Tag: Gul Dukat

DS9: What You Leave Behind. Det grå slutet på Deep Space Nine.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Den stora finalen. Slutet. Och där satt jag framför tv:n och tyckte att det här dubbelavsnittet mest var lite långtråkigt. Något som i och för sig skulle kunna vara ett slags överslagshandling från min sida, en reaktion skapad av min tendens till grov separationsångest. Att ta farväl är så jobbigt att jag kanske måste hata det, liksom.

För medan jag såg What you leave behind så funderade jag på hur många finalavsnitt av tv-serier jag egentligen minns, eller ens har sett. Game of Thrones? Jo, men så tråkigt det var. Amerikanska Queer as Folk? Nej, orkade nog aldrig dit. Eller började jag aldrig se sista säsongen när en kompis sagt att den handlade om att ta farväl på olika sätt. Vänner? Gav upp när huvudpersonerna började kännas lite för gamla för sin whimsical lifestyle. Eller var det för att behålla känslan av att serien höll på. Om jag aldrig såg sista avsnittet så hade väl serien heller aldrig tagit slut? This Life? Jorå, såg framför allt det genomvidriga återföreningsavsnittet som var som en medelålderskrismardröm. Ett slags reunion-isbad. En påminnelse om att inget någonsin kan bli som förut. (Har en känsla av att jag eventuellt skulle gilla det bättre idag, är nog mer lämpad för cyniska porträtt av livslögner nu när jag närmar mig femtioårsstrecket).

Det är faktiskt rätt vanlig att jag slutar se serier precis inför den sista säsongen. Kanske har det att göra med traumatiserande serieavslutningar från min barndom. Till exempel det nästan hysteriska tillstånd av sorg som jag hamnade i när sista avsnittet av Vi på Saltkråkan hade visats på tv en sommar. Jag var otröstlig i flera dagar, kanske veckor. Kanske fortfarande. Har kanske sett en scen från ett Saltkråkan-avsnitt sen dess.

När det gäller Star Trek har man ju ofta dragit ut på det där sista farvälet genom att addera långfilmer som fortsättning på tv-seriernas tidslinjer. Men Deep Space Nine var ett av de få Star Trek-koncept som faktiskt tog slut när det tog slut (om man nu inte räknar böcker och sånt). Jag var dock inte särskilt uppriven inför det här avsnittet. Deep Space Nine är är en serie som jag ofta irriterat mig på, även om den också innehåller några stycken avsnitt som jag ser som rena mästerverk. Förhoppningsvis framgår det nedan varför min besvikelse över What you leave behind trots allt är mer en rent känslomässig reaktion.

Jag kan väl börja med berömmet. Genom att ge de sista avsnitten en sammanhängande storyline har producenterna bakom Deep Space Nine verkligen skapat möjligheter för att ordna bra avslut och en hint om framtiden för nästan alla de stora rollfigurerna. Det är rätt ovanligt i tv-världen att det görs så genomarbetat och omsorgsfullt som här. Men samtidigt har man inte lyckats fullt ut med intrigbågarna under The Last Chapter. En del storylines har fått sättas på paus fram till det här slutavsnittet, och vissa centrala personer har förvisats till periferin av historien, till exempel Siskos son Jake. Och det sista stora slaget, som utgör ryggraden i What You Leave Behind, har i viss mån fått sitt värde devalverat av en lite svajig upptakt. Om friheten och livet i alfakvadranten verkligen stått på spel, så hade väl inte serieskaparna kunnat ägna ett helt avsnitt åt vem som ska bli Stornagus i framtiden?

Faktum är att hela starten på What you leave behind känns lite loj. Folk vaknar och gör sig i ordning för den sista striden, men det där gravallvaret som borde vara närvarande saknas. Eller så var det bara jag som tappade all feeling efter scenen där Bashir och Ezri morgonnojsar i sängen. TMI-mätaren gick liksom i botten här för mig. I horistonellt läge låter Alexander Siddig, som spelar Bashir, väldigt mycket som en sliskig dirty talker. Nästan oavsett vad han säger. Isch!

Förutom det där inledande hånglet så tonas ändå Bashirs nya förhållande med Ezri ned i det här avsnittet. Det är tydligt att manusförfattarna i stället ännu en gång vill ägna sig åt den intensiva vänskapsrelationen mellan Bashir och O’Brien. För nu dyker det helt plötsligt upp ett hinder för de tvås framtida vänskap. O’Brien har tackat ja till ett jobb på Jorden, och han drar sig in i det längsta för att berätta om det för Bashir. Han är ju fullt medveten om att bästa kompisen ska ta det som ett svek. Denna icke-fråga ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i detta avslutningsavsnitt, framför allt eftersom det redan avhandlats, för bara två avsnitt sedan. Trots det får deras relation till och med ett eget montage i slutet av avsnittet, med highlights från deras vänskap till smäktande musik. Om Deep Space Nine ska ha en eloge för något så är det för att man tagit bromance-kulten till helt nya höjder.

Det stora slaget, till sist då. Det är faktiskt oväntat dramatiskt med flera olika vändpunkter. Bland annat för att Dominion tvingas att utkämpa ett tvåfrontskrig. I rymden slåss mot Federationsalliansen, medan man på hemmaplan måste tampas med den cardassiska frihetsfronten som ställer till med jävelskap. Till exempel ett sabotage som gör att Dominion mitt under slaget i rymden tappar kontakten med sina skepp.

Den kvinnliga befälhavargrundaren bestämmer sig för att slå tillbaka hårt och skoningslös. Som en kollektiv bestraffning för gerillakrigföringen utplånar Dominion en hel cardassisk stad med miljoner invånare. Ett beslut som straffar sig, då det får den cardassiska flottan att vända sig emot Dominion mitt under pågående slag. Grundaren, allt sjukare av den där sönderfallandepesten, ger då order om att man ska påbörja en systematisk utrotning av det cardassiska folket på hemplaneten. Extremt brutalt, framför allt när kriget ändå i stort sett förlorat.

Den seger Federationsalliansen till sist vinner över Dominion är inte direkt något som man kommer att sjunga sånger om i framtiden. Man intar ett Cardassia som är skövlat och nedbränt. En planet och civilisation i ruiner. Den kombinerade skräddaren/hemlige agenten Garak är modstulen när han återser spillrorna av sin hemplanet. Å andra sidan fick han, helt utan repressalier, skjuta ihjäl changelingmedhjälparen Weyoun. En ovanligt brutal avrättning för att vara Deep Space Nine, men som knappt ens noteras som något avvikande i det här avsnittet.

Skövlingen av Cardassien är ändå lite mindre blodig än vad den kunde ha blivit. I slagets slutskede länkar Odo samman sig med den kvinnliga grundaren och botar henne från den där upplösningssjukan. Det får henne att blåsa av striden och senare även skriva under ett fredsavtal. Men trots den segern är Odos värv inte slutfört med det. Han måste lämna Deep Space 9 för att gå upp i den Stora Länken med de andra grundarna. En Odo i på plats i grundarsörjan blir en garanti för att det är slut på attackerna mot alfakvadranten.

What you leave behind har en lite speciell dramaturgisk uppbyggnad. Den stora avslutningsscenen kommer när det är drygt 20 minuter kvar av avsnittet. Lite fest och jubel när alla huvudrollsinnehavarna (och en del andra personer som gör cameos) hänger på holosvitsklubben och lyssnar till Vic Fontaine som sjunger The way you look tonight.

