I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Enterprise har ett svårt uppdrag den hör gången, de ska upprätthålla fredan mellan tvillingvärldarna Arima och Mazda. De rivaliserande folken där har hållit liv i sin konflikt ända sedan de var primitiva stammar. Nu sitter de på varsin planet och bekämpar varandra på ett högteknologiskt sätt, om än med religiösa förtecken. Federationen har gått emellan (får de göra sånt?) för att hindra de två civilisationerna att ta kål på varandra. Men nu närmar sig den heliga dag då de religiösa överhuvudena för respektive religion ska återkomma till sina folk och ge order om att det är dags för den sista och slutgiltiga striden. (Älskar för övrigt hur planeternas månar går som i en åtta mellan Mazda och Arima.)
Tydligen är det enda som kan skapa krig mellan de två folken att slänga in en förvirrad professor i konflikten. Den klåfingrige professor Whipple kan inte låta bli att försöka uppfinna en portabel transportör, och råkar då teleportera sig till både Arima och Mazdas tronrum, samma dag som de väntar på att deras respektive gud ska återvända till dem. Ja, professorn behöver inte ens säga något, arimerna och mazdanierna vet att uppenbarelsen av Grolgar och Vengwal innebär att den sista striden stundar. För säkerhet skull verkar de två folken ha skaffat sig identiska religioner, förutom namnet på den som de dyrkar.
Whipple försöker reparera skadan genom att skapa ett magnetfält i rymden mellan de två planeterna för att hindra deras skepp från att skadra varandra, men i stället för att sära de stridande åt så drar fältet till sig de bägge flottorna. Och sedan lyckas Whipple teleportera sig ut i rymden där han hojtar lite saker om sitt predikament, något som de styrande på Arima och Mazda tolkar som ett fredsbudskap.
På något konstigt sätt lyckas alltså Whipple skapa fred, men bara efter han att nästan dragit igång världarnas krig. En del skumma saker här: Varför pratar Kirk med Whipple om ett tidigare äventyr, som om vi som läser skulle känna till det? Slarvigt! Och är det verkligen sant att Kirk undviker att kalla in förstärkningar när det ser ut som om det ska bli krig mellan de två planeterna, eftersom han skulle se det som ett personligt nederlag. Inte helt säker på Kirks värdegrund här faktiskt!
Som helhet, ett lite kul avsnitt som lyckas kombinera religionskritik med en fumlig professor som räddar två världar från ett blodigt krig. Vad mer kan man önska sig?
Det här är nummer 51 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i mars 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Tillbakablickandet fortsätter. Förra numret av Gold Keys Star Trek-serietidning var en fortsättning på ett gammalt avsnitt från originalserien. Och här blir det nu en del två av ett legendariskt äventyr i den tecknade serien. Har man svårt att komma på nya idéer, eller har någon från Star Trek-HQ surnat till över allt för fantasifulla fantasier i den tecknade serien?
Hur som helst så innebär det här, precis som i Star Trek #49, att en hel del rutor i den här serien går åt till att rekapitulera vad som redan har hänt. Det är lite synd, och ger en lite rumphuggen känsla på hela anrättningen. Men som extremt överinläst på de tecknade serierna är jag förstås glad över att få träffa de där hemlösa rymdvarelserna utan näsor på nytt.
Själva storyn är också redan från början ovanligt surmulen, för att handla om Federationen och Stjärnflottan. Enterprise ska få ett nytt tillskott till sin besättning. Jinz, en ung man med en farsa som är Stjärnflottehöjdare. Men redan innan han sätter sin fot på skeppet har Scott och McCoy dömt ut honom som en bortskämd nolla som bara tagit sig fram genom nepotism. Men när Jinz väl transporterats över till Enterprise så är han väldigt tydlig; han har inget intresse av att göra en karriär inom Stjärnflottan, han ville aldrig komma till Enterprise, utan hade varit fullständigt tillfreds med en mindre prestigefylld plats att tjänstgöra på.
Kirk tror fortfarande på att det ska gå att få den här killen att ändra åsikt, så han tar med honom på ett landstigningsuppdrag. Mitt ute i rymden har man nämligen på nytt stött på sanoorerna. Det där folket som återvände till sin hemplanet efter 500 000 år, bara för att inse att det bodde folk där. Och när man försökte vräka de nya invånarna (som egentligen var ättlingar till de svaga och gamla som sanoorerna lämnade kvar när de drog) så gick Kirk och hans manskap emellan. Nu har man i stället flyttat till en radioaktiv planet, där man på ett nästan mirakulöst sätt utvunnit livsmedel och förnödenheter av någon form av mossa.
Men alla är inte så glada över den nya tillvaron. Ett gäng yngre människor kallar sig själva för Returners, och har inte gett upp tanken på att återvända till sin gamla planet. När Kirk nu kommer på besök är de bara intresserade av hämnd. Efter ett extremt snabbt maktövertagande så tillfångatar man Kirk och Jinz, och vägrar sedan att ge dem motgiftet för den radioaktiva strålningen, vilket innebär att deras hud och kropp efter ett tag börjar bli genomskinlig på ett jättekonstigt sätt.
