DIS: Magic to make the sanest man go mad. Det med personalfesten, timeloopen och Mudds återkomst.

dis magic

Tidsresor, anomalier och avvikelser i rumstiden är ju favoritämnen för Star Trek-författare, kanske tydligast i den första säsongen av Voyager (som jag ju fått göra ett avbrott i bloggandet om för att istället fokusera på Star Trek: Discovery). Nu ger sig alltså även den senaste inkarnationen av Star Trek in i den välbekanta leken med intriger där tiden inte längre fungerar som förväntat. I det här fallet rör det sig om en tidsloop, ett skeende som upprepas gång på gång. När jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt själv en vag känsla av déjà vu, men förnedrande nog krävdes det att jag tittade på After Trek för att inse att det här är ett tvillingavsnitt till The Next Generation-avsnittet Cause and effect.

Discoverys tidsloop är lika dramatisk som förlagan i TNG, den börjar med en personalfest och slutar med att skeppet sprängs i luften – om och om igen. Den är däremot inte förorsakad av någon mystisk och oförklarlig reva i tid/rum-kontinuiteten, utan verket av en gammal bekant som är ute efter hämnd.

Mudd är tillbaka. Igen. 

dis magic 2

Och han är både förbannad och listig. Han smugglar sig in på Discovery genom att gömma sitt skepp i en gormagander – någon form av utrotningshotad rymdval/drake/manet. Federationen framstår för övrigt som en framtida variant av Greenpeace, så engagerade som man är i alla livsformer som man råkar på i rymden ––trots att man faktiskt befinner sig mitt uppe i ett brinnande krig.

Genom att fånga skeppet Discovery i en tidsloop så hoppas Mudd kunna få tillräckligt många försök på sig att lista ut vad som som ligger bakom skeppets smått magiska sätt att navigera runt i världsrymden, och sedan stjäla den. För när alla andra blir nollställda och börjar om sin dag från början igen när loopen startar om, så minns han allt. Sa jag alla andra? Tack vare sin märkliga merge med björndjurs-dna:t för något avsnitt sedan så påverkas inte vetenskapsofficeren Stamets av loopen, utan han minns allting. Och i varje ny loop måste han snabbt försöka 1. förklara läget för olika nyckelpersoner, 2. få dem att tro på honom. 3. tillsammans med dem komma på ett sätt att ta sig ur loopen.

Old school-trek

dis magic 3

Precis som i förra avsnittet, med resorna in i Sareks medvetslösa hjärna, så känns den här upplagan av Discovery mer old school än de första avsnitten. Kanske för att det håller en något lättsammare ton än något vi sett i Discovery hittills – vilket är rätt så imponerande med tanke på hur många som dödas i det här avsnittet, vissa flera gånger.

Kanske är det feststämningen på personalpartajet? Michaels förskräckta monolog kring att hennes största skräck är social interaktion? Kanske är det Stamets personlighetsförändring, fortfarande wild and crazy liksom. Och så den lite nostalgiska strukturen på avsnittet på det. Alltså ett äventyr som man finner en lösning på  i samma avsnitt, dessutom med en komisk twist på slutet. Andra gammeldags inslag är det faktum att intrigen bygger på en mer eller mindre osannolik kristall eller maskin som sätter vanliga naturlagar ur spel. Dessutom med en rollfigur som introducerades redan i originalserien på 60-talet. Och på tal om 60-talet…nivån på det roliga skämtet på slutet, att det är ett öde värre än döden för Mudd att återförenas med sin fru – är det här Star Trek eller Lilla Fridolf.

Michaels kärleksliv. 

dis magic 4Här börjar det hända en hel del Michael hånglar faktiskt i det här avsnittet! Tyvärr inte i den sista loopen, så det är väl inget hon kommer att minnas överhuvudtaget. Men det är ju definitivt romance på gång mellan henne och Ash Tyler, nykomlingen ombord. Det kan ju ställa till med en hel del komplikationer om han visar sig vara en förklädd klingon, som många tror, eftersom…

Veckans Vuq-spotting

fortfarande är nere på noll. Var har vår favoritalbinoklingon tagit vägen?