Men efter den feel good-upplevelsen är det hög tid för det sista kapitlet av det sista kapitlet. Det var ju det här med Pah-vålnaderna, Dukat och Kain Winn som också måste avhandlas. Det hela visar sig vara mycket lättare än jag trodde. Tydligen räckte det med att Sisko puttade en farlig bok och Dukat in i en stor magisk eld för att sätta stopp för de onda demonerna. Sisko faller också ner i elden, men han hamnar bland Profeterna efter det (eller som jag föredrar att kalla dem: varelserna i maskhålet). Men särskilt mycket om vad han skulle göra där förstod jag inte. Hamnade han där eftersom han dog i elden? Eller har han fortfarande kvar en fysisk kropp?

Tydligen var det från början tänkt att Sisko skulle stanna bland profeterna i all framtid. Ett slut på historien som Sisko-skådespelaren Avery Brooks kände sig extremt obekväm med efter att scenen spelats in. Så pass obekväm att man fick göra om hela scenen där Sisko möter Kasidy i en vision. Brooks tyckte att det kändes fel att serien skulle sluta med en svart man som övergav sin gravida hustru. Så en ny version där han säger att han kommer tillbaka “kanske redan i går” fick spelas in.

Jag kan förstå Brooks synpunkter. Men den här mjukare versionen förstör verkligen en hel del av dramatiken i upplösningen, tycker jag. Profetiorna om den stora sorgen, som vi hört tidigare, verkar nu vara lite överdramatiska och onödiga. Det hände ju inget farligt, på riktigt.

Det nya slutet för Sisko känns precis som den kompromiss det är, lite mesigt i stället för episkt. Själv hade jag däremot hoppats på att den bajoranska religiösa ledaren Kai Opaka skulle dyka upp på ett hörn här i slutet. Hon var ju inblandad precis i inledningen av Siskos bana som budbärare, så jag trodde att hon skulle få vara med och avsluta den historien.

Bara några sista ord om de ganska ostiga minneskollagen som alltså visas när huvudpersonerna lämnar Deep Space 9 för sista gången. Rätt smetiga sekvenser, men visst grät jag en tår eller två. Av kontraktsskäl fick dock inte Jadzia Dax vara med i Worfs minnesfilm. Gissa om det blev JÄTTEKONSTIGT! Den stora tragedin i hans liv syns inte ens när han tänker tillbaka på sin tid på rymdstationen. Så märkligt att det inte gick att lösa.

Sammanfattningsvis. Jag tror att min trötthet inför det här avsnittet har sin grund i två saker. 1: Den stora segern blev inte ens stor seger. Det blev aldrig någon vifta med flaggorna och fest- och jubelscen på slutet. Att besegra Dominion blev mer bittert än ljuvt. Det är ju helt i linje med Deep Space Nines grundton, men ändå ett så otroligt deppigt avslut på en storyline som pågått i flera år. Jaha, allt blev skit ändå, ungefär.

Det var också 2: ganska lätt att bli underväldigad av andra delar av det här avsnittet. De flesta av de personliga avsluten var egentligen rätt sorgliga, men på ett lite urvattnat sätt. Sisko kommer antagligen tillbaka. Men ingen vet varför han måste vara borta. Odo lämnar Kira, men det verkar som om hon hanterar det rätt bra. O’Brien väljer fru och barn framför lekarna med Bashir. Men visst ska de två polarna åka på semester tillsammans i framtiden (så himla Brokeback Mountain). Helt rimliga avslut, men ingen riktig chock (Odos hemresa blev tyvärr spoilad för mig i ett av inläggen på Memory Alpha, det är väl annars det som hade potential att vara en skräll).

Skulle jag likna det här avsnittet vid en färg så skulle det bli mörkgrått med inslag av ljusgrått. Det sorgliga var helt enkelt inte tillräckligt sorgligt, medan lyckan och ljuset också var frånvarande. Och på sätt och vis är det en ganska rättvisande sammanfattning av en serie som aldrig riktigt bestämde sig för vad den ville vara. Och som blev lite av allt möjligt i stället.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 610 tv-avsnitt.

DS9: When it rains… Kai Winn blir ännu ondare, Odo blir sjuk och Kira måste samarbeta med fienden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Många chockerande saker som händer i det här avsnittet: Doktor Bashir upptäcker att Odo också bär på den mystiska sjukdom som Grundarna lider av. Och inte nog med det, han kommer också fram till att smittan planterats in i Odo som sedan agerat smittspridare till resten av changelingcommunityn. Vem inom Federationen som skulle kunna göra en sån här moraliskt förkastlig sak, vad som i praktiken är ett folkmord? Den hemliga och autonoma Sektion 31, gissar Bashir! Lika flink är han dock inte när det gäller det privata, han och Ezri har fortfarande inte fått ihop det, men finns det liv finns det hopp!

En växande irritation mellan Kai Winn och Dukat (hon har ju insett hur många sätt han lurat henne på nu) kulminerar när han i smyg försöker läsa i den där gamla boken om hur man släpper Pah-vålnaderna fria. Han hinner typ bara öppna boken innan en röd blixt avlossas från ett uppslag och gör honom blind. Dukat tänkte sig nog att han skulle bli omhändertagen av Winn efter den här smällen (de har ju trots allt legat en massa nu), men hon kastar ut honom på gatan i stället. Det är nog bra för dig om du får tänka över ditt liv, tycker Winn, och menar att en bra position att göra det på är som blind och hemlös tiggare. Nog för att vi visste att Winn var genomfalsk och vidrig, men form av tjuvheder trodde jag ändå att hon hade. Kanske mest chockerad över den här grejen i hela avsnittet. Men också lite glad. Är ju som bekant inte så förtjust i Dukat. Eller Winn. Lite mer upprörd blir jag när jag läser på om det här avsnittet och inser att det här också var ett sätt att pausa den här sidointrigen. Den hade tydligen kommit lite för långt lite för snabbt. Förstår inte riktigt hur röriga de här upphovspersonerna var när de skrev den här serien.

Visst har arbetet i den där alliansen mellan Federationen, klingonerna och romulanerna gått nästan osannolikt bra för att vara Deep Space Nine? Så nu är det dags för trubbel på allvar. Efter det förödmjukande slaget vid Chin’toka så visar det sig att klingonerna kan göra någon form av inställning på sina skepp som gör dem immuna mot breenernas black out-vapen. De, ensamma, utgör nu försvarslinjen mot Dominion. Det här får klingonernas ledare Gawron att drabbas av någon form av storhetsvansinne, så han åker till Deep Space 9 och förklarar att han omedelbart tänker leda den klingonska flottan mot Dominion. Han tror tydligen att klingonerna på egen hand ska lyckas med det som alliansen inte kunnat göra. Misslyckas han så finns det inte längre någon som kan skydda Federationen och Jorden mot Dominions styrkor. Jobbigt läge.

Ännu jobbigare är det för Kira och Odo. De ska försöka utbilda den nystartade cardassiska motståndsrörelsen i hur man utkämpar ett gerillakrig. Det vill säga lära ut just de metoder som bajoranerna använde mot cardassierna förr i tiden. Gruppens ledare Damar lyssnar på det som Kira och Odo försöker förmedla, men hans undersåtar använder en hel del tid åt att försöka tracka dem i stället. Som till exempel genom att påminna dem om att Odo ju faktiskt samarbetade med cardassierna på Deep Space 9 förr i tiden, och vad den som såg till att bajoraner fängslades/sattes i arbetsläger/avrättades. En sån där jobbig grej som man inte riktigt vet om Kira och Odo riktigt rett ut. Men den riktiga katastrofen är att Odo upptäcker hur hans händer börjar flagna. Det betydar att även han nu fått de första symptomen på den farliga changelingsmittan.

