Tag: Odo

DS9: Extreme Measures. Det där Bashir och O’Brien tar sig in i en Sektion 31-agents hjärna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Bashirs och O’Briens plan fungerade! Det räckte med att Bashir lät det bli känt inom Federationen att han hade hittat ett botemedel till den dödliga sjukdom som Odo och Grundarna lider av, så dök det upp en agent från Sektion 31 på Deep Space 9. Sloan, närmare bestämt. Han som tidigare gjort livet surt för Bashir (och som var en så pass cool figur att han fick mycket mer repliker i det här avsnittet än någonsin tidigare). Nu ska han försöka förstöra Bashirs påhittade medicin- Men Bashir och O’Brien har helt andra planer.

Tanken är, som jag nämnde i förra Deep Space Nine–inlägget, att eftersom det är Sektion 31 som konstruerat sjukdomen som drabbar alla changelings, så borde de också ha ett botemedel. Så Bashir tar Sloan till fånga, och kopplar upp honom mot en romulansk tankeläsarutrustning för att kunna tanka ner receptet på medicinen. Vad Bashir inte räknat med var att Sloan hellre skulle bita av en giftkapsel gömd i en tand än att berätta om Sektion 31:s hemligheter. Bashir lyckas dock skjuta upp Sektion 31-agentens död en stund, men nu måste han och O’Brien själva ta sig in i Sloans borttynande hjärna för att leta upp botemedlet till changelingpesten.

Det här med att springa runt i någon annans hjärna har testats förr i Star Trek, närmare bestämt i Dark Page där tankeläsaren Deanna Troi tog sig in sin mammas huvud för att bota en depression. Här sköts själva penetrationen av medvetandet genom maskiner i stället. Insidan av Sloans skalle visar sig vara en plats som är väldigt lik Deep Space 9 (tydligen var det här ett budgetavsnitt så man fick använda lätt förändrade versioner av standardkulisserna).

På plats i Sloans medvetande möter man två olika upplagor av honom: en som vill hjälpa och ser upp till Bashir, samt en betydligt mer lömsk version som försöker lura kvar Bashir och O’Brien kvar i Sloans hjärna så de ska dö med honom. Den mörka sidan tar efter ett tag helt och hållet kontroll över Sloans medvetande, och använder sig bland annat av “fejkuppvaknande”-tricket för att lura Bashir och O’Brien. Alltså att de två besättningsmännen från Deep Space 9 tror att Sisko väckt dem ur deras resa genom Sloans hjärna, medan de i själva verket fortfarande är kvar i hans medvetande.

Sättet de upptäcker bluffen på är i varje fall ändå en smula fyndigt. Bashir tror att han är tillbaka i sitt rum och att Sloan har dött innan det gått att hitta något botemedel mot sjukdomen i hans hjärnbark. Han tar upp sitt ex av Dickens A Tale of Two Cities för att fortsätta läsa i den. Men där, på sidan 295, så börjar boken om igen. Bashir inser att det inte bara är frågan om ett feltryck, utan snarare att Sloans hjärna bara kan återskapa saker i den fejkade verkligheten som Bashir har upplevt eller minns.

BASHIR: Sloan is drawing on our memories, making us think we’re back on the station. That’s why the book’s incomplete, because I haven’t finished reading it. 

O’BRIEN: And because you don’t know what happens after page two ninety four? 

BASHIR: He couldn’t fill in the rest of the story. 

O’BRIEN: He’s trying to stop us finding the cure. 

BASHIR: We must have been close to finding it. 

O’BRIEN: That door we were about to open when we woke up. The cure must be in there. 

(Rumble) 

O’BRIEN: What’s going on? 

BASHIR: Sloan’s dying. His mind’s shutting down. We haven’t got much time.

Man lyckas ta sig tillbaka in i Sloans huvud, och hittar till sist en text med botemedlets recept på. Men inte förrän Sloan frestat Bashir med en massa annan information om Sektion 31 som bara finns i agentens döende hjärna. De lyckas i alla fall ta sig ut i sista minuten. Efter all dramatik inne i Sloans huvud så blir det faktiskt lite av en antiklimax när Odos får sin medicine och botas från sin sjukdom på bara några sekunder. Ett dramatiskt ögonblick som man helt och hållet tappade bort. Ett något mer förhöjt spänningsmoment hade väl ändå varit på sin plats när Bashir här ju faktiskt löst ett av de svåraste (och dödligaste) problemen i hela Deep Space Nine. Då var det betydligt mer dramatiskt i avsnittets början, där Odo ber Kira lämna stationen medan han ligger på dödsbädden (inklusive den sista kyssen och så).

All action till trots, så vill jag också nämna ett lite märkligt bromance-tillfälle i det här avsnittet. En scen inne i Sloans hjärna där Bashir försöker tvinga O’Brien att erkänna att han är mer fäst vid honom än sin fru.

O’BRIEN: I should’ve left a note for Keiko to let her what we were planning. 
BASHIR: Why worry her? 
O’BRIEN: No, I want her and the kids to understand why I had to do this. 
BASHIR: She’ll understand. She’ll know you did it for me. 
O’BRIEN: That’s what’ll upset her the most. She always said I liked you more than I liked her. 
BASHIR: That’s ridiculous. 
O’BRIEN: Right. Yeah. 
BASHIR: Well maybe you do, a bit more. 
O’BRIEN: What? Are you crazy? She’s my wife. I love her. 
BASHIR: Of course you love her. She’s your wife. 
O’BRIEN: Yeah. 
BASHIR: I’m just saying maybe you like me a bit more, that’s all. 
O’BRIEN: I do not. 
BASHIR: You spend more time with me. 
O’BRIEN: We work together. 
BASHIR: We have more in common. 
O’BRIEN: Julian, you are starting to annoy me. 
BASHIR: Darts, racquetball, Vic’s lounge, the Alamo. Need I go on? 
O’BRIEN: I love my wife. 
BASHIR: And I love Ezri. Passionately. 
O’BRIEN: You do? 
BASHIR: Yes. 
O’BRIEN: Have you told her? 
BASHIR: Not yet. But I will. 
O’BRIEN: Oh, yeah? When? 
BASHIR: When I’m ready. It’s just that I like you a bit more. See? There, I’ve admitted it. 
O’BRIEN: Yeah, well, I love my wife. 

Jättekonstig scen. Hade eventuellt kunnat bli intressant om de hånglat lite. De befinner sig ju trots allt inne i en projektion, skapad av Sloans hjärna. Då har man väl fripass?

Tydligen var den här scenen någon form av rest från en tidigare tanke kring det här avsnittet. Att man ville göra någon form av avslut och summering av O’Briens och Bashirs vänskapskärlekshistoria. Men det blev nog bara en halvmesyr av det där. En klumpig och obekväm sådan. Visst bjuder O’Brien hem Bashir på middag hos sig och Keiko i sista scenen i det här avsnittet, som för att visa att han trivs bäst om han får hänga med bägge sina favoritpersoner i världen. Jättemysigt. Men också jättemesigt bromance-statement.

