DS9: Things past. Det där Odo återskapar sin största skam.

Just nu känns det lite som att producenter och manusförfattare har tröttnat på Star Trek-seriernas ordinarie tidslinjer. Det verkar vara ett för begränsat här-och-nu för dem, och kanske en smula tjatigt – vi är ju trots allt framme vid ett 30-årsjubilerande Star Trek-koncept.  Jag upplever åtminstone ett mindre skov av äventyr som oftast inbegriper tidsresor eller magiska väsen och andar. Men jag klagar inte. Berättelserna är roligare än vanligt, och ofta ger de här lite mer extrema historierna faktiskt mer fördjupning av rollfigurerna och Star Trek-universumet än ett ordinärt “veckans alien”-avsnitt. Så är det i alla fall i Things past. 

I det här avsnittet testar man en ny variant av tidsresa. Den yttrar sig lite grand som en kollektiv mardröm när Odo, Sisko, Dax och Garak alla färdas tillbaka i tiden till när Deep Space 9 var en cardassisk station och hette Terok Nor. Den cardassiska ockupationen av Bajor är alltså fortfarande igång, och det är Gul Dukat är chef för stationen. Men det här är inte fråga om någon “vanlig” tidsresa. Vi som tittar och huvudpersonerna ser fortfarande att de är Dax och Sisko och de andra – men alla andra uppfattar dem som ett gäng bajoraner. Ganska snart inser vi att Odo vet något om just de här bajoranska individerna vars identitet man fått ta över, men det tar ett tag innan han förklarar varför. Men det löser förstås inte den stora frågan för alla fyra: vad har hänt och varför?

Samtidigt hittar doktor Bashir de fyra medvetslösa ombord på en runabout. Han upptäcker att trots att de är utslagna så pågår det en intensiv aktivitet i deras hjärnor, så stark att den till och med kan påverka deras fysiska kroppar (som när Garak får näsblod, till exempel). Men Bashir kan inte häva drömmen eller påverka den på något sätt utan kan bara övervaka det som händer  (lite likt det som händer i Voyageravsnittet om mardrömscirkuslandet, The Thaw, eller hur?).

Det står ganska snart klart att Odo har något med den mystiska händelsen här att göra – om inget annat så går han runt och ser spöken hela tiden. Först när de vaknar upp ur medvetslösheten ges lösningen: Odos dåliga samvete i kombination med en plasmastorm har skapat en rekonstruktion av det kanske skamligaste minnet han har från den tid då han tjänstgjorde under cardassierna som säkerhetschef på Deep Space 9. Det handlar om en incident där tre oskyldiga avrättades – en skamfläck på det annars goda rykte som Odo lyckades upprätthålla. För trots att han tjänstgjorde under cardassierna så har han fortfarande högt anseende hos bajoranerna. Han anses som en person med integritet, som någon som alltid satte rättvisan först – vilket förstås också är skälet till att han kunde fortsätta på samma post på rymdstationen även efter maktskiftet. Men det här är hans mörka hemlighet som ingen visste om, misstaget som han inte kan försonas med.

Things past är ytterligare ett avsnitt som handlar om minnen och oetiska handlingar och övergrepp. Precis som Voyageravsnittet Remember, som vi just sett, eller Deep Space Nines egna Duet. Den kollektiva mardrömmen i det förflutna tar först slut när Odo erkänner för sig själv och de andra vad som faktiskt hänt. Hela avsnittet avslutas sedan med en scen där Kira  konfronterar Odo med uppgifterna om avrättningarna  Hon är besviken och upprörd, och vill veta om Odo har fler mörka hemligheter. Och han säger att han inte kan ge ett säkert svar. 

ODO: I’m guilty. What more is there to say? 
KIRA: Maybe nothing. Maybe a lot. I believed in you. A lot of people did. You were special. You were the one man who stood apart from everyone else, the one man who stood for justice. Now what? 
ODO: Now I’m just another imperfect solid. 
KIRA: Okay. The Prophets know I’m not perfect. I guess the truth is that anyone who lived through the occupation had to get a little dirty. But I need to know that no other innocent people died on your watch, Odo. That this was the only time. 
ODO: I’m not sure. I hope so.

Det här är ett bra avsnitt. Ytterligare ett i raden där Deep Space Nine bara blir mörkare och mörkare. Men man börjar ju undra över Odo och hans förlust av sin förmåga att shapeshifta. Han kanske inte är fullt så “solid”, som han tror. Tydligen har han ju förmågan att i en extrem situation dra med sig andra personer in i sitt medvetande, och det är ju långt från att vara normal.  