Som vanligt är det McCoy, Spock och vetenskapen som räddar Kirk och hans besättning. Uppe på Enterprise har man kommit på ett sätt att få planeten som Ssanoorerna bor på att börja blomstra. Och när de börjar bomba planeten med den här genesisliknande kemikalien så ändrar även de flesta returners. Varför krig när man kan bo i ett grönskande paradis i stället?
Men inte alla. Rebelledaren gör ett försök att skjuta Kirk innan hans revolution hinner blåsas av. Den unge Jinz offrar då sitt eget liv för att rädda Kirk. Detta trots att han var beredd att offra Kirk för att själv få överleva för bara en liten stund sedan. Och på Jinz begravning tänker Kirk mörka tankar om den som egentligen är mest skyldig till den unge mannens död: en far som tvingade sitt barn att gå i hans fotspår. Ett ovanligt mörkt slutackord för den här serien, och ett slags kommentar kring Stjärnflottans inre liv som vi inte får se så mycket av.
Lite udda känns förresten även den lättklädda klädsel som Sanoorernas värdinna för utomplanetära besök har.
Det här är nummer 50 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i januari 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.
Det finns en liten trend i de senaste äventyren som jag läst i de gamla Star Trek-tidningarna från slutet av sjuttiotalet. Allt oftare har man börjat hänvisa tillbaka tillbaka till tv-serien. I A Warp in Space gör man den kanske starkaste kopplingen till tv-originalet hittills. Det är nämligen fråga om en fristående fortsättning på TOS-avsnittet Metamorphosis. Ni vet, storyn där ett kvinnligt energifält kanaliserar sin energi genom en döende kvinna för att kunna bli ihop med warpdriftens uppfinnare, Zefram Cochrane.
Den där energitjejen var ganska så bestämd kring att hon gärna ville vara ifred med sin älskade Cochrane framöver, men trots det så bestämmer sig Kirk och de andra för att störa kärleksparet. De behöver hjälp med ett mysterium. Stjärnflottan har testathyperwarpfarkoster, men de försvinner i tomma intet. Och vem är mer lämpad att komma till assistans än mannen som uppfann warpdriften på Jorden.
Energifältsvarelsen vet vad som hänt med de där försvunna skeppen, men säger inget. I stället hoppar hon ur människokroppen hon levt i för att i stället skydda Kirk och de andra när de själva testar jättehöga warphastigheter. De behöver all hjälp de kan få, eftersom konsekvensen av att trycka plattan i mattan på Enterprise blir att man hamnar i hennes och andra energifälts dimension (även om de här mer ser ut som moln eller dimmor jämfört med de mer färggranna energifält som fanns med i tv-avsnittet).
Egentligen får ingen människa som tagit sig in i den där dimensionen återvända hem. (Det kvinnliga energifältet får sig också en uppsträckning, hon borde inte vara ute och ragga killar i vårt universum.) Det uppstår en del tjafs, men till sist lyckas både Enterprise och Cochranes älskade väsen ta sig tillbaka till det vanliga universumet. Allt slutar lyckligt, men jag antar att Federationen sätter upp hastighetsbegränsningar framöver.
Själva systemet med warphastigheter är inte helt enkelt att förstå sig på, tycker jag. Men det har också varit lite olika bud om det där, under olika perioder av Trekäventyrsproduktion. På Memory Alpha finns i alla fall den här listningen av olika warpdefintioner.
Att återberätta det gamla tv-avsnittet tar upp ganska många serierutor av det här äventyret, men A Warp in Space känns ändå som en betydligt mer sammanhållen och komplett story än de två senaste, som var ovanligt röriga. Det enda som lite skaver är att det där energifältets övertagande av en människas döende kropp känns betydligt mer brutalt och oetiskt i serieversionen, än som jag minns den från när jag såg den i tv-serien. Det verkar ju bara vara energivarelsen som bossar över den återupplivade människans psyke. Eller?
Det här är nummer 49 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här seritidningen kom ut i november 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt.
Ett Agatha Christie-doftande mordfall bjuds det på i det här 48:e numret av Star Trek-tidningen. En berömd forskare, Patrick Moore, ska få skjuts med Enterprise till en stor konferens. Men med på skeppet finns också en assistent och två rivaliserande vetenskapsmän. När Moore hittas död i en av korridorerna försöker Kirk leka Poirot och lista ut vem av de tre som begått mordet. Eller…egentligen är det väl Spock och hans logik som leder fram till svaret på gåtan.
Det är en rätt kul idé att göra om Enterprise till Orientexpressen, och som vanligt är väl det allra roligaste att på olika sätt försöka förvilla läsaren kring vem som begått mordet, bägge de två vetenskapsmännen ombord tycker rysligt illa om Moore, att en av dem är en femme fatale-liknande diva gör inte saken sämre. En sådan som har istappar på sina pratbubblor.
