ENT: Unexpected. Det där Tucker blir på tjocken med en alienbebis.

Vad är dealen? 

Att man verkligen måste vara försiktig med varenda liten skitgrej när man träffar aliens. Det kan faktiskt räcka att man sticker ner fingrarna i en skål med telepatiska kuber för att bli på smällen. Unexpected är alltså något av en sedelärande historia om vikten av att hålla på sig, men med ombytta könsroller mot hur det brukar vara. Den här gången är det alltså en karl som blir gravid efter en förhållandevis stillsam dejt. I en grabbig serie som den här får man vara glad för det lilla. och faktum är att det här är det första Enterprise-avsnitt hittills som jag blivit riktigt entusiastisk över (det är i och för sig också bara det fjärde eller femte så här långt i serien, beroende på hur man räknar, så det finns förhoppningsvis många avsnitt till framöver som kan göra mig lite glad).

Allt börjar med att maskinchefen Tucker lånas ut till ett xyrillianskt rymdskepp för att fixa deras krånglande warp-motor, Det här är första gången han är på ett alien-rymdskepp, och upplevelsen är minst sagt förvirrande för honom. Jag blev lite imponerad över hur bra den känslan gestaltades här: Förvirringen, ljuden, röken, lamporna. För första gången i Star Treks historia lyckas man skildra en first contact som känns sjukt konstig, och där allt är så annorlunda att den primitiva människohjärnan inte riktigt pallar med att ta in allting.

Men Tucker pillar inte bara på maskiner under sin tid på skeppet, utan lyckas också hinna med att flirta med en kvinna ur besättningen. De roar sig bland annat med vad hon kallar en telepatisk sällskapslek. Kort efter hemkomsten till Enterprise får Tucker utslag på handleden. Det är bröstvårtor! Och efter en närmare undersökning hittar läkaren en alienbaby som börjat växa precis under Tuckers hjärta.

Vad göra? Skeppet där barnets mor finns har redan dragit iväg ut i världsrymden, och hon verkar inte ens ha lämnat ett mobilnummer efter sig! Efter att ha letat ett bra tag lyckas Enterprise spåra upp xyrillianernas skepp. Det ligger och gömmer sig i eftersvallet till ett klingonskt skepp som de på det sättet snor energi från. För att komma åt xyrillianerna tvingas Archer att tjalla på dem för den klingonska kaptenen, men resultatet blir inte riktigt som han tänkt. Klingonens första reaktion är att avrätta alla på det xyrillianska skeppet utom kaptenen, men Archer lyckas efter idogt medlande fixa till en fredlig lösning: Klingonerna får ta del av xyrillianernas holodäcksteknik mot att de får…överleva. Och Tuckers babymama fixar så att det lilla xyrillianska fostret kan transplanteras in på en annan värdkropp.

Några nya kontakter? 

Xyrillianer heter alltså arten som drar över sina partners genom att stoppa fingrarna i en skål. I det här avsnittet introduceras också deras holodäcksteknik, jag antar att det här är origin storyn till det som senare blir Federationens holodäck.

I det här avsnittet tvingas Archer också inse hur svårt det är att ha ett rimligt samtal med en klingon. Det är bara att glömma allt man lärde sig på diplomatikursen i plugget.

Vårdslöst beteende? Jag tycker inte att man ska slutshamea Tucker här, det är ju faktiskt Ah’len som utnyttjar en oskyldig människohane för sina egna behov.

Personlig utveckling: 

Men i och med det här avsnittet blir Tucker också den första i Enterprisebesättningen som börjar bli tydlig som individ. Från att främst ha framstått som en irriterande provinsiell mansgris så får han i och med Unexpected lite mer nyanser.

Han visar till exempel en ovanligt känslig och fåfäng sida när han sitter och flirtar med xyrillianen Ah’len. Visst är det lite Don Juan-takter hos Tucker, men också en öppenhet som vi inte sett tidigare. Sedan kan manusförfattarna förstås inte undvika lite grabbig humor kring hela mansgraviditeten. Men jag tycker trots allt att det ändå görs med viss känslighet. Som att alla i den här besättningen är medvetna om att de måste kunna acceptera att vad som helst kan hända på deras resa.

Matvanor: Vatten i kubform var en rätt soft innovation. Lite som de där planerna som finns nuförtiden på att göra förpackningslösa vattenpåsar som är ätbara.

Sexytime: Tja, hela avsnittet inleds med Jon Archer tyngdlös i duschen. Nu vet vi i alla fall att han inte hoppat över träningen på sistone.

Och sen är det ju Tuckers flirt som slutar med att han faktiskt blir daterapead – utan att ens märka det.

För övrigt tog det bara några minuter efter att folk på Enterprise hört om holodäckskonceptet inan de började fundera på om man kunde skapa sexsimulationer där.

Transportörtrubbel:

Ordväxlat: (i sjukstugan)

PHLOX: Once the child is born, it may well rely on you in some way to care for it.
TUCKER: I’m the Chief Engineer. I spent years earning that position. I never had any intention of becoming a working mother.
ARCHER: You know, the Doctor was saying that the gestation period will only last another five weeks, six at the most.
PHLOX: You should expect to begin experiencing some unusual symptoms. Hormonal changes mostly, mood swings, heightened emotions.
ARCHER: I suggest you stick with the civilian clothes. Seems to help hide the bulge.
TUCKER: How much bigger is this thing going to get? I’m already the laughing stock of the ship.
(—)
ARCHER: I’d like you to start seeing the Doctor every eight hours. As your delivery date gets closer, he should be able to start figuring out what your postnatal responsibilities might be.
TUCKER: Postnatal responsibilities?
PHLOX: You may very well be putting those nipples to work before you know it.

T’Pol vs Mänskligheten: 3-0. Gissa vem det är som får gå in och rädda Archer och Enterprise när han försöker föra ett diplomatiskt samtal med klingonerna. Jorå. Det var T’Pol som vanligt. När får hon löneförhöjning?

Det här kändes precis som… 

…när Deanna Troi blir gravid i The Child. Där var det ett litet ljusbloss som gör henne på tjocken. Det är dock ett betydligt mer normativt avsnitt än det här.

Jag gillar det lite queera anslaget i det här avsnittet, precis som en lite mer skruvad first contact-skildring än vi är vana vid. Tänk om alla Enterprise-avsnitt hade kunnat vara så här lekfulla, roliga och icke-normativa.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 667 tv-avsnitt.

Extramaterial: Efter att jag sett det här avsnittet drömde jag att jag hade fått magbråck. Sedan drömde jag att jag vaknade och log åt vilka konstiga saker man kan få för sig när man drömmer. Sedan drömde jag att jag gick ut och tittade mig i spegeln. Inte hade jag magbråck, däremot bröstvårtor över hela magen, som på en gris. Har en viss känsla av att det här avsnittet och Tuckers bröstvårtor på armen kan ha lite att göra med den där drömmen.

ENT: Broken Bow (dubbelavsnitt). En nygammal Star Trek-satsning.

Vi har nu kommit fram till hösten 2001 i vår exposé genom Star Trek-historien, och det är dags för konceptets första riktiga prequel. Nästan.

För visserligen utspelas TV-serien Enterprises första säsong år 2151 (extremt tidigt i Star Trek-tidslinjen), men samtidigt är faktiskt den huvudsakliga handlingen i långfilmen Star Trek: First Contacts förlag till 2063 (sedan har det ju förstås skett en massa andra, kortare tidsresebesök, men dem kan vi kanske hoppa över här). Helt säkert kan vi åtminstone utse Enterprise till den första berättelsen som på allvar utforskar Star Treks förhistoria (f. tos. – det vill säga före originalserien). Vad som egentligen hände efter att vulcanerna bestämt sig för att för första gången ta kontakt med mänskligheten.

