DIS: The War Without, The War Within. Det där Georgiou gör comeback som kapten.

dis the war 4

Även om Star Trek: Discovery växlar in på ett lite mer bekant intrigspår i det här avsnittet (krig, mayhem, en till synes omöjlig plan som kan rädda hela Federationen), så går det ändå inte att komma runt att det alltid finns en extra och högst ovanlig krydda i allt som sker. Saker som liksom bara kan hända i den här serien (och eventuellt i Days of our lives – ja, jag tänker fortsätta att köra det där skämtet until the end of time).

dis the war 3I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.

En annan unik situation i “The War Without, The War Within”: när Stamets tvingas möta den person som dödade hans pokvän. Eller, rättare sagt, kroppen som gjorde det, men som just nu styrs av en annan neuroidentitet – det vill säga Ash Tyler. Det är för övrigt en av det här avsnittets mest upprivande scener (jepp, jag grät lite).

dis the war 2En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:

I know in my head that you couldn’t be responsible for Voq’s actions but I felt your hands around my neck. And I looked into your eyes and I saw how much you wanted to kill me. The man that I love wanted me dead. And no matter how hard I try, when I look at you now, I see Voq’s eyes. I see him.

Fast, alltså. På nästa personalfest slår jag vad om att de där två kommer att hångla med varandra igen.

Och som om allt det där inte räckte så fick Burnham även en pratstund med styvpappa Sarek i det här avsnittet. En Sarek som ändå var ovanligt tröstande och uppmuntrande…för en vulcan.

dis the war

Sarek: There is irony here, of course. The man you fell in love with was a Klingon.

Michael: He… I don’t know what he was.

Sarek: There is also grace. For what greater source of peace exists than our ability to love our enemy?

Michael: I’ve made foolish choices. Emotional choices.

Sarek: Well, you are human. As is your mother. There is no telling what any one of us may do where the heart is concerned. We are at war. Logic dictates that each farewell may be our last. Do not regret loving someone, Michael.

Federationens sista strid?

Ja, det har alltså gått nästan nio månader sedan Discovery sist var i sitt rätta universum, och under den tiden har klingonerna i stort sett krossat Federationen. Lite spillror finns dock kvar här och där, och i början av det här avsnittet blir Discovery först bordat av amiral Cornwell med flera, sedan tvångsmindmeldar Sarek delar av personalen (Saru) för att kolla vad som hänt på skeppet.

Tanken är att man ska ta Discovery till Federationens sista stora bas, men den är förstås totalförstörd när man väl kommer dit. Den klingonska våldsspiralen utvecklas utan några begränsningar i kriget mot Federationen, då klingonerna på nytt är splittrade och de olika husen försöker överträffa varandra när det gäller slakt av Federationsmedlemmar.

dis the war 3Men Federationen samlar sig för en sista strid, och på spegel-Georgious inrådan tar man fajten till klingonerna. Man planerar att fara till Q’onos – klingonernas hemvärld. Och den här gången lär det inte bli något trevligt turistbesök., som i den där pjäsen jag såg. För det nya befälet på Discovery är ju spegel-Georgiou. En del av en hemlig plan som inte ens Michael Burnham är införstådd i.

Svampodling på månen

Det finns även en del för den trädgårdsintresserade att ta med sig från det här avsnittet. Som att få se terraformandet av en ogästvänlig måne, som snabbt förvandlas till en myceliumfarm. Lite av höjdpunkten för mig i det här avsnittet.

Som helhet…

Ett mellanavsnitt, men ett bra sådant. På färden mot säsongsavslutningen följer man upp lösa trådar och skapar en känslomässig andhämtning för oss som tittar (och rollfiguren Michael Burnham). Men säsongsfinalen hägrar som aldrig förr!

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 14/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 367 tv-avsnitt.

