Dags att beta av ytterligare en stor tugga av den brittiska upplagan av Star Trek-serier. Ett Trekiversum där Kirk använder uttryck som “steady now, lads” och rymdskepp och hela planeter gömmer sig bakom anti-video screens. Ja, faktum är att hela den här versionen av Star Trek-världen är så pass annorlunda jämfört med allt annat inom franchisen att det i IDW:s andra volym av The Classic UK Comics påbörjas en särskild ordlista med specifika begrepp, platser och personer som bara förekommer i den här versionen av Star Trek-serier. Som planeten Kappa Zeta. Eller en klingonsk granulator.
Samlingsvolym #2 innehåller 16 äventyr, två färre än i volym ett. Men fortfarande varierar längden på varje story ganska mycket. Ska jag vara helt ärlig så är det väl bara i de längre berättelserna som de här serierna på allvar kan mäta sig med den amerikanska Gold Key-upplagan. Det blir för korthugget och komprimerat när man försöker få in ett helt Star Trek-avsnitt på bara några sidor. Följetongsformen (serierna var uppdelade på olika nummer av tidningarna de publicerades i) gör också att äventyren ofta känns avhuggna och hackiga. Men kreativiteten och anarkin verkar inte ha varit någon bristvara bland de brittiska serieskaparna, här kan det verkligen hända lite allt möjligt. Och ofta hann de före sina amerikansk/italienska kollegor på Gold Key när de utforskade olika storylines. Så, ja, det blir ett nytt SUPERLÅNGT BLOGGINLÄGG OM SERIER NU!!!
Where Giants Thread är den första berättelsen i den här samlingen. Skrev ju tidigare om det Gullivers Resor-inspirerade lilleputt-äventyret i den amerikanska serieversionen av Star Trek. Britternas Enterprise besökte däremot jättarnas land flera år tidigare, redan 1970.
Eftersom de här serierna publicerades som följetonger så kretsar dramaturgin främst kring olika cliffhangers, som ska få läsarna att köpa även tidningens nästa nummer. Det gör att olika delar av storyn fokuserar på helt olika saker. Här får vi till exempel först vara med om mysteriet med de märkliga meteorskurarna som skadar både Enterprise och Kirk, den senare så illa att han måste skickas hem till jorden med transportören (trots att man befinner sig lite orimligt långt bort från Jorden för den tekniken). Sedan introduceras vi för Kirks hemske vikarie (ett annat återkommande tema i både tv-serien och de olika tecknade serierna), kapten Hensham, som inte lyssnar på någon annan utan kör rakt in i de där metoritsvärmarna på nytt, och sedan försöker överge skeppet när det ser ut som om man kommer att kraschlanda.
Men Spock bryter mot Henshams order och landar skeppet på en planet bebodd av jättar. En hemlig sort som håller sig gömda genom meteorerna och den tidigare nämnda anti-video-utrustningen. De är så pass hemlighetsfulla att de vägrar låta Spock och de andra lämna planeten.
Den allt mer förvirrade Hensham försöker då spränga sig fram till frihet, men att gå över till en väpnad konflikt med ett gäng jättar kanske inte är en så himla bra idé – hans attentat resulterar bara i en enda röra. Men när Spock räddat jätteledarens son så ordnar allt upp sig och han ser till att Enterprise kan lämna planeten. Häpnar dock över seriens sista ruta, där Spock tycker att det är lika bra att Hensham visst dog på kuppen, eftersom det hade blivit så jobbigt för honom med krigsrättegång och allt sånt där vid återkomsten till Jorden. Förutom det lite snöpliga och avhumaniserade slutet så är nog det här det mest genomarbetade äventyret hittills ur den brittiska produktionen.
Ett helt annat sätt att bygga en historia på är I, Emperor, där man bara öser på med spektakulära händelser och sedan struntar i att ens försöka hitta på en förklaring till allt som hänt.