Jag gillar också att även hjältar och figurer som setts som nästintill perfekta så här långt in i serierna blir allt mer kantstötta och solkiga med tiden. Det är då en serie som Deep Space Nine tar sig bortom trista genrekonventioner och börjar bli någonting utöver det. 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 452 tv-avsnitt. 

DS9: Apocalypse Rising. Det där Sisko, O’Brien och Odo klär ut sig till klingoner.

voy apocalypse rising 4

Det är till en början tämligen dystert på Deep Space 9 i denna säsongspremiär, men det kanske bara är som det ska – avsnittet heter trots allt Apocalypse Rising. I Quarks bar sitter Odo och verkar vara på god väg att bli alkoholiserad, i sin nya fasta form kan han ju numera uppskatta öl. Men värre är att klingonerna har trappat upp sina attacker mot Federationen och dess allierade. Den allmänna känslan av undergång byts lyckligtvis ut mot något av en utklädningsfest med de fyra federationsmusketörerna i klingonska förklädnader! Uppsåtet må vara hur viktigt som helst för Deep Space Nines överlevnad, men det är helt omöjligt att minnas Apocalypse rising som något annat än maskeradavsnittet.

voy apocalypse risingIntrigen tar sitt avstamp i det som händer i slutet av förra säsongens avslutningsavsnitt. Där får ju Odo får en plötslig vision. I Grundarnas kollektiva medvetande har han snappat upp att det är något skumt med klingonernas ledare Gawron, och kommer till slutsatsen att han måste vara en förklädd grundare. Därför åker Sisko, O’Brien, Worf och Odo till klingonerna för att avslöja bedragaren. Till sin hjälp har man tung kosmetisk kirurgi (Bashir förvandlar alla till klingoner) samt små bollar vars strålning ska få Grundaren att tvingas släppa sin kurs.

voy apocalypse rising 2Sen följer lite grundkurs i klingonbeteende för våra förklädda vänner, samt en hel massa blodvinsdrickande på ett stort Klingonevent. Men trots att våra tappra klingonimitatörer verkligen gör vad de kan för att vara trovärdiga i sina roller (dricker massor, slår ner alla som kommer i närheten), så går allt åt helvete precis när man ska sätta igång den där strålningsgrejen. Gawrons närmsta man Martok känner igen Sisko och avslöjar honom, men samtidigt borde det ha funnits tillräckligt mycket tid för  Sisko att bara trycka på den där fjärrkontrollen och aktivera sändarna. I stället åker han och de andra in i finkan. Fast bara en stund. För sen kommer Martok på att han också tycker att Gawron är rätt skum och släpper de fyras gäng fria för att de ska ta kål på Gawron.

I en inte helt trovärdig scen är det Odo som räddar alla från knipan. Han inser att han tagit fel, att det inte alls är Gawron som är Grundare utan just Martok. Så då skjuter alla honom i småbitar. Något fredsavtal mellan klingonerna och Federationen verkar ändå inte vara i sikte. Gawron må ha varit förledd av en Grundare, men han vill behålla de territorier som han invaderat om det ska bli fred. Så våra hjältar åker hem, lite slokörade. De genomförde uppdragets mål, men lyckades inte uppnå fred. Bara vapenstillestånd.

Hur roligt jag än tycker att det är med maskerad, så är det kanske lite typiskt att det som jag fnissat mest åt i det här avsnittet är sättet som Kira pratar om sin graviditet. Dels med Gul Dukat. När den kärlekskranke cardassierna frågar om Kiras pojkvän är glad nu när han ska bli pappa, så droppar hon bara lite stillsamt infon om att det är O’Brien som är far till barnet. Och låter det stanna där. Här finns också en lite fånig scen där Kira skäller på Bashir för att det är han som gjort henne gravid – det var ju han som transporterade över Keikos foster till henne. Och det roliga här är ju då att det i verkligheten just är Alexander Siddig, skådespelaren som spelar Bashir, som ska få barn tillsammans med Nana Visitor.

voy apocalypse rising 3In alle är det här ett underhållande avsnitt, med  maskeradoutfits som är svår att se sig mätt på. Men var det ändå inte lite tunt på intrigfronten? Ett endaste litet uppdrag, och en väldigt lång startsträcka innan det blev action? Jag hade rätt så kul på vägen, men det är ändå märkligt att mitt i alla dessa nogsamt utformade masker (Sisko var ju den som verkligen såg ut som en klingon, de andra såg mest lite tilltufsade ut) så är det ändå Gowrons/Robert O’Reillys glosögon som är mest fascinerande. En sån fantastisk och vansinnig look.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 440 tv-avsnitt. 