Tydligen är den allmänna åsikten på Jorden år 2151 att utvecklingen gått alldeles för långsamt de senaste 90 åren. Vulcanerna verkar ha varit tveksamma till att ge människorna tillgång till avancerad warpteknik, i och med det har det riktigt stora språnget ut i rymden dröjt. Själv känner jag mig oväntat oberörd inför människornas frustration, och efter att ha sett det här avsnittet så känns det som ett vettigt beslut att inte låta homo sapiens få full tillgång till resten av galaxen utan en viss mognadsprocess.

Seriens huvudperson, Jonathan Archer, är mer förbannad på vulcanerna än de flesta andra. Hans pappa ritade rymdskepp som aldrig byggdes, tydligen var det ockå vulcanernas fel. Och när han själv nu står i begrepp att bli kapten över stjärnflottans nybyggda stolthet, Enterprise, så vill vulcanerna skjuta upp även hans avresa. De är oroliga för en interstellär konflikt efter att en klingon nödlandat på Jorden och sedan blivit skjuten av en bonde där. Jon Archer vägrar gå med på någon försening, och insisterar på att han själv ska frakta den skadade klingonen till hans hem, trots (eller kanske just på grund av) att han inte vet något om deras hemplanet eller dess krigiska befolkning. Det resulterade i en bitvis hetsig diskussion mellan Archer, hans överordnade Forrest och vulcanen T’Pol om människans mognad och utforskandet av rymden:

FORREST: We may need to defer to their judgement.

ARCHER: We’ve been deferring to their judgement for a hundred years!

FORREST: Jon.

ARCHER: How much longer?

T’POL: Until you’ve proven you’re ready,

ARCHER: Ready to what?

T’POL: To look beyond your provincial attitudes and volatile nature.

ARCHER: Volatile? You have no idea how much I’m restraining myself from knocking you on your ass. These Klingons, they’re anxious to get their man back. Fine. I can have my ship ready to go in three days. We’ll take him back home, alive.

Jag vet inte riktigt hur Jon Archer tänkte här. Att säga till någon hur mycket man måste anstränga sig för att inte gå till fysisk attack mot någon är eventuellt inte det bästa sättet att bevisa att man inte är labil eller våldsam. Eller? Trots den här incidenten är det just T’Pol som blir utsedd att följa med på Enterprise på färden mot klingons rymd. Kaptenen och de andra behöver vulcanernas stjärnkartor för att kunna ta sig till klingonernas hemplanet, och då får man T’Pol på köpet. Eventuellt är det också en bra idé att ha någon med lite mer rymdvana än besättningen på Enterprise med på färden.

För jäklar vad de behöver hennes hjälp. Hela poängen med seriens första avsnitt verkar vara att inpränta för oss som tittar att mänskligheten definitivt inte är redo för att röra sig ute i galaxen på egen hand. Eller är det jag som läser machofasonerna på fel sätt här?

Enligt mig är Archer och hans manskap genomgående inskränkta, impulsiva, naiva, självgoda och rasistiska – utbrotten av vulcanofobi kommer ofta och utan några ursäkter efteråt. Och dessutom verkar manskapet sakna ens den minsta hyfs eller vidsynthet. Som när T’Pol äter middag med chefsteknikern Tucker och kapten Archer. Hon är vegetarian, medan de två käkar…revbensspjäll tror jag att det är, och fäller kommentarer som känns som hämtade från 50-talet.

T’POL: You humans claim to be enlightened, yet you still consume the flesh of animals.

TUCKER: Grandma taught me never to judge a species by their eating habits.

ARCHER: Enlightened may be too strong a word, but if you’d been on Earth fifty years ago, I think you’d be impressed by what we’ve gotten done.

T’POL: You have yet to embrace either patience or logic. You remain impulsive carnivores.

TUCKER: Yeah? How about war, disease, hunger. Pretty much wiped ’em out in less than two generations. I wouldn’t call that small potatoes.

T’POL: It remains to be seen whether humanity will revert to its baser instincts.

TUCKER: Well, we used to have cannibals on Earth. Who knows how far we’ll revert? Lucky this isn’t a long mission.

ARCHER: Human instinct is pretty strong. You can’t expect us to change overnight.

T’POL: With proper discipline, anything’s possible.

Det finns en hel del med Enterprise som jag verkligen gillar redan från start. Som att man ansträngt sig för att skapa ett universum som just är pre-federation, pre-original series. Tekniken är mer primitiv, utformningen av skeppet mer spartansk och enkel. Skeppet verkar mindre, bryggan är inte så mycket av spatiös salong som i de tidigare serierna, utan mest ett rum fyllt med massor av maskiner. Kaptenens hytt är klädsamt trång, precis som det ganska snålt tilltagna rummet där befälen äter sina middagar. En hel del av lyxen och teknologin som vi sett i andra Star Trek-serier saknas också. Transportören ombord är något man bara använder i nödfall, och universalöversättningsmaskinen är heller inte vad den senare blir, utan krånglar ofta och mycket. Och som jag redan nämnt är till och med rollfigurerna mer inskränkta och har noll koll på vilka faror som finns där utanför solsystemet än vad vi hittills sett i serien.

Något som däremot är helt nytt är stilen på signaturmelodin och förtexterna till serien. Här blickar man tillbaka på människans historia av utforskande och upptäckter, samt olika farkoster som döpts till Enterprise genom tiderna. Allt ackompanjerat av någon vidrigt skrålande rockballad (även om den faktiskt är skriven av Diane Warren). Det här är den första och enda signaturmelodin i Star Trek-sammanhang som inte är instrumental och inte en originalkomposition – låten förekom första gången i filmen Patch Adams, och sjöngs då av Rod Stewart. En viss connection med rymdutforskning finns däremot till den här sången. Låten användes som “dags att vakna”-låt på flera rymdexpeditioner. Det här skräckinjagande informationen hittade jag på Memory Alpha:

“Where My Heart Will Take Me” was played for the crew of the space shuttle Discovery as their morning wake-up call on 2 August 2005.  The song was also used as a wake-up call for the crew of the Endeavour during STS-118 on 9 August 2007. The song was used again for the STS-125 Hubble Telescope repair crew on board Space Shuttle Atlantis on 24 May 2009.  In December 2014, Russell Watson recorded a special version of the song to help wake the New Horizons space probe from hibernation prior to the craft performing the first flyby of Pluto.

Jag hade nog inte kunnat somna om jag visste att nästa dag skulle börja så här vidrigt:

Okej, tillbaka till Enterprise-universumet igen. Ilskan mot vulcanerna till trots, helt utan rymdskepp har mänskligheten ändå inte varit under de 90 åren sedan first contact. Man har (får jag reda på senare i serien) bland annat koloniserat Månen och Mars, och även tagit sig utanför själva solsystemet. En av mannarna ombord, Travis Mayweather, är till och med uppväxt på rymdskepp, och kallas därför för en “spaceboomer”. Frågan är om den där rymdvanan faktiskt gett honom lite annorlunda perspektiv än de andra ombord. Jag tycker i alla fall att han är seriens mest sympatiske rollfigur så här långt.