Fanproduktioner: Visit Qo´noS på Turteatern.

visitqonos_600_chrisanderbrun_

Turteatern är inne på sin sista spelvecka för produktionen Visit Qo’noS – en föreställning där ett gäng klingoner håller en informationsträff för att locka människor att turista på sin värld. Inte helt oväntat är det en turistmässa som karakteriseras av väldigt mycket tuff kärlek, för klingonerna håller liksom inte direkt tillbaka om hur de känner för de veka, tramsiga och löjliga människorna. Jag var väldigt osäker på vad jag skulle få se när jag gick och såg Visit Q’onoS, och blev faktiskt rätt så förbluffad över hur nära den låg fandom, i både innehåll och estetik. Det var tydligt att det här var gjort av någon som både kunde sina klingoner, och gillade dem väldigt mycket.

Det kanske inte borde ha varit en sådan överraskning, andra populärkulturella fenomen som skildrats på Turteaterns scen på sistone är till exempel Grottbjörnens folk och Britney Spears liv. Men jag hade nog förväntat mig mer av distansering, ironiska blinkningar, lite von oben-attityd. Istället gick man all in. Extra roligt är det också att det där med Star Trek nästan automatiskt innebär att internationella nyhetsbyråer vill göra knäck på en föreställning i Kärrtorp, och att ryktet om den här uppsättningen har spritt s över världen.

klingonerMan kan väl säga att Visit Qo’noS består av tre beståndsdelar. Den första är själva turistinformationen, med pedagogiskt upplagd information om kultur, mat och sevärdheter (jag fick provsmaka både dryck och mat, och det smakade misstänkt likt whiskey och nudlar i mycket soja). Alla ska kunna hänga med, oavsett förkunskaper. Den andra beståndsdelen var väl den som var mest egen, den bestod av en rad olika exempel om fördomar kring ras. Och den tredje var presentationen av det klingonska kulturarvet, med både sång och Shakespeare på klingonska.

klingoner 2När jag intervjuade Turteaterns föreställningens initiativtagare Nils Poletti i P1 Kultur så visade det ju sig ganska snart att han mycket riktigt är en inbiten Trekker. Han berättade fint om hur det var att som vuxen komma ut ur garderoben som trekker, och hur det först var på tredje försöket som han fick igenom en Star Trek-relaterad pjäsidé på Turteatern. Men vi pratade också om identitetspolitik och kolonialism i Star Trek i allmänhet, om de självständiga klingonska kvinnorna i serien samt hur han identifierade sig med klingonerna när han växte upp eftersom de är “de enda bruna, den mörka, den andre i serien”.

I helgen får hela den här proffsteater möter fandom-eventet en stilfull avslutning.  lingonskans skapare Marc Okrand kommer till Kärrtorp, så man skulle nästan kunna säga att det blir som ett litet mini Star Trek-konvent där ute på fredag.

DIS: Choose your pain. Tortyr, djurrättsaktivism och bögtandborstning.

dis pain 3

Så var Star Trek: Discovery tillbaka i toppklass igen. Och det här avsnittet innehöll väldigt mycket av det jag tycker om: tortyr, bögar och björndjur!

Klingonterror, “välj din smärta” och tortyrinslag

Det känns ändå bra att serien nu fortsätter att trappa upp Klingonterrorn på flera fronter. När kapten Lorca blir tillfångatagen av klingonerna i det här avsnittet så är det långt ifrån någon slump. Klingonernas underrättelsetjänst (eller eventuellt deras tortyrdivision) har tagit fram så pass mycket information att de vet allt om vem han är. TIll och med att det är han som bossar över det mystiska Federationsskepp som förorsakat klingonerna stora förluster, när det överraskande dyker upp och sedan försvinner spårlöst.

För att ta reda på lite mer så kör de lite specialdesignad tortyr, väl anpassad efter kapten Lorcas svagheter. De riktar helt enkelt några strålkastare mot hans ljuskänsliga ögon, en skada som vi här får reda på förorsakades när han sprängt hela sitt förra skepp i luften — en desperat åtgärd för att besättningen inte skulle bli tillfångatagna och i sin tur utsättas för klingonsk tortyr och misshandel. För att aldrig glömma bort den vidrigheten så vägrar han att operera sina ögon så de kan bli friska, istället blir hans krassliga ögon en ständig påminnelse om det han gjort. (det här ÄR  en mörk serie! På riktigt!) Däremot tycker jag att han trots allt verkade märkligt pigg efter all den där ögontortyren. Lite skumt.