DS9: Shattered Mirror. Det där Siskos fru dör igen. I spegeluniversumet, alltså!

ds9 shattered mirror

Tillbaka i Deep Space Nines spegeluniversum tar det en stund innan jag lyckas orientera mig. Just det, det här är universumet där Alliansen består av klingoner, cardassier och bajoraner som förslavat mänskligheten. Den lite oväntade följden när Terranerna beslöt sig för att reformera sitt imperium efter Kirk gjort sitt spegeluniversumsbesök. När människornas förtryck av de andra folken lättade slog de tillbaka, hårt. Och så är människorna organiserade som rebeller – som slåss för sin självständighet.

ds9 shattered mirror 3Att fara mellan olika parallella universum i Star Trek brukar ju vara lite komplicerat, men i Deep Space Nine verkar det successivt bli allt enklare. Shattered mirror är ju en ganska direkt fortsättning på Through the looking glass – avsnittet där Sisko kidnappades för att låtsas vara sin egen spegelversion, och leda den mänskliga rebellarmén. I det här avsnittet kommer spegeluniversumsupplagan av Jennifer Sisko, kapten Siskos döda fru, över på besök i primäruniversumet för att typ hänga lite.

Spegel-Jennifer har egentligen rätt så skumma avsikter, men någonstans på vägen blir det oväntat innerligt och äkta. Spegel-Jennifer får träffa Jake, sonen hon aldrig fick i sitt äktenskap. För Jake är Jennifer en exakt kopia av hans döda mamma, och känslostorm följer förstås på detta. Men allt känslojunk är egentligen en förevändning för att först locka Jake till spegeluniversumet, och sedan få kapten Sisko att följa efter. Den här gången behöver rebellerna på spegelsidan hjälp med att trimma in en nybyggd version av Defiant – som i sin tur ska användas för att möta en attack från en alliansstyrka – ledd av spegel-Worf. Mycket speglingar här, så pass många att jag förväxlade Gul Dukat och Garak med varandra när jag kollade på det här. Men tack vare redigt ingripande från AH kan jag nu rätta till det i alla fall.

ds9 shattered mirror 2Under tiden jag såg på Shattered Mirror så fick jag flera gånger en känsla av Star Wars-ifiering. Eller är det bara jag som gör sådana associationer när jag ser spegel-Garak sitta med en halsboja vid spegel-Worfs fötter, som en Star Trek-version av prinsessan Leia och Jabba the Hut. Blir förresten också lite förvirrad när manusförfattarna lyckas göra spegel-Worf en smula homosexuell. Eller är det Garak som frivilligt bjuder ut sig till alla män som håller honom fången i en halsboja? (Vilket i och för sig är mycket mer logiskt än när jag trodde det var Spegel-Gul Dukat. Garak har ju alltid verkat lite hbtq. Å andra sidan är det här spegeluniversumet, så supertraighta Gul Dukat skulle ju kunna ha en bögspegling. Noterar i alla fall att Worf inte verkar vara helt ointresserad) Allt framgår inte av replikerna här nedan, jag tyckte nog att det pågick något mellan raderna…

GARAK: I thought we had agreed that it was the Intendant who was incompetent. I was merely following her orders.
WORF: And for following those orders you deserve to die.
GARAK: Then why don’t you kill me? The Intendant was bad enough. She was irrational, accusatory, unappreciative. But at least
WORF: At least what?
GARAK: At least I was able to please her now and then.
WORF: You are not my type.
GARAK: I never said I was.
WORF: Increase speed to warp nine.

Och med Star Wars-ifiering tänker jag också på den ovanligt rörliga och nästan moderna eldstriden mellan klingonerna och Defiance i det här avsnittet. Skeppen far runt mellan rymdstationens ringar på ett betydligt friare sätt än man brukar göra i den här (mer taffliga) serien.

ds9 shattered mirror 4Action i all ära, det är ju egentligen triangeldramat mellan Jennifer, Benjamin och Jake som är avsnittets hjärta. Kanske är jag en förhärdad tittare vid det här laget, men det dröjer till den absolut sista scenen innan det ens rycker i tårkanalsmusklerna hos mig. Det känns liksom som om man vet redan på förväg att det här ska gå åt helvete. Jag tycker också mest att Jake är lite korkad när han inte förstår att spegel- Nog är en skitstövel (även om jag gillar att han här på Ferengi-vis är tacksam mot spegel-Kira för att hon röjt både hans pappa och hans farbror ur vägen). I den dramatiska upplösningen så offrar Jennifer sig när Spegel-Kira är på väg att skjuta Jake. Hon tar hans skott, och det är vid .hennes dödsbädd som avsnittet avslutas.