Annars är första intrycket efter Broken Bow att Enterprises uppställning av rollfigurer är enormt svag. Jag blandar ihop snubben som är pilot med teknikchefen, trots att de har olika hårfärg och att den ene pratar brittisk engelska och den andre någon form av sydstatsdialekt. Den asiatiskt-ättade språkvetaren verkar mest rädd och ångestfylld inför uppdraget. Betydligt lugnare är den alien som fungerar som läkare ombord, doktor Phlox. Han är den gladaste typ som tjänstgjort inom sjukvårdsdetaljen i en Star Trek-serie så här långt. Phlox försitter ingen chans att njuta av livets goda, vilket verkar vara i stort sett allt som kommer i hans väg. Ingen detalj i livet verkar vara för liten eller obetydlig för att glädjas eller fascineras över. Och han är också ett stort fan av naturmedicin och verkar ha med sig ett otaligt antal märkliga livsformer som kan användas till läkeprocesser. Men inte ens Phlox får mig riktigt fascinerad. Hela gänget känns som svagt skissade oulines, inte som coola rollfigurer. Vi får se om det tar sig så småningom.

Okej, en rollfigur sticker ut, men inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Det inlånade vulcanska befälet T’Pol. Hon är, som sig bör, ren logik förpackad i en vulcansk kropp. Replikerna levereras oftast helt utan känslor, och genom en mun med kraftigt förstorade läppar som gör att skådespelaren ibland framstår som extra dubbad, eftersom i alla fall jag ibland får intrycket att hon har svårt att stänga munnen. T’Pol verkar också vara tänkt som Enterprises motsvarighet till Seven of Nine – det vill säga ögongodis för den tilltänkta manliga publiken. Hon är klädd i samma typ av åtsittande kläder, och har ungefär samma ointresse för världen omkring sig och annat känslopbjafs. Fast jag kanske ska poängtera att det inte bara är T’Pol som blir objektifierad i den här serien. I scenen där T’Pol och maskinchefen Tucker ska smeta in varandra med någon form av spordödande gele så är kameran också rätt intresserad av hans exponerade kropp. Jag är faktiskt fortfarande lite chockad över den här scenen, det känns som om den i en helt annan klass av snuskighet än vi är vana vid i Star Trek.

Men försöken till lite sexighet är kanske också i linje med den grabbighet (eller ska vi kalla det gubbsjukhet) som är genomgående i Enterprise. Något som faktiskt placerar serien närmre originalserien än alla andra Star Trek-koncept. Ja, Enterprise kanske till och med överträffar originalserien i dudighet på sina ställen. Som i en scen där Mayweather och Tucker fnissigt tar sig an ämnet att kvinnorna på Draylax har tre bröst. Eller när man kommer fram till en planet och snubbarna storögt står och kollar på gogo-danserskor som fångar insekter med sina långa tungor. Eller när Archer blir förhörd av en kvinnlig suliban genom att hon kysser honom.

Ja, de där sulibanerna är viktiga figurer i det här avsnittet. Storyn kretsar alltså kring klingonen Klaax, och varför han kraschlandade på Jorden, jagad av genetiskt förändrade sulibaner. Det här gänget med sulibaner styrs (och förbättras rent fysiskt) av en anonym snubbe från framtiden. Han håller på med någon form av projekt där han försöker ändra historien. Bland sulibanernas uppdrag finns till exempel att få det att se ut som om olika klingonska hus håller på att attackera varandra för att splittra det klingonska riket. Det är bevis på den här konspirationen som Klaax har inopererat i sitt dna. Ett dolt meddelande som levereras till klingonerna tack vare Enterprise-crewens riskfyllda resa och fritagande av Klaax..

Vem den där rösten från framtiden är får vi aldrig reda på (jag antar att det är en storyline som vi kommer att möta längre fram i serien), men andra halvan av avsnittet bjuder i varje fall på en hel del action, pangpang, ett helt kluster av rymdskepp som mister sitt magnetiska lås och en fajt i en kammare där tiden är en smula fördröjd. Om tekniken i Enterprise är enkel jämfört med andra serier, så ser avsnitten i alla fall snyggare ut än någonsin.

Jag är inte helt övertygad av Enterprise som koncept efter den här piloten. Mest faktiskt lite irriterad och arg. Så mycket besvär för något som mest känns lite dumdrygt. Men vägen dit var, trots allt, rätt underhållande. Mer action och schyssta effekter än jag sett på ett tag.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 664 tv-avsnitt.

VOY: Prophecy. Det där Deltakvadrantsklingoner får för sig att B’Elannas barn är deras frälsare.

Det är pre-bokmässetider, och jag sitter och läser böcker om lesbiska kärleksrelationer i stället för att titta på Star Trek. Men mitt i det pressade läs-schemat lyckades jag i alla fall få tillräckligt mycket tid över för att kolla på ett Voyager-avsnitt igår morse. Men jag vet inte om jag var ovanligt morgontrött, för jisses så förvirrande den här historien var. Späckad med information och händelser, men jag är inte helt säker på att jag tyckte att det hela var helt logiskt. Men så blir det kanske lätt i en intrig som omfattar både klingoner och sökandet efter en Messias.

Efter att Deep Space Nine avslutades så har jag tyckt mig märka ett större intresse än tidigare från producenter och manusförfattare när det gäller att knyta Voyager närmare resten av Star Trek-franchisen. Som hela avsnitt som mestadels utspelas på Jorden, eller B’Elanna på besök i klingonernas dödsrike. Prophecy är däremot ett avsnitt med väldigt handfast närkontakt. Voyager stöter nämligen här på en klingonsk farkost mitt i deltakvadranten. Ett skepp som irrat runt så länge (drygt hundra år tror jag) att de fortfarande tror att de är i krig med Federationen,. det vill säga Voyager. Strid utbryter, men under de följande fredssamtalen upptäcker den klingonska kaptenen att B’Elanna är gravid. Han inser snabbt att hon kan vara lösningen på alla hans problem. Skeppet är fyllt med pilgrimer från en klingonsk sekt som följer en profetia som ska leda dem till en frälsare. Men kultmedlemmarna ombord har börjat bli allt mer rastlösa och irriterade över planlösheten i deras färd. Nu lanserar kaptenen teorin att B’Elannas barn är den de letat efter (en rätt så rimlig chansning, oddsen för att hitta några fler klingoner i den här delen av rymden borde ju vara ganska ruttna).

Kaptenen vill vara nära den nya frälsaren, så han spränger sitt eget skepp i luften för att Janeway ska transportera över hela hans besättning till Voyager. Här vädjar han sedan till B’Elanna att spela med i frälsarcharaden, annars kommer Voyagers besättning snart att få ett klingonskt religiöst uppror på halsen (eller säger man halsarna?).

Det kvittar dessvärre hur duktig B’Elanna är på att fejka sin gudomliga utvaldhet, ett gäng klingoner är extremt missnöjda med sin kapten, och planerar att ta över Voyager i stället. Men för att göra det hela ännu lite mer intressant bär en av upprorsmakarna på ett dödligt virus, som han lyckas smitta B’Elanna och hennes ofödda dotter med.

Låter det här mörkt? Allt är faktiskt inte gravallvarligt. De mer komiska mellanspelen står Harry Kim och Neelix för. Kim blir våldsamt uppvaktad av en klingonsk kvinna, men Neelix lyckas avleda hennes uppmärksamhet. Till sig själv! Det visar sig att den godmodige Neelix är mycket mer inne på våldsamt och brutalt sex än vi någonsin kunnat ana tidigare! Eftersom Neelix inte är en del av stjärnflottan antar jag att han inte behöver kaptenens och läkarens tillstånd för att få ligga runt med andra typer av varelser, ett medgivande som Kim tidigare i avsnittet uppmanas att söka av en väldigt pragmatisk hololäkare.