Här stöter Enterprise på en rymdstation täckt av ett slags mossa med hallucinatoriska krafter. Vår kära besättning bevittnar en massa skräcksyner – både monster och skräckinjagande dödskallar. Men ombord finns också en mekanisk spindel och ett jättekletigt spindelnät – som alltså då inte är en fantasi utan en verkligt iscensatt ruskighet. Rätt konstigt, men inte lika underligt som att Spock, Kirk och McCoy mot sin vilja transporteras till något som visar sig vara antika Rom, där de tävlar i en hästkapplöpning på liv och död inför en kejsare som egentligen är en robot. När Kirk lyckas slå sönder roboten så försvinner rymdstationen, samtidigt som Kirk återfår radiokontakten och kan ge order om att man ska transporteras tillbaka upp till Enterprise. Vad som egentligen hände? Ingen aning. Och det verkar inte manusförfattaren heller ha haft.
Något som alla inblandade i den här brittiska utgåvan däremot är sugna på är monster och ruggiga aliens. Så efter spindelfrossan i förra serien så öser man på med lite olika kräldjur i nästa äventyr. I Slaves of the Frogmen så blir något fel med transportören efter en explosion på en sol. Spock och Kirk hamnar då på en planet i ett annat solsystem än de tänkt, och snart jagas de av någon form av grodliknande aliens. De har i sin tur invaderat den här planeten, och som tur är hittar Kirk & Co några av de få återstående motståndsmännen från urbefolkningen. Jo, alla är väldigt mycket män i den brittiska utgåvan – förutom Uhura som vid säöllsynta tillfällen får vara med på ett hörn ibland. Den amerikanska motsvarigheten känns nästan jämställd i jämförelse.
Allt ordnar i varje fall sig för Kirk och Spock när grodornas bas på stationen totalförstörs. Men det roligaste med hela det här äventyret är faktiskt just de olika varianterna av kräldjursterror här. Det känns som om Star Trek varit en renodlad creature feature-serie om de brittiska upphovspersonerna fått bestämma.
Key Witness är ett lite udda avsnitt i sammanhanget, något som nästan känns som en Deep Space Nine-idé i sin blandning av krimstory och en lite deppig syn på en till viss del korrupt Stjärnflotta och Federation. En av besättningsmännen på Enterprise råkar bevittna en uppgörelse mellan olika gangsters när han är på permission på Jorden. Livrädd för att själv förlora livet om han hamnar i vägen för maffian flyr han till Enterprise utan att säga något till någon. När han trots det blir kallad som vittne till en rättegång får han panik och kapar transportskeppet som ska ta honom till Jorden. Han drar iväg in på romulanskt område för att söka asyl, där man förstås plockar in skeppet på nolltid. Men skeppet som han kapat har en massa hemlig teknik ombord, så Kirk och Spock skickas iväg dit på ett hemligt uppdrag för att i första hand sno tillbaka skeppet från romulanerna, i andra hand rädda de fängslade besättningsmännen. De lyckas förstås, men det är rätt mycket slagsmål och skottlossning på vägen.
Romulanerna i det här äventyret bär romerskinspirerade kläder och hjälmar, precis som i andra tecknade Trek-serier – som om tv-serien, med sina fashionabla romulaner aldrig hände, liksom (i den här serien äter romulanerna till och med druvor på sin brygga på ett lite härligt bacchus-avslappnat sätt). Annars ett lite tradigt äventyr, det mest spännande är när ett romulanskt vildsvin hamnar i vägen för romulansk eldgivning och de tror att det är Kirk och Spock eftersom resterna luktar bränt kött. Det här äventyret ger också en rätt deppig bild av Federationen och Jorden. Inte bara har kriminella gäng informatörer inom Federationen, gangsters dör också i fängelseceller under mystiska omständigheter. Eller så var just den detaljen bara ett bekvämt sätt att göra slut på intrigen utan att behöva ödsla en massa serierutor.