Det här avsnittet kändes lite bättre att skriva om än att se på. Trots att jag äntligen fått som jag vill, en lång räcka avsnitt berättade som en följetong, så är det något som fattas. Det känns som om man gått från den ena ytterligheten till den andra, och att det nu snarare saknas en del fördjupningar hos några av rollfigurerna för att det ska bli riktigt bra. Det kan förstås också vara så att jag är den typen av person som är ständigt missnöjd.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 601 tv-avsnitt.

DS9: ’Til Death Do Us Part. Sisko gifter sig och Kai Winn får (äntligen) en profetisk vision.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det blir en smula annorlunda blogginlägg nu, när Deep Space Nine byter karaktär och blir en sammanhängande historia för återstoden av säsongen. Mycket är ju sig likt från avsnitt till avsnitt numera. Från och med förra avsnittet är vi ju inne i The Last Chapter, en enda sammanhängande berättelse fram till slutet på hela serien. Men en del av de intriger som drog igång i förra avsnittet förändras en del redan här.

Profeterna hör av sig, även till Kai Winn

Bajors religiösa ledare Kai Winn slår sig in i handlingen i det här avsnittet. En av seriens mest osympatiska rollfigurer ges här ännu en chans att blanda samman sina personliga ambitioner och drömmar med den religion hon är en ledargestalt för. Winn är på Deep Space Nine när hon plötsligt får sitt livs första vision från Profeterna i maskhålet. De verkar inte nöjda med hur saker och ting utvecklas utan säger att Sisko har veknat och att de nu behöver just Winns hjälp. Men de här profeterna är lite… konstiga, känns det som. Även om de kommunicerar på samma fragmentariska och kollektivt framförda sätt som vanligt så känns det som att något inte är helt som det ska. Misstankarna besannas när Dukat, med sitt nya bajoranska fejs och kropp, söker upp Winn. Han låtsas vara en enkel bonde, men stämmer förstås också exakt in på den beskrivning som profeterna i Winns vision gett henne om vilken bakgrund en blivande vägvisare skulle ha. Så det var förstås de onda Pah-vålnaderna som kommunicerade med Kai Winn i den där visionen. Winn själv däremot anar ingen som helt oråd, hon tror ju att hon äntligen fått sitt stora erkännande från profeterna. Så till sig är hon över det här att hon tillåter sig själv att släppa ut håret, berätta för Dukat vad hon heter i förnamn och avsluta det hela med lite myzkramande med den som hon tror är en profetclearad bajoransk bonde.

Sisko gifter sig

Winn var egentligen på Deep Space 9 i ett helt annat ärende. Hon hade hört att någon annan präst blivit bokad för att viga Sisko och Kasidy, och ville nu se till att manövrera ut alla medtävlare för att själv få ta över det prestigefyllda bröllopsuppdraget. När hon träffade Sisko för att diskutera frågan var hon så uppe i sitt eget maktspel att hon inte ens märkte att han var helt deprimerad och konstig. Definitivt inte en glad, blivande brudgum. Sisko var nämligen just då i valet och kvalet kring hur han skulle göra med bröllopet. Profeterna i maskhålet har ju avrått honom å det bestämdaste, men när Sisko försökte förklara situationen för Kasidy blev hon tvärarg och gjorde typ slut.

Till sist bestämmer Sisko för att skita i profeterna och välja lyckan i stället. Man rafsar ihop en enkel, snabb bröllopsceremoni för de allra närmaste. Men in i det sista blir Sisko hemsökt av profeten som ser ut som Siskos morsa. Precis när Sisko ska trä ringen på Kasidys finger så får han en ny avskräckande vision. Sisko driver dock tesen att profeterna inte fattar hur kärlek funkar, och att allt kommer att gå jättebra med det här äktenskapet. Vi får väl se hur det går med det.

Worf och Ezri får en fnurra på tråden, medan Dominion och Breen gillar varandra jättemycket

Det är också fortsatt romantiska förvecklingar mellan Worf och Ezri. De låg ju med varandra lite oplanerat i förra avsnittet, men när de två nu är fångar hos Breen-folket så är det fortfarande lite otajt stämning. Att Ezri drömmer och yrar om doktor Bashir flera gånger är till exempel något som Worf inte direkt uppskattar. Inte när han precis har förklarat Ezri sin kärlek. De två utsätts för brutal behandling och olika minnesskanningar, men ett redan dåligt läge blir extremt uselt när Ezri och Worf inser att de ska ges bort som presenter till Dominion. Breen och Dominion är nämligen i full färd med att bilda en gemensam front mot Federationen och deras allierade, och de två utgör tydligen bröllopspresenten.

Men hur mår grundaren?

Dominion ligger dock lite risigt till på vissa sätt. Den kvinnliga Grundaren som leder Dominionstyrkorna i alfakvadranten börjar nämligen se riktigt risig ut. Hon flagnar liksom.

Bra tempo på allt i det här avsnittet, utom en del av scenerna med Dukat och Kai Winn. Dukat håller fortfarande på att locka Winn i sin fälla, och det tar en massa tid och ombesörjer såväl fjäsk som hångel. Den segaste bihandlingen, som tyvärr också får ta mest plats. Som jag har nämnt tidigare så är ju inte Dukat en av mina favoritkaraktärer i serien, så det är lite som tv-dramatikens motsvarighet till naglar mot svarta tavlan att behöva se de här två bli nojsiga med varandra.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 596 tv-avsnitt.

DS9: Penumbra. Början på slutet för DS9, men återkomsten för rymdsåpan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

De sista tio timmarna av Deep Space Nine är en sammanhängande berättelse, kallad The Final Chapter när man skulle marknadsföra serien. Och visst märks det nya berättarperspektivet direkt när man ser det första avsnittet av det sista kapitlet. Det är mer fokus på rollfigurernas utveckling och privatliv, och fler handlingar och intriger som löper parallellt. Samtidigt som det i Penumbra också innebär mindre pang-pang och definitivt ingen avslutad historia. Det här är snarare avsnittet där man ska sätta igång de intriger som ska hålla oss och manusförfattarna sysselsatta säsongen ut.

Så vad fick jag då för känsla av vad den resten av Deep Space Nine ska handla om?

Ja, en viktig sak är förstås Siskos framtida roll som profeternas budbärare. Han själv har på något sätt inbillat sig att hans Budbärarpensum är fyllt, och därför börjat drömma om livet som pensionär. Han har köpt ett stycke mark på Bajor och byggt världens fulaste husmodell av en papplåda i sin hytt. Tydligen är frågan om han ska ha en vägg till köket eller inte en av hans stora bryderier. Konstigt att det här vidriga med öppna planlösningar alltså inte har dött ut ens i framtiden.

Konsekvensen av allt detta planerande resulterar också i ett frieri till flickvännen Kasidy. Men när det stundande äktenskapet blir allmänt känt så reagerar profeterna i maskhålet, närmare bestämt den alien som tog kontroll över hans morsa och alltså såg till att Sisko föddes. I en vision får vår kapten reda på att ett äktenskap inte är någon bra grej, men Siskon reagerar inte helt moget när han inser att jobbet som profeternas budbärare också får konsekvenser för privatlivet:

SARAH: You must walk the path alone. 

SISKO: You’re not listening to me. I want to spend my life with her. 

SARAH: If you do, you will know nothing but sorrow. 

SISKO: You don’t care about how I feel. All that matters to you is that I do what you want.

SARAH: You are the Sisko. You are part of me. 

SISKO: If that’s true, if you really do care about me, if you consider me your son, then let me have this. 

