DS9: Broken Link. Det där Odo blir sjuk och döms till att bli människa.

ds9 broken link 2

Efter förra avsnittets feldiagnosticering av Quark så fortsätter Deep Space Nine på det medicinska spåret i den här säsongsavslutningen. Den här gången är det Odos hälsa som svajar. Efter att ha undersökt Odo observerar Bashir att hans densitet flukturerar, och killgissar att det skulle kunna röra sig om antingen en changelings motsvarighet till pubertet. Eller eventuellt klimakteriet. Odo is not amused över de alternativen, om man säger så.

ds9 broken link 4Problemet är ju att Bashir inte har så mycket koll på det här med changelings fysik. Och att Odos tillstånd försämras hela tiden. Problemen yttrar sig som att han får det allt svårare att hålla ihop sig själv, och börjar alltså bokstavligen falla isär. Läget blir så pass akut att  Sisko och de andra tvingas åka till gammakvadranten för att söka hjälp hos Grundarna. Det är visar sig vara det enda möjliga beslutet, eftersom Grundarna på något sätt förorsakat Odos sjukdom. Det var ett sätt för dem att få hem Odo till sin värld för att där kunna döma honom för brottet att som första changeling någonsin dödat en annan av samma art (det som hände i förra säsongens avslutande avsnitt, The Adversary). Det märks att Grundarna har ett lite annorlunda tidsbegrepp än människor, för deras rättsystem tar verkligen god tid på sig.

Någon rättegång får vi däremot inte se. Odo försvinner bara  ner i det där stora vattendraget av energi, och kommer upp igen en tid senare, helt naken. Grundarna har helt enkelt dömt honom till mänsklighet som straff för att han tog ställning mot sina egna. Allt är förändrat förutom hans ansikte, som fortfarande är en changelings.

BASHIR: Physiologically, you’re completely human.
ODO: Except for my face.
BASHIR: Yes, I was wondering about that. Why they left it unchanged.
ODO: They left it this way on purpose. To make sure I’d never forget what I was. And what I’ve lost.

Någon som däremot är en changeling, får vi reda på i avsnittets sista sekunder, är  klingonernas ledare Gowron. Vilket eventuellt också förklarar den märkliga storpolitiska upprustning som klingonerna står för, bland annat genom att återuppväcka 400 år gamla krav på territorium i den archaniska sektorn. Det är Odo som identifierar Gowron som Grundarnas agent, ett fragment av information han snappat upp när han var nere i den där grundarsjön av kollektivt medvetande.

I övrigt innehåller avsnittet följande muntrationer: Kira nyser en massa eftersom hon är gravid, en väldigt bajoransk följd av det där surrogatmödraskapet som introducerades i förra avsnittet. Och sedan envisas man fortsatt med det här att Dax ska vara en jätterolig rollfigur. Kvaliteten på de punchlines hon får är dock inget vidare.

O’BRIEN: It’s funny. I’ve served on a half a dozen ships, and none of them’ve had cloaking devices except the Defiant. Now that we’re not using it, I feel naked.
WORF: It is disconcerting, to say the least.
SISKO: Gentlemen, I feel the same breeze you do.
O’BRIEN: What’re you smiling at?
DAX: I don’t know. I guess it’s just being in the same room with so many naked men.

Den cardassiske spionen/skräddaren Garak lämnar förresten även han det här avsnittet med ett straff. Sex månader i finkan för att han försökt ta kontroll över vapnen ombord på The Defiant för att försöka utplåna hela Grundarnas hemplanet och deras ras. Att han i samma slag skulle ta livet av bland annat Sisko och Odo bekymrade honom inte särskilt mycket. Ett halvårs fängelse för ett sådan brott, och lagom till seriens sommaruppehåll också. De lindriga straffsatserna på Deep Space 9 upphör aldrig att förvåna mig.

ds9 broken link 5Jag antar att det är tänkt att Broken Link ska vara lite ödesmättad i tonen, men för mig kändes det mer som ett extremt långdraget avsnitt. Blev väldigt rastlös när jag såg på det. Tyckte också att vägen till Odos förvandling till människa förmedlades på ett väldigt odramatiskt sätt. Antar att det var budgetskäl som gjorde att man sumpade chansen att kunna ha ytterligare ett göttigt rättegångsdrama i serien med pläderingar och domslut och allt.  Den stora frågan nu är väl om den här förvandlingen kommer att påverka Odos kärleksliv positivt, det verkar ju i varje fall som om det finns en extremt påflugen flickvänskandidat i hans närhet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 435 tv-avsnitt. 