Sen, ännu fler monster i Nova-thirteen. Gigantiska cykloper som styrs av små blå aliens som spelar flöjt för dem. Det är i varje fall vad Kirk och Scotty möter när de ska undersöka vad som hänt med en vetenskapsrobot som skickats till planeten men som man förlorat kontakten med.
Roboten är hemskt gullig, monsterna fula och de små blå rymdvarelserna rätt irriterande. Det var väl ungefär vad jag tog med mig av det här avsnittet.
Prison-Break är vad den heter. En besättningsman på Enterprise blir skadad, och närmsta stället med ordentlig sjukvårdsutrustning är ett stort fängelse. Givetvis har en av fångarna en plan för hur han ska ta fly från finkan med hjälp av rymdskeppet. Den här rätt så förutsägbara plotten har ändå några överraskande inslag. Som när de förrymda fångarna vill bomba sitt gamla fängelse med en havererad reaktor från Enterprise. Eller hur McCoy är avsnittets actionhjälte, som neutraliserar rymdskeppskaparna med en kombination av sprutor och slagsmåls-skills. Och så den där skadade och döende besättningsmedlemmen som offrar sina sista månader i livet för att rädda Enterprise från strålningen från den där reaktorn som flyter runt i rymden. Det här äventyret gick från förutsägbart till melodrama (på ett bra sätt) på bara några sidor!
I Vibrations in Time blir det tidsresa igen! Man förflyttas åttahundra år tillbaka i tiden, precis i tid för att varna befolkningen på planeten Zeltok om att deras hem kommer att sprängas i bitar om någon vecka. Men när man letar efter intelligent liv på planeten hittar man först bara jättemyror. Rätt farliga myror, visar det sig, som bedrivit ett utrotningskrig mot humanoiderna på planeten, så effektivt att bara en enda man finns kvar i livet. Han gömmer sig hos ett gäng intelligenta gorillor, som hjälper honom att försvara sig mot myrpatrullerna.
Trots att Kirk och hans crew alltså stöter på massor av intelligent liv både smarta gorillor och myror – på den där planeten så är det bara den blå mannen som man är intresserade av att rädda. Så typiskt. Hade ju varit mycket roligare om man försökt rädda de extremt ilskna myrorna i stället. Den blå mannen väljer i alla fall att stanna kvar på den dödsdömda planeten och slåss mot myrorna in i det sista tillsammans med sina gorillakompisar. Kirk och hans mannar flyr däremot till Enterprise, som lika slumpartat och mystisk far framåt i tiden igen. Tillbaka i sin egen tid minns ingen på Enterprise något av det som hänt. Ett komplett meningslöst litet äventyr, alltså. Även om jättemyror alltid är häftiga. Creature-feature vibben i det här äventyret gjorde mig sugen på att se om Them! En av mina starkaste skräckfilmsupplevelser när jag var liten pöjk.
Och så kommer det ett skrivet äventyr, mitt i alltihopa! Novellen Gateway to the Future verkar ha varit en del av någon form av årligt album av TV21, liksom de två följande serieäventyren. Novellen är rätt skum. Den handlar om en Guardian of the Future som bjuder in Spock och Kirk att kolla på framtiden. Och den är lite konstig. På något sätt verkar Jorden ha blivit ockuperad av aliens, medan ett gäng hippies utgör en rebellarmé som bekämpar dem. Men om det där faktiskt är Jorden, framtiden eller en parallell verklighet verkar oklart. Det mesta var rätt otydligt den här storyn, där Spock dessutom plötsligt har förmågan att läsa folks tankar. Konstigt och hyfsat obegripligt, faktiskt.