SARAH: It is not for you to have. There are many tasks still ahead of you. Accept your fate. Your greatest trial is about to begin. Don’t be afraid. 

Mycket Siskodramatik att se fram emot framöver, alltså. Men även om Worf inte får gifta sig, så är det ändå viss romantik på gång. Banden mellan Worf och Ezra/Dax är tydligen starkare än någon av de trott. När Worf försvinner efter att hans skepp blivit nedskjutet ger sig Ezra in i The Badlands för att hitta honom. Hon lyckas med det alla andra misslyckats med, men när hon väl bärgat Worf blir de jagade av Jem’Hadar-skepp och måste söka tillflykt till en liten planet. Väl där blir det som det brukar bli i riktigt kackiga romkoms. Ni vet, en sån där de en tjej och en kille bråkar jättemycket med varandra för att sedan plötsligt bara börja hångla och sedan ligga med varandra.

En post-coital Worf är däremot ingen bra soldat, så medan han legat och sovit med Ezra så blir de omringade av några Breensoldater. Worf och Ezra tas tillgånga och sätts på ett rymdskepp. (Breen-arna var alltså de där som dök upp i serien i säsong 4-avsnittet Indiscretion där de höll bland annat Gul Dukats dotter fången). Frågan är ju nu, vad vill Breen med våra vänner, och vilken roll ska de ha i upplösningen av kriget med Dominion.

Våra sista två plot-trådar finns just hos Dominion och deras allierade, Cardassierna. Grundarna har inte lyckats hitta något botemedel mot den sjukdom som de alla lider av, och använder sig av drastiska metoder för att komma vidare i forskningen. Som att låta alla nuvarande forskarvortor avlivas för att ersättas av sina kloner för att se om det kan leda till några nya idéer kring hur man ska kunna hejda sjukdomen.

Den cardassiske befälhavaren Damar har å andra sidan börjar supa allt tidigare på morgnarna, och trivs allt sämre med alliansen med Dominion. Så när Dukat dyker upp från ingenstans så hjälper han honom med att fixa en plastikoperation. När Dukat är färdigopererad ser han ut som en bajoran. Jodå, det verkar som om Dukat kommer att vara med oss och ställa till med jävelskap ända in i upplösningen av den här serien. Försöker fortfarande bestämma mig för om operationen får honom att se mer ondskefull ut, eller om han helt plötsligt blev lite sexig med sin nya look. Återkommer i ärendet.

Det är en skön omväxling att se ett Deep Space Nine-avsnitt som är lite mer modernt och såpigt i sin berättarstruktur. Det känns som om man drar igång ett gäng intressanta intriger här, men en sak är lite konstigt ändå. Alla är bara indirekt relaterade till själva Dominion-kriget. Jag undrar nämligen helt ärligt hur det går med det? Kriget alltså? Är det i stort sett vapenstillestånd med enstaka strider? Vad är Federationens plan? Laddar alla upp inför en sista strid? Eller har alla fullt upp med att planera sina äldreboenden och läkemedelsforskning? Visst finns det några bisatser här och där om sakernas tillstånd, men väldigt lite som ändå fördjupar läget i denna flera säsonger långa konflikt. Men jag antar att jag säkert får reda på mer om detta ganska snart, va? Men försiktigt positiv till den här utvecklingen av serien!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 595 tv-avsnitt.

DS9: Covenant. Det om Dukats självmordssekt.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Efter den första kvarten av det här avsnittet kände jag mest av allt vanmakt. Inte ett avsnitt till om bajoranernas religiösa bryderier! Den kanske tristaste och segaste storylinen någonsin inom Star Trek, till och med när man i förra säsongen försökte pigga upp det hela med en fajt mellan det onda och goda som kändes som tagen ur någon superhjälterulle.

Inte ens när jag när jag förstod att Covenant främst skulle handla om Bajors motsvarighet till satanister, Pah-vålnadstillbedjarna, blev jag på bättre humör. Det gick inte att uppbåda någon entusiasm när ledaren för sekten visade sig vara Gul Dukat – den av alla rollfigurer i serien som jag är mest trött på. Men man ska inte alltid gå på första intrycket. Det som såg ut att vara en dubbelmacka av Deep Space Nine-tristess visade sig ändå utmynna i en historia som jag är ganska förtjust i. Ett av de mest religionsindränkta avsnitten visar sig nämligen också vara ett av de mest religionskritiska.

Efter lite inledande romantiskt snickesnack (otroligt stelt) om tro och kvalitetstid mellan Kira och Odo på Quarks, så tar den egentliga intrigen fart när Kira kidnappas. Hon tror att hon ska träffa sin gamle religiöse förebild, han som lärde henne allt om Profeterna när hon var ung. Men han är där för att föra bort Kira, via en cardassisk transportör (tydligen är de mycket mer effektiva än federationens variant). Hux flux så har hon hamnat på Empok Nor – Deep Space 9:s övergivna tvillingrymdstation. Där har den allt mer vrickade Gul Dukat nu dragit ihop en sekt som tillber Pah-vålnaderna. De som utgör den mörka versionen av gudarna i maskhålet.

Men trots den nya religiösa övertygelsen så är det en sak som tydligen är konstant hos Dukat: hans fixering vid Kira. Hans plan den här gången är att ta Kira till Empok Nor för att försöka få henne att överge sina gudar, och i stället gå all in på Pah-dyrkan. Vad han inte riktigt inser är att just hans ledande position inom den här sekten gör Kira aldrig ens skulle överväga att konvertera. Hon är ju ännu tröttare på Dukat än jag.

Trots Kiras uppenbart kritiska hållning till både Pah-dyrkan och Dukat ges hon ändå, till en början, stor rörelsefrihet på stationen. Alla hennes farhågor om Dukat blir förstås besannade när hon börjar snoka kring livet i sekten. Som det faktum att 1. Dukat tagit på sig att personligen godkänna alla sexuella relationer inom sekten. 2. Det bajoranska par han tillåtit att ligga med varandra visst fick ett cardassiskt barn. 3. Som Dukat försöker förklara som ett tecken från gudarna, ett mirakel som ska visa att de vill se en union mellan cardassier och bajoraner. Hon inser att Dukat antagligen börjat ligga runt bland de kvinnliga sektmedlemmarna, åtminstone har han lyckats göra en av dem med barn.

Det här öppnar upp för en sista akt där hela Dukats sekt går under. Först försöker Dukat mörda kvinnan som är mor till hans barn, för att stoppa henne från att berätta sanningen om barnet. Sedan samlar han hela sekten för att övertyga dem om att begå kollektivt självmord, som en annan Jonestownmassaker (fast den verkliga inspirationskällan var tydligen Heaven’s Gate-kulten).

Jag hoppades ganska länge på att Gul Dukat skulle skriva ut sig ur serien i det här avsnittet. Det vill säga, att han skulle ta livet av sig tillsammans med de andra sektmedlemmarna. Men det visade sig att han hela tiden tänkt sig att han, ensam, skulle överleva. Hans självmordstablett var den enda som inte var giftig. Kira lyckas dock avslöja Dukats bluff, men han transporterar bort sig bort från rymdstationen innan någon ens hinner börja puckla på honom.

Jag tycker verkligen att Dukats fixering vid Kira är enormt creepy. Så det är inte bara irritation över rollfiguren som gör att jag får lite panik när han kidnappar henne. Det blir liksom ytterligare ett av många övergrepp som han gjort på henne. Sedan finns det, förstås, några andra intressanta teman här också. Dukat försöker sälja in Pah-vålnaderna med ett argument kring Profeternas tystnad. Hur de inte gjorde något för att förhindra Cardassiernas ockupation av Bajor. Vilket man ju kan förstå. Samtidigt som det ändå känns en smula otacksamt. Profeterna har ju just räddat hela alfakvadranten undan en Dominion-invasion. Guds tystnad, och hur mycket tålamod man ska ha med dem är ju en evig fråga. Men även den så religiösa Kira måste i slutet av det här avsnittet erkänna att religiös fanatism bara gör Dukat ännu farligare än tidigare.