Extreme Measures är det första avsnittet i The Last Chapter (de avslutande nio sammanhängande avsnitten i serien) där man väljer att inte hoppa mellan de olika parallellintrigerna under avsnittet. Hela handlingen i Extreme Measures kretsar alltså kring Bashir och O’Brien, precis som i ett vanligt Deep Space Nine-avsnitt. Ett bra val, rent dramaturgiskt, tycker jag. Det kan vara bra med lite omväxling, även om det i det här fallet betyder att man bjuder på lite mindre omväxling.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 606 tv-avsnitt.

DS9: Tacking Into the Wind. Odo blir sjukare, Worf utmanar Gowron och Frihetsfronten självsanerar.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Den där fördjupningen hos rollfigurerna som jag efterlyste när jag skrev om förra avsnittet av Deep Space Nine, den finns faktiskt här. I Tacking into the wind är det Odos tragiska öde tillåts ta lite tid och utrymme. Till en början försöker han hålla sin accelererande sjukdom hemlig för alla, framför allt Kira. Han är ju drabbad av samma upplösningssjukdom som Grundarna som leder Dominion, men till sist kan han inte längre hålla ihop sig. Mitt under ett uppdrag så faller han samman och ser riktigt ruggig ut när hans kropp börjar lösas upp. Ungefär som en docka som håller på att gå upp i sömmarna och där stoppningen nästan försöker kämpa sig ut. Men med Odo får vi äntligen lite själ och känsla i det här “sista kapitlet”-sjoket av avsnitt, där manusförfattarna annars verkar vara så förtjusta över sina många parallellspår att de inte riktigt ger tid åt eftertanke och känslor.

Odos kollaps sker efter att han gjort en av sitt livs bästa och viktigaste förvandlingar. Han har låtsats vara den kvinnliga changelingbossen för Dominion, i Odos version även hon allt mer märkt av sin sjukdom. Odos insats är en del av den nystartade cardassiska motståndsrörelsens mest vågade aktion hittills. Man stjäl ett Dominionskepp som utrustats med de nya breenvapnen – de som slog ut nästan alla Federationsalliansens skepp i det senaste stora slaget. Förhoppningen är att Stjärnflottans experter ska kunna konstruera ett skydd mot det här nya vapnet när man kan se hur det är konstruerat.

Det tuffa uppdraget blev inte lättare av att Kira och Odo är djupt hatade av delar av Frihetsfronten. När Odo faller samman i sin sjukdomsattack är cardassiern Rusot inte sen att försöka få till stånd en kupp mot både honom och Kira. Han vill döda dem och avbryta samarbetet med Federationsalliansen. Det slutar med att han blir skjuten i stället, av motståndsrörelsens ledare Damar. Rusot drömde om det gamla Cardassia, förklarar Damar, som uppenbarligen vill något annat. Eller kanske bara är lite mer av en realpolitiker. Eller så har han blivit lite mer ödmjuk, bara.

För det finns en fin scen i det här avsnittet, när Damar får reda på att hans fru och barn dödats av Dominion. En liten påminnelse om hur lätt en förtryckare kan glömma bort sina brott när den i sin tur blir förtryckt:

GARAK: One of our listening posts picked up a message. The Dominion has succeeded in locating Damar’s family. 

DAMAR: They’re dead. They weren’t a part of this rebellion. The Dominion knew that, the Founder knew that. Weyoun knew that. To kill her and my son. The casual brutality of it. A waste of life. What kind of state tolerates the murder of innocent women and children? What kind of people give those orders? 

KIRA: Yeah, Damar, what kind of people give those orders? 

Planen är alltså att ta dominionskeppet, med Kira, Garak, Odo och Damar ombord, till Deep Space 9. Där försöker Bashir i sin tur förgäves få till ett botemedel mot Odos (och grundarnas) sjukdom. När han kört fast kommer O’Brien med ett nytt förslag: Varför inte låtsas att man har hittat ett botemedel? Då kommer Sektion 31 att försöka förstöra Bashirs forskning, och kanske kan man ta tillfället i akt och fånga en agent från den hemliga organisationen. Sektion 31 har ju framställt den här smittan, då vet de väl också antagligen hur man utplånar den.

Den andra, och lite tristare, huvudintrigen i det här avsnittet handlar om maktkampen inom det klingonska imperiet. Det visar sig att Gowrons debila krigstaktik gentemot Dominion inte handlar om att han, personligen, vill göra sig känd som en stor krigsherre. Det är snarare ett sätt att försöka smutsa ner Martoks rykte. Martok har varit alldeles för framgångsrik och under sina duster med Dominion. Hans popularitet hos soldaterna har gjort honom till ett potentiellt politiskt hot, som Gowron nu vill neutralisera genom en rad fiaskon.

I stället tvingar han fram ett tronskifte. Worf griper in och möter till sist Gowron i en duell. När han dödat klingonernas ledare överlåter han tronen åt en motvillig Martok. Kanske kan han förändra en del av det som Ezri påpekat är fel i det klingonska riket:

EZRI: Don’t get me wrong, I’m very touched that you still consider me to be a member of the House of Martok, but I tend to look at the Empire with a little more scepticism than Curzon or Jadzia did. I see a society that is in deep denial about itself. We’re talking about a warrior culture that prides itself on maintaining centuries old traditions of honour and integrity, but in reality it’s willing to accept corruption at the highest levels. 

WORF: You are overstating your case. 

EZRI: Am I? Who was the last leader of the High Council that you respected? Has there even been one? And how many times have you had to cover up the crimes of Klingon leaders because you were told it was for the good of the Empire? I know this sounds harsh, but the truth is, you have been willing to accept a government that you know is corrupt. Gowron’s just the latest example. Worf, you are the most honourable and decent man I’ve ever met, and if you’re willing to tolerate men like Gowron, then what hope is there for the Empire?

Här är jag å andra sidan tacksam över att manusförfattarna stressat igenom historien, utdragna maktspel hos klingonerna är bland det värsta jag vet.

Eventuellt står alltså såväl klingonerna och cardassierna inför stora förändringar om och när kriget mot Dominion tar slut. Lite som när första världskrigets upplösning ledde till stora demokratiska reformer runt om i Europa. Men för att det ska ske måste man ju också besegra Dominion. Den kvinnliga Grundaren är tydlig med att hon inte är på väg att ge upp. Tvärtom. Hon ger order om att placera ut civila cardassier på alla viktiga militära mål, så att den nya Frihetsfronten måste döda sina egna för att kunna vinna över Dominion. Hon är också väldigt tydlig med att vortan Weyoun kommer att ersättas med en nyklonad kopia så fort Dominion får igång sin klonverkstad igen. Hon försöker inte längre ens dölja sitt förakt för sin närmaste vorta.