Men som helhet…

Blir det här riktigt bra. Tidsloopen fungerar faktiskt förvånansvärt väl för att bygga ett avsnitt runt.  Det blir till en extra intressant twist att det liksom gäller att avbryta den här tidscykeln vid rätt tillfälle, för de som dör under den avslutande loopen lär ju fortfarande vara döda när man återvänder till den linjära tiden på nytt,

Så intressant, för övrigt…att de pratar om fyrdimensionell teknik i det här avsnittet då jag läste om någon liknande teknikevolutionär fiktionsteori i romanen Three Body Problem häromveckan.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 7 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 360 tv-avsnitt.

 

 

 

 

 

 

DIS: Choose your pain. Tortyr, djurrättsaktivism och bögtandborstning.

dis pain 3

Så var Star Trek: Discovery tillbaka i toppklass igen. Och det här avsnittet innehöll väldigt mycket av det jag tycker om: tortyr, bögar och björndjur!

Klingonterror, “välj din smärta” och tortyrinslag

Det känns ändå bra att serien nu fortsätter att trappa upp Klingonterrorn på flera fronter. När kapten Lorca blir tillfångatagen av klingonerna i det här avsnittet så är det långt ifrån någon slump. Klingonernas underrättelsetjänst (eller eventuellt deras tortyrdivision) har tagit fram så pass mycket information att de vet allt om vem han. TIll och med att det är han som bossar över det mystiska Federationsskepp som förorsakat klingonerna stora förluster, när det överraskande dyker upp och sedan försvinner spårlöst.

För att ta reda på lite mer så kör de lite specialdesignad tortyr, väl anpassad efter kapten Lorcas svagheter. De riktar helt enkelt några strålkastare mot hans ljuskänsliga ögon, en skada som vi här får reda på förorsakades när han sprängt hela sitt förra skepp i luften i en desperat åtgärd för att besättningen inte skulle behöva ta till fångas och sedan utsättas för klingonsk tortyr och misshandel. Och för att aldrig glömma bort den vidrigheten så vägrar han att operera sina ögon friska, det blir en ständig påminnelse om det han gjort. Det här ÄR  en mörk serie! På riktigt! Däremot tycker jag att han verkade märkligt pigg efter all den där ögontortyren. Lite skumt.

Harry Mudd är tillbaka. Eller förbaka. Eller, Harry gör debut, så här femtio år efter sin debut. 

dis painHarry Mudd är en ganska unik figur i Star Trek-universumet, på en gång jovial och ondskefull. Han är också en av de få rollfigurerna från originalserien som återkommer flera gånger, till och med i den animerade serien. Mudd dök först upp (om man går efter den ordning som avsnitten visats) i kosmetikkritiska Mudd’s Women, gjorde sedan ett återbesök som Lilla Fridolf-liknande figur i  I, Mudd och sedan slutligen i tecknad  form. (äntligen får jag lite nytta av alla dessa bloginlägg jag skrivit de senaste åren). Men om vi istället går efter seriens kronologi är det här förstås Mudds allra första framträdande i Star Trek-universumet (det blir ju så när man gör en prequel). Och, inte helt oväntat är den här inkarnationen av Mudd betydligt mörkare och ännu mer beräknande än tidigare.

I det här avsnittet dyker Mudd upp som cellkamrat till Lorca och den nya förmågan Tyler på ett klingonskepp. Tyler är alltså en helt ny federationsman, som introduceras i serien här efter att ha tagits till fånga på ett annat Federationsskepp). Givetvis förråder Mudd båda sina nya vänner och lämnar information om dem till klingonerna. Än än gång känns det som att man lyckats uppdatera Mudd på ett mycket bra sätt. Extra pluspoäng för den här “välj din smärta”-grejen, att en person i fångenskap hos Klingonerna kan låta någon annan misshandlas i sitt ställe.