Till sist löser sig allt. förstås. Det visar sig att B’Elannas dotter utvecklat antikroppar mot den där livsfarliga smittan som hololäkaren kan använda för att göra ett vaccin (vilket förstås i sig stärker idén om att det ofödda barnet faktiskt är en frälsare). Samtidigt som kultmedlemmarna går med på att slå sig ner på en obebodd planet där de ska fortsätta att…vänta på en Messias, antar jag.

Just den där kulten verkar ha ett så oklart syfte, verksamhet och metod att jag inte riktigt kan njuta av det här avsnittet. Ena stunden spränger man sitt eget skepp för att följa sin Messias, i nästa stund blir man nybyggare på en obebodd planet. Jag har liksom inga problem att följa med i handlingen så länge det gäller jakten på en frälsare, eller de klingonska myteristernas försök att ta över Voyager. Det är när avsnittet i det närmaste är slut som allt känns lite krystat. Och vad som hände sedan med delta-klingonerna verkar också väldigt oklart. Inte ens en stackars spin off-roman har det blivit. Så vi verkar aldrig få veta om Neelix blir pappa efter Prophecy.

Ett lite väl överfullt avsnitt som inte riktigt mäktade få mig engagerad i klingonernas jakt på en frälsare. De verkade själva, helt ärligt, inte heller vara särskilt intresserade av den där profetgrejen. Så lite konstigt ändå att de inte passade på att lifta med Voyager hem igen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 650 tv-avsnitt.

VOY: Barge of the Dead. Det där B’Elanna räddar sin morsa från det klingonska helvetet.

Äntligen börjar man flippa ut ordentligt i den här serien också. För jag hade verkligen inte väntat mig att stora delar av handlingen i det här avsnittet skulle utspelas på det skepp som enligt klingonsk mytologi för de fördömdas själar till deras version av helvetet, Gre’thor. En smula oväntat, trots allt.

Det är under en nära döden-upplevelse som B’Elanna får de här mytologiska uppenbarelserna. Det sker när hon är ute på uppdrag och hennes skepp blir skadat varpå hon tappar medvetandet. Det är då hon får visioner om hur inte bara hon själv är dömd till att tillbringa efterlivet i helvetet. Nej, B’Elannas ointresse för klingonsk kultur och religion har även dömt hennes mor till helvetets plågor. Och det kan man ju inte acceptera. Inte när verklighetens morsa befinner sig långt bort i en annan kvadrant, och man inte har en aning om hon faktiskt gått och kolat medan man varit borta. Då kvittar det om alla omkring en säger att man hallucinerat fram de där mytologiska scenerierna, eller har andra mer logiska förklaringar till det man varit med om. Mamma måste alltid räddas!

Så B’Elanna är fast besluten om att återvända till det där klingonska dödsfartyget, även om det innebär att hon måste övertyga Janeway, hololäkaren och pojkvännen Paris om att låta henne försättas i ett tillstånd av akut syrebrist för att kunna ta sig dit. När hon på nytt tappat medvetandet hamnar hon återigen i den klingonska mytologiska världen, där hon förstås befriar sin mamma från den skam som lett till att de bägge skulle förvisas till helvetet. Fast när allt är över säger morsan något som tyder på att hon kanske inte alls har dött. Att de två kanske kan ses igen i alfakvadranten. Vilket förstås gör att det här avsnittet på ett väldigt obestämbart sätt placerar sig någonstans mellan (mar)dröm och verklighet.

Barge of the Dead är ett rätt surrealistiskt avsnitt. Bland annat eftersom man använder sig av greppet med en dröm i drömmen. Det är inte förrän sisådär 20 minuter in på avsnittet som vi som åskådare får reda på att allt vi hittills sett är en dröm. Något som vi kanske i och för sig börjat ana eftersom hela Voyagers besättning hänger sig åt någon form av klingonsk kulturhysteri, som bland annat utmynnar i en temafest där man bland annat serverar replikerat blodvin och levande mat. Och om inte det fick en att bli lite misstänksam så borde kanske scenen där en klingonsk krigare uppenbarar sig på festen och har ihjäl alla där gör en lite betänksam. Ja, förutom det faktum att B’Elanna en stund senare är på väg till helvetet. Drömmen är till och med tvådelad, så först berättar den klingonska krigaren för B’Elanna att allt som nyss hände på Voyager var en dröm. En stund efter det vaknar hon upp i sjukstugan och får reda på att allt som nyss hänt var en dröm.

Ju konstigare desto bättre, tycker jag. Själv var jag extra förtjust i sekvensen där personalen ombord på Voyager försöker övertyga B’Elanna om att Voyager är hennes personligt anpassade version av helvetet. Det ska liksom vara det som är straffet, att få leva på det här skeppet i all evinnerlighet. (En känsla som också måste vara bekant för de som är inne och arbetar på femte säsongen av en tv-serie).

Förutom en inblick i klingonsk mytologi så är ju egentligen allt som händer i Barge of the Dead ett slags extrem självhjälp för B’Elanna. Här tvingas hon konfronteras med sin taskiga attityd mot både morsan och resten av besättningen på Voyager. Och hela resan till det klingonska dödsriket tur och retur verkar befria henne från den ångest som alltid plågar henne. Hennes ständiga försvarsposition, och ovanan att jämt attackera alla omkring henne. På det sättet kan man ju se Barge of the Dead som ett slags fri fortsättning på Juggernaut där Torres dåliga humör är ett huvudtema. Här kommer extremterapin med mytologiska metoder.

Jag gillar ju när avsnitt flippar ut på det här viset. Det känns på något vis som något som sker när alla de “normala” idéerna tagit slut och det plötsligt finns plats för konstiga, skruvade berättelser. Sådana som nästan är lika njutbara oavsett om de är floppar eller mästerverk. Men det skruvade innehållet i det här avsnittet kan också vara ett resultat av att Deep Space Nine-veteranen Ronald D Moore stod bakom det här avsnittet. I den serien kunde ju snart sagt vad som helst hända.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 613 tv-avsnitt.

DS9: Tacking Into the Wind. Odo blir sjukare, Worf utmanar Gowron och Frihetsfronten självsanerar.

Den där fördjupningen hos rollfigurerna som jag efterlyste när jag skrev om förra avsnittet av Deep Space Nine, den finns faktiskt här. I Tacking into the wind är det Odos tragiska öde tillåts ta lite tid och utrymme. Till en början försöker han hålla sin accelererande sjukdom hemlig för alla, framför allt Kira. Han är ju drabbad av samma upplösningssjukdom som Grundarna som leder Dominion, men till sist kan han inte längre hålla ihop sig. Mitt under ett uppdrag så faller han samman och ser riktigt ruggig ut när hans kropp börjar lösas upp. Ungefär som en docka som håller på att gå upp i sömmarna och där stoppningen nästan försöker kämpa sig ut. Men med Odo får vi äntligen lite själ och känsla i det här “sista kapitlet”-sjoket av avsnitt, där manusförfattarna annars verkar vara så förtjusta över sina många parallellspår att de inte riktigt ger tid åt eftertanke och känslor.