Ett ovanligt spännande avsnitt, det här. En bra kombination mellan snabbare berättade intriger, óch en viss fördjupning kring Odo och hans öde. Ett slags topp i det här “Last Chapter”-segmentet. Nu är det bara några avsnitt kvar av den här sagan, och jag tycker att det är lite fint att man i sina storylines även också pekar framåt om framtiden för såväl klingoner, cardassier och (i viss mån) bajoraner.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 604 tv-avsnitt.

DS9: When it rains… Kai Winn blir ännu ondare, Odo blir sjuk och Kira måste samarbeta med fienden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Många chockerande saker som händer i det här avsnittet: Doktor Bashir upptäcker att Odo också bär på den mystiska sjukdom som Grundarna lider av. Och inte nog med det, han kommer också fram till att smittan planterats in i Odo som sedan agerat smittspridare till resten av changelingcommunityn. Vem inom Federationen som skulle kunna göra en sån här moraliskt förkastlig sak, vad som i praktiken är ett folkmord? Den hemliga och autonoma Sektion 31, gissar Bashir! Lika flink är han dock inte när det gäller det privata, han och Ezri har fortfarande inte fått ihop det, men finns det liv finns det hopp!

En växande irritation mellan Kai Winn och Dukat (hon har ju insett hur många sätt han lurat henne på nu) kulminerar när han i smyg försöker läsa i den där gamla boken om hur man släpper Pah-vålnaderna fria. Han hinner typ bara öppna boken innan en röd blixt avlossas från ett uppslag och gör honom blind. Dukat tänkte sig nog att han skulle bli omhändertagen av Winn efter den här smällen (de har ju trots allt legat en massa nu), men hon kastar ut honom på gatan i stället. Det är nog bra för dig om du får tänka över ditt liv, tycker Winn, och menar att en bra position att göra det på är som blind och hemlös tiggare. Nog för att vi visste att Winn var genomfalsk och vidrig, men form av tjuvheder trodde jag ändå att hon hade. Kanske mest chockerad över den här grejen i hela avsnittet. Men också lite glad. Är ju som bekant inte så förtjust i Dukat. Eller Winn. Lite mer upprörd blir jag när jag läser på om det här avsnittet och inser att det här också var ett sätt att pausa den här sidointrigen. Den hade tydligen kommit lite för långt lite för snabbt. Förstår inte riktigt hur röriga de här upphovspersonerna var när de skrev den här serien.

Visst har arbetet i den där alliansen mellan Federationen, klingonerna och romulanerna gått nästan osannolikt bra för att vara Deep Space Nine? Så nu är det dags för trubbel på allvar. Efter det förödmjukande slaget vid Chin’toka så visar det sig att klingonerna kan göra någon form av inställning på sina skepp som gör dem immuna mot breenernas black out-vapen. De, ensamma, utgör nu försvarslinjen mot Dominion. Det här får klingonernas ledare Gawron att drabbas av någon form av storhetsvansinne, så han åker till Deep Space 9 och förklarar att han omedelbart tänker leda den klingonska flottan mot Dominion. Han tror tydligen att klingonerna på egen hand ska lyckas med det som alliansen inte kunnat göra. Misslyckas han så finns det inte längre någon som kan skydda Federationen och Jorden mot Dominions styrkor. Jobbigt läge.

Ännu jobbigare är det för Kira och Odo. De ska försöka utbilda den nystartade cardassiska motståndsrörelsen i hur man utkämpar ett gerillakrig. Det vill säga lära ut just de metoder som bajoranerna använde mot cardassierna förr i tiden. Gruppens ledare Damar lyssnar på det som Kira och Odo försöker förmedla, men hans undersåtar använder en hel del tid åt att försöka tracka dem i stället. Som till exempel genom att påminna dem om att Odo ju faktiskt samarbetade med cardassierna på Deep Space 9 förr i tiden, och vad den som såg till att bajoraner fängslades/sattes i arbetsläger/avrättades. En sån där jobbig grej som man inte riktigt vet om Kira och Odo riktigt rett ut. Men den riktiga katastrofen är att Odo upptäcker hur hans händer börjar flagna. Det betydar att även han nu fått de första symptomen på den farliga changelingsmittan.

Det här avsnittet kändes lite bättre att skriva om än att se på. Trots att jag äntligen fått som jag vill, en lång räcka avsnitt berättade som en följetong, så är det något som fattas. Det känns som om man gått från den ena ytterligheten till den andra, och att det nu snarare saknas en del fördjupningar hos några av rollfigurerna för att det ska bli riktigt bra. Det kan förstås också vara så att jag är den typen av person som är ständigt missnöjd.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 601 tv-avsnitt.

DS9: Chimera. Det där Odo träffar den humanoidföraktande shapeshiftern.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Ibland märker jag inte riktigt vilken Treksk dry spell jag är inne i, man blir liksom gaslightad in i det mediokra. Det är inte förrän det kommer ett avsnitt av en lite högre kaliber som man inser var nivån ju borde ligga, egentligen. Blev något uppiggad av Bliss, men det är ju som i Chimera nivån ska ligga. Inte bara en rymdstory, utan åtminstone en smula existentiellt djup inblandat i äventyret. Som här, där man berör ämnen som rasism, assimilering och mellanförskap – fast på ett SF-sätt. Avsnittet handlar ju om Odos utsatta situation som ensam shapeshifter på en rymdstation där alla andra är humanoider, och hur han ständigt anpassar sig till de tvåbentas norm för att kunna få deras kärlek och uppskattning. Men oavsett hur skruvad själva intrigen är så finns det förstås mycket i Odos problematik som känns väldigt välbekant – här och nu i den verkliga världen.

Minns ni förresten Odos origin story? Den om hur han och 99 andra changelings skickades ut i galaxen redan som typ små shapeshifterembryon. Tanken var att de skulle lära sig om världen utanför och sedan ta med sig kunskapen hem till grundarnas planet igen. Ett brutalt experiment för de stackars embryona, som kanske aldrig skulle komma att stöta på någon som var likadan som dem. Det är väl också det traumat som är den egentliga grunden till att Odo bestämde sig för att inte ansluta sig till sina artfränder Grundarna, utan stanna kvar på Deep Space 9. I det här avsnittet träffar Odo av en händelse på en annan av de hundra, Laas – som aldrig träffat en annan shapeshifter föut. Så Odo lär Laas hur man länkar ihop sig som changeling (en intensiv version av en vulcansk mind meld, ungefär), medan Laas ,som levt längre med humanoida arter än Odo, generöst delar med sig av sina erfarenheter av livet. Dessvärre den typ av “livets hårda skola”-argument som Odo inte verkar vilja ta in.

