DS9: Things past. Det där Odo återskapar sin största skam.

Just nu känns det lite som att producenter och manusförfattare har tröttnat på Star Trek-seriernas ordinarie tidslinjer. Det verkar vara ett för begränsat här-och-nu för dem, och kanske en smula tjatigt – vi är ju trots allt framme vid ett 30-årsjubilerande Star Trek-koncept.  Jag upplever åtminstone ett mindre skov av äventyr som oftast inbegriper tidsresor eller magiska väsen och andar. Men jag klagar inte. Berättelserna är roligare än vanligt, och ofta ger de här lite mer extrema historierna faktiskt mer fördjupning av rollfigurerna och Star Trek-universumet än ett ordinärt “veckans alien”-avsnitt. Så är det i alla fall i Things past. 

I det här avsnittet testar man en ny variant av tidsresa. Den yttrar sig lite grand som en kollektiv mardröm när Odo, Sisko, Dax och Garak alla färdas tillbaka i tiden till när Deep Space 9 var en cardassisk station och hette Terok Nor. Den cardassiska ockupationen av Bajor är alltså fortfarande igång, och det är Gul Dukat är chef för stationen. Men det här är inte fråga om någon “vanlig” tidsresa. Vi som tittar och huvudpersonerna ser fortfarande att de är Dax och Sisko och de andra – men alla andra uppfattar dem som ett gäng bajoraner. Ganska snart inser vi att Odo vet något om just de här bajoranska individerna vars identitet man fått ta över, men det tar ett tag innan han förklarar varför. Men det löser förstås inte den stora frågan för alla fyra: vad har hänt och varför?

Samtidigt hittar doktor Bashir de fyra medvetslösa ombord på en runabout. Han upptäcker att trots att de är utslagna så pågår det en intensiv aktivitet i deras hjärnor, så stark att den till och med kan påverka deras fysiska kroppar (som när Garak får näsblod, till exempel). Men Bashir kan inte häva drömmen eller påverka den på något sätt utan kan bara övervaka det som händer  (lite likt det som händer i Voyageravsnittet om mardrömscirkuslandet, The Thaw, eller hur?).

Det står ganska snart klart att Odo har något med den mystiska händelsen här att göra – om inget annat så går han runt och ser spöken hela tiden. Först när de vaknar upp ur medvetslösheten ges lösningen: Odos dåliga samvete i kombination med en plasmastorm har skapat en rekonstruktion av det kanske skamligaste minnet han har från den tid då han tjänstgjorde under cardassierna som säkerhetschef på Deep Space 9. Det handlar om en incident där tre oskyldiga avrättades – en skamfläck på det annars goda rykte som Odo lyckades upprätthålla. För trots att han tjänstgjorde under cardassierna så har han fortfarande högt anseende hos bajoranerna. Han anses som en person med integritet, som någon som alltid satte rättvisan först – vilket förstås också är skälet till att han kunde fortsätta på samma post på rymdstationen även efter maktskiftet. Men det här är hans mörka hemlighet som ingen visste om, misstaget som han inte kan försonas med.

Things past är ytterligare ett avsnitt som handlar om minnen och oetiska handlingar och övergrepp. Precis som Voyageravsnittet Remember, som vi just sett, eller Deep Space Nines egna Duet. Den kollektiva mardrömmen i det förflutna tar först slut när Odo erkänner för sig själv och de andra vad som faktiskt hänt. Hela avsnittet avslutas sedan med en scen där Kira  konfronterar Odo med uppgifterna om avrättningarna  Hon är besviken och upprörd, och vill veta om Odo har fler mörka hemligheter. Och han säger att han inte kan ge ett säkert svar. 

ODO: I’m guilty. What more is there to say? 
KIRA: Maybe nothing. Maybe a lot. I believed in you. A lot of people did. You were special. You were the one man who stood apart from everyone else, the one man who stood for justice. Now what? 
ODO: Now I’m just another imperfect solid. 
KIRA: Okay. The Prophets know I’m not perfect. I guess the truth is that anyone who lived through the occupation had to get a little dirty. But I need to know that no other innocent people died on your watch, Odo. That this was the only time. 
ODO: I’m not sure. I hope so.