Odos kollaps sker efter att han gjort en av sitt livs bästa och viktigaste förvandlingar. Han har låtsats vara den kvinnliga changelingbossen för Dominion, i Odos version även hon allt mer märkt av sin sjukdom. Odos insats är en del av den nystartade cardassiska motståndsrörelsens mest vågade aktion hittills. Man stjäl ett Dominionskepp som utrustats med de nya breenvapnen – de som slog ut nästan alla Federationsalliansens skepp i det senaste stora slaget. Förhoppningen är att Stjärnflottans experter ska kunna konstruera ett skydd mot det här nya vapnet när man kan se hur det är konstruerat.

Det tuffa uppdraget blev inte lättare av att Kira och Odo är djupt hatade av delar av Frihetsfronten. När Odo faller samman i sin sjukdomsattack är cardassiern Rusot inte sen att försöka få till stånd en kupp mot både honom och Kira. Han vill döda dem och avbryta samarbetet med Federationsalliansen. Det slutar med att han blir skjuten i stället, av motståndsrörelsens ledare Damar. Rusot drömde om det gamla Cardassia, förklarar Damar, som uppenbarligen vill något annat. Eller kanske bara är lite mer av en realpolitiker. Eller så har han blivit lite mer ödmjuk, bara.

För det finns en fin scen i det här avsnittet, när Damar får reda på att hans fru och barn dödats av Dominion. En liten påminnelse om hur lätt en förtryckare kan glömma bort sina brott när den i sin tur blir förtryckt:

GARAK: One of our listening posts picked up a message. The Dominion has succeeded in locating Damar’s family. 

DAMAR: They’re dead. They weren’t a part of this rebellion. The Dominion knew that, the Founder knew that. Weyoun knew that. To kill her and my son. The casual brutality of it. A waste of life. What kind of state tolerates the murder of innocent women and children? What kind of people give those orders? 

KIRA: Yeah, Damar, what kind of people give those orders? 

Planen är alltså att ta dominionskeppet, med Kira, Garak, Odo och Damar ombord, till Deep Space 9. Där försöker Bashir i sin tur förgäves få till ett botemedel mot Odos (och grundarnas) sjukdom. När han kört fast kommer O’Brien med ett nytt förslag: Varför inte låtsas att man har hittat ett botemedel? Då kommer Sektion 31 att försöka förstöra Bashirs forskning, och kanske kan man ta tillfället i akt och fånga en agent från den hemliga organisationen. Sektion 31 har ju framställt den här smittan, då vet de väl också antagligen hur man utplånar den.

Den andra, och lite tristare, huvudintrigen i det här avsnittet handlar om maktkampen inom det klingonska imperiet. Det visar sig att Gowrons debila krigstaktik gentemot Dominion inte handlar om att han, personligen, vill göra sig känd som en stor krigsherre. Det är snarare ett sätt att försöka smutsa ner Martoks rykte. Martok har varit alldeles för framgångsrik och under sina duster med Dominion. Hans popularitet hos soldaterna har gjort honom till ett potentiellt politiskt hot, som Gowron nu vill neutralisera genom en rad fiaskon.

I stället tvingar han fram ett tronskifte. Worf griper in och möter till sist Gowron i en duell. När han dödat klingonernas ledare överlåter han tronen åt en motvillig Martok. Kanske kan han förändra en del av det som Ezri påpekat är fel i det klingonska riket:

EZRI: Don’t get me wrong, I’m very touched that you still consider me to be a member of the House of Martok, but I tend to look at the Empire with a little more scepticism than Curzon or Jadzia did. I see a society that is in deep denial about itself. We’re talking about a warrior culture that prides itself on maintaining centuries old traditions of honour and integrity, but in reality it’s willing to accept corruption at the highest levels. 

WORF: You are overstating your case. 

EZRI: Am I? Who was the last leader of the High Council that you respected? Has there even been one? And how many times have you had to cover up the crimes of Klingon leaders because you were told it was for the good of the Empire? I know this sounds harsh, but the truth is, you have been willing to accept a government that you know is corrupt. Gowron’s just the latest example. Worf, you are the most honourable and decent man I’ve ever met, and if you’re willing to tolerate men like Gowron, then what hope is there for the Empire?

Här är jag å andra sidan tacksam över att manusförfattarna stressat igenom historien, utdragna maktspel hos klingonerna är bland det värsta jag vet.

Eventuellt står alltså såväl klingonerna och cardassierna inför stora förändringar om och när kriget mot Dominion tar slut. Lite som när första världskrigets upplösning ledde till stora demokratiska reformer runt om i Europa. Men för att det ska ske måste man ju också besegra Dominion. Den kvinnliga Grundaren är tydlig med att hon inte är på väg att ge upp. Tvärtom. Hon ger order om att placera ut civila cardassier på alla viktiga militära mål, så att den nya Frihetsfronten måste döda sina egna för att kunna vinna över Dominion. Hon är också väldigt tydlig med att vortan Weyoun kommer att ersättas med en nyklonad kopia så fort Dominion får igång sin klonverkstad igen. Hon försöker inte längre ens dölja sitt förakt för sin närmaste vorta.

Ett ovanligt spännande avsnitt, det här. En bra kombination mellan snabbare berättade intriger, óch en viss fördjupning kring Odo och hans öde. Ett slags topp i det här “Last Chapter”-segmentet. Nu är det bara några avsnitt kvar av den här sagan, och jag tycker att det är lite fint att man i sina storylines även också pekar framåt om framtiden för såväl klingoner, cardassier och (i viss mån) bajoraner.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 604 tv-avsnitt.

DIS: Such Sweet Sorrow, del 2. Massor av pangpang och blicken riktad framåt.

Jag blir fortfarande lite överraskad mina reaktioner på helt nya Star Trek-avsnitt. Som under tittandet den här säsongsfinalen, där stresspåslaget var så stort att jag nästan blev apatisk. Så pass uppjagad när allt verkade gå åt helvete för Michael Burnham och de andra att jag var tvungen att ta flera pauser och träna på franska glosor på Duolingo. Och förstås, fick tårar i ögonen av nostalgiöverdosen i avsnittets sista scen. Ska det behöva vara på det här viset?

Om förra avsnittet var av en enda stor uppladdning inför finalen , så är förstås del två av Such Sweet Sorrow mestadels en gigantisk urladdning. Det är helt enkelt dags för den stora sammandrabbningen, i form av ett extremt intensivt slag i rymden. På ena sidan: Sektion 31:s samlade styrkor, numera helt besättningslösa farkoster som leds av den där onda AI:n, som fortsatt att ha Lelands fysiska form. De slåss mot Enterprise och Discovery (samt några väldigt sena förstärkningar som sveper in när allt verkar som mest hopplöst). Kampen handlar fortfarande om den data som finns lagrad på Discovery, den som skulle kunna göra den onda AI:n till härskare över galaxen. Ombord på Disco kämpar man febrilt in i det sista för att rekonstruera en tidsresedräkt åt Michael så hon kan leda Discovery några hundra år in i framtiden, och på det sättet göra informationen oåtkomlig för den aggressiva AI:n.

Minns ni det storslagna i att ett Federationsskepp delade upp sig i två olika delar i ett avsnitt av Voyager häromsistens. Well, Sektion 31:s skepp trumfar det där rätt ordentligt. De ynglar av sig till massor av små stridsplan som bekämpar alla Stjärnflottans skyttlar och stridspoddar. Det gör själva fajten både storslagen och helt oöverskådlig, så efter ett tag blir det mest som ett bakgrundsbrus. Med så många skepp inblandade är det är helt omöjligt att avgöra hur det går i striden, det blir mest ett inferno av blinkande ljus och hundratals laserstrålar och projektiler. Pangpangpangpangpangpangpang etc.