Star Trek är ju stundtals lite besatt av det här med ras. Man träffar på den ena typen av alien efter den andra, med olika fysiska och mentala förmågor samt med en rik variation av kulturer och sociala system. Men i det här avsnittet framstår allt det där som småsaker. För Laas är skillnaden mellan en människa och en klingon obetydlig. Humanoider är ändå alltid humanoider, resonerar han, och efter att ha sett många olika variationer så har han inga höga tankar om dem. Det här är en åsikt som han inte direkt anstränger sig för att hålla hemlig. Inte ens när Odo försöker introducera sina vänner för Laas en kväll i Quarks bar. När Kira frågar Laas om hur det är på planeten Varala får hon ett ganska oförskämt svar.

LAAS: It’s just the same as any other planet overrun with humanoids. Cities and farms everywhere, other lifeforms displaced from their habitats. Once I migrated to the southern continent with a herd of volg. When we returned to our breeding grounds the following summer, they had been fenced off. The herd died out within two generations. It’s always that way where humanoids thrive. They disrupt the natural balance. 

Ja, den där kvällen med polarna i Quarks bar blir varken långvarig eller mysig. Laas vet förstås vad han gör när han provocerar på det här sättet, och det är faktiskt pinsamt enkelt för honom att locka fram fördomar och trångsynthet hos besättningen på Deep Space 9. Även Odo får stå ut med att bli skärskådad av Laas, och genast blir det uppenbart hur mycket Odo anstränger sig för att smälta in på stationen. Men det slutar inte där. Laas drar sig inte heller för att kommentera Odos förhållande med Kira. Han försökte själv ha en relation med en humanoid, men allt gick i putten när hon ville ha barn. Nu tror han att något liknande kan hända mellan Odo och Kira.

LAAS: It won’t last. 

ODO: The fact that your relationship failed doesn’t mean that mine will. 

LAAS: True. And if you’re very lucky, you can watch her grow old and die. 

ODO: I think you should stay out of my affairs. 

LAAS: I don’t want to see you make the same mistakes I made. You’re wasting your time trying to be a humanoid. You’re limiting yourself. Let’s leave here, Odo. Let’s find the others. A hundred were sent away and they’re out there somewhere. If we can find even a few of them, we can form a new Link. Think of it, Odo. We can exist the way we were meant to. As changelings.

Allting blir ännu lite jobbigare för Odo när Laas bestämmer sig för att lajva dimma på Deep Space 9:s promenad, vilket inte direkt roar de som bor på stationen. Så Laas råkar i bråk med två klingoner och dödar händelsevis den ene. Att en changeling har dödat klingoner (om än eventuellt i självförsvar), mitt under brinnande krig mot Grundarna, är något så pass oerhört att klingonerna kräver att Laas blir överlämnad till dem. Sisko överväger att gå dem till mötes, något som Odo menar aldrig hade inträffat om det inte rört sig om en changeling. Bekymmersamt.

Till slut är det faktiskt Kira som löser det här problemet. Hon har tydligen tjejlyssnat på Stings If You love somebody set them free och bestämt sig för att Odo måste få möjlighet att dra ut i galaxen med Laas, om det verkligen är det han vill. Så hon hjälper Laas att rymma från häktet och bestämmer en plats som Odo och Laas kan mötas på. Men trots att en stor del av Odo vill följa med Laas och leta efter andra av de hundra, så är ändå hans kärlek till Kira starkare. Och när han kommer tillbaka hem, är det som att de tar sitt förhållande till en ny nivå.

KIRA: If I ever made you feel that you can’t be yourself with me, I’m sorry. I want to know you the way you really are. 

Varpå Odo äntligen kan slippa att föreställa en humanoid form med sin älskade, och i stället förvandlar sig till vad han vill. I det här fallet ett moln som omsluter Kira. Som gillar det. Skitmycket.


Ett gulligt slut på ett avsnitt som är ett av de bästa på länge. Just för att man faktiskt lyckas adressera en rad angelägna frågor. Som exempelvis priset för att accepteras. Mest tydligt är det kanske i scenen där Quark plötsligt bestämmer sig för att förklara för Odo hur allt ligger till:

QUARK: Don’t you get it, Odo? We humanoids are a product of millions of years of evolution. Our ancestors learned the hard way that what you don’t know might kill you. They wouldn’t have survived if they hadn’t have jumped back when they encountered a snake coiled in the muck. And now millions of years later, that instinct is still there. It’s genetic. Our tolerance to other lifeforms doesn’t extend beyond the two arm, two leg variety. I hate to break this to you, but when you’re in your natural state, you’re more than our poor old genes can handle. 

ODO: So what are you saying, Quark? That the Klingons couldn’t help what they did because of their genes? 

QUARK: I’m not trying to excuse what they did. I’m only telling you why it happened. Watch your step, Odo. We’re at war with your people. This is no time for a changeling pride demonstration on the Promenade.

Ingen changeling pride på promenaden, alltså. Och bara tolerans för Odo som shapeshifter om han anstränger sig för att passa in, och inte använder sina krafter på ett sätt som kan störa dem omkring honom. Lite lustigt förstås att just Quark, som kommer från ett av de allra mest föraktade folken i galaxen, ska vara den som säger till Odo att han inte har rätt att vara den han är fullt ut. Men det är väl så det ofta är – i botten av hierarkierna bekämpar man bara varandra. Hur som helst en bra illustration av intoleransens fejs – hur acceptans ofta är villkorat. Jag tror det är det jag tycker så mycket om i det här avsnittet. Att Odo faktiskt blir woke i Chimera, och inser hur tunn fernissan av tolerans och vidsynthet är, kanske även hos de närmaste vännerna.

PS. Lite lustigt att Quark skulle använda just den där liknelsen kring Pride (och att jag ser det här avsnittet just typ dagen efter att Stonewallupproret fyllt 50), för jag fick faktiskt en liten vibb om att Kira kanske tyckt att Odo varit otrogen när han länkade ihop sig med Kaas. Bara en spaning…

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 586 tv-avsnitt.

DS9: Treachery, Faith, and the Great River. Det om avhopparvortan, shapeshifterpesten och den stora interstellära floden av materialism.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Treachery, Faith, and the Great River är ett av de ganska få avsnitten där Deep Space Nines skapare faktiskt lyckas kombinera viktiga pusselbitar i intrigen med en rätt så tramsig b-handling. Efter att ha sett det här avsnittet har jag faktiskt insikt i såväl ferengiernas världsbild som vortornas livscykel och Grundarnas hälsotillstånd. Och det finns både tid för skämt om blodvin och en gripande dödsscen. Tänk om alla avsnitt i den här serien hade varit så här rika!

Huvudintrigen handlar om hur vortan Weyoun lite plötsligt bestämmer sig för att hoppa av Dominion, och i stället dedikera sitt liv åt att arbeta för Odo. Ganska snart kommer det fram att det här är något som Weyoun 6 kommit fram till – han är den sjätte klonupplagan av Weyoun. Ur grundarnas synvinkel en lite defekt version som redan är ersatt med en nyare modell, Weyoun 7, på Cardassia. Tanken är att nummer 6 ska utlösa en självmordsfunktion som finns inbyggd i honom när han blir ersatt med en ny version, men den här vortan har uppenbarligen helt andra planer.