DS9: The Muse. Det med asmr-musan och Odos bröllop.

ds9 the muse

Det här är ett unikt avsnitt. Inte bara för att det är det allra sista där med rollfiguren Lwaxana Troi, utan också för att hennes storyline för en gångs skull inte är den mest campiga i ett avsnitt. Den här lite nedtonade Lwaxana överträffas definitivt av den överspelande och kulturkåta rymdmusan Onaya. En varelse som i och för sig inspirerar Jake Sisko att i stort sett färdigställa en roman på några dagar, dessvärre suger hon samtidigt ur honom livskraften. Art by murder, liksom.

ds9 the muse 6Jag har verkligen mina dubier kring säkerhetstänket på Deep Space 9. Som befälhavarens son borde väl Jake vara lite mer på sin vakt när främlingar på rymdstationen visar ett extremt, och lite omotiverat,  stort intresse för honom. Och har verkligen aldrig pappa Benjamin förklarat för Jake att det inte är lämpligt att följa med främmande äldre damer upp på deras rum? Inte ens när de säger att de är intresserade av litteratur? För det är verkligen en lite väl lätt match för Onaya att få tillgång till både Jakes kropp och hjärna. Hon lockar honom till sitt rum och när han skriver sina texter så kan hon liksom duscha i hans kreativa energi, som hon på något vis masserar fram ur hans hårbotten. En ytterst bisarr och rätt fånig scen, men på ett bra sätt. Jag har ju till sist lärt mig att älska Star Trek-camp. Man kan i och för sig se den här och de andra liknande scenerna med Onaya som tidigt asmr-exploitation. Onaya halvviskar ju fram sina inspirerande tillrop på ett sätt som är rätt så likt det sättet som folk pratar på i asmr-videor. Som en liten bonus kan jag ju dela med mig av en länk till en asmr-youtubefilm med rymdtema.

Onaya är ju dock helt gränslös och håller nästan på att ta livet av Jake i jakten på att suga ut mer av hans kreativa energi. Pappa Benjamin lyckas till sist rädda honom, men det går inte att fånga Onaya. Hon bara löses upp inför hans ögon, och ger sig ut på jakt i galaxen efter en ny yngling med kreativa ambitioner (man undrar ju mycket över här om det också finns manliga musor, för jag har för mig att Onaya inte nämner några kvinnliga genier från sitt cv).  I eftersnacket tvekar Jake på om den där romanen verkligen är hans, men Benjamin peppar honom. Jake döper den i varje fall till Anslem, vilket tydligen betyder far på bajoranska. Det är också den roman som nämndes redan i The Visitor.

ds9 the muse 3Lwaxana har också problem. Hon har, lite överraskande med tanke på hennes ålder, blivit gravid. Barnet är en pojke, och nu är hon orolig eftersom hennes make från Tavnia hävdar att barnet ska uppfostras enligt hans kulturs strikt könsseparerade sedvänjor. Det vill säga, hon skulle inte få träffa sin son förrän han är sexton år gammal. Lwaxana söker hjälp hos Odo, och trots att han tidigare bara tyckt att Lwaxana varit jobbig och påträngande så utvecklas en varm relation mellan de två. Det är som att Odo för första gången vågar slappna av med en annan person. Scenen där han förvandlar sina armar till en filt och en kudde åt henne att sova med är kanske det gulligaste han varit inblandad i, någonsin.

ds9 the muse 5Odo hjälper Lwaxana att få till en skilsmässa, vilket kräver en viss insats från hans sida. Han måste gifta sig med Lwaxana, och dessutom övertyga hennes exman om att han verkligen älskar henne. Han lyckas med bådadera, och när Lwaxana lämnar rymdstationen vill Odo att hon ska stanna. Medan Lwaxana menar att hennes känslor för Odo är för starka för att hon ska kunna ingå i något som hon innerst inne vet är ett resonemangsäktenskap.