Det här är ett bra avsnitt. Ytterligare ett i raden där Deep Space Nine bara blir mörkare och mörkare. Men man börjar ju undra över Odo och hans förlust av sin förmåga att shapeshifta. Han kanske inte är fullt så “solid”, som han tror. Tydligen har han ju förmågan att i en extrem situation dra med sig andra personer in i sitt medvetande, och det är ju långt från att vara normal.  

Jag gillar också att även hjältar och figurer som setts som nästintill perfekta så här långt in i serierna blir allt mer kantstötta och solkiga med tiden. Det är då en serie som Deep Space Nine tar sig bortom trista genrekonventioner och börjar bli någonting utöver det. 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 452 tv-avsnitt. 

VOY: Non Sequitur. Det där Kim hamnar i en alternativ verklighet. På Jorden.

voy non sequitor 6

Det går undan i inledningen av Non Sequitor. Jag hinner precis uppfatta att Kim befinner sig i en skyttelfarkost, och att någon form av nödläge uppstått. Janeway försöker använda transportören för att få tillbaka Kim till Voyager. Eller, allt det är sker bara på ljudspåret. För Kim är inte på Voyager. Utan på Jorden. I en säng. Med sin flickvän. Som han visst är förlovad med. Det tar ett litet tag, men så småningom inser han att han hamnat i en alternativ verklighet, där han aldrig började arbeta på Voyager. Istället jobbar han med konstruktionen av en ny iskyttelmodell (vilket ställer till lite problem när han ska presentera sina lösningar på ett möte och inte har en aning om vad det är han har gjort).

Det här väl inget mindre än en önskedröm som blivit verklighet. I den alternativa verkligheten har Kim fått allt det där som han fantiserat om  och längtat efter under månaderna som Voyager varit vilse i deltakvadranten. Men det kvittar tydligen hur mysigt livet i SF är, Kim kan ändå inte sluta känna att det här livet inte är rätt för honom, Han börjar planera hur han ska ta sig tillbaka till Voyager igen.

Jag gillade verkligen den första kvarten av Non Sequitor. Tyckte att det på ett fint sätt berättade om förlust och saknad. Och, kanske för första gången på allvar, skildrade på vilket sätt besättningen på Voyager går och funderar på vad som kunde ha varit. Om hur de förlorat sina drömmar, förhoppningar och kärlekar när deras skepp hamnade i fel ända av galaxen.

voy non sequitorMen efter inledningen, när Kims situation är etablerat och vi ungefär förstått vad som hänt, så måste man ju börja utveckla historien. Göra den till ett äventyr. Och det är då det blir krystat, förutsägbart och rätt så mesigt. Som när man introducerar en Q-liknande caféägare, Cosimo, som liksom har ansvaret för att Kim ska känna sig hemma i sin nya verklighet. Vem fan är han? Hela förklaringen till varför Kim hamnat i en alternativ verklighet känns också rätt b.

COSIMO: I was sent here to watch you, to make sure that you were all right. But it’s now clear that you are not.
KIM: Who are you?
COSIMO: We exist in what you would call a temporal inversion fold in the space-time matrix. It’s not necessary to understand. It only matters that there was an accident. Your shuttle intersected one of our time streams, and boom! A few things were altered as the result of the accident. History and events were scrambled a bit, and you ended up here.

Upplösningen, där Kim raggat upp Paris (som inte heller lyckades ta sig ombord på Voyager i den här upplagan av verkligheten) för att sådär lite på måfå kasta sig in i en tidsström, och sedan landa exakt där han var från början känns ju dessutom lite för enkel.

voy non sequitor 2Nu kanske en del tänker: .”Jamen, Roger. Förstår du inte att alltihopa bara var en dröm. En dröm där Kims undermedvetna fick honom att till sist acceptera att han är fast på Voyager och sluta fantisera om vad som hade hänt om han stannade på Jorden”. Men alltså, var den där drömmen i så fall tvungen att pågå under hela avsnittet? Dessutom känner jag att drömavsnitt är  fattigmansversionen av holodäcksavsnitt. Och, slutligen, hävdar jag att inget inom Star Trek kan överträffa Picards äventyr i The Inner light.  Det här kändes faktiskt pinsamt i jämförelse. Jag var faktiskt riktigt arg i flera timmar efter att jag sett det här avsnittet, och funderade en stund på att lägga ner hela det här projektet. Sen gick jag och åt lite, och så kändes det bättre igen.