KIRA: I thought Dukat was just claiming to share their faith because he wanted them to love him. But it was more than that. He’s changed. 

ODO: If you hadn’t stopped him, he would’ve killed them all, and no one would have known his body wasn’t among the remains. That sounds like the same old Dukat to me. 

KIRA: I know this is going to sound crazy, but I think Dukat convinced himself that he was doing what the Pah wraiths wanted. 

ODO: Who knows? Maybe he was. 

KIRA: Either way, he believes. And that makes him more dangerous than ever

Covenant blir till ett riktigt bra avsnitt, även om jag var tvungen att se klart på hela äventyret för att även kunna uppskatta dess inledning. En rätt så nyttig påminnelse om religionens mindre tilltalande sidor. Och tillräckligt traumatiskt för att förhoppningsvis även ge Kira en mindre kris i sin tro. Sedan kan jag ju irritera ihjäl mig på en massa märkliga saker. Som hur ett gäng bajoraner, om än satanister, skulle få för sig att utse en representant för deras gamla ockupationsmakt som sin andlige ledare. Visst, han verkar ju bevisligen haft kontakt med en Pah-vålnad. Men det har ju faktiskt även Kira.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 574 tv-avsnitt.

DS9: Wrongs Darker Than Death or Night. Det där Kira färdas tillbaka i tiden och nästan dödar sin morsa.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Okej, nu har jag skrivit en alldeles för lång text igen, om ett avsnitt som egentligen bara är jättekonstigt. Men häng med.

Det pratas ibland om det här med att Star Trek-serierna till stor del kretsar kring en hård och militärisk disciplin, fixerad vid rangordning och lydnad. Men det gäller inte i lika stor utsträckning för Deep Space Nines del av ST-universumet. Här är undantagen i det närmaste regel, och det mesta verkar faktiskt bli…mest som det blir. Som i det här avsnittet där en underordnad (Kira) frågar sin chef (Sisko) om hon får resa tillbaka i tiden för att faktakolla en grej om sin morsa. Bossen blir lite orolig och försöker förklara hur många saker som kan förändras i tidslinjen genom en sån resa, även om han försöker göra det lite diplomatiskt. Ungefär så här:

SISKO: Major, the Federation has very strict regulations 
KIRA: This has nothing to do with the Federation. I need your help as the Emissary, not as Starfleet captain. The Emissary can see to it that I am allowed access to the orb. After that, it’s up to the Prophets. If they feel that my request is worthy, they’ll send me where I need to go. If not, I’ve made a trip to Bajor for nothing. 
SISKO: And if they do send you back, what then? What makes you so sure you won’t interfere with the timeline? 
KIRA: The Prophets will be guiding me. Nothing will happen without their blessings. Please, Emissary, please, let me seek the will of the Prophets.

Visst finns det något rent ut sagt olämpligt i att personalen på Deep Space 9 (i varje fall Kira) ibland kan ställa sina frågor till Sisko som stjärnflottebefäl och ibland som religiös uttolkare. Det är nästan lite samma beteende som när man var liten och fick nej från den ena föräldern, varpå man genast gick och frågade den andre samma fråga. Förutom det faktum att Sisko i det här fallet råkar ha bägge rollerna, och borde upptäcka när han – som här – blir manipulerad.

Kira lyckas sedan faktiskt resa tillbaka i tiden med hjälp av en orb (kan det måhända vara en klingonsk tidskristall?), och det tar säkert hela två minuter på plats i dåtiden innan hon är inblandad i ett slagsmål. Det där diskreta och observerande som ideal kring tidsresor kan Sisko tydligen glömma när det gäller Kira. Å andra sidan kanske Sisko börjat acceptera att försiktighet och låg profil inte går att kombinera med Kiras envishet. Ännu mer märkligt att han ens släppte iväg henne på den där tidsresan, alltså.

För mig, som ju ägnar lite överdrivet mycket tid åt att försöka förstå det här med eventuella konsekvenser av resor i tiden, så känns det extremt slappt att Kira här kommer undan med att lägga allt ansvar på profeterna. Typ: om de nu går med på att skicka mig tillbaka i tiden så är de också ansvariga för det som händer där. Antar hon i varje fall. Fast det är ju inte som att de där profeterna är särskilt konsekventa i vilka frågor de lägger sig i och vilka de håller sig utanför. Och sedan när fungerar de som reseledare för resor i tiden? Har helt missat den expansionen av varumärket.

Sedan kanske man ändå kan ha en viss förståelse för Kiras yviga beteende under det här avsnittet. Hon hamnar ju trots allt i extremt kniviga situationer under den här tidstrippen, lägen där det är svårt att förhålla sig passiv. Jag menar, vem skulle kunna stå tyst och se på när några idioter försöker sno maten från unga upplagor av ens egen morsa och farsa? Ja, det står till och med en yngre miniversion av Kira själv i ett hörn och ser hungrig när det här händer. Fast att försåtligt lägga ut en bomb som är tänkt att ta livet av ens egen mor kanske ändå är att ta i, oavsett hur arg man är. Dessutom, hade Kira verkligen lyckats ta kål på Gul Dukat med sin bomb, som planerat, så hade hon ju verkligen fuckat upp tidslinjen. Jag orkar nog inte ens börja tänka på vad konsekvenserna hade blivit. Kanske hade Kira rentav varit död nu.

Om det här låter knepigt, så är det ändå bara småsaker jämfört med hur weird resten av Wrongs Darker Than Death or Night är. Intrigen tar fart i och med ett bisarrt videosamtal. Det är den tydligen fortsatt sinnesförvirrade Gul Dukat som ringer upp Kira på hennes döda mammas födelsedag. Helt plötsligt har han fått för sig att det är dags att berätta för Kira att hennes mor, Meru, brukade vara hans älskarinna. Och att hela den där historien om att Kiras mor dog i ett flyktingläger, som Kiras pappa berättat för henne genom åren, varit ren och skär lögn.

När Kira går till de cardassiska registren för att faktakolla Gul Dukats påståenden så verkar det faktiskt som om hans story skulle kunna stämma. Och det är nu hon ber Sisko om lov att gå till tidens orb för att be om att få resa i tiden. Varpå hon genast hamnar i ett flyktingläger under den cardassiska ockupationen, just före det ögonblick då Kiras mor (och den tidsresande versionen av Kira) tvångsvärvas som konkubiner och transporteras till Deep Space 9.

Det är när Kiras mamma anpassar sig lite för snabbt och enkelt till rollen som Gul Dukats älskarinna som Kira fylls av besinningslös ilska. Hon får kontakt med motståndsrörelsen och går med på att lägga ut en bomb i Gul Dukats bostad – hyfsat obekymrad över att hennes egen mor kanske också skadas i samma explosion. Men på väg ut ur deras hytt så hör hon ett meddelande som hennes pappa läst in till sin fru, och som ger ett nytt perspektiv på saker och ting. Att mamman kanske stannade hos Gul Dukat för familjens skull.

TABAN [on monitor]: I can’t believe how much I miss you. I think about you all the time. You’ve saved all our lives. I hope you realise that. (Meru is crying) Never forget it, not even for an instant. Every day I pray to the Prophets that you’ll find some peace in this new life of yours. I believe that even in the worst of times, we can still find moments of joy and kindness. If you can find that kindness, hold on to it. And remember, no matter what happens, I love you, Meru. I’ll always love you.