SISKO: How is she?
(Jake shakes his head. Sisko goes over to Jennifer’s bed.)
JENNIFER: Ben.
SISKO: Easy.
(He holds her hand.)
JENNIFER: I knew we were still connected.
SISKO: Always.
(Jennifer dies.)
JAKE: Dad.
(Father and son hold each other in grief.)
SISKO: Let’s go home.

De här lite allvarligare stråken kontrasteras då mot den mer campiga sidan av Deep Space Nines spegeluniversum. Kombinationen känns lite svårsmält. Överhuvudtaget känns ju spegeluniversumen ofta som ett sätt för de hårt hållna manusförfattarna och producenterna att få leva ut fantasier om allt det som normalt inte ryms inom seriens förutsättningar. I Deep Space Nine betyder det att alla är mycket kåtare än normalt, och i familjen Visitor/Siddig är det nu han som får grönt ljus för överspel, när Spegel-Bashir är en hypermacho Han Solo-typ. Och Dax ska hålla på att dra upp att hon hade sex med Benjamin Sisko när hon trodde att han var Spegel-Benjamin. Då blir det lite svårt att ta till sig de allvarliga delarna av historien.

Ett annat skäl kan ju vara att Spegeluniversumen i den här serien framstår som direkt klumpiga och primitiva jämfört med det vi sett i Star Trek: Discovery. På sina ställen är det här snarare en lite taffligt skriven fars. Om än en mörk och tragisk sådan.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 425 tv-avsnitt. 

DS9: Return to Grace. Det där Gul Dukat och Kira jagar klingoner tillsammans.

ds+ graceSäg den lycka som varar…Hann alltså precis förklara hur kul och bra jag tyckte allt som producerades under Star Treks flagg just nu var, bara för att tas ner på jorden av det här avsnittet. “Inge vidare” muttrade jag fem gånger på 40 minuter. Ja, frågan är om jag inte till och med tycker att hela upplägget i avsnittet är en smula osmakligt.

Att cardassiern Gul Dukat har en märklig hangup på Kira har väl märkts då och då, kanske tydligast i de tvås egna äventyrsavsnitt Indiscretion. Och man kan väl se Return to Grace som en ren fortsättning på det avsnittet. Även när det gäller namnet. För indiskret är verkligen en passande beskrivning på sättet som Dukat raggar brudar på.

Allt börjar med avsnittets kanske roligaste scen. Kira är i sjukstugan för att få massor med vaccin inför hennes resa till ett diplomatiskt möte på en Cardassisk bas. Mycket snack här om hur hon blev övertalad till att ta det här uppdraget genom sin kille Shakaars förförelsemetoder. Men så är också hennes snubbe försteminister på Bajor. Därav blandningen mellan diplomatiska förhandlingar och massage:

KIRA: Oh, it was a personal request all right. Shakaar took me to my favourite restaurant in Jalanda City, poured me glass after glass of spring wine, then took me to his home, and gave me a massage with Kolaish spice oil.
BASHIR: Well, nice to know he’s keeping in touch with his constituents.
KIRA: It wasn’t fair. I mean, I would have said yes to anything at that point.

ds9 grace 2På fraktskeppet som ska ta henne till den cardassiska utposten Korma väntar ett bekant ansikte, Gul Dukat. Den forne militären och toppolitikern har degraderats ordentligt sedan det blev känt att han har en utomäktenskaplig bajoransk dotter. Dessutom lämnade hans fru honom. Nu får han finna sig i att vara kapten för ett futtigt fraktskepp i stället. Men till Kira säger Dukat att han inte ångrar någonting, att han älskar sin dotter (hon som han från början hade tänkt mörda för att rädda sitt rykte). Nu finns hon, Tora, med honom på fraktskeppet. Och han har siktet inställt på att någon gång återta sin position i det Cardassiska riket. Dessvärre har han också siktet inställt på en ny partner: Kira.

ds9 grace 5Den internationella diplomatkarriären blir det inget av med för Kira. När hon kommer fram till Korma har redan ett klingonskt skepp utplånat basen. Dukat försöker attackera fiendeskeppet, men klingonerna verkar tycka att hans gamla fraktskepp är så pass futtigt att de inte ens bryr sig om att besvara elden. Dukat och Kira lyckas ändå tillsammans knåpa ihop en plan på hur man ska hämnas, och efter några vapentest och en gillrad fälla så lyckas de ta över det klingonska skeppet.

Dukat förbereder sig på att återvända hem som en hjälte efter sin seger, bara för att inse att den cardassiska regeringen vid det här laget överväger att gå in i förhandlingar med Klingonerna, snarare än att fortsätta kriget mot dem. Det blir droppen för Dukat, som bestämmer sig för att skapa en egen motståndsrörelse med klingonernas skepp som bas.