Tyvärr förvaltas det mordiska uppslaget rätt illa när det kommer till själva lösningen på mordgåtan. Intrigen är lite svår att hänga med i, och uppehåller sig kring rätt osexiga saker. Jag menar, hur spännande är det att följa någon som försöker lista ut vad det kan ha stått på titelsidan av Moores presentation? Och varför i allsin dar skrev Moore ut rapporten på papper? I framtiden? Vet inte om jag någonsin sett lösa pappersark i ett Star Trek-avsnitt.
Däremot fortsätter manusförfattarna att visa upp att de är inlästa på sin Trekiana. I det här avsnittet hänvisar man såväl till Janus VI (även om man skrev Janus IV i tidningen) som som Kirks förflutna ombord på Farragut. Tydligen är referenserna medförfattaren Doug Drexlers verk. Han gjorde samma sak i förra numret.
Men referenserna till trots, hur det här numret kunde hamna på en topp 10-lista över Star Trek-serier man måste läsa är obegripligt för mig. Även om det här numret råkar vara den enda serien som innehåller en andorier (vilket jag faktiskt tvivlar en del på, visst dök det väl upp en andorier i någon av de brittiska serierna som jag precis plöjt).
Själva motivet till mordet handlar dessutom om kommersiella motiv, vilket ju kanske förvånar en del av oss som fortfarande trodde på det icke-kapitalistiska systemet inom Stjärnflottan. Å andra sidan kan ju upptäckten av något som leder till ekonomisk vinning för Federationen säkert bli en boost i karriären inom organisationen.
Som vanligt är det lite i bakgrunden som de mest intressanta sakerna händer. Vad är det egentligen för märklig diskussion som Moore och McCoy har om avhumaniseringen ombord på rymdskepp? Det skulle jag vilja läsa ett helt Star Trek-nummer om!
Det här är nummer 48 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.
En livsform som består av ren energi (om än med både armar och ben), och som hotar att konsumera och tränga ut alla andra former av liv i resten av galaxen, ja det är det här numrets huvudfiende för besättningen ombord på Enterprise.
Varelserna färdas i någon form av frökapslar (som jag i och för sig mest tycker ser ut som flygande gurkor). De kommer från ett jättestort (och då menar jag JÄTTESTORT) träd som en gubbe med långt skägg har odlat. Han vill att hans barn/frön ska få härja fritt i universum. Kirk säger emot, efter att ha sett deras glupska aptit. Framtiden avgörs genom en duell där Kirk ensam ska fajtas mot energifilurerna. De börjar med att växt- och djurlivet på den planet som duellen ska utspelas på, för att sedan explodera när deras energistinna icke-kroppar stöter i varandra. Hela äventyret slutar sedan med att Kirk blir bodyshamead och tvingas äta sallad.
Inte helt imponerad av just det här numret och äventyret i det. Jag känner igen en nödavslutning när jag ser den: “och så EXPLODERADE ALLA DE DUMMA”. Energivarelser är också (som jag tror jag nämnt tidigare) rätt trista antagonister. Och hur Kirk och de andra hanterade resten av frökapslarna i det jättestora trädet…tja, det fick vi faktiskt aldrig reda på tror jag.
Men det allra mest mystiska här är väl den där gubben, Zyopha, som tydligen planterat det där trädet. Någon form av farbrorliknande gud från den första världen i den första galaxen i det första universumet, som trots krafterna hos sina energivarelser ändå finner sig i att kastas i finkan av besättningen på Enterprise. Ja, som ni märker, det här numrets serie hänger inte ihop någonstans. Och detta trots att man för ovanlighetens skull duktigt refererar till både Lights of Zetar och Organier.
Det här är nummer 47 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.
Redan första numret som jag läser på min nyinförskaffade dvd-rom visar sig vara värd besväret (och pengarna). Det som börjar som ett rätt så klyschigt äventyr om en despot på en planet med “orientalisk” kultur, blir ändå rätt spännande när den bortskämde unge prinsen på planeten Fayo OCKSÅ visar sig vara rebelledaren Red Raven. Ett fadersuppror som inte går av för hackor.
Ganska spännandet är också greppet med stora strutsar och ett lama/elefantliknande(?) djur som man kan rida på. Men allra mest intressant är väl den svaga men ändå närvarande nyans av cynism som finns i historiens upplösning: Pappa kungen abdikerar när han inser att hans egen son leder rebellerna som vill störta honom. Då låter han helt enkelt sin upproriske son ta över tronen, där det då blir upp till honom att ge upp sin egen makt. I seriens sista ruta spår man lite olika om vad som kommer att hända. Scotty tror inte på någon demokratireform direkt Kirk är ovanligt optimistisk medan Spock vägrar att spekulera i frågan.
Det här är nummer 44 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Det kom ut i maj 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.