Dock, en sak måste jag ge det här avsnittet. Den här ordväxlingen var hilarious:

LIBBY: Where are you going?
KIM: Marseilles, France.
LIBBY: What for?
KIM: I’ve got to see Paris.
LIBBY: But you just said you were going to Marseilles.
KIM: It’s a long story. Trust me, okay?
LIBBY: Okay.

Betyg: 2/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 388 tv-avsnitt.

 

 

 

VOY: Jetrel. Det med kaskaduppfinnarens ånger och Neelix påhittade blodsjukdom.

voy jetrel

Backstory-dags igen. Vad döljer sig bakom Neelix glada och käcka yttre. En massa mörker, död och lögner, visar det sig.

Jetrel är ett av de där avsnitten med en rätt krånglig intrig att återberätta – fylld av backstory, technobabble och lite hemkört terapisnack. Men man kan också se Jetrel som Voyager-producenternas försök att diskutera vetenskap och vapen – kopplingen mellan det här avsnittets moraliska dilemma och atombombsdetonationerna i Hiroshima och Nagasaki är lätta att göra. Och det är frågorna kring vetenskap och moral som gör det här avsnittet intressant. Ovanligt välskriven och argumenterande dialog i ett seriöst ämne – precis de ambitioner som jag förväntar mig av Star Trek (men kanske mer sällan får vara med om).

voy jetrel 4Det är den haakoniske vetenskapsmannen Ma’Bor Jetrel som de här diskussionerna kretsar kring. Han uppfann metreonkaskaden, ett atombombsliknande vapen som användes mot Neelix gamla hem – månen Rinax. Nu säger han sig vilja hitta ett botemedel för de som blivit strålskadade i samband med kaskadanvändningen – och efter en undersökning hävdar han att Neelix är en av de drabbade. Men i själva verket planerar Jetrel att använda Voyagers transportör för att återskapa dem som dog för 15 år sedan. En fåfäng och desperat plan av en man, som kanske inte är lika övertygad om sin oskuld som det låter när han diskuterar principerna kring forskning och vapen.

voy jetrel 2Neelix dras för den delen också med en del mörka minnen och hemligheter från bombningen av Rinax. Han som tidigare berättat historier om sina krigsminnen måste erkänna att han i själva verket var vapenvägrare. Ett beslut som skämts för att berätta om efter att hela hans familj dog på Rinax. Men Neelix vore inte Neelix om allvaret och sorgen fick härska särskilt länge. Till och med när han fortfarande tror att han har en blodsjukdom så försöker han hitta en uppsida. Som att det kanske ändå är skönt att dö före flickvännen Kes. Hon som ju bara kan bli nio år gammal.

NEELIX: Well, there’s one good thing that will come from all this. When I first met you I didn’t know that your species lived only eight or nine years. I fell in love with you without knowing how lonely it would be to live without you after you’re gone. Now that I’m going to die first, I don’t have to worry about it.
KES: Before I met you, eight or nine years seemed like an eternity. It never occurred to me that anyone could live longer. Now that we’re together, no matter how many years we have left, it doesn’t seem like enough. But the important thing is to cherish whatever time we have together, whether it’s a day or a decade.

Det här kanske ser okej ut i skrift, men faktum är att alla scener där Kes, det vill säga skådespelaren Jennifer Lien, är med i känns skitjobbiga. Hennes uppgift på sistone har varit att agera lilla fröken rättrådig exakt hela tiden. Gärna med några populärpsykologiska punchlines om att till exempel leva i nuet och så vidare. Outhärdligt.

Det känns förresten som om Voyager-producenterna fått det här med holodäcksscener på hjärnan nu. Att ta till en holoscen i teasern känns som ett lite billigt trick, en nödlösning när man inte kan hitta på ett mer spännande anslag, och nu har man gjort det i två av de tre senaste avsnitten. Är alla möjligheter på själva Voyager verkligen redan uttömda? Vi har ju fortfarande inte sett några scener från sophanteringen eller toalettrengöringsdivisionen – det hade väl blivit en bra teaser+

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 15/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 378 tv-avsnitt. 