Harry Mudd är tillbaka. Eller förbaka. Eller, Harry gör debut, så här femtio år efter sin debut. 

dis painHarry Mudd är en ganska unik figur i Star Trek-universumet, på en gång jovial och ondskefull. Han är också en av de få rollfigurerna från originalserien som återkommer flera gånger, till och med i den animerade serien. Mudd dök först upp (om man går efter den ordning som avsnitten visats) i kosmetikkritiska Mudd’s Women, gjorde sedan ett återbesök som Lilla Fridolf-liknande figur i  I, Mudd och sedan slutligen i tecknad  form. (äntligen får jag lite nytta av alla dessa bloginlägg jag skrivit de senaste åren). Men om vi istället går efter seriens kronologi är det här förstås Mudds allra första framträdande i Star Trek-universumet (det blir ju så när man gör en prequel). Och, inte helt oväntat är den här inkarnationen av Mudd betydligt mörkare och ännu mer beräknande än tidigare.

Här dyker Mudd upp som cellkamrat till Lorca och den nya förmågan Tyler på ett klingonskepp. Tyler introduceras i serien här, efter att ha tagits till fånga på ett annat Federationsskepp). Givetvis förråder Mudd båda sina nya vänner och lämnar information om dem till klingonerna. Än än gång känns det som att man lyckats uppdatera Mudd på ett mycket bra sätt. Extra pluspoäng för den här “välj din smärta”-grejen, att en person i fångenskap hos Klingonerna kan låta någon annan misshandlas i sitt ställe.

Veckans Tribble-teori.

dis painTribble-spottingen i Star Trek: Discovery har skapat visst uppståndelse inom Star Trek-communityn. Det kan inte vara så enkelt att det bara är en tribute till de gamla avsnitten, det måste betyda något mer, tycker man. Nu har olika teorier börjat dra igång på nätet. kring förekomsten av tribblar på Discovery, framför allt då kring deras förmåga att känna igen och varna för klingoner. Framför allt är det den nya rollfiguren, Tyler, som väcker viss misstänksamhet. Som jag skrev ovan så är han alltså är den tredje fången i cellen, tillsammans med Lorca och Mudd, och har tydligen dessutom varit den klingonska kvinnliga kaptenens sexslav under sin fångenskap. Men samtidigt som Tyler gjorde entré i serien så har också federationens ärkefiende, klingonen Voq, varit helt osynlig i hela det här avsnittet.

Så nu undrar folk om det finns ett samband, om Tyler och Vuq kanske kan vara samma person. Eller är Voqs frånvaro i serien en tillfällighet? Ett villospår? I vilket fall, känner ens Federationen till att tribblarna är galaxens bästa klingondetektorer?

Djurens rätt-aktivism

I en serie där befälen gång på gång upprepar att det är krig, där fienden torterar och misshandlar samtidigt som Federationens principer börjar naggas i kanten, då känns det i varje fall skönt att man ombord på Discovery till slut inser att man måste vara snäll mot björndjur. Som att till exempel låta en människa ta dess plats i navigationssystemet, och sen släppa fri krypet i galaxen. Hoppas hen kommer tillbaka snart igen!

