Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Ett lite gott och blandat-avsnitt det här. Vi befinner oss fortfarande i den sammanhängande Xindi-storylinen. Ska vi vara helt ärliga så är det här mestadels en transportsträcka, om än en underhållande sådan.
Archer och Degra har ju den där dejten inbokad, den som Archer plundrar ett illyriskt skepp för att hinna i tid till. När de väl träffas vill Degra och hans sammansvurna få mer konkreta besked på att de transdimensionella varelserna faktiskt har en sammansvärjning på gång. Enterprises kapten går runt och visar upp vad han samlat på sig: liken av de döda tidsresande insekts-xindierna som var på Jorden förr i tiden, och maskinen som de försökte framställa ett gift med (lämnade Archer verkligen över ett prov på människodödarviruset till xindierna???), stjärnkartan över alla sfärer och ritningar på hur de ser ut inuti. Problemet är bara att inget av det här är superstarka bevis för varken tidsresor eller att komplotten existerar. (Var är tidsagenter när man verkligen behöver dem?). Men oavsett Archers starka bevisföring så börjar det bli tydligt att Degra redan valt sida. Det blir ännu mer uppenbart när han ger order om att skjuta ner ett insekts-xindiskepp som överraskar de två konspirerande parterna mitt under deras möte.
I en annan intrigtråd har Tucker fått i uppdrag att skriva ett brev till besättningsmedlemmen Jane Taylors föräldrar. Hon var en av dem som dog i samband med xindiernas attack på Enterprise, och eftersom hon jobbade i Tuckers team så har det här jobbet fallit på hans lott. Men Tuckers skrivande går extremt långsamt. Inte ens när den döda besättningskvinnan dyker upp hans drömmar lossnar det. Men efter att flera gånger ha attackerat Degra (på ett väldigt olämpligt och odiplomatiskt sätt) för att han är ansvarig för hans systers död, så släpper han till sist fram sin riktiga sorg. Den om systern. Och när han väl omfamnat den, så kan han också skriva sitt brev.
Lite action måste det förstås också bli. Så Tucker och Reed lagar en jättestor läcka på Enterprises tallriksdel. En del dramatik i samband med det, förstås. Reed håller bland annat nästan på att stryka med. Men något annat än ögongodis och actionutfyllnad är det inte. Tråden kring T’Pols känslomissbruk knyts väl också ihop här, lite halvdant. Phlox berättar för henne att hon fixat sin avvänjning, men att hennes nya, aktiva känsloliv kanske är permanent. Har man väl släppt ut anden ur flaskan så…
Nej, det mest intressanta med det här avsnittet är väl att The Orville-skaparen och Trek-fanet Seth MacFarlane gör sin Star Trek-debut i det här avsnittet. Ingen superstor roll. Han är en namnlös crewman som blir utskälld av Tucker.
TUCKER: There’s a microfracture in the magnesium jacket. That’s why it ruptured.
CREWMAN: I ran a pressure test.
TUCKER: Tell it to the man lying in Sickbay! Test them again, all of them.
CREWMAN: Aye, sir.
Med tre parallella huvudspår lyckas man i varje fall få tiden att gå rätt snabbt i det här avsnittet. Men The Forgotten har inget riktigt fokus, och inget avgörande händer egentligen, förutom att Tucker släpper fram lite sorg. Känslan av undergång hänger däremot med från förra episoden, som när något bara lite randomly exploderar och börjar brinna när folk sitter och pratar, liksom.
Enterprise just nu är verkligen inget härligt ställe att vara på. Den fantastiska mässen känns mer som ett soppkök, och helt säker på att inte hela skutan går i luften kan man inte vara. Det enda man egentligen saknar nu är några riktiga spöken. Hade Jane Taylor varit en skeppsgast i stället för ett inslag i en av Tuckers drömmar, så hade det här avsnittet varit betydligt mer intressant.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 20/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 736 tv-avsnitt.
Men efter inledningen, när Kims situation är etablerat och vi ungefär förstått vad som hänt, så måste man ju börja utveckla historien. Göra den till ett äventyr. Och det är då det blir krystat, förutsägbart och rätt så mesigt. Som när man introducerar en Q-liknande caféägare, Cosimo, som liksom har ansvaret för att Kim ska känna sig hemma i sin nya verklighet. Vem fan är han? Hela förklaringen till varför Kim hamnat i en alternativ verklighet känns också rätt b.
Nu kanske en del tänker: .”Jamen, Roger. Förstår du inte att alltihopa bara var en dröm. En dröm där Kims undermedvetna fick honom att till sist acceptera att han är fast på Voyager och sluta fantisera om vad som hade hänt om han stannade på Jorden”. Men alltså, var den där drömmen i så fall tvungen att pågå under hela avsnittet? Dessutom känner jag att drömavsnitt är fattigmansversionen av holodäcksavsnitt. Och, slutligen, hävdar jag att inget inom Star Trek kan överträffa Picards äventyr i 
Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.
Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.