 

 

TNG: Dark page. Det där Kirsten Dunst spelar telepat.

tng-dark-page-5

Rubriken kanske inte är helt rättvisande för avsnittet som helhet, men Dunst var faktiskt det enda jag kom ihåg av Dark page sådär några veckor efter att jag såg det. Och det är kanske lite oroväckande att jag inte kom ihåg mer. Framför allt eftersom den elvaåriga upplagan av Kirsten har en ganska liten roll i det här avsnittet, åtminstone sett till antal minuter i bild. Så det var bara att dra på avsnittet på dvd:n igen. Jag kommer ju inte undan med att gissa ihop saker om de här avsnitten, eller hur?

tng-dark-pageI Dark page får vi på nytt möta Lwaxana Troi, men den här gången en lite nedtonad, snudd på deprimerad version. Hon skyller på huvudvärk och utmattning, men det visar sig att en stor del av hennes mentala energi går åt till att hålla borta bortträngda minnen som börjar komma upp till ytan igen. Skyttegravskriget i Lwaxanas hjärna leder till slut till att hela hon går i mentalt baklås. Hon hamnar i ett livshotande komaliknande tillstånd, så hennes dotter Deanna måste ta sig in i Lwaxanas hjärna genom telepati för att försöka hitta en lösning. Vad vi sen får se är lite av Star Treks version av Jennifer Lopez-rullen The Cell. Så istället för att ta hamna i en seriemördares burleska, perversa och våldsamma hjärna så hamnar vi på nytt i drömliknande scener där folk springer runt i långa, sterila korridorer. Drömmarna i Dark page framstår som lite extra lama eftersom ett liknande scenario fanns med så sent som i förra avsnittet av TNG, Phantasms. Där bjöds det på specialeffekter i stil med Deanna inbakad i en Makode Linde-tårta, den här gången blir hon som mest jagad av en liten varg.

tng-dark-page-3Vargen har att göra med att mamma Lwaxana samtidigt vill bli hjälpt av Deanna men också vill slippa återuppleva sina smärtsamma minnen. Därför ropar en del av hennes hjärna på hjälp, samtidigt som en annan del försöker skrämma bort inkräktaren. När Deanna inte blir så rädd för den där glada vargen så försöker Lwaxanas hjärna  i stället fördröja Deanna genom att visualisera en annan viktig person ur deras gemensamma förfluta. Lwaxanas metamedvetande ger Deanna en chans att hänga med sin döda far, han som gick bort när hon bara var sju år. Något som Deanna avböjer med tårar i ögonen. Hon måste ju rädda sin mamma.

tng-dark-page-2Först på andra försöket inne i morsans skalle får Deanna reda på orsaken till hennes märkliga beteende. Det visar sig att Deanna haft en storasyster som dött, och vars minne mamma Lwaxana försökt sudda ut ur både sitt eget och andras medvetande. Det blir en klassisk terapiavslutning. Lwaxana konfronteras med det smärtsamma minnet, och kommer snabbt i balans igen. Och ett avsnitt som jag dittills avfärdat som fyllt av det sämsta av två världar (det är BÅDE alldeles för pratigt och samtidigt fyllt med scener där folk ser ut om de har förstoppning när de låtsas kommunicera telepatiskt.) blir faktiskt lite rörande.

Men var kommer Kirsten Dunst in i det här?, kanske du undrar. Jo, men hon är en av en grupp med cairnier, ett folk som kommunicerar telepatiskt men som försöker lära sig prata för att kunna gå med i Federationen. Lwaxana Troi är deras lärare, och det är när hon hänger en massa med den lilla flickan som Kirsten Dunst spelar som alla minnena från förr bubblar upp.

För övrigt får det här avsnittet mig att fundera lite över bristen på privatliv hos rollfigurerna i The Next Generation. Det är inga som helst problem för Deanna och Picard att beställa hem Lwaxanas dagbok digitalt och sedan gå igenom den för att leta efter ledtrådar till psykbrytets orsaker. Visst, det kanske går att ha olika säkerhetsinställningar på de loggarna, och det här var förstås ett krisläge. Men även en telepat måste få ha lite hemligheter ibland, tänker jag. Mycket riktigt hade ju Lwaxana också raderat all information om sin dotter i loggen, eftersom hon tydligen var beredd på att folk skulle kunna gå in och smygläsa.

Betyg: 7/10 Det som börjar som ett halvsegt avsnitt övergår till att skapa en fördjupad bild av både Lwaxana och Deanna, och deras relation till varandra.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 287 tv-avsnitt.