Varvat med den här intrigen så hinner Dukat också uppvakta Kira. Ganska många gånger till och med. Och fungerar inget annat så passar han på att snacka skit om Kiras pojkvän. Ja, till och med Dukats dotter Tora försöker förklara för Kira att hennes pappa egentligen är snäll och faktiskt ångrar det som hände på Bajor under den cardassiska ockupationen. Kira avspisar dock Dukat med tilltagande irritation och avsmak. Att hon skulle börja dejta en person som gjort sig skyldig till en rad grymheter under ockupationen är en omöjlighet. Ja, även för mig som tittare är faktiskt Dukats närmanden helt orimliga. Nästan lite sjukligt olämpliga, faktiskt. Jag är till och med snäppet mer långsint än Kira i den här frågan, och fattar inte hur hon står ut att hänga med sin gamle förtryckare.

Som jag skrev tidigare så tycker jag att Return to Grace är en besvikelse . Jakten på det klingonska skeppet är genomgående ospännande, Gul “kan inte ta ett nej” Dukats propåer till Kira är bara jobbig. Pitchen för avsnittet var tydligen något i stil med “nazister och judar tvingas samarbeta”, att sedan översätta det till någon form av raggsituation känns mest lite äckligt. Return to Grace slår också någon form av rekord i trista scenerier och regi. Hur många scener i ett avsnitt kan man klämma in där Nana Visitor (som spelar Kira) säger sina repliker medan hon trycker på knappar på en skärm. Tjaaaatigt.

Betyg: 3/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 413 tv-avsnitt. 

DS9: Indiscretion. Det med Gul Dukats okända dotter och Benjamin Siskos urdåliga dejtingstil.

ds9 indiscretoin 2

Inget övervinner schismer och fiendeskap som att åka iväg på en jobbresa tillsammans. Det var läxan vi lärde oss i det senaste Voyageravsnittet, och det är väl också en av lärdomarna man eventuellt kan dra från Indiscretion. I det här fallet är det två gamla dödsfiender som ska ut  på uppdrag ihop: Det före detta cardassiska militärbefälet Gul Dukat och  den före detta bajoranska gerillakrigaren Kira. Förr var de fiender på varsin sida i Bajors befrielsekrig, nu ska de försöka lösa gåtan med det cardassiska skeppet Ravinok som försvann för sex år sedan, fullastad med bajoranska fångar..

Umgänget är till en början extremt stelt mellan de Kira och Gad Dukat, han vill gärna dra ett streck över det som hänt, medan hon vägrar att gå med på att gulla med sin gamle förtryckare. Men så visar det sig att det båda har personliga skäl till att vilja hitta Ravinok. En vän till Kira från motståndsrörelsen var en av de fångarna ombord på skeppet, medan Gul Dukat slutligen berättar att hans bajoranska älskarinna och deras gemensamma dotter också fanns ombord på Ravinok.

dsp indiscretionMen Gul Dukat har inte en mysig familjeåterförening i åtanke. När man hittar Ravinoks vrak finns det en handfull gravar utanför, bland annat kvarlevorna av Dukats käresta. Men många av de som fanns på skeppet saknas fortfarande. Om Dukats dotter Ziyal har överlevt så tänker han döda henne, förklarar han sammanbitet för Kira. Att ha ett barn med en bajoran kan allvarligt skada hans ställning i Cardassien.

ds+ indiscretion 6Samtidigt, på Deep Space 9, visar sig Benjamin Sisko vara en ännu stelare träbock än vi kunnat ana. När Kasidy Yates, som han ju nu dejtat ett tag, tydligt visar att hon är beredd att fördjupa deras förhållande så får han panik. Under det som var tänkt som en romantisk middag i Siskos hytt berättar hon att hon fått ett nytt jobb i sektorn, och kanske till och med kan bo på Deep Space 9. i framtiden. Sisko blir superstel när han hör det här, och säger något i stil med att “det är ju ett stort steg” och börjar sedan käka. Hon går upprörd därifrån.