I väntan på nya Discovery-serien känns det lite angeläget att avsluta några gamla bloggtrådar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju ägnat mig åt de senaste månaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den här eran, för det verkar nästan ligga någon form av förbannelse över återutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. Både The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgåvor, sedan avbröt de utgivningen.
I och med den här samlingen har jag i alla fall kommit en bit på väg. Ända fram till serierna som gavs ut 1977, det vill säga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en återutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oåtkomliga är däremot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tänkte skriva om i nästa blogginlägg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudäventyr. Eventuellt får jag starta ett separat sparkonto för de där sista sjutton albumen, om jag ska ha råd att köpa dem också. För just serieböcker är nog bland det dyraste man kan ge sig in på när det gäller Star Trek-utgivning. Det är mycket snyggutgåvor och komplettistbeten där ute.
Kanske blir det trots allt några sådana inköp, för de här senaste åtta seriehistorierna var förvånansvärt roliga att läsa. Det kändes som att alla hade haft det riktigt kul på jobbet när de kom till, och man tar sig lite härliga friheter med kanon: McCoy får till hux flux en dotter, man hittar på en rad nya konstiga tekniska hjälpmedel och vi får till och med se manskapet på Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det är kanske bara bra att ta små mikropauser i sitt Star Trek-bloggande då och då, för att liksom återfå lite av lusten för det här projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds på i Trekiversumet. Däremot är det allra första äventyret i just den här samlingen kanske också bland de svagaste.
The Psychochrystals
Enterprise far till en fjärran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten är full av kristaller, men med telepatiska krafter – de gör Kirk paranoid och får Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsägelsefulla sidor av hans personlighet. Det är förstås bara Spock som inte blir nämnvärt omskakad av upplevelsen.
De enkla kristallerna på planetens yta är egentligen kristallbebisar. När de sedan växer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De är dessutom inte särskilt gästvänliga, bittra efter olika närkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. Därför döms alla från Enterprise till döden, men benådas efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv på den här planeten är exakt som på andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lämnar kvar lite vetenskapliga fakta och läroböcker så att kristallvarelserna kan fortsätta att monstersäkra sin civilisation i framtiden – och kanske förstå att böcker och kunskap kan behövas även om man är supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rätt så tramsigt moraliserande slut på en rätt meningslös historia. Kanske kan Enterprisebesättningen sluta att mobba Spock, i stället för att vara så himla självgoda och nedlåtande. Vill man vara lite välvilligt inställd kan man däremot se det här äventyret som ett slags förebådande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.
Oavsett hur illa läget är, så finns det alltid tid att dra ett taskigt skämt om Spock.
A Bomb in Time
Oj, tidsresor med hög insats här. Ett massförstörelsevapen färdas bakåt i tiden, och Federationen utpressas på en massa pengar. Om man inte betalar i tid så förstörs Jorden någongång för länge sedan.
Scotty och Kirk ger sig iväg för att försöka spåra upp bomben, men eftersom det är lite oklart till vilket århundrade som den färdats så far man olika långt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda västern, och är så pass slarvig att hans phaserpistol nästan hamnar i klorna på ett gäng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfälligt som stuntman. Specialeffekter hos den där filmstudion är nämligen lite väl häftiga för sin tid, och det visar sig förstås att den fx-ansvarige är vetenskapsmannen som dragit iväg med den där bomben. Det hela utmynnar i en härlig jaktscen där de bägge åker längs en motorväg i gamla romerska hästkärror – som en motorvägsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en ärlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit någonsin skulle användas. Det här var ett av de få serieavsnitten i den här samlingen med samma känsla som i tv-serien. Ja, om den då inte hade varit nedlagd vid det här laget och redan tidigare använt både vilda västern och romarriket som miljöer där avsnitt utspelas.
One of our Captains is Missing!
Kirk får tillfälligt lämna Enterprise för att fara ut på ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen på hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hålla på med olika krisövningar, gång på gång på gång. Men det egentliga temat i det här äventyret är faktiskt kolonialism.
Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade när de upptäcks av den “moderna” civilisationen på planeten. När övergreppen pågått ett tag får man hjälp och vapen av klingoner för att kunna slå tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna är förstås själva rätt sugna på att själva kolonisera det där folket och dess planet. Man kan väl säga att storylinen är lite som kalla kriget, fast i rymden.
Visst brukar de tecknade äventyren ofta avvika från Star Trek-kanon, men det är ändå en aning uppseendeväckande att Kirk i den här storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det är i det här fallet ett sätt att förhindra att folket helt ska hamna i knät på klingonerna – hellre egna vapen än att de sköts av klingonska konsulter – men det är kanske inte helt glasklart hur en ständig upprustning ska kunna skapa fred på planeten.
På innovationsfronten finns en del nyheter. I det här äventyret använder sig till exempel Kirk av olika förklädnader, där man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask – sådana där som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.