Nu är det hög tid att gå in på en del av höjdpunkterna och frågetecknen i den här säsongsavslutningen.

DOT-7:Jag går ut lite löst med en fundering kring reparationsrobotarna med det poetiska namnet DOT-7 och de gulliga ET-liknande ansiktena som helt plötsligt dyker upp på Enterprise. De är bara med i några sekunder, men kändes mest av allt som ett leksaksfranchise waiting to happen. Jag menar, Star Wars har ju gulliga robotar så det är ju klart att även Star Trek måste ha dem. Men det behövs kanske mer än 15 sekunders exponering för kommersiell framgång?

En öppen tidsloop: Det känns som att jag klagat på tidsresor i snart sagt varenda blogginlägg den senaste tiden. Den märkliga förklaringen till de röda mystiska ljusfenomenen som gavs i Such Sweet Sorrows avslutande del omvände mig inte direkt till ett tidsresefan.

För när det äntligen är dags för Burnham att göra hoppet mot framtiden så strejkar dräkten. Navigationsprogrammet tillåter inte henne att programmera in en destination som ligger framåt i tiden, inte förrän hon rest tillbaka i tiden och placerat ut de röda ljusen som vi ju har sett i de tidigare avsnitten. De som i praktiken lett henne och Discovery hit. Den här tidsparadoxen här är ju bara fånig, tycker jag. Allt som hänt i säsongen hittills har alltså inte hänt ännu. Kalla mig för tidsrelativistiskt begränsad om du vill, men vem kom på idén med ljusen från början? Burnham nu, eller då eller i framtiden. Mycket oklart.

Det resuméliknande segment som görs via inklippta scener under Burnhams tidsresa bakåt i tiden är visserligen snyggt, men känns lite onödigt. Det var ju en lång sammanfattning av läget precis i början av avsnittet. Ska vi behöva kolla på en till nu? De här scenerna hade antagligen fungerat bättre om man klippt ihop del ett och del två till ett enda bamseavsnitt, men nu blev jag bara rastlös. Kom igång med handlingen i stället för att idissla det som hänt, framför allt om de hänt på grund av en skitdåligt ihopsnickrad öppen-tidsloop-idé.

Pike och döden: Det är en lite konstig konversation som pågår i rummet där Pike och Cornwell försöker desarmera en odetonerad torped som fastnat i Enterprise. Har de pratat om hans framtida öde utan att jag sett det (eller har det bara kommit bort i mitt ganska stora Star Trek-intag på sistone)? Hur vet hon hur det är tänkt att Pike ska dö? Eller uttrycker hon bara sig väldigt dramatiskt när hon pratar om att han har andra saker att uträtta innan hans liv är slut? Varför finns det bara en nödstängningsspak till rummets dörr på ena sidan av väggen? Och varför just insidan? Och varför kunde man inte interntransportera Cornwell därifrån när hon stängt dörren?

Visst var det Ash? Förresten, det var bara jag som inte förstod direkt att det var Ash Tyler som enat kelpier och ba’ulier till att tillsammans slåss mot AI:n, va? Jag tänkte jättelänge att det där var en mystisk ledtråd som kommer att avslöjas någon gång under nästa säsong. Får visst för mig att allt är ledtrådar och mysterier nu. Dock skulle det ju ha varit intressant att se hur Tyler lyckades med det där, att ena de två dödsfienderna, sådär på en kafferast. Fullt så framgångskrik har han ju inte varit i sina tidigare strävanden under säsongen.

Star Trek-kanon-räddningen: Spock får fel på sin skyttel, och kan inte som planerat följa med Michael in i framtiden, en ganska enkel lösning på ett av kontinuitetsproblemet som tornat upp sig inför den här säsongsavslutningen. Spock ska ju inte vara i framtiden, han ska ju åka runt med Kirk i Enterprise, och så blir det också nu.

Men hur ska man göra med spordriften, Discovery och Spocks syster Michael Burnham, då? Företeelser som ju inte alls finns med i Star Trek-serierna som ligger efter den här i tidslinjen. Jo, när Michael och Discovery till sist lyckas försvunna bort genom maskhålet så bestämmer sig de som är kvar för att inte berätta sanningen för Stjärnflottan. Deras version när de blir förhörda är i stället att Discovery sprängdes, och alla ombord dog. Dessutom föreslår Spock att man ska minimera alla risker för att något liknande ska hända igen genom att helt enkelt hemligstämpla Discovery, spordriften och Michael Burnham. Inte ens hennes egen familj pratar om henne, berättar han i en voice over. Och så har man på ett hyfsat elegant sätt löst det problemet. Förutsatt att Michael och Discovery stannar på sin plats i framtiden.

Bögkärleken: Vi fick vårt lyckliga slut, och Stamets och Culber är nu bägge på Discovery, så vi får fortsätta att böga med dem i framtiden hoppas jag.

Lelands död: Hade nog förväntat mig något ännu hemskare när AI:ns kropp (vad var det som Georgiou och Nhan kallade den? Köttsäck, AI-korv?) slits isär av magnetism. Medan Georgiou står utanför kammaren och kollar på vad som händer med ett förtjust uttryck i ansiktet. Lite av hennes gamla terranska sadistiska takter kom visst upp till ytan här, inklusive ovanan att försöka vara witty medan hon håller på att slåss. Kanske är det här slutet på den bitvis nästan varma och moderliga stil som hon kört ett tag. Själv sörjer jag Lelands försvinnande, för med honom försvann en stor del av seriens samlade sex appeal.

Enterprise på nya äventyr och andra tankar inför framtiden: Som jag nämnt tidigare i den här bloggen så har det varit förhållandevis lite fokus på Burnham under den här säsongen. Visst, allt har på olika sätt kretsat kring henne, men det är rollfigurer som Spock och kapten Pike som fått utvecklas. Det inser jag fullt ut i det här avsnittets sista scen. Spock har rakat av sig skägget och tagit på sig sin blå uniformströja (Gasp!). Enterprise är berett att ge sig ut på nya äventyr, och jag vill följa med dem! Discovery känns som ett rätt jobbigt ställe, fyllt av dåliga vibbar och jobbiga minnen, medan Enterprise och deras besättning på något märkligt sätt känns oförstörd och fräsch. Jag fick till och med lite spinoff-vibbar av slutet, men antar att det snarare kommer att vara så att vi får följa två skepp och deras besättningar under nästa säsong. Skilda åt med några hundra år då.

Ash Tylers mellanförskap: Med Ash Tyler som ny boss för Sektion 31 så antar jag att den organisationen kommer att lägga en del energi på att försöka få hem hans stora kärlek från framtiden. Men det var också kul att han fick jobbet på grund av sina dubbla perspektiv. Är det ett tydigt mångfaldstänk som vi här ser få genomslag i Stjärnflottans rekrytering? Tyler har gjort sitt mellanförskap till ett vinnande jobbintervjuargument, helt enkelt.

Till sist: Det här var ett maffigt äventyr, med så mycket specialeffekter och avancerade tekniska lösningar att jag blev förvirrad snarare än uppspelt. Detaljer som tidsloopen samt Spocks och Burnhams utdragna farväl innan hon far iväg till framtiden drar ner mitt betyg (vem har tid att stå och prata känslor när det handlar om sekunder innan det är för sent att rädda galaxen?).