Bögar borstar tänder ihop

dis pain 2Och så outades då äntligen Stamets och Culbers förhållande ombord på Discovery. Ja, för oss tittare alltså, på skeppet verkar det där var ett non-issue. Och vad kan man säga, det verkar finnas en hel del tough love mellan forskningschefen och läkaren ombord, men de är ändå så fina tillsammans. Exakt vad symbolanalysen blir av att de två står och borstar tänderna ihop under den där scenen är jag inte helt säker på. Ibland är kanske en tandborste bara en tandborste? Men att man inte ens har eltandborstar i framtiden är förstås lite av en besvikelse, även om jag förstår att man eventuellt valt bort den tekniken av ljudtekniska skäl…  (uppdatering: Där ser man vad som händer när man försöker ta hem några billiga poäng, men samtidigt bloggar några dagar efter att man sett ett avsnitt. Jag skyller att jag var så fixerad vid de sexuella undertonerna att jag inte ens förstod att det faktiskt var någon form av mekanik som gjorde rent tänderna, samt att det faktiskt till och med hörs ett ljud när man gör det. Dock vidhåller jag att jag ÄNDÅ blir lite besviken på att tandborstar inte ser helt annorlunda ut i framtiden. Faktiskt. Lite mer formutveckling hade jag faktiskt hoppats på). Däremot vill jag gärna köpa på mig en Star Fleet-pyjamas ganska snart!

I övrigt: Michaels roll som sanningssägare förstärktes ytterligare, när det visade sig att hon hade rätt om björndjuret, neurotiske Saru kommer undan som vikarierande chef för Discovery med blotta förskräckelsen (men nu börjar jag i varje fall vänja mig vid att det kommer ut saker från huvudet på honom när han vädrar fara) och så ska det förstås bli spännande att se vem som tar björndjurets plats nästa gång det är dags för ett hopp genom rymden.

Som helhet: Ett riktigt bra avsnitt, tycker jag. Det lyckas med att blanda ultravåld med omsorg om djur. Här fanns både det känsokalla och varma representerat, säväl ultravåld som humanism. Fortfarande lite förbluffad varje gång jag inser att den här serien så här långt faktiskt inte är en besvikelse, utan levererar på en riktigt hög nivå.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 5 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 358 tv-avsnitt.

DIS: The Butcher’s Knife Cares Not for the Lamb’s Cry. Det om björndjuret som rymdskeppsnavigator.

Okej. Det här känns som det första “normala” avsnittet av Star Trek: Discovery. Som jag skrivit tidigare så känns det som om den här serien har haft två piloter (både det första dubbelavsnittet och avsnitt tre), men nu, till sist, är vi inne i vardagen. Slitet och gnetandet med att få den här serien att flyta hela säsongen. Ett avsnitt i mängden. Och visst var det en hel del transportsträcka i det här avsnittet? Händelser i intrigen som funkar för den långa handlingsbågen, men som inte är sådär superspännande just nu? Här är i varje fall några saker jag tänkte påt:

Mysteriet med björndjuret. 

trögkrypareMen alltså, finns det något gulligare än björndjur? Eller trögkrypare, som de också kallas. Vem har inte suttit och tjusats av bilderna av de där små, mikroskopiska krypen som liksom ser ut som levande dammsugarpåsar. Fast med klor. Det är förstås inget mindre än genialiskt att låta det här oerhört tåliga och uthålliga millimeterstora djuret förstoras några miljoner gånger och sedan introduceras som en livsfarlig mördarmaskin i förra avsnittet. Sedan dess har ju djuret hållits i fångenskap på Discovery, där det förstås bara är vår hjälte Michael som lyckas förstå sig på arten. Ja, trots att björndjuret skriker och plågas när det används som spornavigatör på Discovery (det här avsnittets egentliga höjdpunkt) så är Michael den enda som inser att den jättestora trögkryparen verkar må dåligt. Hennes roll som den enda som ser saker som de faktiskt är börjar redan kännas en smula förutsägbar.

Klingonernas maktkamp

klingonfestOch på tal om förutsägbart. Jag är inte helt fascinerad av intrigspåret om Klingonernas interna maktkamp. Det är redan från början ganska svårt att identifiera sig med figurerna med de där jättestora groteska latexmaskerna, men dessutom så förstår jag inte riktigt varför jag ska bry mig om exakt vilken av falangerna inom klingonväldet som hotar att utplåna hela Federationen. Kriget är ju åndå igång.