Rent berättartekniskt gillar jag att det där urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberättandet (anka med ungar betyder fred på jorden), samt att Kirk flera gånger får chansen att brottas med en musklig klingon (det känns som lite sexigare brottningsmatcher än det kanske var tänkt från början?). Däremot är jag lite frågande över den nya form av demokratiskt styre som besättningen på Enterprise försöker införa när deras t f kapten inte vill fara iväg och rädda Kirk på en planet långt, långt borta. Hade Kirk ens tolererat den där typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och så noterar jag också att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen – bokstavligt talat – är ett universellt fenomen.
Prophet of Peace
Det här äventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvärtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. Där inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff – en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig själv i väntan på ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.
Så fort Bleikoff är återupplivad så fortsätter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig på det rymdförsvar som monterats på olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sällsynt förmåga att få med sig folket och skapa masspsykos i den här frågan. Efter ett tag förstår våra vänner från Enterprise att det är något skumt på gång, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen är en robot. Hans hjärna har blivit ersatt av någon form av civilisation där ute i rymden, som lurat ut att det här skulle vara ett suveränt sätt att förbereda en invasion av Jorden. Tyvärr en så pass långsiktig plan att deras egen civilisation nog råkat gå under medan de väntade på att Bleikoff skulle bli återupplivad – i alla fall spekuleras det kring det i serien på ett orimligt detaljerat sätt.
Ett rätt så tramsigt äventyr, som ändå är lite roligt berättat. Lite extra bonuspoäng för att vi får se en utdelning av Nobelpriset, som mest påminner om någon galaföreställning, där svensk militär burar in fredsaktivister som demonstrerar.
Mest exalterad blev jag ändå när jag eventuellt hittade det som är ursprunget till de där desinfektionsrummen med blått ljus i Discovery. Ni vet, det där rummet där de flesta i besättningen åtminstone någon gång får sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den här serien är det faktiskt ännu mera naket när besättningen ska bli renade från virus. Även om man förstås måste lägga till att de rengörande strålarna kittlar, så det inte ska bli för homoerotiskt där i duschen. Eller, för att använda korrekt språkbruk här, de står och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett påpassligt ditritat räcke ser också till att det inte blir allt för snuskigt i serien.
Furlough to Fury
Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det här dramat. Det gör också McCoys dotter Barbara, som forskar inom främmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar – här finns också en rätt tramsig krim-intrig om en före detta besättningsman på Enterprise som stulit någon form av ädelsten och gömt ombord på skeppet.
Det största avtrycket i den här serien gör Barbara, en stor djurvän som kan tämja både bläckfiskar och jättebjörnar som kan sända vidare telepatiska budskap utan att en förstå dem själv (för övrigt en väldigt märklig förmåga som egentligen bara kan komma till användning när man ska utforma en plot som den som finns i den här serien). Barbara är till en början rätt vresigt inställd till både sin farsa och Stjärnflottan, men mjuknar sedan något. Själv undrar jag hur Alphaurisk opera låter efter att ha läst det här äventyret, det är tydligen en konstform där man sjunger mellan tonarterna. Och så är jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen där Vrellen klättrar upp i ett torn.
The Evictors
På planeten Nraka så tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lärde hjälpte folket där att utforma sin civilisation, skapade ett skriftspråk och lärde dem livsviktig teknik. Men under det här äventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska många luckor. Zotar var egentligen en del av en äldre civilisation som tidigare funnits på den här planeten, och nu – 500 000 år senare — har hans ättlingar återvänt för att kräva tillbaka sitt gamla hem. .
Ett lite tuffare avsnitt det här, där Kirk och Spock bestämmer sig för att försvara befolkningen på Nraka, för att senare inse att varelserna på rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung där. Frågan är väl ändå om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt på en planet efter en halv miljon år? Framför allt eftersom de som nu lever på planeten är ättlingar till de som Zotars folk lämnade kvar när de evakuerade sin hotade planet – sjuka, störda och kriminella.
Noterar lite roliga tekniska innovationer här, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jättestor filmduk i himlen. Sedan är i alla fall jag alltid lite svag för serier där folkmassor utbrister i ett GUD ÄR DÖD!
World against Time
Crewen på Enterprise upptäcker en planet som drabbats av omvänt åldrande. Radioaktiv strålning från en helig grotta får befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte längre existerar. Nu ska Enterprisebesättningen försöka stoppa den här utvecklingen, helst innan de själva blivit bebisar.
I World against Time kombineras alltså två teman vi sett förut, barnplaneten och en omvänt åldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i såväl originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvända åldrandet finns både i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.
Scotty utmärker sig lite extra här, han lyckas både bli nedkissad av en jättebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk på stjärten. Annars är väl höjdpunkten när Scotty och Spock ska placera en sprängladdning i vad som blivit ungdomens källa, och blir små pojkar på kuppen. Men som helhet är det här en rätt så klumpigt berättad story, som förstås slutar med att McCoy på nolltid får fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.
Ändå värt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrän i det här äventyret, är att den universella översättaren som Enterprisebesättningen använder sig av kallas för en lingua-disc och är baserad på telepati, inte på igenkänning av språk.