Det finns förstås ett tydligt budskap här. Sanningen om Kiras mamma visar sig ligga någonstans mellan Gul Dukats och pappans version, i någon form av moralisk gråskala. Jo, hon var Gul Dukats älskarinna under många år. Men det var också tack vare det som Kiras familj fick lämna det där flyktinglägret och fick extra mat och tryggad försörjning. Kiras syn på historien om sit liv måste alltså uppdateras, och kanske även hennes moral. Hon som alltid hatat kollaboratörer, med bilden av sin mamma som en fallen hjälte i bakhuvudet, måste nu inse att folk kan ha sina skäl för att samarbeta med fienden.

Jag läser på Memory Alpha att teamet bakom det här avsnittet var ganska nöjda med att det fanns ett öppet slut, att de inte skrev någon på näsan, att man på slutet faktiskt inte vet exakt vad Kira tänker om sin mor. Det finns för en gångs skull inget försonande slut eller någon klyschig moralkaka som avslutning. Mest bara ambivalens. Och det var kanske den där osäkerheten som först irriterade mig med det här avsnittet. Vad var det egentligen som man ville säga? ´Men det finns förstås även några andra saker som irriterar mig i det är avsnittet.

Ju mer jag tänker på det, desto sjukare tycker jag att valet av perspektiv i det här avsnittet är. Så Kiras mamma blev alltså mer eller mindre tvingad och utpressad att vara Gul Dukats konkubin. Ett hemskt öde. Men det är alltså Kiras reaktion på det som hände som är det viktiga att utforska för manusförfattarna? Det känns helt sjukt. Har man läst eller sett något som verkligheten för så kallade comfort women så kanske man hade kunnat uppmärksamma mammans eller hennes medsystrars situation istället. Eller gjort scenerna med “konkubinerna” något mer trovärdiga. Det vill säga otäcka.

Jag tycker också att hela den här grejen med att Gul Dukat haft ett förhållande med Kiras mamma skapar en extremt creepy kontext kring hur han under hela serien sökt kontakt med Kira. Visst, det skulle ju kunna förklara en del av Gul Dukats stora intresse för Kira, och att han tycker att de två hör ihop på något vis. Men visst har han också visat ett visst sexuellt intresse för henne? Så ytterst obehagligt. Men det dealar man förstås inte med i här i serien.

Sedan har jag som vanligt invändningar mot det andliga inslaget i Wrongs Darker than Day or Night. Att Kiras tidsresa alltså övervakas av en högre kraft. Att man överhuvudtaget kan göra tidsresor på det här enkla sättet, genom att ställa sig framför en orb. Helt utan att ens behöva ladda den med energi från en supernova – som i systerserien Discovery.

Det känns som om manusförfattarna verkligen tagit sig vatten över huvudet i det här avsnittet. Man försöker göra ett Star Trek-avsnitt som innehåller flera komponenter som man inte klarar av att härbärgera inom seriens konceptet. Inte utan ett betydligt större mått av allvar, i varje fall. Sorteras in i mitt arkiv under fliken “ett avsnitt med goda avsikter som slutade i ett magplask”.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 540 tv-avsnitt.

DS9: Waltz. Det där Sisko och Gul Dukat är skeppsbrutna. Och en av dem är spritt språngande.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Egentligen gillar jag sådana här avsnitt, extremt stillsamma och nödvändiga andningspauser som bryter av mot säsongens övriga äventyr. I det här fallet handlar det om två ärkefiender – Sisko och Gul Dukat – skeppsbrutna på en öde planet, tvungna att konfronteras med varandra. Men Sisko har inte bara Gul Dukat att tampas med, utan även hans demoner och hjärnspöken. Fortfarande mentalt instabil efter förlusten av sin dotter, har Dukat ett helt gäng personer med sig till den gudsförgätna planet de två vistas på. Han ser hela tiden syner: en hånfull Kira (Nana Visitor och hennes överspel, alltså), hans militanta före detta undersåte Damar och vortan Weyoun. Rätt mycket galenskap på gång, alltså, i detta kammarspel i rymden.

Egentligen skulle Sisko ha levererat Gul Dukat till en federationsrättegång om krigsbrott. Men på vägen dit attackerades Siskos skepp av cardassiska styrkor, och lite oväntat så räddades Sisko av Gul Dukat, som såg till att de bägge drog iväg i en skyttel tillsammans innan skeppet exploderade. När Sisko vaknade till liv igen var hans ena arm bandagerad, och han och Gul Dukat är ensamma vid en eld i en grotta.

Gul Dukat söker någon form av bekräftelse från Sisko, visar det sig, det är därför han räddat honom. Någon form av erkännande, eller kanske förlåtelse. Respekt? Det är svårt att veta exakt vad, för Dukat blir gång på gång avbruten av de där hjärnspökena. De flesta av dem tycker att han ska ta livet av Sisko istället för att sitta och gagga med honom, medan Kira-vanföreställningen provocerar Dukat så mycket att han faktiskt nästan skjuter ihjäl Sisko av misstag.

Efter ett tag börjar Sisko lirka med och provocera Dukat för att få honom att visa sitt rätta jag. Det blir inte så mysigt. För innerst inne är Dukat på ett extremt narcissistiskt sätt bitter och sårad över att bajoranerna inte visat honom tacksamhet. Han försökte ju förbättra deras livsvillkor när han tog över driften av deras planet, menar han. Trots det så fortsatte motståndsrörelsen med sina terrordåd, vilka Gul Dukat sedan vedergällde med avrättningar. Han kan helt enkelt inte riktigt förstå varför bajoranerna inte bara kunde erkänna att de var en lägre stående ras, som inte förtjänade bättre än att bli koloniserade och förslavade.

DUKAT: Of course I hated them! I hated everything about them! Their superstitions and their cries for sympathy, their treachery and their lies, their smug superiority and their stiff necked obstinacy, their earrings and their broken wrinkled noses.
SISKO: You should have killed them all. 
DUKAT: Yes! Yes! That’s right, isn’t it? (his companions nod) I knew it! I’ve always known it! I should have killed every last one of them. I should have turned their planet into a graveyard the likes of which the galaxy had never seen! I should have killed them all. 

Det blir inget av med den där återupprättelsen av Gul Dukat. Ju mer Sisko hör honom gå på, desto mer övertygad är han om att Dukat är ondskan själv.

Hela den där skeppsbrutna-grejen som Dukat försöker övertyga Sisko om är dessutom en bluff. Sändaren som ska skicka iväg en nödsignal är egentligen inte påslagen. Och skytteln som Dukat säger är skadad är i själva verket fullt funktionsdugligt. Efter att Sisko och Dukat brottats och slagits lite med varandra, så drar Dukat iväg med skytteln på egen hand. Men trots allt som hänt så vill Dukat tydligen ändå att Sisko ska överleva, och kontaktar Defiant för att berätta var de kan hitta honom.

För B-handlingen i det här avsnittet går ut på att Defiant försöker hitta Sisko och andra överlevande. De har bara har en begränsad mängd tid på sig, för sedan måste de iväg för att skydda en federationskonvoj, som annars är helt utan beskydd mot attacker från Dominion. Trots allvaret i bägge uppgifterna så försöker till exempel Bashir få Worf, som har befälet på Defieant, att strunta i konvojen för att istället fortsätta att leta efter Sisko. Den där typen av order har ju säkert Star Trek-kaptener brutit mot ett otal gånger, även Sisko, men paragrafryttaren här hemma tappade faktiskt nästan hakan över de klumpiga försöken till ordervägran här. Hur många liv var Bashir beredd att offra för att hitta sin polare, liksom?