Å andra sidan tyckte jag att man skötte seriens problem med sitt förhållande till kanon väldigt snyggt. Jag blev sjukt nostalgisk inför Enterprises avfärd, och längtar efter mer av det skeppet och dess besättning (hur cool är Number One, liksom?). Att Burnham och de andra har vi fått reda på. En ny röd stjärna har visat sig, som ett slag bekräftelse på att allt är okej. Men hur ser det universum som de hamnat i ut? Vad finns kvar av Federationen? Kommer Burnham att hitta sin mamma? Och får vi någonsin en förklaring till det tomma skeppet i Calypso?

För manusförfattarna borde dock Discoverys tidsresa vara det göttigaste som hänt, tänk att äntligen få konstruera nya äventyr utan att ta hänsyn till kanon! Vilken lättnad!

Betyg 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 14/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 546 tv-avsnitt.

DIS: Point of Light. Psykoser, spöksvampar, Georgiou och fantasyvibbar.

Nu blir jag sådär orolig igen. Jätteorolig. för vart är den här serien egentligen på väg? Så här nervös var jag förra säsongen också, men förstod sen att det nog hade varit bättre att luta sig tillbaka och bara njuta av åkturen. Men nu. Jag vet inte. Hela det här avsnittet var bara så märkligt, underligt, konstigt…och dåligt.

Kanske är allt klingonernas fel? Inte för att de har börjat ha hår på huvudet i den här säsongen (vilket, av någon anledning, inte får dem att se mindre groteska ut. Alls. ) Utan för att det känns som om någon i producentteamet blivit besatt av att det rätta sättet att göra klingoner på är ungefär som Game of Thrones i rymden. Det är ju inte en jättelångsökt tanke, egentligen. Men utförandet här känns klumpigt medeltida och lite fjantigt. Lik som hängs upp i taket, blod som skvätter. Okej, den där tvillingparalyserande staven kanske inte hade platsat i GoT – men den långa svärdfajten just före den introduceras hade definitivt kunnat göra det.

Eller beror min ångest på att jag faktiskt var tvungen att använda mig av en kudde i soffan när L’Rell försöker stöta på Ash Tyler. Voq/Tyler kräver ömsom att få bli behandlad som Voq, ömsom som Tyler (det är där sexet kommer in). Seriens försök att adressera sexuella övergrepp på det här sättet känns verkligen inte särskilt lyckat. Men kanske var det egentligen det plötsliga avslöjandet om att L’Rell genom en separat livmoder fött fram deras gemensamma barn som fick bägaren att rinna över. Den exakta punkten då det här avsnittet blev för mycket?

Och vad är förresten dealen med att Spock och Burnhams morsa Amanda dyker upp på Discovery? Dessutom klädd i något som faktiskt liknar en fantasymantel? Star Wars-vibbarna kändes nästan fysiskt hos mig när Amanda och Burnham började prata om den röda ängeln, och hur Spock hade ritat den som barn. Än värre blev det med historien om hur Spock – på ett nästan magiskt sätt – vetat var Burnham befann sig efter att hon rymt hemifrån som barn. Så mycket hokus pokus här.

Min SF-guru Jerry Määttä hasplade ur sig något i en chatt, där vi diskuterade Discovery, att Star Trek mer och mer börjar likna Star Wars när galaxen krymper till en familj. Alltså att allt viktigt som händer i en sådan här rymdsaga på något sätt har att göra med våra huvudpersoner. Den lite klaustrofobiska känslan blev inte direkt svagare i det här avsnittet. Men kanske borde man snarare kalla resultatet för en rymdsåpa än en rymdopera: “Hej, jag heter Michael Burnham. Min plastbror förutsåg ett interstellärt fenomen och ritade redan som barn samma röda ängel som jag såg häromveckan – bägge fenomen som eventuellt kan ha med hela galaxens framtid att göra och som jag också råkar undersöka i mitt jobb. Min adoptivmorsa stal förresten precis min brorsas sjukjournal och kom körande i sitt privata rymdskepp för att prata med mig om honom eftersom han tydligen dödat några personer när han flydde från mentalsjukhuset. Jag måste kanske diskutera det med min nya kapten, som förresten brukade vara hans kapten. Och, just det, min ex-kille (som jag fortfarande är kär i och ibland pratar med via hologramtelefonen) har barn med klingonernas ledare och räddades precis från en säker död av min före detta kaptens spegeluniversums-tvilling.” Star Trek: Discovery får just nu Days of our lives att kännas som en serie som arbetar med subtila underdrifter och sparsmakade och händelselösa intrigbågar.

Allt det där dravlet om den där ängeln håller faktiskt på att göra mig galen. Ännu mer fantasyvibbar, som om game of the klingon-thrones inte räckte. Det är egentligen bara Tillys spökblobb som får en tillfredsställande vetenskaplig förklaring i det här avsnittet. Alltså, det här spöket av en gammal kompis som dyker upp och försöker prata med henne. Det visar sig vara en multidimensionell svampparasit, om än en väldigt smart en. Stamets lyckas dra ur den ur Tillys kropp och fånga in den i ett kraftfält. Ett övernaturligt fenomen mindre, i varje fall.

Rent generellt skulle jag säga att det här är ett lite för späckat avsnitt. Det känns stressigt, ytligt och lämnar mig märkligt oengagerad (förutom när det gäller min oro för var den här serien är på väg). Minns inte att jag tyckte att klingonerna var så irriterande i förra säsongen som de var i det här avsnittet. Och tycker att hela Spockintrigen känns allt mer utflippad och, faktiskt, ologisk. Och det är ju illa när det är en plot som handlar om en vulcan.

Det är förstås högst troligt att L’Rells och Ash/Voqs barn kommer tillbaka i framtiden, men jag är annars lite allergisk mot saker som skrivs ut och in ur handlingen i ett och samma avsnitt. Det är för mig stressat berättande, man hinner som tittare inte riktigt ta in konsekvenserna av det där barnet, eller vilka följder dess existens kan få innan det är ivägskickat till ett kloster. Känner mig lite som en gammal gubbe som klagar på mtv-klippning, men tycker att Discovery även tidigare har speedat på sitt berättande lite i onödan. Som om man är så ängsliga över att någon ska bli uttråkad att man kompenserar det med tre avsnitts storyline komprimerat till ett avsnitts speltid.

Sedan tycker jag också att Michael är lite orimligt käck så här långt i säsongen. Glad, positiv, supportive. Jag gillade henne lite mer när hon var kaxig, nonchalant och utstött. Det är tur att Georgiou kom in i handlingen igen, och tvingade fram lite obehaglig action. Som att L’Rell fick låtsas att hennes man och barn var döda genom offentligt uppvisade av deras avhuggna huvuden (hej GoT). Det är också tydligt att Georgiou är den som får bäst och bitchigast repliker i den här säsongen. Men det här att hon försöker gulla med Ashs bebis bakom ryggen på honom. Håller spegel-Georgiou på att bli lite soft.

Jag har sett om avsnittet, och då föll allting lite mer på plats i min lite tröga hjärna. Men det är det initiala intrycket som gäller, tycker jag. Och då blir det ett rätt surt betyg.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 3/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 499 tv-avsnitt.

DS9: Soldiers of the Empire. Det där Worf får en ny farsa.

Man får vänta till den allra sista scenen innan det här avsnittets familjebandstema uppenbarar sig (fjärde avsnittet i rad med familjetematik, faktiskt). För det är precis mot slutet av Soldiers of the Empire som general Martok (han som räddades från Jem’Hadars fängelse) kommenterar Worfs band över bröstet. Det där han bär emblemet som visar att han tillhör Huset Mogh. Och det är då som Martok erbjuder Worf medlemskap i huset Martok. Det är faktiskt den allra bästa scenen i hela avsnittet, rörande och vacker. I övrigt är det här annars en rätt så ljummen historia som handlar om hur man inte ska uppträda som kapten på ett klingonskt skepp. Framför allt inte om besättningen är helt modstulen.