Veckans Tribble-teori.

dis painTribble-spottingen i Star Trek: Discovery har skapat visst uppståndelse inom Star Trek-communityn. Det kan inte vara så enkelt att det bara är en tribute till de gamla avsnitten, det måste betyda något mer, tycker man. Nu har olika teorier börjat dra igång på nätet. kring förekomsten av tribblar på Discovery, framför allt då kring deras förmåga att känna igen och varna för klingoner. Framför allt är det den nya rollfiguren, Tyler, som väcker viss misstänksamhet. Som jag skrev ovan så är han alltså är den tredje fången i cellen, tillsammans med Lorca och Mudd, och har tydligen dessutom varit den klingonska kvinnliga kaptenens sexslav under sin fångeskap. Men samtidigt som Tyler gjorde entré i serien så har också federationens ärkefiende, klingonen Voq, varit helt osynlig i hela det här avsnittet. Kan det finnas ett samband?

Så nu undrar folk om Tyler och Vuq kanske kan vara samma person. Eller är Voqs frånvaro i serien en tillfällighet? Ett villospår? I vilket fall, känner ens Federationen till att tribblarna är galaxens bästa klingondetektorer?

Djurens rätt-aktivism

I en serie där befälen gång på gång upprepar att det är krig, där fienden torterar och misshandlar samtidigt som Federationens principer börjar naggas i kanten, då känns det i varje fall skönt att man ombord på Discovery till slut inser att man måste vara snäll mot björndjur. Som att till exempel låta en människa ta dess plats i navigationssystemet, och sen släppa fri krypet i galaxen. Hoppas hen kommer tillbaka snart igen!

Bögar borstar tänder ihop

dis pain 2Och så outades då äntligen Stamets och Culbers förhållande ombord på Discovery. Ja, för oss tittare alltså, på skeppet verkar det där var ett non-issue. Och vad kan man säga, det verkar finnas en hel del tough love mellan forskningschefen och läkarend ombord, men de är ändå så fina tillsammans. Exakt vad symbolanalysen blir av att de två står och borstar tänderna ihop under den där scenen är jag inte helt säker på. Ibland är kanske en tandborste bara en tandborste? Men att man inte ens har eltandborstar i framtiden är förstås lite av en besvikelse, även om jag förstår att man eventuellt valt bort den tekniken av ljudtekniska skäl…  (uppdatering: Där ser man vad som händer när man försöker ta hem några billiga poäng, men samtidigt bloggar några dagar efter att man sett ett avsnitt. Jag skyller att jag var så fixerad på de sexuella undertonerna att jag inte ens förstod att det faktiskt var någon form av mekanik som gjorde rent tänderna, samt att det faktiskt till och med hörs ett ljud när man gör det. Dock vidhåller jag att jag ÄNDÅ blir lite besviken på att tandborstar inte ser helt annorlunda ut i framtiden. Faktiskt. Lite mer formutveckling hade jag faktiskt hoppats på). Däremot vill jag gärna köpa på mig en Star Fleet-pyjamas ganska snart!

I övrigt: Michaels roll som sanningssägare förstärktes ytterligare, när det visade sig att hon hade rätt om björndjuret, neurotisske Saru kommer undan som vikarierande chef för Discovery med blotta förskräckelsen (men nu börjar jag i varje fall vänja mig vid att det kommer ut saker från huvudet på honom när han vädrar fara) och så ska det förstås bli spännande att se vem som tar björndjurets plats nästa gång det är dags för ett hopp genom rymden.

Som helhet: Ett riktigt bra avsnitt, tycker jag. Det lyckas med att blanda ultravåld med omsorg om djur. Här fanns både det känsokalla och varma representerat, säväl ultravåld som humanism. Fortfarande lite förbluffad varje gång jag inser att den här serien så här långt faktiskt inte är en besvikelse, utan levererar på en riktigt hög nivå.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 5 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 358 tv-avsnitt.

