in i sitt medvetande, och det är ju långt från att vara normal.  

Jag gillar också att även hjältar och figurer som setts som nästintill perfekta så här långt in i serierna blir allt mer kantstötta och solkiga med tiden. Det är då en serie som Deep Space Nine tar sig bortom trista genrekonventioner och börjar bli någonting utöver det. 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 452 tv-avsnitt. 

DS9: Broken Link. Det där Odo blir sjuk och döms till att bli människa.

ds9 broken link 2

Efter förra avsnittets feldiagnosticering av Quark så fortsätter Deep Space Nine på det medicinska spåret i den här säsongsavslutningen. Den här gången är det Odos hälsa som svajar. Efter att ha undersökt Odo observerar Bashir att hans densitet flukturerar, och killgissar att det skulle kunna röra sig om antingen en changelings motsvarighet till pubertet. Eller eventuellt klimakteriet. Odo is not amused över de alternativen, om man säger så.

ds9 broken link 4Problemet är ju att Bashir inte har så mycket koll på det här med changelings fysik. Och att Odos tillstånd försämras hela tiden. Problemen yttrar sig som att han får det allt svårare att hålla ihop sig själv, och börjar alltså bokstavligen falla isär. Läget blir så pass akut att  Sisko och de andra tvingas åka till gammakvadranten för att söka hjälp hos Grundarna. Det är visar sig vara det enda möjliga beslutet, eftersom Grundarna på något sätt förorsakat Odos sjukdom. Det var ett sätt för dem att få hem Odo till sin värld för att där kunna döma honom för brottet att som första changeling någonsin dödat en annan av samma art (det som hände i förra säsongens avslutande avsnitt, The Adversary). Det märks att Grundarna har ett lite annorlunda tidsbegrepp än människor, för deras rättsystem tar verkligen god tid på sig.

Någon rättegång får vi däremot inte se. Odo försvinner bara  ner i det där stora vattendraget av energi, och kommer upp igen en tid senare, helt naken. Grundarna har helt enkelt dömt honom till mänsklighet som straff för att han tog ställning mot sina egna. Allt är förändrat förutom hans ansikte, som fortfarande är en changelings.

BASHIR: Physiologically, you’re completely human.
ODO: Except for my face.
BASHIR: Yes, I was wondering about that. Why they left it unchanged.
ODO: They left it this way on purpose. To make sure I’d never forget what I was. And what I’ve lost.

Någon som däremot är en changeling, får vi reda på i avsnittets sista sekunder, är  klingonernas ledare Gowron. Vilket eventuellt också förklarar den märkliga storpolitiska upprustning som klingonerna står för, bland annat genom att återuppväcka 400 år gamla krav på territorium i den archaniska sektorn. Det är Odo som identifierar Gowron som Grundarnas agent, ett fragment av information han snappat upp när han var nere i den där grundarsjön av kollektivt medvetande.

I övrigt innehåller avsnittet följande muntrationer: Kira nyser en massa eftersom hon är gravid, en väldigt bajoransk följd av det där surrogatmödraskapet som introducerades i förra avsnittet. Och sedan envisas man fortsatt med det här att Dax ska vara en jätterolig rollfigur. Kvaliteten på de punchlines hon får är dock inget vidare.

O’BRIEN: It’s funny. I’ve served on a half a dozen ships, and none of them’ve had cloaking devices except the Defiant. Now that we’re not using it, I feel naked.
WORF: It is disconcerting, to say the least.
SISKO: Gentlemen, I feel the same breeze you do.
O’BRIEN: What’re you smiling at?
DAX: I don’t know. I guess it’s just being in the same room with so many naked men.

Den cardassiske spionen/skräddaren Garak lämnar förresten även han det här avsnittet med ett straff. Sex månader i finkan för att han försökt ta kontroll över vapnen ombord på The Defiant för att försöka utplåna hela Grundarnas hemplanet och deras ras. Att han i samma slag skulle ta livet av bland annat Sisko och Odo bekymrade honom inte särskilt mycket. Ett halvårs fängelse för ett sådan brott, och lagom till seriens sommaruppehåll också. De lindriga straffsatserna på Deep Space 9 upphör aldrig att förvåna mig.

ds9 broken link 5Jag antar att det är tänkt att Broken Link ska vara lite ödesmättad i tonen, men för mig kändes det mer som ett extremt långdraget avsnitt. Blev väldigt rastlös när jag såg på det. Tyckte också att vägen till Odos förvandling till människa förmedlades på ett väldigt odramatiskt sätt. Antar att det var budgetskäl som gjorde att man sumpade chansen att kunna ha ytterligare ett göttigt rättegångsdrama i serien med pläderingar och domslut och allt.  Den stora frågan nu är väl om den här förvandlingen kommer att påverka Odos kärleksliv positivt, det verkar ju i varje fall som om det finns en extremt påflugen flickvänskandidat i hans närhet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 435 tv-avsnitt. 

DS9: For the cause. Det där Siskos flickvän hamnar i finkan.