LWAXANA: You’ve gotten used to having me around, haven’t you? Oh, you dear, sweet man. Don’t you see? What you want is company, someone to take care of.
ODO: Is that so wrong?
LWAXANA: No, of course not. The problem is I want much more than that from you. You see, I can’t help it. I’m still in love with you. And as much as I wish that you were in love with me, I know you’re not. I could stay, I try to make you fall in love with me, but we both know that won’t happen. Then I’d end up resenting you, and our friendship is far too important for me to let that happen. That’s why it’s better for both of us if I leave now.
(Lwaxana kisses Odo.)
LWAXANA: Goodbye, husband.
ODO: Goodbye, wife.

ds9 the muse 4The Muse är ett unikt avsnitt, skrev jag tidigare. Och det stämmer på flera sätt. För en gångs skull lyckas man blanda camp och allvar utan att det skär sig. Det till och med bjuds på ovanligt mycket av känslomässigt djup här och var. Jag tycker också att det är fint att Lwaxana fick säga adjö med ett avsnitt där hon inte framstår som en karltokig tosa. Extra guldstjärna för det! Sen kanske den där energitjuven till musa är lite för tramsig för att det ska bli full pott i betygsskalan.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 426 tv-avsnitt. 

DS9: Crossfire. Det om Odos crush på Kira. Och Kiras nya kille.

ds9 crossfire 6

Vet ni vad? I och med det här avsnittet har jag kommit halvvägs på Deep Space Nines sju säsonger. Och det är ju en ren fröjd att kunna slå fast att den här serien har gått från att ha varit en notoriskt ojämn skapelse med pseudoreligiösa förtecken, till att bli självsäker, kul och lite…ja, skön faktiskt. Crossfire känns också som ett avsnitt som representerar den här utvecklingen ganska väl. För mig framstår det som både starkt självupptaget och osannolikt rart att vika ett helt avsnitt åt att skildra Odos olyckliga kärlek. Precis som tidigare är det Kira han är förälskad i, men nu ställs saker och ting på sin spets. Hon blir nämligen uppvaktad av den bajoranske försteministern Shakaar (han som höll på att bråka om jordbruksmaskiner i förra säsongen). Och som säkerhetsansvarig och livvakt så tvingas Odo se deras romans födas och ta fart på lite för nära håll.

Shakaar kommer alltså och besöker Deep Space 9, men det är en visit som gör Odo direkt orolig. Dels handlar det ju om säkerhetsfrågan. Efter terrordådet då en av Deep Space 9:s skyttlar sprängdes så är han på helspänn. Och här finns faktiskt en ovanligt nervig scen där jag för en gångs skull tycker att man fått till den där känslan av hotfullhet och fara när folkmassan trängs för att få se en glimt av sin nye försteminister (lika spännande var den dock inte när jag såg om scenen, men då visste jag ju hur det skulle sluta).

ds9 crossfire 3Det andra som oroar Odo är ju det här med kärleken. Bra tänkt där när man Odo i rollen som livvakt tvingsa att vara alldeles för nära det mysande kärleksparet Kira och Shakaar. Precis som scenen där han slår sönder hela sin lägenhet (och slänger iväg växten han fått av Kira), att Odo ständigt ska kunna hålla sitt humör i styr blir ju bara tråkigt. Liksom det är lite fint att han blir så distraherad av Kiras romans att han håller på att riskera allas liv i en hiss. Och faktiskt även försummar att jaga rätt på terroristen som försökte göra hissen till en dödsfälla. Det är ett sånt där klassiskt scenario, att vara bästis med någon som man egentligen är kär i. Inklusive den där obligatoriska scenen där en person försöker förklara att hen är kär i den andre, men inte kommer sig för att säga något eftersom den andra personen är upp över öronen förälskad i någon annan. Ett ofta använt scenario, men när det är Odo så känns hela den där slitna tropen helt ny och naken.

ds9 crossfireMen frågan är ju om inte nyckelscenen i det här avsnittet egentligen är den långa dialogen mellan Quark och Odo. Quark kommer till Odos lägenhet för att klaga på oväsendet som uppstår när shapeshiftern demolerar hela sin lägenhet. Quark är den ende som tidigare lagt märke till att Odo har kärat ner sig i Kira, och inser genast vad det är som har inträffat. Och försöker faktiskt vara snäll. Faktum är den här scenen nog är det närmaste Quark kommer en kärleksförklaring till Odo. Så pass gosigt att han för säkerhets skull är tvungen att lägga till en försäkran på slutet om att Odo verkligen inte kan räkna honom som en av sina vänner. Men hur trovärdigt kändes det egentligen? Kanske är det egentligen Quark och Odo som står för rymdstationens mest intressanta kärlekshistoria?