Det krävs lite samtal med såväl Dax och Bashir som med sonen Jake för att Benjamin Sisko ska erkänna för sig själv att han burit sig åt som en idiot. Men när han sedan ber om ursäkt så är Kasidy glad och förlåtande. Allt ordnar sig! Det gör ju det påfallande ofta i den här serien.

ds9 indiscretion 6För det blir, inte helt oväntat, ett lyckligt slut även på Gul Dukats mordiska planer. Ziyal och de andra överlevande från skeppet hålls som slavar i en gruva av de brutala Breenerna. Kira och Dukat lyckas med att befria dem, men till slut uppstår scenen där Dukat står med ett vapen riktat mot sin dotter. När hon vädjar för sitt liv, med visst bistånd av Kira, så lägger han till sist ner sitt vapen. Frågan är väl bara hur många år i terapi den där dottern kommer att behöva. Tänk dig själv att bli adopterad av en farsa som hittar dig efter sex år som skeppsbruten, och vars första reflex är att vilja ta livet av dig?

ds9 indiscretion 3Gul Dukat och Kira kanske inte är bästisar efter den här trippen, men hon hatar nog inte honom lika intensivt längre. Kanske slutade hon göra det redan när han satte sig på en vass sten och hon fick befria honom från smärtan. Jag tycker att dynamiken mellan de två gjorde det här avsnittet intressant. Det finns en dynamik här, och Mark Alaimo som spelar Dukat var ovanligt bra här. Hans spel gick igenom masken, som jag brukar skriva i den här bloggen. Dessutom lite lyxigt att se några scener med de två i en öken på en främmande planet, innan det som vanligt blev dags att krypa in i de obligatoriska grottorna.

Däremot reagerar jag, precis som i förra avsnittet, vid den här fixeringen vid att låta serierna sluta i någon form av dur. Jag förstår om man är rädd för att skrämma bort tittare om allt bara ska vara deprimerande och mörkt, men det är verkligen en sak som daterar serien. Just nu tävlar ju tv-serierna om att sluta i mörker, misär och onda föraningar.

Som helhet, ett genomsnittligt äventyrsavsnitt, som bistås av en lite mer såpaartad b-handling om livet på rymdstationen. Något som börjar likna ett standardformat för Deep Space Nine. 

Förresten, i och med den här säsongen har man ju också bytt ut öppningsvinjetten. Och den blev ju mycket bättre nu. Det är ju faktiskt nästan lite komiskt att man i tre år inledde en serie om en rymdstation där olika folk och arter möts, med ett intro med bilder på Deep Space 9 i stort sett ensam i rymden. I den nya versionen har man lagt till en massa farkoster och till och med lite folk som svetsar på stationens ytterskrov. Och har man inte till och med snabbat upp musiken lite? Den känns inte fullt lika pompös och självupptagen nu, tycker jag.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 395 tv-avsnitt.

DS9: The way of the warrior, pt 1 & 2. Det där Worf ansluter sig till Deep Space Nine.

ds9 the way 4

Nya, friska tag när man drar igång den fjärde säsongen av Deep Space Nine. Man börjar med ett långfilmslångt dubbelavsnitt där man faktiskt totalt ritar om den insterstellära politiska spelplanen för alfakvadranten. Dessutom flirtar man ohämmat med The Next Generation-fansen genom att låta Worf ansluta sig till personalen på den slitna rymdstationen. Och så mer bomber och granater än jag tidigare någonsin sett i den här serien. The Way of the Warrior har en helt annan attityd än i de där mosiga avsnitten som hopades i slutet av förra säsongen.

Ett av de stora problemen med Star Trek-serierna, och som jag återkommer till gång på gång som en samtida tv-serie-junkie, är ju det här med de avslutade avsnitten. Att man inte vill göra för stora förändringar i konceptet eller förutsättningarna för serien, utan gärna ändå dras mot någon form av status quo. Det mest dramatiska sker ofta i falska starter, och oavsett vad som händer i avsnittet så är läget återställt när det är dags för eftertexterna. Deep Space Nine är i det här sammanhanget ovanligt djärva, och har ju till exempel flera gånger låtit det politiska livet på Bajor ta olika såpaartade vändningar. Men även för Deep Space Nine är  The Way of the Warrior nästan är lite chockerande. Ingenting är som det var efter det här avsnittet.

ds9 the way 2Som till exempel när det gäller Cardassien. Här sker under lite oklara former ett maktskifte. En konsekvens av att deras hemliga och inflytelserika säkerhetstjänst visst gick under i The Die is Cast. Det ser i sin tur klingonerna som ett tecken på att Grundarna/The Founders varit där och infiltrerat, och tar det som en ursäkt för att äntligen få starta krig igen. Man försöker därför helt sonika invadera Cardassien. När sedan Sisko bestämmer sig för att försöka smuggla ut det cardassiska rådet från det nu belägrade imperiet, så leder det till en storslagen klingonsk attack på Deep Space 9. Som mycket lämpligt precis hunnit uppgraderat sitt försvarssystem med massor av vapen. I samband med det här går förstås även fredsavtalet mellan Federationen och klingonerna upp i rök. Slutsats: Grundarna kan luta sig tillbaka och se sina allvarligaste fiender försöka utplåna varandra. Snart finns det ingen kvar som kan göra motstånd när deras Dominion-imperium kommer sättandes från gammakvadranten genom maskhålet.