Mudd’s Passion. Tredje gången gillt för Harry Mudd.

st passion 3Om någon skulle få för sig att vilja sätta upp ett folklustspel på Star Trek-tema så är det nog det här manuset man ska börja med. För Mudd’s passion är rena rama springa-i-dörrarna-farsen, om än på ett rymdskepp med automatiska dörröppnare.

För tredje gången får vi här träffa Star Treks egen favoritskurk, bedragaren Harry Mudd. Trind, godmodig och hänsynslös. Lite som en ond Thor Modéen (jag kallade ju honom för Lilla Fridolf förra gången, man får ju försöka variera sig lite).

Handling: Kirk lyckas fånga Harry Mudd när han försöker prångla ut en mystisk kärlekslotion till en entusiastisk publik. När Spock avslöjar att Mudd använder sig av en Rigeliansk hypnoid för att ge illusionen av att en vacker kvinna är kär i den trinde bedragaren så blir istället aggressiva och mordiska. Mudd flyr hellre än att illa fäkta, och följer med till Enterprise, trots att det innebär att han blir inspärrad.

st passion 2Men det dröjer inte många minuter i cellen på Enterprise innan Mudd börjar genomföra nästa plan. Han övertalar syster Chapel att testa hans kärlekskristaller för att snärja Spock – och stjäl samtidigt hennes id-kort och en fjärrkontroll till cellens lås.

Stackars syster Chapel försöker smeta kärleksmedlet på Spock, och kryper sedan upp i hans knä. Men hon är alldeles för otålig för att inse att kärleksmedlet faktiskt fungerar – det har bara en fördröjd effekt på Vulcaner. Hon hinner därför bli bortförd av Mudd på en rymdskyttel innan Spocks besatt av henne kickar in. Och det är inte bara Spock som blir påverkad. Några av kristallerna har krossats precis vid ett ventilationsschakt och gör fler i besättningen pilska.

st passion 1Det går så långt att även Kirk och Spock delar ett ögonblick av innerlig vänskap, för att ingen ska missförstå något så har man redan tidigare nämnt i dialogen att kärlekslotionen är strikt heterosexuell – mellan personer av samma kön uppstår bara vänskap. Trots det uppstår något slags svartsjukedrama en stund senare – men det är oklart vem Kirk är svartsjuk på när Chapel och Spock klänger på varandra.

Effekten av kärleksmedlet sitter inte i särskilt länge, och förbyts snart i irritation istället. Mudd fångas in på nytt, och allt är som vanligt. Förutom att Chapel känner sig sviken och arg – Spock är ännu en gång utom räckhåll för hennes kärlek.

st passion 4Det här är nytt: I förra bloggposten klagade jag på att animerade avsnitt som bygger på historier från originalserien sällan gjorde annat än upprepade intrigen från originalavsnittet på nytt. Men det klagandet får jag genast ta tillbaka efter Mudd’s passion – här händer det hur mycket nytt som helst. Å andra sidan så är det här avsnittet mycket fånigare än de två första med Harry Mudd, så inga direkta pluspoäng trots originaliteten. Av andra nyheter är det nog främst björnmänniskorna på planeten Motherlode som imponerar. De verkar arga och oförutsägbara. Mer personlighet än den rigelianska hypnoiden i varje fall.

Det här har vi sett förut: Harry Mudd, förstås. Men han är lite tristare som animerad.

Betyg: 2/10. Tramsigt, dåligt och meningslöst avsnitt. Utöver det jag redan skrivit så ingår också nägra scener där våra hjältar blir jagade av två trista stenmonster i en otroligt illa utförd scen. Hej då, Harry Mudd. Hoppas vi aldrig mer ses!

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 10/16. Avsnitt 90 i min Startrekathon.