QUARK: Anytime there’s an unusual crime committed on the station, I run a pool so that people can bet on how long it’ll take for you to catch the perpetrator. It’s very popular. Frankly, I don’t care whether you and Major Kira end up living happily ever after or not. I just want to see the situation resolved. The way I see it, you’ve either got to tell her how you feel, or forget about her and get on with your life. Concentrate on the essentials. Because you can’t keep going like this. It’s interfering with your job. And my profits.
ODO: Your profits?
QUARK: Unless you do something about the situation, I’m going to have to stop running the pool.
ODO: I’m devastated.
QUARK: You should be. The fact that that pool exists says something about you, about who you are. People see you as the guy who always gets his man. Now you’re becoming the guy who tears up his quarters and sits alone in the rubble. And no one’s going to want to place bets on how long someone’s going to sit around in the dark. Well, I’ve said my piece. Sorry for butting in. But I’m just looking out for my business.
ODO: Funny. For a minute there I thought you were talking to me as a friend.
QUARK: (big pause) Nah.

ds9 crossfire 4Lite skvallrigt skrev jag ju om att Our man Bashir var det första avsnittet som Nana Visitor spelade in efter att hon och Bashirskådespelaren Alexander Siddig blivit ett par. Det har väl inte synts så mycket av de känslorna i serien, trots allt. Men i Crossfire strålar verkligen Visitor. Hon är på exakt rätt plats i livet för att spela nykär. Hon är nästan självlysande glad och lycklig här. Det enda som eventuellt kanske är lite missvisande med det, är att hon är exakt lika glad genom hela avsnittet. Från den första kaffestunden med Odo, fram till när hon kilar stadigt med Shakaar. Men det är härligt att se, även om Visitor som vanligt missar det här med nyanserna.

Jo, jag fortsätter att vara helnöjd med Deep Space Nine. Tycker att det här avsnittet lyckas med att kombinera en relationsintrig med en hel del action (terrorism och shapeshifteraction i hissen måste ju räknas som action). Kul att se att Deep Space Nine numera fungerar även som romance-serie.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 410 tv-avsnitt. Och nu har jag kommit halvvägs på hela Deep Space Nine också. 

DS9: Hippocratic Oath. Det med Jem’Hadar-soldaterna som vill bli drogfria.

ds9 hippocratic 2

Jag vet inte, dra iväg på egen hand in i gammakvadranten och sedan ta en omväg för att undersöka något som eventuellt skulle kunna vara ett skadat skepp i ett sällan besökt solsystem. O’Brien och Bashir verkar liksom vilja hamna i trubbel i inledningen av det här avsnittet. Eller så orkade manusförfattarna inte komma på ett mer originellt upplägg. Det här har jag kanske skrivit tidigare, men någon borde göra statistik på hur ofta våra Star Trek-hjältar hamnar i trubbel bara för att de tror att de ska kunna hjälpa någon annan. Ett nödanrop är ju väldigt ofta en fälla i den här serien, liksom. Å andra sidan är det kanske okej att använda just det greppet här, för det är ju vad hela avsnittet handlar om. Hur mycket man kan riskera för att försöka hjälpa någon som egentligen är en fiende.

ds9 hippocraticO’Brien och Bashir blir i alla fall fångar hos en liten grupp Jem’Hadar-soldater, efter att de snokat runt den okända planeten. Det visar sig att soldaterna de är en utbrytargrupp, ledda av en viss Goran’Agar. Han är unik hos Jem’Hadar eftersom han inte är beroende av ketracel-white, ett slags proteinmissbruk som Grundarna skrivit in i Jem’Hadars genetiska kod för att alltid kunna hålla dem under kontroll. Men Goran’Agar blev på något sätt kvitt sitt beroende när han var skeppsbruten på just den här planeten. Nu har han tagit dit andra från Jem’Hadar med förhoppningen om att samma sak ska hända med dem. Men det går dåligt med planen, och han behöver hjälp av doktor Bashir för att kunna konstruera ett slags motgift.

ds9 hippocratic 3Successivt under samtalen med Goran’Agar så tycker sig Bashir märka en skillnad från de andra ur Jem’Hadar och börjar få förhoppningar om att Jem’Hadar utan sitt ketracel-beroende skulle kunna utvecklas till en rimlig och hyfsat fredlig ras. Han blir så pass fascinerad av Goran’Agar att han inte riktigt bryr sig om att han och O’Brien hålls som fångar av honom. Kanske ska man till och med kalla det för ett slags medicinskt stockholmssyndrom? Till sist blir det O’Brien som trotsar Bashirs order, för att rädda dem bägge bort från planeten.