Och tycker kanske inte heller att klingonhandlingen är sådär jätteoriginell. Såklart att det skulle bli intern maktkamp, liksom. Såklart att det ska smidas en massa ränker bland de olika klanerna. Tanken är antagligen att även klingonerna ska få vara huvudpersoner i den här serien, men för att det ska funka krävs det att något nytt händer med dem. Eller, vänta. Snacket om att käka upp sina fiender var faktiskt ganska makabert. Och så har vi väl inte riktigt koll på vem det egentligen är som leder attacken mot Federationens Dilitiumgruvor? Kanske ska jag bara ha lite tålamod…

Fajten vid dilithiumgruvorna

Det här avsnittets rymdskeppsfajt känns förstås lite tam jämfört med pilotavsnittets rymdslag, den imponerande öppningen av serien ligger tyvärr den här serien i fatet ett slag framöver. Man toppar i varje fall inte den upplevelsen med det här avsnittets rymdstrid. Inte ens gråtande barn i gruvorna som attackerades av klingonerna gjorde det här riktigt spännande eller gripande. Igen, den genomgående känslan i det här avsnittet är att det är en urvattnad version av vad vi sett tidigare.

Bögromansen

dis butcherJag har ju väntat GANSKA spänt på att åtminstone få se en glimt av det redan omskrivna bögförhållandet ombord på Discovery. I det här avsnittet fanns det åtminstone en scen där både svampexperten Stamets och läkaren Hugh Culber bägge fanns med. Men om man ska dra några slutsatser från den så är deras förhållande inte särskilt…varmt. Hade jag inte vetat om att de två ska vara ett par i serien, så hade jag nog trott att det var två dödsfiender som möttes där på läkarmottagningen. Men det här med bögandet är uppenbarligen något man tänker dra ut på liiiiite längre. Och en liten varningslampa börjar blinka för att det kanske är ett sånt där bitchigt och elakt bögpar som vi får lära känna ombord på Discovery.

Tribblesförekomsten

star trek discovery tribbleEn av de saker som gjorde mig allra gladast med förra avnittet (men som jag glömde skriva om) var förstås det faktum att det fanns en tribble i kaptenens rum. Och som alla vet, en tribble kommer sällan ensam. Det här avsnittet var dessvärre helt husdjursfritt. Hoppas på fler tribblar snart. Massor av tribblar, faktiskt.

I övrigt

Ett hyfsat avsnitt som känns lite sämre än det är, på grund av att säsongen verkligen började på en hög nivå. Och av det där utanförskapet som Michael upplevde, och som var så spännande i förra avsnittet, återstår nu mycket lite. Nu är hon plötsligt något av en hjälte igen. Otroligt nyfiken på vilken väg man väljer i de kommande avsnitten för stämningen och maktbalansen ombord.

Betyg: 7/10. 

PS: Till nästa gång ska jag försöka hinna kolla på After Trek-avsnitten, som Kalle Kovács tipsade mig om. Hade helt missat att de också finns på Netflix. Vad har deras algoritm för issues med mig, egentligen?

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 4 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 356 tv-avsnitt.

 

DIS: The Vulcan Hello & Battle at the binary stars. En prequel till en prequel.

dis klingon hello

Efter noga övervägande har jag bestämt mig för att inte vänta tre år innan jag bloggar om den nya Star Trek-serien (det är antagligen så lång tid det kommer att ta för mig att komma dit i den takt jag betar av serien just nu). Jag kan helt enkelt inte hålla mig så länge. Så trots att jag inte hunnit med att se ett enda avsnitt av Star Trek: Enterprise-serien så kastar jag mig oförväget in i Star Trek: Discovery.

dis klingon hello 2Och visst är det så många saker som är fina här. Att man kan välja att se avsnitten textade på klingonska. Introt där den klingonske fanatikern och isolationisten T’Kuvma spottar ur sig Federationens käcka “We come in peace” som en förebådan om död och förstörelse. Att Roddenberrys mångfaldstänk är alive and kicking, med ett dubbelavsnitt där två icke-vita kvinnor har huvudrollerna. Och så effekterna. Star Trek på tv har väl aldrig varit snyggare än så här.  Det är väl bara signaturmelodin och öppningsvinjetten som känns lite lam, även om jag förstår att man vill använda den för att skapa någon form av bro mellan Star Trek-historien och den nya upplagan.