Ny dag, ny rapport om det överhängande klimathotet. Alltså dags att lägga på ett kol (ursäkta uttrycket) på den här bloggen så att jag hinner klart innan apokalypsen och samhällskollapsen. Lite extra komplicerat när de nya Discovery-kortfilmerna inte fått internationell distribution. Ja, ja. Har ju lite gammalt att ta se klart, så länge.

ds9 for the cause 2Och lämpligt nog är For the cause också ett ganska deppigt avsnitt. I alla fall om man hoppats på att Sisko ska få ett lyckligt okomplicerat privatliv i framtiden. Precis som jag misstänkt ett tag så var det nämligen något skumt med flickvännen Kasidy Yates. Jag hade ju gissat på något spektakulärt, som att hon egentligen var en shapeshifter, men det visar sig att hennes stora hemlighet är att hon smugglar grejor till rebellrörelsen The Maquis.

Det avslöjas i en intrig som främst verkar gå ut på att berätta om vilken enormt dålig kapten Benjamin Sisko är. Alltså, han försöker inte ens dölja att han inte kan skilja på sin yrkesroll och sitt privatliv. Han låter sina personliga besvikelser gå ut över sin personal. Och genom att sitta som en äggsjuk höna och spionera på sin flickväns fraktskepp så möjliggör han också en betydligt större kupp från The Maquis. Yates var bara en lockfågel medan Maquis var fullt sysselsatta med att sno ett gäng replikatorer från Deep Space 9. Maskiner som egentligen skulle gått till att återuppbygga olika planeter i det cardassiska riket, sargade som de är av attacken från klingonerna.

Stölden orkestreras av en man på insidan, Michael Eddington, som faktiskt gör sitt sjunde framträdande i serien i det här avsnittet. Han hoppar av till Maquis i det här avsnittet, och när han pratar via länk med Sisko efter att stölden upptäckts så får han ett mindre utbrott över Federationens självgodhet och tyranni. Det kanske argaste utfallet på Federationen hittills i Star Trek?

ds9 for the cause 3EDDINGTON [on monitor]: Why is the Federation so obsessed about the Maquis? We’ve never harmed you, and yet we’re constantly arrested and charged with terrorism.

Starships chase us through the Badlands and our supporters are harassed and ridiculed. Why? Because we’ve left the Federation, and that’s the one thing you can’t accept.

Nobody leaves paradise. Everyone should want to be in the Federation. Hell, you even want the Cardassians to join. You’re only sending them replicators because one day they can take their rightful place on the Federation Council. You know, in some ways you’re worse than the Borg. At least they tell you about their plans for assimilation. You’re more insidious. You assimilate people and they don’t even know it.

Siskos svar är inte direkt pragmatiskt:

SISKO: You know what, Mister Eddington? I don’t give a damn what you think of the Federation, the Maquis, or anything else. All I know is that you betrayed your oath, your duty, and me. And if it takes me the rest of my life, I will see you standing before a court-martial that’ll break you and send you to a penal colony, where you will spend the rest of your days growing old and wondering whether a ship full of replicators was really worth it.

Kanske handlade den här utskällningen en del om att Sisko kände sig sviken av sin girlfriend? Hon slapp däremot någon verbal attack, utan fick bara en “hård och sårad blick” när hon återvände till rymdstationen för att ta sitt straff. Och när hon säger “jag kommer tillbaka”, så svarar Sisko “jag är här”. Hoppas de bokar in lite familjeterapi någonstans på vägen.

Jag är ledsen, men inte ett öga var vått över att den där relationen gick åt helvete. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på Siskos uppenbara inkompetens och känslostyrda ledarstil, och tycker att han ska ersättas av en artificiell intelligens framöver. Kanske Data eller någon annan i den stilen. Så, då var det sagt.

ds9 for the causeDet finns ett försök till b-handling även i For the Cause. I den blir Garak bästis med Gul Dukats dotter Ziyal, och vi får reda på att cardassier tydligen bastar med kläderna på. Jag hoppas att det här var en plantering inför kommande händelser, för annars var det eventuellt den lamaste b-handlingen på länge. En liten ljusglimt innehöll den dock, avsnittets kanske roligaste scen är när Kira spelar Spring ball. Det var kul. Här är förresten en lista på alla spel och sporter som förekommer i Star Trek.

For the cause var ett lite märkligt avsnitt, på det sättet att det inte innehöll några överraskningar. Jag satt liksom och väntade på att det skulle komma en helt oväntad twist som förklarade Kasidys smuggelaffärer. Men, nej, allt var precis som det hintades om i början av avsnittet. Kanske var det överraskningen. Att man faktiskt skrev in en fängelsevistelse för hennes del i handlingen. Får se om hennes straff är avtjänat innan serien läggs ner! Och var kommer mitt enorma hat till Sisko ifrån? På slutet så njuter jag faktiskt av att se honom må dåligt. Tydligen finns det så mycket uppdämd ilska hos mig över hur trist han är i serien. Men det är en lite smutsig njutning, förstås.

Betyg: 5/10.  

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 428 tv-avsnitt. 