ds9 hippocratic 4Här finns också en parallellhandling, där Worf inleder sin tjänst på Deep Space 9 med att vara mycket misstänksam och uttalat kritisk till Odos insatser som säkerhetschef på rymdstationen. Det går så långt att han själv ingriper i en misstänkt smuggelaffär, men tvingas inse att han på det sättet bara saboterar en betydligt mer avancerad och större insats som Odo planerat. En liten knäpp på näsan, och en insikt om att det finns mer gråskala på Deep Space 9 än på ett stjärnflotteskepp.  En lite halvtrist b-handling som drar ner mitt betyg på det här avsnittet en del.

För annars är det här ett helt okej avsnitt, tycker jag. Goran’Agar var onekligen en intressant filur, och jag tycker att man verkligen lyckades visa hans känslighet även genom en stor plastmask. Däremot invänder jag lite mot att vissa Star Trek-avsnitt liksom inte får sluta med dålig stämning. Som i den här konversationen mellan Bashir och O’Neill på väg tillbaka till rymdstationen efter turerna med Jem’Hadar. O’Neill har i praktiken brutit mot Bashirs order, och det är riktigt dålig stämning mellan de två.

O’BRIEN: I wish things could have been different, Julian.
BASHIR: So do I.
O’BRIEN: And I’m sorry I had to destroy your work.
BASHIR: You didn’t have to, Chief. You had a choice and you chose to disobey orders, override my judgment, and condemn those men to death.
O’BRIEN: Yes, I did, because I thought it was the only way to save your life. Whatever else you may think of who I am and what I did, at least try to understand that.
BASHIR: Tonight’s supposed to be our weekly dart game.
O’BRIEN: Don’t worry. I don’t feel much like playing either.
BASHIR: Maybe in a few days.

Hade gärna sluppit den där sista repliken. Men antar att serieskaparna då skulle känna att de var tvungna att ta hänsyn till konflikten mellan de två i nästkommande avsnitt av serien, och så pass mycket såpa verkar man ännu inte vara redo för i den här serien. Tråkigt. Hade faktiskt gärna sett hur de två skulle hantera en fnurra på tråden i deras pågående bromance. Eller är det rentav ett svartsjukedrama vi ser här?

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 394 tv-avsnitt.

DS9: The Adversary. Det med shapeshifterinfiltratören ombord Defiant.

ds9 adversary 3

SÄSONGSFINAL! ÄNTLIGEN!! Det tog visst drygt ett år för mig att ta mig igenom den tredje säsongen av Deep Space Nine , men då skrev jag förstås också om de första säsongerna av Voyager och Discovery  parallellt (vilket alltså ger mig en bloggtotal på 57 avsnitt under de senaste 12 månaderna, för er som undrade). Det går inte snabbt, men det går i varje fall framåt.

Om jag klagade på säsongsfinalen av Voyager, så är The Adversary betydligt mer i min smak. När jag läser om avsnittet i min nya bibel, Star Trek Deep Space Nine Companion, så inser jag att producenterna själva inte tycker att det inte finns någon cliffhanger-avslut på den här säsongen. Visst, det är inte första delen av ett dubbelavsnitt (det som nu nästan blivit något av en tradition när det gäller säsongsavslutningar i Star Trek-familjen), men för mig fungerar den här varianten nästan bättre som incitament till att längt efter nästa säsong av serien. Man skulle kunna likna The Adversary vid ett olycksbådande och dystopiskt slutackord, som förebådar en riktigt jobbig fjärde säsong av Deep Space Nine. För här slår det fast att alla regler om vad som kan och inte kan hända inom Federationen är upplösta. Det verkar som om man måste vänja sig vid att vem som helst kan göra vad som helst.

ds9 adversary 5För det här avsnittets stora grej är förstås att Grundarna, The Founders, till sist börjat använda sitt främsta vapen mot Federationen. Det vill säga, Grundarna själva. Som shapeshifters kan de ju förändra sitt utseende helt och hållet efter behov, och då är det ju inte särskilt svårt att infiltrera en främmande organisation, inte ens den som bemannas av en helt annan ras. Att Federationen och Stjärnflottan inte såg hur de själva skulle kunna utsättas för det här efter det som hände i The Die is Cast är förstås megainkompetent. Trodde man på fullt allvar att infiltrering bara var något som inträffade hos romulaner? Kunde inte manusförfattarna ändå ha lagt till en scen i något tidigare avsnitt där man diskuterade möjligheten att något i den här stilen skulle kunna hända?