Efter att ha sett de första två avsnitten två gånger så kan jag inget annat än imponeras av hur snyggt man bygger vidare på Star Trek-arvet, samtidigt som man moderniserar och fräschar upp. Att serien kickstartar mellan en konflikt mellan klingoner och Federationen skulle kunna kännas unket och gammalt, men istället är känslan snarare episk. Man får verkligen intrycket av att det handlar om en större konflikt, mellan en Federation som försöker verka för fred och mångkultur och en fiende där man hyllar heder, ära och våld. Att klingonernas ledare dessutom lånar drag av både fanatiska terrorister, fascister och en isolationistisk Trump känns väl som en tidsenlig uppdatering, om än kanske också till viss del förväntad. Eller vad tycker ni om repliker som “de kommer för att förstöra vår särprägel” om Federationen, eller slagropet “förbli en klingon”.

dis klingon hello 3Att seriens huvudperson Michael Burnham inte bara är adoptivbror till Spock, utan också tampas med samma problematik kring konflikten mellan logik och känslor är också en snygg vidareutveckling av ett gammalt fint Star Trek-tema. Liksom det blir lite extra kul att vetenskapsofficeren ombord på USS Shenzhou är harig, neurotisk och nervös, det vill säga raka motsatsen till vår gamle Spock. Jag tycker också att man gjort en snygg teknikuppdatering av utseendet på skepp, brygga och uniformer, modernt med en touch av retro. Bland de mer märkbara innovationerna finns till exempel att samtalen via skärm i stor utsträckning bytts ut mot samtal med hologram, och det visar sig dessutom finnas ett sätt för vulcaner som Sarek att föra telepatiska direktsamtal med sina skyddslingar tvärs över hela galaxen. Tydligen är det också i den här serien vi får vara med om den första gången som klingonerna låter ett skepp döljas av en osynlighetsmantel.

dis klingon hello 4Just klingonerna är väl den del av universumet som uppdaterats mest brutalt. Kanske en nödvändighet för att kunna sudda bort minnet av en hel del tramsigare inkarnationer genom Star Trek-historien. De är verkligen farliga nu, precis som deras design av till exempel rymdfyren är imponerande brutalsnygg. Att klingonerna nu också verkar visa på en form av mångfald när det gäller utseenden är också intressant. Men i stor utsträckning känns deras nya look det lite för mycket “stor plastmask” för att helt fungera för mig.

dis battle 1Att klingonerna nu för gott verkar ha lämnat buskisgenren passar också in med resten av den här upplagan av Star Trek, som känns betydligt mörkare och våldsammare än det jag sett tidigare. Mindre komedi och mer svärta. Och för en gångs skulle får vi faktiskt vara med om ett slag i rymden! Och följa en federationsbefälhavare som tycker att det är en fantastisk idé att smuggla in en bomb i fiendens skepp genom att teleportera in den i en död klingons kropp.

Det kanske säger något om vilken typ av Star Trek-nörd jag håller på att bli när jag faktiskt tyckte att det andra, mer actionbetonade avsnittet, var det trögaste av de två. Det kändes lite som om det fanns något förutsägbart i handlingen som gjorde att jag inte var helt fast i avsnittet. Något som i och för sig är lätt hänt när intrigen i ett avsnitt handlar om någon som tänker agera utifrån en profetia (jag tappar alltid intresset då). Men det var något i själva utförandet som heller inte heller riktigt klaffade. Som om saker och ting inte bottnade.

Var det till exempel inte lite för lugnt på bryggan när delar av Federationens flotta höll på att utraderas? På andra ställen i avsnitten kände jag att jag ville att infon som skrivits in i en dialog liksom bara kunde ha förmedlats lite snabbare. Men mest korrekt är kanske bara känslan av att jag ibland försvann bort när det fanns något slentrianmässigt i utförandet, som om jag kollade på vilken annan serie som helst och inte en avkomma från den helt unika Star Trek-familjen.

dis hello 5Men, som helhet, en imponerande start där det känns som om Discovery är första Star Trek-produkten på mycket länge som liksom står för sig själv. Man måste inte vara ett Trek-fan för att följa med in i den här serien. Och det finns inte hundra miljoner klumpiga blinkningar och referenser till andra delar av universumet (att Sarek säger “live long and prosper” känns mer som en självklarhet). Jag är förtjust och väldigt lättad.