Captives in Space är alltså det första av två kortare äventyr som också fanns med i den här årliga utgåvan, anno 1971. En story som vi sett berättad även på andra håll i Trekiversumet, men kanske inte fullt lika humanoidcentrerad och kattfobisk som här. Kirk och de andra blir inbjudna att besöka en planet. Väl där inser man att här är det katter som är den intelligenta rasen, medan (grott)människorna som lever där behandlas som djur (påminner alltså lite om det amerikanska äventyret som publicerades några år senare, och som även det hade vissa likheter med Apornas Planet ).
Scotty kan inte riktigt hålla tillbaka sin ilska över denna omvända maktordning, och lyckas förolämpa värdarna på planeten så pass grovt att han och de andra från Enterprise skickas till ett Zoo där de sätts i bur till allmän beskådan. Man lyckas fly, och vinner en allierad när Kirk skjuter en av de där grottmännen när han är i färd med att döda en kattman. Till sist enas man om att ingendera civilisation kanske är redo för katt/människa-relationer på lika villkor. Själv tänker jag att det framför allt är diplomatin inom Stjärnflottan som inte kommit särskilt långt. Vem som helst förstår väl det ofina i att klaga på katters bordsskick. Undrar vad Scotty sagt om han sett vad de här kattvarelserna tar sig till efter att de gått på toaletten.
Planet of Rejects är också en story som känns bekant. Enterprise-crewen undersöker en planet där det finns en massa vrak, men inser lite för sent att det är en fängelseplanet för rebeller som förvisats dit från sin hemplanet Thax. Några av rebellerna kapar Enterprise för att få skjuts till sin gamla planet för att fortsätta sin revolt där. Kirk försöker varna regimen på Thax, men inser lite för sent att regeringen där är beredda att spränga hela Enterprise i luften för att förhindra att rebellerna kommer hem igen.
Det finns en smula eftertanke här. Kanske satsade Kirk faktiskt på fel häst i det här racet, eventuellt var rebellerna egentligen den goda sidan i konflikten? Alla kaparna dör i alla fall, och Enterprise drar iväg bort från Thax så snabbt man bara kan.
Både det här och förra äventyret skildrar ett Enterprise med en besättning som har lite svårt att navigera bland världar där intelligent liv kanske inte ser ut som man är vana vid, och där alla regeringar kanske inte är så snälla. Klumpiga, plumpa och lite korkade drar man runt och “upptäcker” främmande livsformer. Kanske var det här äventyret rentav grundmaterialet till det som sedan blev tv-serien Enterprise. Den går ju i ganska hög utsträckning ut på just det där scenariot.
The Aging World
Och i och med det här avsnittet så byter hela den tecknade serien uttryck. TV21 slås samman med tidningen Valiant, och hela serien blir liksom fyrkantigare, på flera sätt. Inte bara när det gäller serierutorna, utan hela bildberättandet känns tamare.
Den här storyn är kanske inte en av de smartaste som gjorts i den här franchisen. Man är ute för att undersöka en planet när en av besättningsmännen börjar åldras, Han får panik och drar iväg med skytteln som kraschar in i ett berg. De andra transporteras hem, och då stoppas även deras snabbt accelererande åldrande. De blir lika unga som förut. Det är ungefär allt man hinner berätta på ynka fyra seriesidor.
By Order of the Empire
Men efter det superkorta formatet, kommer här ett ganska långt. Enterprise är på väg till planeten Lothor för att vinna en allierad i kampen mot klingonerna, men deras fiender hinner dit för dem. Klingonerna får snabbt lothorianerna på sin sida, genom en Mechano-hypnosis-maskin som förvandlar alla som kommer i närheten till viljelösa slavar, och effekten sitter i superlänge.Den klingonska planen är därför inte bara att invadera Lothor, man tänker också låta hypnotisera Enterprises besättning, och sedan låta dem fara hem till Jorden och kraschlanda rakt in i Stjärnflottans högkvarter.