Det visar sig dock så småningom att Weyouns 6 avsikter kanske inte är fullt så ädla som jag först trodde. Visst, den här upplagan av Weyoun tycker att kriget mot Federationen är meningslöst, och ifrågasätter Grundarnas fixa ide om att erövra och härska över allt och alla. Men är han egentligen inte bara extremt taktisk och opportunistisk? Han har nämligen snappat upp att Grundarna drabbats av en smittsam och troligtvis dödlig sjukdom. Och att alla kända Grundare i galaxen är smittade, utom Odo. Med sin genetiska kodning att lyda och tillbe Grundare, kombinerat med förslagenhet och taktiskt tänkande, så är det ju bara logiskt att Weyoun 6 letar upp ett friskt exemplar av Grundare att liera sig med.

Upplaga nummer sju av Weyoun verkar förresten inte heller riktigt ha alla hästar hemma. Han är beredd att ge order som leder till att Odo dödas – något som borde vara helt otänkbart för honom (man dödar inte Grundare, inte ens avhoppade Grundare). Han är också märkligt mottaglig för argument från Cardassiernas allt mer försupna ledare, Damar. Kanske har även Weyoun 7 börjat ana att det är något skumt med att den kvinnliga Grundaren som bossar i alfakvadranten blir jätteskrynklig ibland.

Medan Odo försöker undkomma med Weyoun 6 så är det helt andra bekymmer som hopar sig på Deep Space 9. Ett fenomen som tillhör Star Trek-tropen är ju en uppenbar nonchalans inför servicepersonal och tekniker. Trots att serien är tänkt att hylla vetenskap och logik så kränks ständigt alla maskinchefer som förekommer i serierna. “Hur lång tid tar det att fixa det där?” är aldrig en fråga utan bara början på en förhandling. Är svaret “två timmar” så säger alltid befälet “du har en halvtimme”, eller något liknande. Det borde ju i längden innebära att den teknikansvarige alltid drar till med dubbla tiden när han ska uppskatta arbetstiden, eftersom hen ändå vet att det kommer att komma ett motbud. På vilket sätt är det effektivt och rationellt? Va, va, va???

I det här avsnittet är Sisko douchig på exakt det där sättet, och tvingar O’Brien att gå med på att fixa till Defiant på nolltid, trots att det inte ens finns några reservdelar tillgängliga. Men då bistår Nog O’Brien med lite ferengisk smartness. Genom ett avancerat system av byten och utlåningar så får han fram önskad reservdel på utlovad tid., även om det bland annat innebär att han måste låna ut Siskos skrivbord till någon tossig man som tar foton där han sitter vid berömda befälhavares arbetsplatser. Detta avancerade bytesmarknad är dock inte bara ett utslag av ordinär ferengisk list, menar Nog. Det är en del av en större tanke kring utbud och efterfrågan, som Nog kallar för The Great Material Continuum.

NOG: It’s the force that binds the universe together. 
O’BRIEN: I must have missed that class in Engineering School. 
NOG: On Ferenginar, we learn about the Continuum while we still have our first set of ears. 
O’BRIEN: This is no time for Ferengi fairy tales. 
NOG: The Continuum is real. You see, there are millions upon millions of worlds in the universe, each one filled with too much of one thing and not enough of another. And the Great Continuum flows through them all like a mighty river, from have to want and back again. And if we navigate the Continuum with skill and grace, our ship will be filled with everything our hearts desire. 
O’BRIEN: Right now, I’d settle for a stabiliser and the Captain’s desk. 
NOG: The river will provide. 
O’BRIEN: If it doesn’t sink us first.

Floden verkar ungefär vara en marknadsekonomisk motsvarighet till bästsäljaren The Secret, om än något mer substantiell. Nog lyckas i alla fall segla rätt på floden den här gången. Lika bra går det inte för Weyoun 6, som inte verkar ha planerat in någon smart flyktplan i samband med sitt avhopp. Han offrar till sist sig, för att rädda Odos liv. Men Grundarnas sjukdom, som han berättat om, oroar Odo. Kommer han snart att vara den ende av sitt slag som finns kvar?

Efter flera bottennapp på sistone så känns det som om Deep Space Nine på nytt växlat in på seriens lite större berättelse, i och med det här avsnittet. Den om konflikten mellan Grundarna och Dominion. Det här är ett högkvalitativt bruksavsnitt som överraskar mig flera gånger. Bara alla detaljer som det strösslas med, som att Ferengierna tydligen har flera uppsättningar öron unders sina liv? Eller vortornas ursprungsberättelse – och det faktum att de inte har några smaklökar! Dessutom så har Kira bytt frisyr.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 567 tv-avsnitt.

DS9: The Sound of Her Voice. Det med en pratsjuk skeppsbruten som egentligen är död.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

The Sound of Her Voice känns som ett avsnitt som består av två b-handlingar. Lite tunt och luftigt, men också med en smula mer utrymme än vanligt för några quirky utsvävningar.

Den bättre av de två intrigerna handlar om en lite ovanlig nödsignal som Sisko och de andra snappar ute på uppdrag med Defiant. Ett rop på hjälp från en kapten, Lisa Cusak, som är skeppsbruten på en planet med skadlig atmosfär. Eftersom 9 av 10 nödrop och SOS-signaler i den här serien brukar visa sig vara fällor eller andra ondskefulla påhitt, så är man ju till en början lite skeptisk när Sisko beslutar sig för undsätta kaptenen. Men snart inser jag att Lisa har en helt annan funktion i det här avsnittet. Hennes ständiga närvaro via radio gör henne till någon form av jourhavande medmänniska ombord (Hon kräver också total uppmärksamhet. Försöker någon jobba samtidigt som de pratar med henne så låtsas hon bli uppäten av ett främmande väsen). Besättningen på The Defiant får alltså avlösa varandra i skift för att hålla henne sällskap dygnet runt, och männen som turas om att prata med henne börjar berätta mer och mer om sitt privatliv, sina problem, sina rädslor och farhågor.

Det här gäller i större utsträckning än de andra för Sisko. Hans flickvän Kasidy Yates är med på Defiant, något som verkar irritera och störa Sisko. Det visar sig att Lisa vet hur man nystar upp ett problem som det här, och dessutom så delar hon gärna med sig av ett och annat råd om relationer och vardagsproblem. (Kortversionen: Prata om det. Samt: Det är inte konstigt om det blir lite jobbigt när ens partner börjar hänga på ens jobb).