I det här avsnittet försöker Grundarna provocera fram ett krig med Tzenkethi-imperiet (som jag inte kan minnas att jag hört talas om förrän nu). Någon ombord på Defiant är en changeling, en shapeshifter, och har riggat skeppet så att besättningen mist kontrollen över det. Tanken är att Defiant ska attackera  Tzenkethi och på det viset starta en väpnad konflikt mellan dem och Federationen. En smart plan, på det viset kan ju Grundarna luta sig tillbaka och se på när två av deras potentiella motståndare luras att slåss mot varandra.

ds9 star trek adversaryDet här öppnar förstås upp för lite mer raffel än vi sett på sistone i Deep Space Nine. För hur ska man kunna veta vem som är bedragaren, och hur ska man kunna avslöja hen?. Det hela hade eventuellt varit ännu mer kittlande om inte ungefär samma problematik avhandlades i Voyager-avsnittet Cathexis. Visst, i det avsnittet togs människors medvetanden över av en svävande identitet, men misstänksamheten och paranoian var liknande. På samma sätt minns jag situationen “vem är den riktige NN” från originalserieavsnittet Whom gods destroy: I det här fallet finns det två Odos som ingen kan skilja åt. Jobbig situation också för stackars Odo, som på nytt alltså tvingas att slåss för Federationen mot sin egen sort. Och Grundarens sista ord innan han dör indikerar att det kanske inte är sista gången han är tvungen till det: “You’re too late. We’re everywhere”.

ds9 adversary 2 Just det. I det här avsnitttet blir Sisko också äntligen kapten. Eller i den svenska översättningen går han från kommendörkapten till kommendör. Nej, jag gjorde aldrig lumpen, och de här olika gradbeteckningarna på engelska och svenska förvirrar mig enormt mycket. Någon gång ska jag sätta mig ner och reda ut det här. Men inte idag. ds9 adversary 4

Känslan efter att ha sett The Adversary är faktiskt ett slags lättnad. Det har varit en rad ganska porösa avsnitt den senaste tiden, här var det äntligen lite mer action och spänning igen. Tyckte också att det var lite nyskapande att se en cgi-tät fajt mellan två “changelings” och hur Grundaren på skeppet blixtsnabbt typ studsade på väggarna när han blev ertappad och jagad.

Infiltratörer som är någon annan än vad de ser ut att vara är något som använts några gånger i de olika Star Trek-serierna, men för en gångs skull är det ju lite förankrat i historien här, och öppnar upp för flera intressanta intrigmöjligheter framöver. Försiktigt pepp inför säsong fyra, helt enkelt, trots att Deep Space Nine så här långt har varit en enormt ojämn serie!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 383 tv-avsnitt.

 

DS9: The Die is Cast (del 2 av 2). Det där Jem’Hadar spöar skiten ur cardassier/romulan-myteristerna.

ds9 the die is cast

Så var det dags att avsluta storyn som inleddes i Improbable Cause. Berättelsen om hur de cardassiska och romulanska säkerhetstjänsterna gör myteri och på egen hand bestämmer sig för att attackera Grundarna, The Founders, i gammakvadranten. Jag kan väl redan här avslöja att det går åt helvete. Listiga, brutala och superhemliga obsidiska orden och Tal Shiar blir helt enkelt överlistade av Grundarna. De är ju shapeshifters, så det var en hyfsat lätt sak för dem att infiltrera organisationerna och ge dem felaktig information. Den stolta attacken slutar istället i ett blodigt bakhåll. Hur kunde cardassierna och romulanerna missa att göra en så enkel riskkalkyl? Undrade de inte varifrån all topphemlig information kom ifrån? Och varför använde de inte sig av den maskin som man tagit fram, ett sätt att “låsa” en shapeshifter i en bestämd form? Kunde de inte ha använt den på varandra i ett dygn eller två för att se om någon flippade ut efter ett tag. Shapeshifters måste ju regenereras i vätskeform med jämna mellanrum (gärna i en hink).