Hade det inte varit för Spocks mentala krafter hade det kanske kunnat bli så. Spock lyckas inte bara bryta sin egen och Kirks hypnos (tydligen är de två nästan är som “syskon”), utan fixar också till sist att förstöra klingonernas maskin. Så fort den är röjd ur vägen bryts genast förtrollningen hos hela Enterprise-besättingen (maskinen måste antingen vara magisk eller ha en enorm styrka i sina sändningsfrekvenser).
Creeping Death: Enterprise och dess skyttlar beskjuts med ett svampar, ett biologiskt vapen med sen snabbväxande svamp som snabbt täcker Enterprise och sätter motorer och kommunikation ur spel. Fast det visar sig senare att attacken sker av misstag. Graktanerna misstog Stjärnflottans utsända för sina ärkefiender från Themere. Samma fiender som sedan angriper det graktanska skeppet när man försöker undsätta Enterprise, som i sin tur håller på att driva rakt in i en sol. Det låter mer komplicerat än det är. Men det blir åtminstone en del action i den här serien, även om själva intrigen är rätt platt och intetsägande.
I Ground Zero får Enterprise-besättningen lära sig en av de jobbiga sakerna med att vara pigga på att utforska främmande planeter. Man kan, till exempel, hamna mitt på det som är en testsajt för vapen. Som tur är hinner de talande svamparna som arrangerat det här vapentestet rädda Kirk, Spock och ytterligare en person genom att ta dem bort från testplatsen och ner i en underjordiska grotta via en sandfylld tunnel. Tja, mycket mer än det innehåller inte det här avsnittet. Hade gärna sett en fortsättning med och om de där svamparna, de kändes…intressanta. Observera också att det givetvis också är en jätteödla inblandad här någonstans.
The Collector är ett JÄTTELÅNGT äventyr som förklarar fenomenet med försvunna flygplan, båtar etc. Ni vet BERMUDATRIANGELN och sånt. Det är en samlares fel, alltsammans. Han bor på en annan planet, men har lyckats fånga in ett antal tekniska föremål från Jorden som han ställer ut i sin stora fordonssamling. En sann samlarmaniker, verkar han vara, eftersom han är helt ensam och aldrig visar sina föremål för någon annan. Och när Enterprise kommer på besök för att undersöka ett försvunnet testflygplan så blir den där samlaren förstås superintresserad av att komplettera sin samling med Enterprise.
Eftersom det även finns en massa jättegamla grejor i samlarens kollektion så kan serieskaparna här passa på att återskapa en riktigt urgammal flygduell med stridsplan från förr. Mycket spektakel i en annars ganska förutsägbar historia.
To Swiftly Go…
Volym två av de brittiska Trek-serierna både börjar och slutar med besök på planeter där befolkningen är mycket större än människor.
I det här fallet har man blivit inbjudna till nya bekantskaper på planeten Kwettir, men först när man anländer dit upptäcker man att den här planeten har ett helt annat format än Jorden. Allt är jättestort. Det blir en hel del Antman/Älskling jag krympte barnen-situationer med såväl myror som dammsugare inblandade (även om förstås vi även kan dra paralleller till när tropen använts i Star Trek, både i den animerade tv-serien och andra serieäventyr).
Bäst gillar jag när en liten småsadistisk kille hittar de små männen från rymden och tvingar dem att åka i hans modelljärnväg. Eller att anropet från Enterprise till den främmande planeten går via en växeltelefonist som kopplar vidare samtalet till deras ledare. Cute. Som helhet ett avsnitt med ovanligt mycket humor.
Så var två tredjedelar av den brittiska Star Trek-serieproduktionen avklarad. Mycket kul här, faktiskt. Även om det var lite upprepningar med fängelseplaneter och romerska outfits. Men alla monster och kräldjur älskar jag – den typen av återkommande motiv kan man aldrig bli mätt på.
Det här är det fjortonde seriealbumet jag skriver om på den här bloggen. Så här långt i min Startrekathon har jag utöver det betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner och 774 tv-avsnitt.