När Defiant väl kommer fram till planeten som Lisa befinner sig på, så hittar man ingen pratsam kapten, utan bara ett lik av en kvinna som varit död i flera år. Jodå, det är dags för ytterligare lite tidsparadoxer och manipulering av den linjära tiden i den här serien. Vad sägs om den här jättemärkliga förklaringen till varför personalen ombord på Defiant kan ha konversationer med en person som varit död i flera år

SISKO: It can’t be Lisa. That woman’s been dead for years.
BASHIR: Three years and two months. But all the evidence fits. Age, rank, the way she died. 
SISKO: If she’s been dead for three years, how has she been talking to us? 
O’BRIEN: It must have something to do with the energy barrier. When her subspace radio signal passed through the metrion radiation in the barrier, the signal somehow time shifted into the future. 
BASHIR: Then when you sent the return signal? 
O’BRIEN: It went through the barrier and travelled back in time in the same way. 
SISKO: We’ve been talking to someone from the past? 

Ett minuspoäng också för att Sisko bestämmer sig för att ta med både Bashir och O’Brien när han ska hämta upp Lisa på en ogästvänlig planet som är skitfarlig att närma sig med ett rymdskepp. Lite för många nyckelpersoner samlade på ett och samma farliga uppdrag, eller hur? Det skulle behövas lite rödtröjor även i den här serien, tror jag nog. Några utbytbara som kunde gå under utan att det skulle störa seriens storyline.

Den här intressanta, men inte helt djuplodande (eller ens hyfsat trovärdiga) intrigen kombineras sedan med en lite tramsigare Quark-storyline. Den ferengiske barägaren planerar att dra nytta av att Odo är så förälskad i Kira, genom att manipulera honom att arrangera en romantisk kväll i en av hololsviterna. På det sättet kan han samtidigt planera in en egen träff för att överlämna smuggelvaror till en eftersökt brottsling. Odo använder sina shapeshifterförmågor för att spionera på Quark, och får förstås reda på hela hans plan. Men den här gången låter faktiskt Odo ferengin komma undan med sitt brott. Odo bokar till och med om sin holosvitstid för att möjliggöra Quarks kriminalitet. För kanske stämmer det ändå, det som Quark säger. Att Odo till viss del har honom att tacka för att det blev en romans med Kira. Barstolar utan ryggstöd, däremot. Där går gränsen för Odo. De får Quark genast byta ut.

Ett lite lättviktigt avsnitt, alltså. Trots att det ju faktiskt slutar med en begravning. Och under ytan så finns det ju paralleller här som förebådar…nej, men det där får jag ju skriva om i nästa inlägg.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 557 tv-avsnitt.

DS9: Sacrifice of Angels (Part 2). Det om det snöpliga återtagandet av Deep Space 9.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag har jättesvårt att bestämma mig. Var det en dålig grej att den stora seger som det tog sex sammanhängande avsnitt av Deep Space Nine att leda fram till kändes…tja, snöplig? Eller var det otroligt schysst att inte Deep Space Nine urartade i en sån där klassisk hjältesaga där huvudpersonernas risker och chanstagande alltid betalar sig, och historien oavsett oddsen alltid slutar i en ärofull seger?

Visst, Sisko och de andra lyckas återta sin älskade rymdstation i Sacrifice of Angels, men inte av egen kraft. För alla våra hjältar var en aning för sena den här gången. Några minuter på fel sida om marginalerna, trots att de övervunnit svåra hinder och motgångar på vägen mot sina respektive mål. Alla uppoffringar och ansträngningar visade sig vara förgäves. Nästan.

Avsnittet börjar med att Sisko och hans ihopskrapade samling skepp möter Dominions övermäktiga flotta med en taktik som är så uppenbar att Gul Dukat sitter och skrockar framför sin datorskärm på Deep Space 9. Han är på ett kaxigt humör och bestämmer sig för att låtsas bli överlistad av Sisko, för att i sin tur lura honom i en fälla. Det hade antagligen varit slutet för våra glada kompisar i Federationen om inte Worf och ett gäng klingonskepp, likt kavalleriet, kommit till undsättning i sista minuten. Plötsligt har maktbalansen skiftat, och Defiant försöker nu ta sig till Deep Space Nine så fort det bara går.

På rymdstationen hjälper samtidigt Gul Dukats dotter Ziyal till när Quark fritar Kira, Jake, Leeta och Rom. Ziyals farsa tyckte att Rom och hans vänner var för farliga för att vara på fri fot på stationen i just det läge då både Siskos skepp och minfältet utanför maskhålet skulle förstöras. Men dottern Ziyal håller alltså inte med. Det gör inte Odo heller. Efter att han förstått att grundaren tänker döma Kira till döden så byter även han sida, och räddar Kira och Rom från fiendens trupper ombord på stationen. Rom försöker på nytt ta sig in i rymdstationens dator och stänga av dess försvarsfunktioner, men hinner inte bli klar i tid. Så när Sisko anländer till rymdstationen med Defiant så är minfältet vid maskhålets öppning borta och det är bara en fråga om minuter innan Dominions förstärkningar anländer till alfakvadranten och Federationens nederlag är ett faktum.

Ja, så hade det antagligen slutat i vilken annan Star Trek-serie som helst. Kanske hade man kunnat ta sig ur den här knipan med en tidsresa, eventuellt genom att använda någon slangbellefunktion runt en sol. Men här i Deep Space Nine, det andliga Star Trek-alternativet, så kan ju alltid gudarna inne i maskhålet (eller om det är nu är aliens de är) träda in och rädda liv. Rädda Bajor. Rädda Sisko. Deras beslut om att göra detta gestaltas med en bisarr drömscen. Sisko har åkt in i maskhålet för att bekämpa fienden där, men då tar plötsligt gudarna form som Siskos kollegor i en drömartad scen (praktiskt, då behöver man inte dra in några nya skådespelare för en sån här scen):

[Limbo]
SISKO: Why have you brought me here? Show yourselves. What do you want?
[Promenade]
ODO: The Sisko has returned to us.
[Quark’s]
JAKE: He arrives with questions.
[Ops]
KIRA: There are always questions. 
SISKO: I didn’t ask to come here.
[Captain’s office]
DUKAT: You desire to end the game. 
SISKO: What game? I don’t understand.
[Wardroom]
WEYOUN: You seek to shed your corporeal existence.
[Bridge]
DAMAR: That cannot be allowed.
[Promenade]
ODO: The game must not end. 
SISKO: The game? You mean my life? Is that what this is about? You don’t want me to die?
[Captain’s office]
DUKAT: The game must continue.

Ja, så där håller de på ett tag. Men efter att ha varit obegripliga ett tag så står det till slut klart att maskhålsvarelserna tänker ingripa för att rädda Bajor, men att Sisko som straff för att kräva en intervention inte kan förvänta sig att få avsluta sitt liv där (i något av de tidigare avsnitten berättar han för första gången att han tänker köpa ett hem på Bajor när han går i pension).