Det är med en smula sorg jag måste erkänna att det här Harold Pinter-eska Deep Space Nine-avsnittet inte riktigt håller måttet. För även om platsen, situationen och scenariot är intressant, så tycker jag inte att manuset har en tillräckligt hög nivå. Det blir för mycket galen Gul Dukat, och för lite intellektuell tvekamp mellan två motståndare.

Tanken med det här avsnittet, från upphovspersonernas sida, var tydligen att visa Gul Dukats rätta ansikte, en form av skadehantering efter att den här despoten blivit en av seriens mer populära rollfigurer. Men så har också manusförfattarna och producenterna ofta vacklat med vart de vill komma med Gul Dukat. Är han en makthungrig tyrann, sextrakasserare och krigsförbrytare? Eller har han även försonande drag – som sin papparoll, till exempel. Dog de bra sidorna i så fall efter hans dotters död? Och om Dukat nu ska visa sitt sanna jag, är det då så bra att låta honom vara galen samtidigt? Kan vi verkligen dra några slutsatser kring vem rollfiguren Gul Dukat är, utifrån ett tillfälle då han helt uppenbart lider av vanföreställningar och verkar helt ha tappat sin verklighetsförankring?

Sisko, å sin sida, verkar ha fått fullständigt nog av Gul Dukat efter den här mardrömmen, och är redo att krossa honom så fort han får en chans. Sista striden är kanske inte här, men den verkar onekligen vara på gång.

Waltz är definitivt en uppryckning efter några rätt hemska avsnitt. Men det är på nytt alldeles för grovt tillyxat för min smak. Synd på ett så bra och klassiskt upplägg, tycker jag. Det hade nästan varit roligare om de gjort det här till mer av ett renodlat skräckfilmsavsnitt – ett slags “Lida” i rymden, än att nu försöka göra psylologisk thriller av det hela.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 524 tv-avsnitt.

DS9: Sons and Daughters. Det om Worfs son och Kiras plastdotter.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Hade kanske lite för höga förhoppningar på det där hajpade “sex-avsnitt-med-en-sammanhängande-storyline”-konceptet som jag skrev om i posten om förra Deep Space Nine-avsnittet. Sons and Daughters känns nämligen tämligen fristående (även om man förstås kan tänka sig att saker som etablerades här eventuellt kan dyka upp i något avsnitt längre fram).

Som namnet antyder så handlar det här avsnittet om föräldrar och barn. Worfs son Alexander dyker upp på det klingonska skeppet Rotarran där ju Worf också är är stationerad. Till Worfs överraskning är Alexander en av de nya rekryterna i kriget mot Dominion, och det som gör Worf så förvånad är inte att han plötsligt vuxit så mycket att han är vuxen (vilket alla tittare nog reagerar på) utan att han aldrig sett Alexander som en krigare. Ganska snart blir det också tydligt att sonen egentligen inte håller måttet. Varken när det handlar om konsten att utkämpa det obligatoriska slagsmålet som nykomling i det klingonska rymdskeppet mäss, eller när han sitter vid en kontrollpanel på skeppets brygga och har glömt stänga av övningsprogrammet. Alexander blir helt enkelt ganska snabbt skeppets driftkucku, och pappa Worf får förnedrande nog för båda parter gå in och rädda sin son när andra besättningskollegor vill skära honom i småbitar (lite konstigt att hålla på med sånt när man är mitt inne i ett krig och har personalbrist, men det kanske förbereder en för strid eller något). Till sist blir det skeppets befälhavare Martok som får reda upp hela den här röran. Avsnittet avslutas med en blodsrit där även Worfs son blir upptagen i hans klingonska hus, precis som pappa.

Ungefär samtidigt så återvänder Gul Dukats dotter Tora Ziyal till rymdstationen Deep Space 9. Hon kände sig utanför och annorlunda på Bajor och vill nu hänga med de hon gillar mest i världen, pappa Dukat och den vikarierande moderssymbolen Kira. Och just det, hon är numera konstnär också. Som adjungerad medlem av den här dysfunktionella familjen så anstränger sig Kira för att få Ziyal att känna sig trygg och välkommen, men kommer sedan på sig själv med att hon faktiskt driver en motståndsrörelse mot samme Gul Dukat som hon har familjemedlemmar med. En lite mer beräknande person hade kanske sett det här som ett jättebra sätt att spionera på cardassierna, men Kira fungerar inte riktigt så. Droppen för Kira blir en klänning som Gul Dukat skickar till henne före en bjudning, och som Kira lämnar tillbaka under demonstrativa former. Dukat låtsas att klänningen är en present till dottern i stället, vilket kanske säger något om vem av de två kvinnorna han är mest intresserad av?

Man skulle kanske lika gärna ha kunnat döpa det här avsnittet till “alfakvadrantens sämsta farsor”? I början av avsnittet så obsessar Worf kring hur Dax måste bli en del av Martoks hus efter deras bröllop, men har uppenbarligen inte ägnat en tanke åt sin sons situation. Medan Gul Dukat verkar vilja använda sin dotter som ett sätt att komma innanför uniformen på Kira. Inte okej.

Som vanligt tappar jag ganska mycket av mitt intresse när det handlar om klingoner. Så också den här gången. Och Gul Dukat och Kiras relation känns också som om den tröskats både fram- och baklänges. Ett mellanavsnitt, helt enkelt. Av den lite sämre sorten.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 506 tv-avsnitt.

DS9: A time to stand. Det där Sisko ska spränga Jem’Hadars knarkmack.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Lägesrapport: Tillbaka från filmfestivalerna i Göteborg och Berlin och med influensan under kontroll är det nu dags för några Star Trek-intensiva dagar. Återkommer snart med några rapporter om vad jag tyckte om Discoverys senaste avsnitt, men först langar vi ut den här texten om sstarten på den nästs sista säsongen av Star Trek: Deep Space Nine.

A time to stand tar vid tre mänader efter Siskos storslagna nederlag vid Deep Space 9. Och stridslyckan har inte direkt vänt sedan dess. Tvärtom, kriget går asdåligt, och det trots att cardassierna fortfarande inte lyckats knäcka minfältet som proppar igen maskhålet bort till gammakvadranten – där det troligtvis väntar förstärkningar från Dominion.

Alliansen mellan klingoner och federationen kämpar alltså i motvind, och det är en sorglig kolonn med skepp som vi får se i avsnittets början. Skadade och slitna har man tvingats retirera varje gång man mött Jem’Hadar-trupperna. Bland skeppen finns Defiant, och där är det nog bara Dax som håller humöret uppe. Hon har liksom fullt upp med att planera sitt bröllop med Worf, och när de någon gång befinner sig på samma skepp blir det tydligen dessutom lite ligga av. Skeppet är så pass litet att alla vet vad det betyder när de två älskande springer iväg för att få lite egentid, så Sisko kan liksom inte hålla sig utan måste bara ropa “bryt inga ben” efter dem. Ew.

Men kanske måste man ta tillvara alla möjligheter till att dra ett skämt när allt bara är deppigt och .team Federationen verkar vara på en all time low-nivå. Alla de territorier och imperier som skrivit på fredsavtal med Dominion sitter nog och nickar nöjt för sig själva vid det här laget, belåtna med att ha gjort rätt val i konflikten. Ja, en del av dem intalar sig kanske till och med att Dominion kanske inte är så hemska, trots allt. Cardassierna har ju till exempel inte tillåtits att attackera Bajor under den här konflikten. Kan Dominion rentav bli ett slags garant för fred i alfakvadranten i framtiden?