Det här är nämligen historien om vad som händer när Martok får order om att ta befälet på det klingonska skeppet Rotarran. Uppdraget är att leta reda på rymdskeppet B’Moth, som försvunnit nära den cardassiska gränsen. Det här är Martoks första uppdrag sedan tiden i fängelse, och han sätt att föra befäl på är svajigt, reglementesfixerat och defensivt. Inte riktigt den ledarstil som passar sig på ett klingonskt skepp – framför allt inte ett där besättningen förlorat massor av fajter mot cardassierna. Alla i skeppet besättning är missnöjda och bittra, och bara letar efter något eller någon att få ut sin frustration på. Nykomlingarna ombord – Dax, Worf och Martok är enkla offer för den här ilskan.

Det blir mer och mer uppenbart ju längre avsnittet pågår att Martok lider av så pass mycket PTSD efter sin tid i fängelse att han blir helt skakig av blotta tanken på att konfronteras med Jem’Hadar. Det krävs till sist att Worf utmanar honom på knivslagsmål för att Martok ska få tillbaka den gamla stridsviljan. Och det är efter den där fajten, när Martok förstått att Worf låtit honom vinna slagsmålet, som Worf blir adopterad.

Det här är ett ganska tjatigt avsnitt. För att vi ska förstå hur dåligt allt är ombord och hur kass Martok är på att vara kapten så blir det liksom ett antal upprepningar. Det som fascinerar mig mest ombord är inte alla de där buttra klingonerna, utan Dax nästintill totala personlighetsförändring ombord på Rotarran. Hon verkar svinförbannad på Worf nästan från början, och blir ett slags aggressiv besserwisser som hela tiden har massor av synpunkter på vad Worf gör och inte gör. Ett klingonskt stridsskepps motsvarighet till en baksätesförare, liksom.

Förresten, det här att klingonerna sjunger på däck, lite som fulla gamla pirater (även om upphovspersonerna främst tänkte på vikingar), det är faktiskt jättepinsamt. Ville bara säga det.

Som helhet, ett ganska mediokert avsnitt som liksom aldrig lyfter. Lite kul att läsa i min Deep Space Nine-companion att manusförfattaren från början hade en vision om ett riktigt maffigt och djupt existentiellt avsnitt om livet och döden och klingoner. Men fick svaret att varken skådespelare eller teamet skulle klara av något så pass svårt och experimentellt så här sent på säsongen. Det förklarar en hel del. Men inte att nästa avsnitt i den här serien känns både maffigt och existentiellt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 478 tv-avsnitt

DS9: By Inferno’s Light (Part 2). Det om slaget mot Jem’Hadar som inte blir av.

Nej, den där stora fajten får jag tydligen vänta på ett tag till. Istället introduceras en ny koalition och en ny allierad i det här avsnittet. Pjäserna flyttas om lite grand på brädet, men ingen satsar på schack matt riktigt än. 

En ganska stor del av By Infernos Light utspelas i Jem’Hadars fängelse, där Bashir, Garak, Worf och några till desperat försöker fixa till en radiosändare så att de alla kan fly från sin fångenskap. I rymden kan man ju inte riktigt gräva tunnlar under fängelsemurarna, så i det här fallet är den enda flyktmöjligheten att man får iväg en signal till Worf och Garaks skepp, som sedan automatiskt transporterar bort dem alla bort från fängelset. Men vägen till frihet ska visa sig vara dramatisk – bland annat får vi reda på att Garak lider av svår klaustrofobi och att Worf är superbra på att slåss (det sistnämnda anade vi i och för sig). Garak är alltså den som fixar radiosändaren inne i ett trångt utrymme inne i en vägg i cellen. Timmar av arbete som utförs på gränsen till ett nervöst sammanbrott, samtidigt som Worf fajtas med en rad Jem’Hadar-krigare i deras fribrottningsring. Av någon anledning tycker Jem’Hadar att det är en rättvis fajt när någon får trötta ut sig med en rad matcher innan det är dags för final mot högsta hönset, som bara stått sidan om och kollat. Så himla osportsligt, faktiskt. Å andra sidan vägrar den bossiga krigaren att avrätta Worf efteråt. En ny tolkning av fair play.

Samtidigt, på Deep Space 9, så inser Sisko och de andra att det inte är fråga om någon omedelbar attack från Jem’Hadars skepp. Fiendeskeppen far till Cardassien istället, tillsammans med rebellen Gul Dukat. Där hjälper Jem’Hadar Gul Dukat att få makten i Cardassien i utbyte mot en koalition. Det här utgör ett så mäktigt hot mot alla andra i kvadranten att klingonerna och Federationen bildar gemensam sak på nytt – ja, till och med romulanska skepp ansluter sig för att slåss mot Jem’Hadar vid Deep Space 9.

Här hade jag då förväntat mig att Den Stora Striden skulle utkämpas. Massor med action, explosioner och andra specialeffekter. Men Jem’Hadar är inte alls intresserade av att slåss på vanligt vis. Deras plan är att Bashirdubbelgångaren ska fixa en explosion i Bajors sol – och på det viset utradera stora delar av fiendens samlade styrkor. Givetvis lyckas man stoppa det där i sista minuten, men Gul Dukat är på hugget och hotar med en riktig fajt framöver.

Lite snopet ändå. Kände mig lite lurad och blåst på konfekten av upplösningen på By Infernos Light. Här hade jag laddat upp för ett storslagen strid i rymden, och så visade det sig att allt var ett noga uttänkt bakhåll. Får en ju att förstå att även Dominion verkar lite avvaktande inför att dra igång ett storskaligt krig. Eller så är det bara producenterna som inser att man gärna vill fylla några fler säsonger med den här konflikten. Men trots den lite mesiga avslutningen känns det här som ett väl genomfört avsnitt i sin helhet. Stickspår, oväntade vändningar och avgörande förändringar i maktbalansen i alfakvadranten. Det räcker en bra bit.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 467 tv-avsnitt. 

Star Trek i populärkulturen: May, The Klingon Prime Minister.

Medan Sverige fylldes av bilder på luciatåg idag, så försökte olika delar av Storbritannien förstå hur Theresa May kunde sitta kvar som premiärminister, och vad det egentligen betyder. Min kompis Adam skickade den här förstasidan, och jag fattade inget. Är May klingonsk, det vill säga tänker främst på ära och ständigt beredd att dö i strid snarare än att dra sig tillbaka.

Och varför har hon en Federationsdräkt på sig om hon nu är så klingonsk. Eller menar man att hon är lik Worf. Så otroligt många frågor. Var tvungen att messa Adam som lite besvärat började förklara ordvitsen för mig: Cling on, att hålla sig fast vid makten. Cling on = Klingon. 

Satt och skämdes ett tag tills jag till sist bestämde mig för att det här ändå var en bra grej. Att jag tydligen numera är så pass nere med Star Trek att jag inte ens kan förstå en enkel ordvits, utan istället börjar överanalysera .

Jag kan i och för sig också skylla på den här bildtexten, som förstås fick mig att tänka på Spocks, Vulcaner och logik. Ändå intressant, och lite oroväckande, hur man inom brittisk press gärna tar till en långsökt ordvits för att få chansen att ge May en klingonpanna och utmåla henne som ett monster. Eller ska man bli irriterad på att man inte spökar ut May enligt Discoverys klingonska utseend