DS9: The Die is Cast (del 2 av 2). Det där Jem’Hadar spöar skiten ur cardassier/romulan-myteristerna.

ds9 the die is cast

Så var det dags att avsluta storyn som inleddes i Improbable Cause. Berättelsen om hur de cardassiska och romulanska säkerhetstjänsterna gör myteri och på egen hand bestämmer sig för att attackera Grundarna, The Founders, i gammakvadranten. Jag kan väl redan här avslöja att det går åt helvete. Listiga, brutala och superhemliga obsidiska orden och Tal Shiar blir helt enkelt överlistade av Grundarna. De är ju shapeshifters, så det var en hyfsat lätt sak för dem att infiltrera organisationerna och ge dem felaktig information. Den stolta attacken slutar istället i ett blodigt bakhåll. Hur kunde cardassierna och romulanerna missa att göra en så enkel riskkalkyl? Undrade de inte varifrån all topphemlig information kom ifrån? Och varför använde de inte sig av den maskin som man tagit fram, ett sätt att “låsa” en shapeshifter i en bestämd form? Kunde de inte ha använt den på varandra i ett dygn eller två för att se om någon flippade ut efter ett tag. Shapeshifters måste ju regenereras i vätskeform med jämna mellanrum (gärna i en hink).

Den där maskinen (som för övrigt ser ut att vara byggd av ett genomskinligt plaströr och en blinkande glödlampa) spelar en central roll i avsnittets starkaste de scener. De där den före detta cardassiske säkerhetsagenten Garak (också känd som skräddare på Deep Space 9) ska förhöra rymdstationens säkerhetschef Odo för att få reda på fler av Grundarnas hemligheter.

ds9 the die is cast 2För Garak är förhöret en möjlighet att på nytt bli insläppt i den obsidiska orden och få sin förvisning från Cardassien hävd. Men Odo är samtidigt hans främsta frenemy på Deep Space 9, och effekten av den där blinkande låsningsmaskinen är inte vacker att se på. Odos förfall är brutalt och obehagligt. Han faller liksom isär och flagnar bort. Till sist fixar inte ens Garak att fortsätta förhöret, han som är ökänd bland cardassierna för att få folk att erkänna nästan vad som helst. Garak är väl också den egentliga huvudpersonen i det här och det förra avsnittet, Improbable cause. Hans kluvenhet kring det som sker ger avsnitten ett mer känslomässigt djup när det visar hur Garak till sist spelat så mycket dubbelspel att han inte vet var han har sina sympatier och lojalitet längre.

ds9 the die is cast 3Garak och Odo kan tacka Sisko för att de i sin tur överhuvudtaget överlever slakten i gammakvadranten. Sisko, som bryter mot direkta order från Stjärnflottans för att kunna undsätta de sina – inte ens en saboterande auktoritetstrogen besättningsman kan hindra honom. Och den här oerhörda pliktkänslan återfinns också hos Odo. Trots att han utsatts för tortyr av Garak, så väljer han ändå att rädda cardassiern från deras brinnande rymdskepp. Extremt storsint, på gränsen till osannolikt humanistiskt av Odo, tycker jag.  Men när allt kommer omkring så verkar ju Odo egentligen trivas bäst med sina fiender. Det bästa han vet är  att få hänga och bitcha lite med Garak och barägaren Quark – fiender och kompisar i ett. Enda undantaget från den “tough love”- principen är väl att han är dödskär i Kira.

ds9 the die is cast 4För Domionion-imperiet är det lyckade bakhållet ytterligare ett steg på vägen mot en framtida attack mot alfakvadranten. I och med det här rymdslaget tycker man sig ha oskadliggjort både Romulaner och Cardassier, nu är det bara Federationen och klingonerna kvar som kan stå i vägen för dem. Den långa tystnaden från Dominion tidigare under den här säsongen handlar alltså inte om att man gett upp tanken på ett invasionskrig mot alfakvadranten, utan man har bara bidat sin tid medan den här planen gick i lås.

Lyckligtvis finns det också plats för lite kulturorientering mitt bland all denna storpolitik och krigföring. Det är Bashir som med en lätt protektionistisk syn på kulturskapande tycker att Jordens dramatiker inte längre är tillräckligt intresserade av sin egen värld. Ett statement som inte riktigt intresserar hans nya lunchsällskap O’Brien.

BASHIR I mean, if you ask me, modern theatre has been on the decline since the late twenty third century. Just look at the plays to have come out of Earth in the last fifty years and compare them to the works of Willemheld, or Barton or Chow-yun.
(O’Brien points at something on Bashir’s untouched plate.)
BASHIR: Yes, yes.
(O’Brien takes the bread and keeps eating.)
BASHIR: Modern playwrights have become obsessed with writing human interpretations of alien theatrical works while ignoring completely our own unique cultural heritage in hopes of. Chief, are you listening to me?
O’BRIEN: What?

Nöjd med det här avsnittet. Framför allt var det ju de där scenerna med Odo under tortyr som fick mig på fall. Som i sig är utmärkta exempel på hur det här avsnittet lyckas kombinera en berättelse om interstellär politik  med personlig utveckling för rollfigurerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 375 tv-avsnitt.