Den där maskinen (som för övrigt ser ut att vara byggd av ett genomskinligt plaströr och en blinkande glödlampa) spelar en central roll i avsnittets starkaste de scener. De där den före detta cardassiske säkerhetsagenten Garak (också känd som skräddare på Deep Space 9) ska förhöra rymdstationens säkerhetschef Odo för att få reda på fler av Grundarnas hemligheter.

ds9 the die is cast 2För Garak är förhöret en möjlighet att på nytt bli insläppt i den obsidiska orden och få sin förvisning från Cardassien hävd. Men Odo är samtidigt hans främsta frenemy på Deep Space 9, och effekten av den där blinkande låsningsmaskinen är inte vacker att se på. Odos förfall är brutalt och obehagligt. Han faller liksom isär och flagnar bort. Till sist fixar inte ens Garak att fortsätta förhöret, han som är ökänd bland cardassierna för att få folk att erkänna nästan vad som helst. Garak är väl också den egentliga huvudpersonen i det här och det förra avsnittet, Improbable cause. Hans kluvenhet kring det som sker ger avsnitten ett mer känslomässigt djup när det visar hur Garak till sist spelat så mycket dubbelspel att han inte vet var han har sina sympatier och lojalitet längre.

ds9 the die is cast 3Garak och Odo kan tacka Sisko för att de i sin tur överhuvudtaget överlever slakten i gammakvadranten. Sisko, som bryter mot direkta order från Stjärnflottans för att kunna undsätta de sina – inte ens en saboterande auktoritetstrogen besättningsman kan hindra honom. Och den här oerhörda pliktkänslan återfinns också hos Odo. Trots att han utsatts för tortyr av Garak, så väljer han ändå att rädda cardassiern från deras brinnande rymdskepp. Extremt storsint, på gränsen till osannolikt humanistiskt av Odo, tycker jag.  Men när allt kommer omkring så verkar ju Odo egentligen trivas bäst med sina fiender. Det bästa han vet är  att få hänga och bitcha lite med Garak och barägaren Quark – fiender och kompisar i ett. Enda undantaget från den “tough love”- principen är väl att han är dödskär i Kira.

ds9 the die is cast 4För Domionion-imperiet är det lyckade bakhållet ytterligare ett steg på vägen mot en framtida attack mot alfakvadranten. I och med det här rymdslaget tycker man sig ha oskadliggjort både Romulaner och Cardassier, nu är det bara Federationen och klingonerna kvar som kan stå i vägen för dem. Den långa tystnaden från Dominion tidigare under den här säsongen handlar alltså inte om att man gett upp tanken på ett invasionskrig mot alfakvadranten, utan man har bara bidat sin tid medan den här planen gick i lås.

Lyckligtvis finns det också plats för lite kulturorientering mitt bland all denna storpolitik och krigföring. Det är Bashir som med en lätt protektionistisk syn på kulturskapande tycker att Jordens dramatiker inte längre är tillräckligt intresserade av sin egen värld. Ett statement som inte riktigt intresserar hans nya lunchsällskap O’Brien.

BASHIR I mean, if you ask me, modern theatre has been on the decline since the late twenty third century. Just look at the plays to have come out of Earth in the last fifty years and compare them to the works of Willemheld, or Barton or Chow-yun.
(O’Brien points at something on Bashir’s untouched plate.)
BASHIR: Yes, yes.
(O’Brien takes the bread and keeps eating.)
BASHIR: Modern playwrights have become obsessed with writing human interpretations of alien theatrical works while ignoring completely our own unique cultural heritage in hopes of. Chief, are you listening to me?
O’BRIEN: What?

Nöjd med det här avsnittet. Framför allt var det ju de där scenerna med Odo under tortyr som fick mig på fall. Som i sig är utmärkta exempel på hur det här avsnittet lyckas kombinera en berättelse om interstellär politik  med personlig utveckling för rollfigurerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 375 tv-avsnitt.

 

 

 

DS9: Improbable Cause (del 1 av två). Det med attentatet mot Garak och den obsidiska ordens myteri.

ds9 improbable 2

Var lite i valet och kvalet om jag skulle skriva om det här dubbelavsnittet i en eller två bloggposter. Avsnitten sändes ju med en veckas mellanrum på amerikansk tv, men känns samtidigt som om de hänger ihop på ett smart sätt, långsam start och actionfylld fortsättning. Sen läser man på lite och inser att man kom på det där andra avsnittet lite på vägen, så att de inte ens är inspelade i följd. Att det ens blev några hyfsade avsnitt med det höga inspelningstempot är faktiskt lite otroligt.