The World Beneath the Waves
Här dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury är nu som bortblåst. Hon är fortfarande sur över att farsan varit extremt frånvarande under hennes uppväxt, och valt rymden istället för familjelivet. Men hon gör fortfarande det på ett rätt coolt sätt. När en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga på henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, så hanterar hon även den obehagliga situationen på ett berömvärt sätt. (Det här är andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman – vad är det egentligen som är på gång?)
Storylinen om dottern är betydligt mer intressant än det här undervattensäventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma någon form av strålning från rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvärre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.
När Enterprise-expeditionen hälsar på under ytan så hamnar man nästan i finkan. Man lyckas ta sig ut från fängelsehålan, men för att komma upp till ytan igen måste man döda ett stort genetiskt förändrat monster, en Agaara. När man väl gjort det så hittar man en liten grupp av luftandande människor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmäklande sluter de två civilisationerna fred, och efter att McCoy räddat sin dotters liv blir hon på nytt mer vänligt inställd till honom.
Allra mest intressant i det här avsnittet är väl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, små filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som låter en person leva under vattenytan i 24 timmar.
De här blogginläggen blir extremt långa, men det är något som är så spännande med att folk som inte varit nere med Star Trek fått missbruka franchisen på det sättet som man gör här. När det är som bäst finns det både visuell berättarglädje och visionära tankar kring framtiden – som när man lite i förbifarten lanserar idén med undervattenshotell i ett äventyr. Vi får se när jag får chansen att återbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursäkt om några av bilderna i det här blogginlägget är lite suddiga, satt och fotade med kameran sent på natten, och ljusförhållandena var kanske inte idealiska.
Det här är volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum – och lite till.
Innan IDW började ge ut gamla Star Trek-serier under namnet Gold Key Archives (de utgåvor som jag skrivit om här på bloggen de senaste veckorna), så gjorde förlaget Checker samma sak under vinjetten The Key Collection på 00-talet. Inte heller Checker orkade ge ut alla serier som gjorts under Gold Key-tiden, men då deras utgåvor var lite mer generösa än IDW:s (varje volym innehåller två serier till) så hann man lite längre bort i tidslinjen. Alltså kan man i volym 4 av The Key Collection läsa inte bara serierna som finns i Gold Key Archives femte och (troligtvis) sista utgåva, utan även nummer 32 och 33 av Star Trek-tidningarna. Den här möjligheten att gräva ner mig ännu lite längre ner i Star Trek-seriernas historia kunde jag förstås inte motstå – på nätet hittade jag ett gammalt begagnat ex, som visade sig vara en utrangerad gammal brittisk biblioteksbok. Förutom tjockare nummer så utmärker Checkers-utgåvorna sig med att alla färger är lite matta, en del rentav urvattnade – inte alls lika bjärta som IDW:s version. Jag har en vag känsla av att de ligger lite närmre hur förlagan faktiskt såg ut. Ibland har färgskalan i IDW:s utgåvor känns lite väl starka och skrikiga i färgskalan.
Två bonusäventyr här alltså – och känslan av att Star Trek-serierna fått allt friare tyglar förstärktes verkligen av den här läsningen. Det som om man nästan drabbats av hybris, det verkar inte ha funnits några gränser för vad man kunde ta upp och avhandla på varje äventyrs knappt 25 seriesidor. Med lite blandade resultat.
The Animal People
Kirk och de andra kallas till planeten Hercula för att hjälpa folket där med deras problem med galna djur. Ett ganska gåtfullt begrepp som blir ännu mer märkligt när herculanerna berättar att djuren blivit ett allt större problem efter att de lärt sig använda vapen. Bildrutan där vi alla inser att “djuren” i det här fallet består av primitiva människor, yerbas, som sitter inspärrade på ett Zoo är nästan lite chockartad (även om man väl kan ana att manusförfattaren Arnold Drake sett filmen Apornas Planet några gånger).
För att vara ett tecknat Star Trek-äventyr så är det här ändå ett ovanligt komplext äventyr. För yerbasfolket visar sig förstås inte vara fullt så primitiva som deras förtryckare vill ge intryck av. Rasismen är däremot metodisk, bland annat så opereras stämbanden hos yerbasfolket så att de inte kan tala med varandra – på det sättet förlorade man snabbt sin historia och var lättare att hålla som slavar. Men upproret och revolutionen ligger och bubblar under ytan.
Förutom Apornas Planet så finns det också tydliga Romeo och Julia-influenser i The Animal People. Härskarens son är kär i de primitiva människornas ledare, Germal, som tydligen räddade hans liv när han var liten. Hon har inte fått sina stämband förstörda och är alltså i sig ett bevis för att yerbafolket är långt ifrån så primitiva som deras härskare vill ge intryck av (som om man nu måste prata för att tas på allvar – yerbas har till exempel ett komplicerat teckenspråk som visar på deras intelligens).