ds9 the way 3Ja, det är svårt att förklara det här avsnittet utan att hamna i massor av referenser till de tidigare avsnitten. The Way of the Warrior är ett avsnitt som pekar tillbaka på inte bara Deep Space Nine tidigare säsonger, utan även The Next Generation och i viss mån The Original Series. Ytterligare ett led av detta är väl också återintroducerandet av Worf i serien. Jag hade nog förväntat mig att Worf liksom skulle svepa in på rymdstationen och ta alla med storm. Men på sedvanligt Deep Space Nine-vis så låter man honom typ backa in i handlingen. Worf är liksom helt inne på att sluta arbeta inom Federationen när han blir skickad till Deep Space 9 för att få Federation/Klingon-relationerna att fungera (vilket givetvis inleds med ett slagsmål).

Mina anteckningar kring första halvan av The Way of the Warrior är något i stil med det här: pratpratpratpratpratpratprat. Det är mycket information som ska utbytas och introduceras, och sällan har jag väl varit med om att man pratat så mycket om ett krig utan att visa en endaste liten explosion i bild. Allt detta förändras förstås mot slutet av avsnittet, då Deep Space Nine slår något slags personligt rekord inom pyroteknik. Det är fint, och så. Men ska man bygga ett dramaturgisk båge i ett 90-minuters avsnitt så bör man nog fördela det göttiga lite mer jämnt under hela avsnittet.

ds9 the wayAtt alla politiska allianser håller på att brista, gör förstås inte att man inte hinner med att tramsa lite. Avsnittet börjar till exempel med en variant på en “falsk start”: Besättningen är på changelingjakt, och säker igenom rum efter rum på jakt efter en shapeshifter. Men det visar sig förstås att det hela bara är en övning, det är säkerhetschefen Odo som har gömt sig, inte någon Grundare. Vi får också lite inblick i hur Dax och Kira löser sina sexuella spänningar, genom “massage” på holodäck, när de inte spelar adeldamer under riddartiden. Och så visar Odo hur han kan låtsas dricka kaffe, så att människor inte ska bli nervösa när han sitter med på middagar. Och när vi ändå är inne på trivia, så kan vi väl notera att Sisko från och med det här avsnittet har rakat sig på skallen, vilket ju passar jättefint med skägget.

Några lite allvarligare inslag ska väl också noteras. Som att klingonerna inleder mötet med Sisko och Kira med att alla skär sig i handen, för att se på blodet om de är shapeshifters. Samtalet mellan Quark och skräddaren Garak är också ovanligt mörkt för att vara i Star Trek. Quark bjuder Garak på root beer och jämför hur man vänjer sig med dess vämjeliga smak med hur man till sist kan börja gilla att leva under Federationens lagar. Men han menar förstås inte det på ett bra sätt.

Under det här avsnittet tycker jag väl också att Siskos kärleksintresse Kasidy är väldigt nyfiken på allt som Sisko ska göra, men inte får berätta om. Kan hon också vara en changeling, kanske? Sisko stoppar ju klingonernas shapeshifterkontroll av hennes skepp. Det var kanske extremt korkat av honom. Måste han vara sådär dumsnäll, plötsligt?

ds9 the wayThe Way of the Warrior är ett mastigt avsnitt, och det råder definitivt inte någon brist på uppslag eller actioninslag i det. Det är också ett avsnitt som utnyttjar ensemblen bättre än vanligt. Man har tid att slänga in små scener om de flesta ombord, samtidigt som man på ett ovanligt djärvt sätt också går in och förändrar grundförutsättningarna för hela serien. Men det är något i själva hantverket som brister. Jag tycker inte att manusförfattarna har lyckats med dramaturgin i det långa berättandet. Jag var ovanligt uttråkad under avsnittets första halva, och även om jag kompenserades i och med den actionfyllda avslutningen så blir ändå helhetsintrycket lite svalt. Att jag sedan tycker att Avery Brooks är stentrist som actionhjälte hjälper inte heller upp mitt slutbetyg. Kan man leverera repliker som “Looks like we’re going to find out just how much of a pounding this ship can take”  på ett tristare sätt än han gör? Sicken tråkig en.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space nine. Säsong 4, avsnitt 1& 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 390 tv-avsnitt.

 

DS9: The Maquis Pt 2. Upplösningen, Sisko är en hjälte, ofantligt många uppföljningar är möjliga.

