Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Av alla orlmliga tidsreseavsnitt i Star Trek så måste jag nog ändå säga att det här var ett av de roligaste. Jag satt faktiskt och skrattade rakt ut flera gånger, det fanns liksom någon form av genomförd knäpphet i den här historien, där Enterprise-besättningen möter en äldre upplaga av sitt eget skepp – fyllt med avkommor och ättlingar.
Enterprise är på väg till xindiernas stora råd, där det är tänkt att Archer på något sätt ska få föra fram sin teori om hur de där transdimensionella varelserna planerar sin kolonisering av The Expanse – på både mänsklighetens och xindiernas bekostnad. Det enda sättet att ta sig till mötet i tid är genom en subspacekorridor, men ingången till den är hårdbevakat av onda aliens.
Medan man på Enterprise grunnar på hur man ska gå till väga för att ta sig in i korridoren utan att bli sönderskjutna så dyker ett välbekant skepp upp. Enterprise själv, faktiskt. Den version av skeppet som åkte genom maskhålet, men av någon okänd anledning spottades ut 117 år tillbaka i tiden. Sedan dess har man förberett sig för att försöka ändra historiens lopp och rädda Jorden. En av sakerna på listan är att säga till personalen på Enterprise att inte ge sig in i den där korridoren, eftersom man kommer att kastas 117 år tillbaka i tiden.
Det låter kanske som en rätt så vanlig tidsreseplot, i alla fall till en början. Men det dyker upp oväntat många både roliga och ansträngda stunder i den här storyn. Som när Tucker och T’Pol inser att kaptenen på den andra Enterprise, Lorian, är deras gemensamma barn. Archer ser lite knäckt ut när han får just det beskedet. Insikten att han blivit brädad av Tucker i framtiden gjorde nog en smula ont. Men å andra sidan kan ju han glädjas åt att få hänga med sitt egna barnbarnsbarn – Karyn. Ett gren på släktträdet som tog sin början när Archer föll för en ikaaransk kvinna som Enterprise räddade.
Överhuvudtaget är det en rätt blandad besättning ombord på det andra Enterprise, under de mer än hundra år som skeppet guppat runt i The Expanse så har man knutit band och utbytt både teknik och kroppsvätskor med många andra folk i galaxen. Lite obekväm stämning blir det dock när Mayweather och Hoshi under lunchen diskuterar sina framtida avkommor. När de frågar vapenexperten Reed om hur det gick för honom på den andra Enterprise så visar det sig att han kammat noll, och varken skaffat partner eller barn. Sad. Verkligen.
När väl varningen från det förlutna är framförd till Archer och de andra, så återstår fortfarande frågan om vad de ska göra i stället. Dessvärre har man på 117 år inte kommit på någon perfekt plan. Lorian driver en linje där man genom modifikationer av den gamla Enterprise kan klara skivan. T’Pol, som fortfarande är vid liv, har gjort en uträkning kring hur den planen kan gå fel. När Archer och Tucker gå på T’Pol den äldres linje så blir Lorian lite bonkers. Han tänker sig att det bästa är att försöka genomföra sin plan på egen hand, och skjuter till och med ner sin egen farsa för att flytta över teknisk utrustning till den gamla Enterprise. Konflikten slutar med att de två upplagorna av Enterprise börjar skjuta på varandra. Inte förrän T’Pol (den yngre) börjar transportera bort ett urval av maskinerna ombord på den gamla Enterprise så blir det vapenstillestånd.
Något av en höjdpunkt i det här avsnittet är förstås när T’Pol (den yngre) träffar T’Pol (den äldre). Den gamla versionen försöker då ge den yngre lite råd. Eftersom följderna av T’Pols känsloknarkande aldrig riktigt kommer att gå över så är det lika bra att hon skaffar sig en ersättning till drogen: Tucker.
T’POL2: You’ll never fully recover. The emotions you’ve accessed will be with you the rest of your life. (…) You’re going to have to learn to embrace them, live with them as I have. There’s someone on your ship who can help.
T’POL1: Phlox has already given me a neural suppressant.
T’POL2: I don’t mean Phlox. Trip can be an outlet for these feelings if you’ll trust him. The emotions he stirred in me were powerful and frightening. I tried to push him away. If Enterprise hadn’t been stranded in the past it’s possible I never would have married Trip, but I can’t imagine what my life would have been like without him.
T’POL1: What do you suggest I do?
T’POL2: There’s a human expression, follow your heart.
T’POL1: What if my heart doesn’t know what it wants?
T’POL2: It will, in time. It will.
Så blev alltså hela det här avsnittet och 117 års omväg genom tiden till en story om att T’Pol måste sluta tramsa, och bli ihop med Tucker. I alla fall om man ska se någon varaktig konsekvens av det här avsnittet. Däremot bjuds det förstås även på lite action, så att inte tv-tittarna ska sitta och slumra till. Som när de två Enterprise-skeppen hjälps åt för att ta sig till öppningen på den där subspace-korridoren, trots att de anfalls av en massa fiendeskepp, och flyger mage mot mage. Den yngre upplagan av Enterprise gör skuttet genom korridoren först av de två, och ligger sedan kvar ett tag och väntar på att tvillingsskeppet också ska ta sig igenom. Först när man väntat ett bra tag på Enterprise 2 så inser man att det skuttet kanske aldrig kunde inträffa. Tidslinjen är ju nu korrigerad, och eftersom Archer och de andra inte förflyttades tillbaka i tiden, så existerar heller den inte den andra upplagan av skeppet. Med lite tidsanomali-hokus pokus kan man få ihop i stort sett alla storylines, antingen på det ena eller andra sättet.
Själv hade jag, som jag skrev tidigare, extremt kul när jag såg det här avsnittet. Visst, det är lite en repris av Deep Space Nine-avsnittet, Children of Time – men med lite mindre sentimentalitet. Och då blir även jag lite mer lättflirtad. Visst var premissen för E2 ologisk och bisarr, men det är ju också avsnittets hela charm. Tar man bara i riktigt ordentligt så kan även jag glömma bort att jag egentligen hatar tidsreseavsnitt. Att få se Tucker hänga med sitt blivande halv-vulcanska vuxna barn var till exempel en ren fröjd. Därför blir det ett nästan omoraliskt högt betyg till E2. En så pass underbar stund hade jag faktiskt framför tvn.
Betyg; 9/10
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 21/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 737 tv-avsnitt.
Ja det här var ju ett avsnitt jag minns, och tyckte var roligt också! (Typ det enda som står ut i minnet från Expanse, men ska nog kolla om några avsnitt efter att ha läst om dem här…)
Men Roger, är det inte dags att komma ut som tidsrese-entusiast snart? Det händer ju allt som oftast att du beskriver ett avnsitt med “jag gillar ju inte tidsresor, men…” och sen ger ett högt betyg ;-P
Åh, vad härligt med någon annan som också gillar att retas. NÄMEN, jag tycker ju verkligen att nästan varenda avsnitt som den där jämrans tidsagenten dyker upp i blir pinsamt. Så tycker nog att jag håller hatet levande. Ganska mycket.
😉
Haha, börjar verkligen se fram emot ditt Doktor Who-athon! 😀
Det får nog bli om ett tag. Kämpar nu som ett djur för att försöka bli klar med det här projektet. En säsong av Enterprise kvar. Kan eventuellt knäcka vem som helst 🙂
(På riktigt, om du gör det (DW) ska jag börja kolla klassikerna med dig, har bara sett några enstaka…)