Konflikten trappas upp, bland annat på grund av en mordisk överste som bara verkar längta efter att få utrota yerbasfolket. De har å andra sidan laddat upp inför den kommande fajten, bland annat med stulna mini-atomvapen som avlossas med hjälp av pilar (!). När härskarens son berättar att han vill gifta sig med sin yerbabrud har hans pappa, rikets monark, ett avslöjande att göra. Den mörka hemligheten: härskarfolket kommer inte alls från Herculia från början, utan flydde dit och förslavade sedan urbefolkningen. Men att han berättar sanningen för sin son kan inte stoppa inbördeskriget, precis som den sorgliga shakesperianska upplösningen.
Det här måste vara det mest politiska äventyret så här långt i Star Treks tecknade serie-universum. Smolket i bägaren är väl att de antennprydda slavägarna ser väldigt mycket ut som någon form av asiatisk karikatyr.
The Choice
En lite svår grej i just det här äventyret är att varken Kirk eller hans dubbelgångare från en annan dimension ser särskilt mycket ut som just…Kirk.
Ambitiöst är väl också mitt omdöme när det gäller det sista äventyret i den här samlingen, men med tilläggsadjektivet “rörigt”. Här introducerar man teorierna kring Big Bang och tankarna om parallella universum på två och en halv sida innan själva äventyret tar fart. Enterprise är nämligen på väg till platsen för den stora, ursprungliga Big Bang-explosionen. Ett stort “ingenstans” där varken rymdskeppets motorer eller vapen fungerar. Här får man ett oväntat besök av en Kirk från ett parallellt, eller kanske snarare tidigare universum som på något sätt ska utmana Kirk till att utnyttja sin fria vilja, och på det viset förändra det repetitiva mönster som varje generation av vårt kända universum befinner sig i. Varje gång universum dras samman och sedan exploderar i en Big Bang så upprepas nämligen i stort sett exakt samma händelser i universumet som skapas, gång på gång. Tjatigt. Dock oklart vad det är den där forntida Kirk vill ändra på, och varför.
Har man redan svårt att köpa orsak/verkan i tidsresesammanhang, så blir det inte lättare att hänga med när det nu handlar om parallella universum på olika ställen i tidslinjen. Det vill säga identiska, men linjärt olika placerade universum. Här är det kanske ändå inte meningen att man ska förstå riktigt hur allt hänger ihop, manusförfattaren Allan Monitz låter det mesta vara så pass skumt och oklart att avsnittet slutar med att Kirk grubblar om han utnyttjade sin fria vilja mot sin tvilling från en annan dimension på rätt sätt. En extra bonus dock för att man här lär sig styra Enterprise genom telepati när inte motorerna fungerar. Ett helt nytt koncept som Spock skruvar ihop på en bildruta eller två. Så praktiskt!
Lyckligtvis hann Checker ge ut ytterligare en volym med sex avsnitt till. Så än är inte den här seriearkeologin slut!
Det här är volym 4 (av 5 utgivna på engelska) av The Key Collection med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller samma material som Gold Key-archives nummer fem, samt ytterligare två nummer (32 och 33 från augusti och september 1975) av den amerikanska Star Trek-tidningen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och 12 seriealbum. Och lite till.
Innan jag går vidare med de noveller och romaner som jag skrev om i förra blogginlägget, är det hög tid att knyta ihop några trådar i serietidningsvärlden. Dags för den sista av de fem volymerna av gammalt serietidningsguld från IDW:s utgivning av Star Treks Gold Key-arkiv. Den här gången har jag läst den amerikanska serietidningen från nummer 25 till 31 (nummer 29 var en reprint av den första tidningen i serien, så den hoppar vi över).
Efter att ha läst den här samlingen känns det som om berättelserna successivt blir allt mer avancerade, och eventuellt också kräver en del technobabble för att hänga ihop rent logiskt. Lite mindre saga och lite mer pseudovetenskap, tänkte jag – men var sedan tvungen att ändra mig efter att ha läst äventyret där man stöter på en sol i formen av en gammal gumma. Däremot känns det väldigt fint med en intrig där Enterprise-besättningen tampas med en fiende som bland annat materialiserar sig som en protein-sträng. Det är sånt jag vill läsa om i Star Trek-tidningar.
I det första av äventyren, Dwarf Planet, (skriven av Arnold Drake) bjuds vi på ett slags Gullivers resor-ripoff. Eller ska man kanske se det här äventyret mer som en hyllning? Jonathan Swifts bok ska ju trots allt ha varit en av inspirationskällorna när Gene Roddenberry skapade Star Trek-konceptet.