Först ut av de två är i varje fall det lite småtrista avsnittet, Improbable Cause, som ganska länge tycks vara ytterligare ett i raden av variationer på temat”Odo leker detektiv”. Men så visar det sig att det där bombdådet som inträffar i skräddaren/cardassiern/hemlige agenten Garaks butik (utan att han blir allvarligt skadad) hänger ihop med betydligt större saker. Händelser som kan avgöra hela alfakvadrantens framtid, faktiskt.

ds9 improbable causeAtt det är något stort i görningen förstår vi när den misstänkte för bombdådet (en fabulös lönnmördar-flaxian – se bild – som jag gärna hade sett en spin-off på) sprängs i bitar av ett romulanskt skepp.  Misstanken blir ännu starkare när Odo besöker en hemlighetsfull informant i en grotta, och får ta del av ytterst konfidentiell information om hur en rad gamla agenter inom den superhemliga cardassiska obsidiska orden plötsligt dött. Och när en orolig Garak (som man ju anat också varit agent) försöker ta kontakt med sin gamla chef inom samma orden, Enebran Tain, så verkar han ha blivit bortförd. Men det är han förstås inte. Tvärtom är allt som hänt – inklusive det planerade mordförsöket på Garak – Tains verk (explosionen i skrädderiet arrangerade dock Garak själv, för att få säkerhetschefen Odo att börja undersöka hotbilden mot honom).

ds9 improbable 4Tain och den obsidiska orden är i färd med att på eget bevåg attackera gamma-kvadranten tillsammans med den romulanska motsvarigheten Tal Shiar. Tillsammans ska de angripa Grundarna – de varelser av Odos ras som styr och ställer i  Dominion-imperiet. De gör det på eget bevåg, utan att fråga respektive regering, övertygade om att det enda rätta är att gå till attack först, och inte sitta och vänta på att Grundarna och deras hejdukar Jem’Hadar ska komma genom maskhålet med en attackstyrka.

Ja, den där summeringen kanske inte var den allra mest glasklara jag skrivit, och det beror förstås på att avsnittet också är ganska snårigt. Här väljer nämligen producenterna att plocka upp en rad tappade och gamla intrigtrådar. Som vad som egentligen är på gång på andra sidan maskhålet – något vi som tittar fått undra sedan säsongens två första delar, dubbelavsnittet The Search.

Men man kopplar också ihop andra ledtrådar som strötts ut i serien tidigare, hintar om den obsidiska ordens allt mer självständiga hållning till ledarna i det cardassiska riket – och Enebran Tain, förstås.

katy perryFör här får vi reda på lite mer om Tain, som både är Garaks gamle mentor, och den som senare skickade honom i exil. Svaret på vad Garak egentligen anklagades för får vi inte veta, men han hävdar fortfarande att han är oskyldig. Så stämningen mellan dem är liksom både varm och kall, samtidigt.

DS9 och kulturkritiken

Och så får vi äntligen lite mer kulturorientering. Den här gången är det Garak som i avsnittets början recenserar Shakespeares Julius Caesar när han käkar med Bashir:

GARAK: But I’m sorry, Doctor, I just don’t see the value of this man’s work.
BASHIR: Garak, Shakespeare is one of the giants of human literature.
GARAK: I knew Brutus was going to kill Caesar in the first act, but Caesar didn’t figure it out until the knife is in his back.
BASHIR: That’s what makes it a tragedy. Caesar couldn’t conceive that his best friend would plot to kill him.
GARAK: Tragedy is not the word I’d use. Farce would be more appropriate. Supposedly, this man is supposed to be the leader of a great empire, a brilliant military tactician, and yet he can’t see what’s going on under his own nose.

Också roligt att romulanernas kostymer dissas i det här avsnittet, en åsikt som tydligen delades av producenten Ron Moore. Det är därför som de romulanska Tal Shiar-medlemmarna har nya uniformer i de här avsnitten. Jag som alltid älskat romulanernas outfits.

En bra upptakt, det här. Gillar att det hela börjar som ett dussinavsnitt men sedan visar sig vara något helt annat. Och, framför allt, äntligen ett sånt där nyckelavsnitt som leder historien och intrigen vidare i Deep Space Nine. Det har varit lite väl mycket utflykter in i personers hjärnor och spegeluniversum i de senaste avsnitten.

Tyvärr kommer det efter det här att bli väldigt svårt att se ett vanligt “mysterieavsnitt” – allt som inte omfattar en komplott mellan minst två säkerhetstjänster samt en attack på en övermäktig motståndare kommer att kännas som en besvikelse.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 372 tv-avsnitt.