 

ds9 the maquis pt 2 2En sak som Star Trek aldrig varit särskilt bra på är flashiga och intensiva rymdskeppsdueller med riktiga eldstrider, explosioner och våghalsiga ess till piloter ochallt det där. Jag vet att det är lite orättvist att jämföra en tv-serie med spelfilmer, men tänk på hur Star Wars är en stolt arvtagare till en tradition med gamla krigs- och flygfilmer. Man varvar de där mastiga striderna mellan rebell- och imperieskepp med dueller mellan små stridskepp där det krävs kunskap i prickskytte, instinkt (och lite hjälp av Kraften, förstås) för att lyckas. I Star Trek är istället allt extremt datoriserat – när ett skepp kommer i strid kretsar det mesta kring ordergivning och koordinater. Ja, man kan till och med läsa med sina sensorer av när motståndaren förbereder sig för att fyra av en salva, och hålla koll på hur starka fiendens sköldar är medan man är i strid. Det hela förvandlas mer eller mindre till en matematisk räkneuppgift.

Star Trek-versionen är säkert en mer realistisk bild av hur ett framtida rymdkrig kan utkämpas, men också en väldigt osexig sådan. Kanske är det därför som de också blivit allt mer sällsynta. Det känns som om serierna sysselsatt sig med fredsfördrag och diplomatiska förhandlngar än att iscensätta de där gamla hederliga skak-scenerna när alla i besättningen sitter och låtsashoppar i stolarna för att simulera hur skeppet blir beskjutet.

Image converted using ifftoanyMen i The Maquis andra del görs det faktiskt ett försök att hotta upp saker en smula. Det är äntligen dags för lite Runabout-action – ett uttryck som väl tyvärr är en motsägelse i sig själv. För det är väldigft svårt att uppbåda någon som helst actionkänsla inför åsynen av Deep Space 9:s Runabouts . De påminner mest om bestyckade minibussar i designen – ni vet sådana där familjebussar för barnrika familjer. Den trista designen av fåmansrymdskeppen verkar vara ett arv som går ända tillbaka till originalseriens fyrkantiga skyttlar. Ingen tie-jagare så långt ögat kan se, alltså.

Den där rymdstriden är i varje fall avsnittets höjdpunkt. Det där allt ställs på sin spets. In i det sista försöker Sisko övertala sin gamla polare Cal Hudson att inte bli en upprorisk rebell utan gå tillbaka till Federationen – till sist sitter de i varsitt beväpnat rymdskepp. Hudson undkommer, vilket jag trodde innebar att han skulle återkomma i ett senare avsnitt…sen råkade jag visst kolla på Memory Alpha-sidan.

ds9 the maquis pt 2 5Siskos försök att omvända sin gamle vän kanske hade fungerat bättre om vi hade fått reda på något mer om deras gemensamma bakgrund, eller om det funnits någon tillstymmelse till kemi mellan de två skådespelarna. Nu blir det bara mer, “jaha, där är hans gamle vän. De verkar verkligen inte ha något gemensamt, eller ens bry sig om varandra”.

Då är cardassiern Gul Dukat, den förre bossen på rymdbasen Deep space 9,  betydligt mer intressant som figur. Att vara motsägelsefull och mystisk verkar vara något slags ideal inom Cardassien, så riktigt var man har Dukat förstår man förstås aldrig. I det här avsnittet blir han själv lite förvånad när den cardassiska militärregeringen lägger skulden på honom för smugglingen av vapen till cardassiska kolonier på Federationens område. Man offrar helt enkelt honom för att själva gå fria från misstankar. Exakt hur han lyckades ta sig ur den där knipan när han väl kom hem förtäljer inte historien. Inte lär det ha varit genom en rättegång i varje fall. Han berättar själv att man i Cardassien alltid vet hur domen lyder redan innan rättegången har börjat.

ds9 the maquis pt 2 7Jag måste nog ändå säga att alla de frågor som ställdes i del 1 av The Maquis kändes mycket mer intressanta än de svar som kom fram i del 2. Det var mycket prat, tyckte jag. Men grunden är förstås lagd för en ny konflikthärd som man kan bygga massor av intriger kring i fortsättningen, om man så vill. Det finns dock två personliga favoritögonblick i det här avsnittet. Det ena är när Quark lyckas överbevisa en vulcan om det ologiska att starta ett rebelluppror. Och sen gillar jag också avsnittets slutreplik, där Sisko ifrågasätter sig själv efter att ha låtit sin gamla polare Hudson undkomma:

SISKO: I just got a communiqué from Starfleet congratulating me on my good work, and thanking me for preserving the peace with the Cardassians.
KIRA: You deserve it. You prevented a war.
SISKO: Did I? Or did I just delay the inevitable?

Så härligt ödesmättat!

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 316 tv-avsnitt.