Men hur det ska bli sen, det vet man ju inte riktigt baserat på de här två avsnitten. Vi har ju inte hamnat på Discovery ännu, och vår huvudperson befinner sig så långt bort man kan komma från en karriär inom rymdflottan efter den här piloten.

PS. Namnet på premiäravsnittet blir lite extra roligt när man precis läst den här artikeln:

“One does not say ‘hello’ in Klingon,” she said. “One simply gets to the point. If I were to answer the phone in Klingon, I would probably say–” she barked out a guttural string of words “–which means roughly, ‘What do you want?’ And then you’d launch into the interview. It’s a Klingon thing, that you don’t say, ‘Hi, how are you, how’s your mother?’ The Klingon is getting enraged in that conversation. He’s like, ‘Are they setting me up?’”

Betyg: Del 1: 9/10 Del 2: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 1&2 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 352 tv-avsnitt.

DS9: Quarks house. Det där Quark blir tvångsgift med en klingonska.

ds9 house of quark 2Det oklara läget mellan Federationen och Dominion-imperiet påverkar i stor utsträckning livet på Deep Space 9. Från att ha varit en livaktig hub för handel så börjar antalet besökare tunnas ut. Och en del av de bofasta på stationen drar därifrån, rädda för hotet om en stundande konflikt med Jem’Hadar. I detta trista scenario väljer manusförfattarna att berätta två historier om äktenskap i skuggan av semi-krisen på stationen.

ds9 house of quark 3Vi kan väl för ovanlighetens skull börja med avsnittets b-handling som kretsar kring O’Brien och hans fru Keiko. Skolan där hon undervisar måste stänga, eftersom det inte längre finns några barn kvar på stationen. Efter att O’Brien har testat att pigga upp henne med romantiska middagar och allmän uppmärksamhet bestämmer sig han sig till sist för att pusha Keiko att ge sig ut på en botanisk expedition på Bajor i sex månader. På att hon äntligen kan få utöva sitt yrke som botanist istället för att gå och skrota på rymdstationen som hemmafru. Tydligen strider det är ganska självklara beslutet mot någon korkad relationsöverenskommelse som de gjorde när de flyttade till Deep Space 9.  Hurra!

ds9 house of quarkHuvudberättelsen i det här avsnittet handlar om vad som händer när Quark av misstag blir inblandad i dödandet av en klingon i sin bar. Klingonen anfaller Quark, men är så full att han lyckas trilla på sin egen kniv. Quark vill gärna framstå som en klingondräpare, och sprider glatt en skröna om en våldsam strid, som han vinner. Det här leder i sin tur honom in i en komplicerad klingonsk maktkamp om vem som ska ta över egendomen kring ett av de där klingonskt husen som vi hört talas om. Quark blir kidnappad, tvångsgift med änkan till mannen han dödat och finner sig helt plötsligt vara överhuvud för “The house of Quark”, enligt beslut av vår gamle TNG-kompis Gowron.

ds9 house of quark 4På nytt ett avsnitt där, precis som Kaj nämnt i kommentarerna, Quark inte bara framstår som mer sympatisk och hedervärd än tidigare, utan hans egenskaper (girighet, glupska affärssinne, cyniska strategiska tänkande) leder till bra saker i slutändan. Den klingonska änkan Grilka behöver Quarks affärssinne för att upptäcka hur hennes svåger D’Ghor har försökt lura henne och hennes man på pengar. Och Quarks i grunden fega men smarta plan, att välja att stå utan vapen när han ska slåss mot D’Ghor, utlöser en sorts bumeranghederseffekt. D’Ghor framstår som helt utan heder när han försöker angripa en obeväpnad Quark. Det leder till att Grilka får tilbaka makten över sitt hus, Quark får ut en skilsmässa och allt slutar lyckligt. Ja, till och med till den första innerliga klingon/ferengi-kyssen någonsin på tv.