I, Mudd. Det med androidplaneten och Star Treks egen Lilla Fridolf.

st mudd 2Det ena absurda avsnittet avlöser det andra. I det här får vi se Enterprise kapas av en android, återse första säsongens godmodigaste skurk samt se artificiell intelligens överlistad av absurd amatörteater. Med andra ord, ett klassiskt Star Trek-avsnitt.

Ibland är det som om Star Trek-skaparna helt glömt bort att de verkar inom äventyrsgenren. Eller rättare sagt, det kan vara Star Treks första ordentliga steg in i rymdbuskisens värld. För I, Mudd är mestadels en sorts futuristiskt komediavsnitt. Ja, jo, visst börjar det med att en robot förklädd till besättningsman slår ner en massa människor när han ska ta kontroll över Enterprise, men det är ju aldrig särskilt spännande. Mer som att Kapten Kirk står inför fullbordat faktum och inte kan göra något åt någonting (som vanligt blir jag förbluffad över att Enterprise brygga gång på gång går att koppla bort från alla styrfunktioner nerifrån maskinrummet).

st mudd vEnterprise och dess besättning förs till en planet befolkad av 200 000 androider, byggda av en nu utdöd ras av humanoider. En människa finns faktiskt redan på planeten. En gammal bekant från förra säsongen, Harry Mudd. Han som transporterade postorderfruar och försökte ta över Enterprise i avsnittet Mudd’s women. Efter att ha förlist på planeten har han nu utsett sig till härskare över alla robotarna, och låtit framställa massor av nya exemplar av kvinnomodeller som han tycker är sexiga, som till exempel produktionsserien “Barbara”. Utöver sitt personliga robotharem har han också framställt en kopia av sin gamla fru. Så fort man startar den roboten så börjar den skälla och tjata, men till skillnad från den verkliga fru Mudd, så tystnar den här när man säger tyst till henne (nivån är lite i stil med Lilla Fridolf och robot-Selma, ungefär).

Mudd tror att Enterprise tvingats till planeten för att androiderna vill ha fler människor att tjäna. Hans plan är att Enterprise besättning ska ersätta honom på planeten, medan han tar över Enterprise. Men det visar sig att robotarna har en egen plan. Med sina logiska hjärnor har de snarare själva tänkt använda Enterprise för att lägga hela galaxen under sig. De tycker att människorna är intressanta varelser, men fulla av brister. Men med androider som hindrar och korrigerar deras mindre lyckade beteenden kan universum bli en bättre plats. Kirk är inte road.

st mudd 2 2Vi står alltså på nytt inför konflikten mellan artificiell logik som irriterar sig på och vill utrota mänsklighetens mänsklighet. Men där Kirk i tidigare avsnitt överlistat andrioder, datormaskiner och flygande dammsugare genom att vända deras egen logik emot dem, så gör han den här gången tvärtom. För att förvirra androiderna bär Kirk och hans besättning sig ytterst ologiskt åt. Dansar utan musik, låtsas skjuta varandra med händerna, skratta när någon leker död, kasta påhittade sprängämnen mellan sig och låta Spock säga saker som: Logic is a little tweeting bird chirping in a meadow. Logic is a wreath of pretty flowers which smell .bad. Det påminner hemskt mycket om en amatörteatergrupp som för första gången upptäckt absurdismen. Och tydligen är robotarna ytterst känsliga teaterkritiker, för deras hårddiskar hänger sig nästan genast.

Enterprise programmerar om hela centralhårddisken, och lämnar Mudd åt sitt öde på robotplaneten tillsammans med 500 nytillverkade upplagor av hans tjatande fru, den här gången med avstängningsfunktionen borttagen.

Sammanfattning: Det återkommande AI-temat till trots, fullt så här frimodigt har Star Trek aldrig avhandlat det tidigare. Inte lika konstigt heller. I, Mudd slår också något slags nytt rekord i gubbighet och töntiga sexskämt för serien så här långt. Och aldrig har Star Treks filosoferande avsnitt kännts längre bort än när Star Treks mim-spelemän drar igång ett av sina musiknummer.  Betyg: 5/10