Med Dominions förstärkningar försvunna i maskhålet och med rymdslaget förlorat mot Federationens och klingonernas förenade styrkor återstår det inget annat för Gul Dukat än att evakuera Deep Space 9. Stationen står helt utan försvar efter att Rom avaktiverat det, så helt utan poäng var inte hans insats. Men en läxa till vill ödet tydligen lära ut till Gul Dukat. Hans besättningsman Damar skjuter ihjäl hans dotter Ziyal mitt framför ögonen på honom just när han försöker övertala henne att följa med bort från Deep Space 9. Det är när Ziyal erkänner att hon hjälpt till att frita Kira och de andra som Damar tar på sig att på egen hand straffa henne för förräderiet. Gul Dukat är tröstlös inför åsynen av sin döda dotter. Ja, frågan är om han faktiskt kanske tappat förståndet av sorgen.

Mycket stod på spel inför det här avsnittet, men utan de märkliga varelserna i maskhålet så hade Federationen varit ett minne blott vid det här laget. Grundarnas plan var nämligen att vid tillfälle tämligen snabbt utplåna Jorden och dess befolkning. Ett enkelt och smidigt sätt att eliminera den plats där risken för uppror och motstånd ansågs som störst.

Så har jag nått slutet av det här blogginlägget, och jag är faktiskt fortfarande kluven kring det här avsnittet. Visst, jag gillar att det inte blev ett traditionellt hjälteslut, men tycker ju dessvärre illa om allt i den här serien som ens har en doft av andlighet eller övernaturliga krafter. Så det får väl bli ett slags kompromissbetyg.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 511 tv-avsnitt.

DS9: Behind the Lines. Det där Sisko blir befordrad och Odo tappar intresset för de solida.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I det här avsnittet har de skrivit in en “soldatceremoni” som är så ostig att man tydligen tyckte att det krävdes att den skulle få vara med två gånger i samma episod. Ett slags ritual för att hedra en utbränd kraftcell till en av skepptets fasrar. Cringefest.

SISKO: Take a good look at this, people. It says something about this ship. It says that we will fight and we will keep on fighting until we can’t fight anymore. 
ALL: Yes, sir! 
SISKO: You don’t just throw something like this away. 
ALL: No, sir! 
(Sisko places it against the bulkhead, on some pipework, with six other canisters. Cheers and applause.)

Ge mig blodvin och ett knivslagsmål när som helst, kom tillbaka klingoner – allt är förlåtet. Efter detta motivationstal får Sisko reda på att han blivit befordrad. Amiral Ross på stjärnbas 375 har utsett Sisko till sin adjutant, och det hemliga och superfarliga uppdrag som man ägnat början på avsnittet åt att planera får ske med Dax som Defiants kapten. Det här var en ny variant på Star Treks fejkstarter, fast jag har också en misstanke om att man av budgetskäl var tvungen på att hitta på ett sätt som man kunde visa att kriget i högsta grad pågick samtidigt som man inte behövde visa striderna.

Kiras och Odos motståndsrörelse har också äntligen fått fart på sin verksamhet. Eller, för att vara helt ärlig, så är den första aktiviteten inte godkänd av Odo. Kira försöker så split mellan cardassierna och Jem’Hadar genom att låta Dominions legosoldater komma över en ipad med ett memo av cardassiern Glinn Damar. Där skriver han att han är orolig över att Jem’Hadar-drogen Ketracel White håller på att ta slut (äntligen, en första indikator om att den där attacken mot white-lagret inte var meningslös) och att man därför borde se till att eliminera dominionsoldaterna innan de blir drogfria och farliga. Inte så kul läsning för Jem’Hadar-soldaterna, men det hela utmynnade inte i mycket mer än ett slagsmål.

Odo gillade inte den här insatsen, och stämningen mellan honom och Kira blir inte bättre när den där grundaren från deltakvadranten, hon som dömde Odo att bli solid., kommer förbi rymdbasen på besök. Det hela utvecklas så småningom till något av ett triangeldrama där Kira får Odo att lova att inte länka ihop sig med den andra changelingen, samtidigt som grundarkvinnan lockar med det där sammanlänkandet hela tiden när de är ihop. Odo kan inte motstå den där föreningen, och blir så upptagen av detta att han helt glömmer bort att han lovat Kira att stänga av ett larmsystem när Rom ska utföra ett sabotage.

Rom åker fast, men Odo verkar knappt bry sig. Han är så hög på det där sammanlänkandet med grundaren att varken Roms eventuella avrättning eller Kiras existens egentligen betyder något. Det här öppnar alltså upp för att Odo ÄNTLIGEN slutat vara kär i Kira. Good for you, tänker jag spontant. Det där har varit en av de mest långdragna och smärtsamma crushes jag sett i en tv-serie tror jag.

Samtidigt, på stjärnbas 375, är det nu Dax tur att tala till “sin” besättning på Defiant. Och Sisko står avundsjukt och tittar på.

DAX: Take a good look because this says something about us. That we’re willing to fight and that we’ll keep on fighting until we can’t fight anymore. 
ALL: Yes, sir! 
DAX: You don’t throw something like this away. 
ALL: No, sir! 
(Dax starts a second row against the bulkhead with it.)

Något mer action, inga klingoner samt en Odo som äntligen verkar sluta vara Kiras personliga slav. Och så en avmätt, lakonisk grundare och lite spänning där på slutet när Rom blir fängslad. Saker som piggade upp mig i ett som helhet något ljummet avsnitt. Ett sådant som ska hjälpa till att bygga upp spänningen inför de två avslutande avsnitten av de sex sammanhängande, antar jag. Jag blev kanske sådär halvuppspänd av detta.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 507 tv-avsnitt.

DS9: Children of Time. Det där Sisko och de andra träffar sina ättlingar.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det här var faktiskt ett helt underbart avsnitt. Älskar den här typen av intriger i Star Trek. Först, en helt orimlig grundförutsättning som sedan är kryddat med ett jättesvårt moraliskt dilemma. Och till sist, som kronan på verket, ett riktigt ambivalent slut. Så bra!

Jag inleder men en liten prolog. Det här är alltså avsnittet där Kira berättar att det är slut med Shakaar och att hon är singel igen. Ett besked som gör att Odo går in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Hans crush på Kira är uppenbarligen inte över.

Själva huvudintrigen tar sedan fart när Dax övertalar Sisko att ta en omväg under Defiants resa hem från ett uppdrag i gammakvadranten. En enkel och okomplicerad liten extragrej, hävdar hon, vilket förstås är helt fel. Först passerar man en mystisk barriär som skadar skeppet allvarligt med stora reparationsbehov som resultat. Sedan upptäcker man liv nere på planeten. Det allra märkligaste är att varelserna nere på planeten vet allt om Sisko, O’Brien och de andra. De är nämligen deras ättlingar. Resultatet av att Defiant kommer att kastas 200 år tillbaka i tiden om bara två dagar.

Defiants besättning besöker planeten som kallas för Gaia, och det är givetvis en sinnesutvidgande upplevelse för dem. Inte bara träffar man sina barnbarnsbarn-någonting, utan personalen på Defiant har också vid det här laget uppnått någon form av mytisk status bland planetens befolkning. De vet allt om dem, och hur deras liv utvecklade sig efter resan tillbaka i tiden. Som att Sisko och O’Brien skaffade nya familjer, eller att Kira dog ganska snart efter deras landning i sviterna efter strålskador som uppstod under passagen genom barriären.