För det cardassiska återtagandet av rymdstationen Deep Space 9 – eller Terok Nor som stationen ju heter på cardassiska – har ju inte blivit fullt så sadistiskt och ondskefullt som man kunnat befara. Dominionrepresentanten Weyoun håller Gul Dukat i stramt koppel, även om en komplicerad maktkamp mellan de två om vem som har sista ordet om den där gamla rymdstationen inte verkar helt och hållet avgjord. För Dominion är det tydligen viktigt att framstå som goda despoter, medan Gul Dukat har andra mål. Som att sextrakassera Kira till exempel. Weyoun och Dominions välvilja har däremot vissa gränser. Stackars unge herr Sisko, Jake alltså, får en snabbkurs i den fria pressens villkor i en diktatur. Hans artiklar är för Dominion-kritiska och har fastnat i Weyouns censurfilter – och aldrig skickats vidare till federationens nyhetsservice. Antar att Jake får samla material till en reportagebok som kan komma ut efter att konflikten är över. Ja, om det då finns någon i alfakvadranten som vågar ge ut den då. Det beror väl på utgången av det här kriget.

Huvudäventyret i det här avsnittet kommer igång när Sisko & Co får i uppdrag att förstöra Dominions förråd av ketracel white i alfakvadranten, den drog som kontrollerar Jem’Hadar och gör dem till lydiga soldater. Det gör man genom att ta sig in på cardassiskt område i det skepp som Sisko lyckades komma över i The Ship. Men att åka omkring i ett Jem’Hadar-skepp kan förstås få vissa konsekvenser, som till exempel huvudvärk när man har på sig deras navigationsglasögon (det finns ingen skärm som visar rymden omkring dem på Jem’Hadars brygga), eller när man stöter på ett Federationsskepp med en triggerhappy kapten.

Sisko och de andra lyckas med sitt uppdrag, men med vissa komplikationer. På grund av säkerhetssystemet på den bas som man ska bomba så kommer man inte undan innan allting exploderar. Warpdriften på det stulna Jem’Hadar-skeppet går sönder, och den numera öppet överintelligente skeppsläkaren Bashir lyckas snabbt räkna ut att det kommer att ta 17 år att färdas tillbaka in på federationens territorium. Det här upplägget känns ju väldigt Voyagereskt. Vi får väl bara hoppas att de sista två säsongerna av Deep Space Nine inte ska ägnas åt den långa vägen hem.

Det här var en ganska svag start på säsongen, tycker jag. Habil men också lite ointressant, trots att man försöker liva upp det hela med en eldstrid med ett federationsskepp och en ball explosion så känns A time to stand väldigt mycket som ett slags preludium. Och det irriterar ju lite, eftersom det känns som om Deep Space Nine är en serie som ständigt håller på att ladda upp inför något stort. I det här fallet, flera säsongers uppladdning inför ett krig som sedan råkar dra igång under seriens sommaruppehåll. Snålt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 498 tv-avsnitt.

DS9: Ties of Blood and Water. Det där Kira mister sin andra far.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Har ju uppenbarligen ett hjärta av sten, för det här var väl ändå tänkt som ett av de Stora Känsloladdade Avsnitten – och jag kände mig mestadels helt oberörd när jag såg det. Jo, en gång hettade det till, faktiskt. När Kira kastar porslin i huvudet på Gul Dukat. Det var faktiskt riktigt kul, men i övrigt kändes det här lite för utstuderat och generiskt för att jag skulle kunna dras in i historien. Lite trött på Kiras minnen från Bajors befrielsekrig, faktiskt, eftersom de oftast mynnar ut i exakt samma insikt om hur kriget är demoraliserande för alla inblandade. Jag blev också lite förvirrad över att man drar in Tekeny Ghemor, en rollfigur från början av säsong tre, i handlingen utan att etablera honom lite tydligare.

Tekeny Ghemor är alltså den sympatiske herren från Second Skin, avsnittet där Kira skulle övertygas att tro att hon egentligen var en cardassisk agent och där Ghemor skulle fås att tro att hon var hans dotter. Allt visade sig vara ett bedrägeri med syfte att sätta dit Ghemor – som drog iväg från Cardassia till en neutral planet. Nu är han på Deep Space 9 för att berätta så mycket han hinner om de styrande i Cardassia innan han dör – han är nämligen svårt sjuk. Och det här är laddat för Kira, Ghemor verkar ha blivit hennes plastpappa efter tiden tillsammans på Cardassia. På samma sätt som Ghemor inte har någon annan att vända sig till när slutet nu närmar sig.

Det här gillar inte Gul Dukat som, trots att han på nytt är en svuren fiende till Federationen, tillåts komma till Deep Space 9 för att försöka övertyga Ghemor om att komma tillbaka till Cardassia. Han lockar till och med att faktiskt ha koll på var Ghemors riktigt dotter finns (hon är fortfarande försvunnen). Och så överlämnar han lite info om vilka strider Ghemor var inblandad i som cardassisk soldat på Bajor till Kira. Allt för att försöka förstöra så mycket som möjligt för alla inblandade.

Både Gul Dukats uppgifter och Ghemors sjukdom väcker plågsamma minnen hos Kira. Hon minns hur hennes riktiga pappa dog på Bajor, under befrielsekriget. Och hur hon själv hanterade sin sorg genom att dra ut i strid igen, fast besluten på att hämnas sin far – redan innan han gått bort.

Efter en hel del velande väljer Kira till sist trots allt att vaka hos Ghemor fram till hans död, och inser att problemet inte handlar om kriget på Bajor. Utan att hon ännu en gång försöker fly från döden, precis som när hennes egen pappa gick bort. Den gången flydde hon från situatinen, men nu stannar hon kvar och möter sorgen. Nana Visitor gör faktiskt sin kanske bästa skådespelarinsats så här långt i serien mot slutet av det här avsnittet. Tycker att hon för en gångs skull undviker överspel och gestaltar känslorna av förvirring och sorg på ett ovanligt tillbakahållet sätt.

KIRA: Maybe he gave me something I needed. I missed my father’s death by less than an hour. Did you know that? Less than an hour. I always told myself that it was bad luck, bad timing, the will of the Prophets. But the truth is, I didn’t have to go when I did. I could have stayed a while longer. I saw my chance to get out and I took it. I saw so much death during the occupation, I felt so much pain. But my father, he was my strength, and I couldn’t stand to see that strength slipping away. So I ran. 
BASHIR: Just like you tried to run from Ghemor. 
KIRA: He reminded me so much of my father. Going through it again, I just couldn’t face it. 
BASHIR: But in the end, you did. You were there for Ghemor. 
KIRA: I owed it to him. I owed it to my father to get it right this time.

Det här avsnittet blev faktiskt lite bättre av att jag bloggade om det. Det kändes kanske till och med att jag blev lite halvrörd i efterhand. Samtidigt finns det också något extremt fyrkantigt hos mig som tycker att det är så himla konstigt att Gul Dukat liksom bara kan ränna runt ombord på Deep Space 9 hur som helst, trots att han öppet samarbetar med Dominion och har hotat Sisko med hämnd. Dessutom med sin nya bästis, vortan Weyoun (en klon av vortan som dog i To the Death). Nu är jag ju inte någon säkerhetsexpert, men någonstans får man väl ändå bestämma sig i den här serien. Är det krig, diplomatiska förhandlingar eller mysigt samkväm som gäller i förhållandet till cardassierna?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 475 tv-avsnitt