Ett väl berättat avsnitt, men kanske i tramsigaste laget för min smak. Hela bihandlingen med O’Brien känns hopplöst föråldrad ur någon form av könsrollsperspektiv (tydligen ska Keiko åka bort för att O’Brien behövdes på inspelningen av Generations, samt att författarna ville utforska bromancen mellan Bashir och O’Brien). Och visst är det lite konstigt att hela Dominionkonflikten bara står på paus? Att vi inte får följa försök till förhandlingar, mobilisering, reaktioner hos Federationen. Bara tystnad.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 329 tv-avsnitt.

TNG: Firstborn. Det om Worf, Alexander och klingonsk barnuppfostran.

tng firstbornWorf kämpar på som singelpappa, och försöker förgäves intressera sin son Alexander för klingonsk kultur, krigaridealet och en stundande vuxenritual. När han tar med sig Alexander till en klingonsk kulturfestival (en koncept som förvånansvärt nog genomförs med viss värdighet) så blir de överfallna av några främmande män. De räddas av en person som Worf identifierar som K’Mtar – en av hans brorsas närmaste män. Vad varken Worf eller vi tittare vet, är att det här egentligen är en vuxenversion av Alexander, som rest genom tiden för att  undvika ett mord på Worf som inträffar i framtiden.

tng firstborn 2Man skulle kunna dra några växlar kring integration, mångkultur och kulturell identitet kring det är avsnittet – men manuset är lite för korkat för det. Den unge Alexander är nämligen ganska så obekymrad kring att han är det enda barnet ombord på Enterprise som ser ut som en klingon. Han tycker att det är vem man är på insidan som räknas, och känner sig varken utstött eller förtryckt, verkar det som. Det mest skrämmande är när någon försöker tvinga in honom i den klingonska krigartraditionen och dess olika stridtekniker – vilket förstås är exakt vad den vuxne Alexander försöker göra. På ett rätt opsykologiskt sätt, dessutom. Att inte ens kunna lägga fram en idé för sig själv på ett smart sätt, det är ett tecken på en ganska grav social inkompetens.

tng firstborn 4Istället för att fördjupa oss i självslivet hos Alexander d.y. och Alexander d.ä. så drar handlingen iväg på en jakt efter de fabulösa klingonska krigarkvinnorna Lursa och B’Etor. Systrarna som var inblandade i matkampen på den klingonska hemvärlden i dubbelavsnittet Redemption och som sedan dök upp I Deep Space Nines Past Prologue. Det är crossover som gäller just nu, som ni ser. Som när man i samma avsnitt bestämmer sig för att skriva in ett videosamtal med Quark – som för att understryka att vi rör oss i ett sammanhållet Star Trek-universum. Viktigt när det nu faktiskt bara återstår några få avsnitt av The Next Generation. Ja, det finns till och med ofrivilliga crossover-grejor i Firstborn, eftersom James Sloyan som spelar K’Mtar just hade spelat doktor Pol i ett avsnitt av Deep Space Nine. Men med tillräckligt mycket klingonsmink kan man komma undan med nästan allt i Star Trek.

tng firstborn 3Jag är inte särskilt förtjust i tidsreseintriger, och framför allt inte när de utformas så här som en twist precis mot slutet av avsnittet. Känner mig mest lurad och sur. Hade överhuvudtaget lite svårt att engagera mig i den här historien. Det kanske är talande att det jag minns starkast av hela avsnittet är dopterianen Korta, som typ är med i en enda scen (det visar sig, när jag läst på lite, att han egentligen skulle varit ferengier, men fick byta ras när den där scenen med Quark skrevs in i manus). Han spelas av Colin Mitchell (som förresten är bror till Hedwig and the angry inch-John Cameron Mitchell) och lyckas både stjäla scenen och nästan hela avsnittet. Det är tydligen något med gravallvarliga klingoner som verkligen inte riktigt fungerar för mig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 315 tv-avsnitt.