En ur den ursprungliga besättningen på Defiant är faktiskt fortfarande i livet. En förbättrad och mer detaljerad strandraggarversion av Odo – lite solbrändare, lite blondare, lite snyggare. Och han är väldigt exalterad och färväntansfull inför att äntligen få berätta för Kira att både han och den Odo hon känner i sin tid är dödligt förälskade i henne.

Så, nu till det moraliska problemet. Om Sisko och Defiant undviker den tidsanomali som uppstår om två dagar så kan de fortsätta sina liv som vanligt. Men samtidigt skulle de 8 000 personerna på Gaia i så fall genast försvinna. Enligt det här avsnittets logik sker nämligen då inte den där resan i tiden och kolonins grundare kraschar inte på planeten och Gaia befolkas aldrig. Däremot skulle Kiras liv kunna räddas om man åke till sin rymdbas istället för att fara tillbaka i tiden. Besättningen är av lite olika åsikter om det hela, men tydligast för att genomföra tidshoppet är Kira. Hennes tro på ödet gör att hon är beredd att offra sitt liv för att det stora flertalet ska få det bra. De andra, som till exempel O’Brien, har lite svårare att förlika sig med sitt öde, här och beslutet blir att inte göra hoppet genom tiden.

Trots att befolkningen på Gaia är medvetna om att Sisko och de andra inte kommer att offra sig för deras skull, så ägnar de sin sista dag i livet åt arbete. Man planterar växter precis som man alltid gjort vid den här tiden på året. Som om inte allt skulle ta slut inom kort. Det här får förstås Siskos hjärta att smälta, och han och de andra ändrar sig, och bestämmer sig för att åka rakt in i anomalin och låta Gaia fortsätta leva.

Men då! Överraskning: någon har lagt in en ny kurs i färddatorn. Det är snygg-Odo som inte står ut med tanken på att Kira ska dö, och att vanlig-Odo inte ska få möjligheten att få bli ihop med henne så han programmerar om alltihopa. När vanlig-Odo berättar om snygg-Odos plan (de hade tydligen skvalpat ihop en stund innan snygg-Odo genomförde planen) för Kira är blir hon heeelt knäckt och förtvivlat. På något märkligt sätt blev det nu hennes ansvar att 8 000 personer just försvann ur tiden, trots att hon är den som hela tiden varit beredd att offra sig för dem.

Som vanligt när det gäller tidsresor i Star Trek så känns det bäst att inte ifrågasätta det här avsnittets interna logik. Vi bara förutsätter att det här är ett rimligt händelseförlopp. Och med den inställningen var jag sedan på vippen att ge det här avsnittet allra högsta betyg. Men så kom jag på två svagheter. 1: De mentala klingonerna som lever enligt Worfs livsfilosofi, oavsett andelen klingonska gener i kroppen. Är de inte hemskt pinsamma? Och 2: är det inte lite konstigt hur lite man trots allt satsade på sentimentalitet i det här avsnittet. Både Defiantbesättningen och folket på Gaia är så extremt kontrollerade att man nästan kunde tro att det var The Next Generations crew som var och hälsade på i den här serien.

Det här är i och för sig på många sätt ett slags pendang till just TNG-avsnittet The Inner Light. Fast den här gången är det inte bara en dröm om hur ett liv skulle kunna arta sig, utan en parallell tidslinje som genom en enkel handling upphör att existera. Lite sinnesutvidgande, bara det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 480 tv-avsnitt

DS9: A simple investigation. Det där Odo får ligga.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

En man mördas på sitt rum på Deep Space 9 av två gangsters. En mystisk kvinna sitter i Quarks bar och säger till Odo att han har sängkammarögon. Alla verkar vara på jakt efter en mystisk kristall, men ingen vet egentligen vad det är för värdefull information som finns på den. Som titeln antyder så är A simple investigation ett avsnitt med en till stora delar klassisk deckarintrig. Så klassisk att detektiven hamnar i säng med den fallna kvinnan. Lite mer okonventionellt är det kanske att detektiven är oskuld och shapeshifter (jo, vi får faktiskt en viss inblick i vilka effekter det kan få under kärleksakten i det här avsnittet). Och utan att vara sexfixerad så är det väl just Odos sexuella debut det som jag kommer att minnas mest från det här avsnittet.

Fast jag måste nog säga att Dey Young faktiskt också gör en minnesvärd insats, och att hennes rollfigur Arissa är en av de coolare brudarna som satt hängt vid Quarks bardisk. Arissa verkar till en början vara extremt opålitlig och en notorisk lögnare, men efter ett tag visar hon även en annan sida. Hon är förvisso en del av det kriminella Orionsyndikatet (de som sprängde Odos och Quarks skyttel), men vill hoppa av. Odo tar ett stort personligt ansvar när det att skydda Arissa, så pass stort att hon får sova hemma hos honom. Det ena leder till det andra, och plötsligt har de hamnat i säng. (Kanske lite synd att serien The Orville redan har förstört den här typen av sexscener för mig. För när jag tänker changelingsex så är det svårt att förtränga bilderna av den där sexfixerade geleklumpen i besättningen på The Orville.)

Men säg de romanser i Star Trek som varar längre än ett avsnitt. Utan att ens veta om det själv är Arissa en hemlig agent, utskickad för att spionera på Orionsyndikatet. För att undvika upptäckt av syndikatets telepater och tankeläsare har man rensat hela hennes minne och ersatt det med ett alias. Det är Arissas verkliga minnen och idenitet som finns lagrade på den där kristallen som alla jagat. Någon fortsättning på Arissas och Odos romans är därför helt uteslutet. Den riktiga Arissa är gift och måste återvända hem.

ARISSA: I’m so sorry. 
ODO: Don’t be. You didn’t know. It’s not your fault. I fell in love with a woman who never really existed. 
ARISSA: She did exist. She was real. And she loved you. In a way, she still does. 
ODO: Will I ever see you again? 
ARISSA: I don’t know. I’ll never forget you, Odo. Never.

Det här var ett bra avsnitt, med många vändpunkter – både förväntade och extremt överraskande. Gillade också för en gångs skull att man garnerade Odos kärlekshistoria med lite humor. Som det intensiva skvallrandet på bryggan, och den rätt härliga scenen där Odo travar rakt in i Bashirs rollspel på holodäcket för att be om råd om hur man hanterar kvinnor. Sedan är det ju ett problem att själva deckarintrigerna och actionscenerna i Star Treks krimavsnitt ofta är rätt svaga. Man är liksom bra på kringverket, men själva deckargenren behärskar man ändå inte riktigt, och det förstör förtar förstås en del av poängen med det hela. Tur att det kompenserades av lite romantik, i varje fall.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 472 tv-avsnitt