Kirk och de andra anländer här till en planet där det finns städer i flera olika storleksskalor. Först en “normal”, sedan en där husen är lite mindre. Bägge helt övergivna. Skälet, upptäcker man så småningom, är att befolkningen långsamt krymper – en åkomma som man skyller på någon form av mystisk strålning från solen. Man har alltså successivt varit tvungna att bygga nya städer i mindre skala när man blivit allt kortare. Man skulle kunna tro att det krympande folket skulle bli glada för besök utifrån, lite större personer skulle eventuellt kunna vara till hjälp med att stoppa den där strålningen. Men att vara liten är också att vara utsatt, så den första reaktionen när man råkar på kapten Kirk är att ta honom tillfånga, Gulliver-style. Man binder honom med en massa små rep, och samma sak händer med Uhura och Spock.
Våra vänner lyckas till sist övertyga sina fångvaktare om att de är snälla, inte farliga, och Enterprise far iväg mot närmaste sol, även om man i och med det riskerar sin egen besättnings storlek. Den som först drabbas är Scotty. Han lämnar skeppet för att fixa en grej på skrovet, men blir utsatt för så mycket strålar att han börjar krympa. (Det konstiga här är att det beror på ett hål i dräkten, men borde inte ett sådant också leda till att syret inne i den tar slut?) Krympningsprocessen fortsätter dessvärre när Scotty kommer in i skeppet. Eftersom det inte finns några dockkläder ombord så måste han nu använda sig av delar av en näsduk för att skyla sig. Och när han blir riktigt liten stängs han in i en liten kupa – vanliga bakterier eller andra partiklar skulle kunna bli den superlilla Scottyns död.
Som om inte krympandet var tillräckligt mycket av ett problem, så har en av generalerna i lilleputtlandet smugglat ombord två soldater på Enterprise. Deras uppgift är att sabotera expeditionen – eftersom generalen fortfarande tror att jättarna vill invadera hans planet. Deras första (och sista) insats ombord blir att skära hål i slangen till Scottys lilla akvarium, och på det sättet utsätta honom för fara när en massa skit strömmar in i hans boy in the bubble-tillvaro. Ett bakteriemonster, till exempel.
Givetvis slutar det hela lyckligt. Man hittar ett sätt att stoppa strålarna, samtidigt som den paranoida kaptenen blir avsatt. Känns storyn en smula bekant så kan man väl se det här som ett slags remake av den animerade seriens avsnitt The Terratin Incident.
The Perfect Dream var ett ganska ointressant äventyr. Man råkar på en planet där hela civilisationen är en kopia av Japan under samurajtiden. Hierarkierna är extremt hårda, och varje person som bryter mot sin kasts beteende (tänker självständigt, till exempel) avrättas. Såklart är alla i själva verket androider, och bakom projektet står en galen vetenskapsman som är supersugen på att göra nya kopior av Spock. Och på tal om kopior, så är det lite komiskt att hela den här storyn är en lite tristare upprepning av historien om en vetenskapsman som rekonstruerat kända personer ur Jordens historia i androidform, The Legacy of Lazarus, i ett tidigare nummer i serien,
Det är återkommande manusförfattaren John David Warner som skrivit både Samurajhistorien och nästa äventyr i samlingen, The Ice Journey. Och han verkar ha fastnat för det där med avvikande mutationer som straffas med döden, för han återanvänder idén här. Eller i alla fall tror jag det, för det här är en rätt rörigt berättad story.
Enterprisebesättningen besöker en isplanet, där den rödskinnade befolkningen visar sig vara biologiskt utrustade att leva i kylan. När de utsätts för eld så tappar de helt enkelt sina sköldpaddsskalsliknande skydd och kan sedan hänga lite avslappnat inomhus i värmen inomhus. Men det finns även blå personer här. De har is i ådrorna och används som slavar av de röda. Om de blå inte uppför sig så hamnar man de i en tortyrkammare fylld med eld och lava. Och tortyren sänds dessutom ut på någon form av intern-tv. Tror verkligen att repliken “It’s a showcase concentration camp!'” är en av de bästa i hela den här franchisen. Detta ramas fint in av ett gäng serierutor som känns inspirerade av de där medeltida bilderna där osaliga andar plågas av skärselden.
Jag kanske är korkad, men fattar inte riktigt allt här. Det finns någon form av mutationsbooster, som eventuellt har gjort att de där röda utvecklat skal när deras planet blev allt kallare, men den får inte de blå ta del av. Men det är oklart om de skulle bli röda om de fick bli boostade? Det enda som är tydligt är att Enterprise lämnar planeten när fullt inbördeskrig brutit ut, troligtvis möjliggjort av saker som Kirk och de andra gjort. I de sista bildrutorna konstaterar man att de “röda” isplanetinvånarna främst var intresserade av att deras civilisation skulle bli ihågkommen som en fin och demokratisk plats. Om de så var tvungna att hota Kirk med vapen för att han skulle diktera ett sånt meddelande till Federationen. Ett testamente är det enda det där skulle kunna fungera som eftersom hela planeten är dödsdömd och väntas gå under om bara några dagar. Därför var det lite mer okej för Kirk och de andra att låta alla ta livet av varandra, snarare än att stoppa det där inbördeskriget. Alla skulle ju ändå dö. Konstig sensmoral.
Lite mer naturvetenskapligt inriktat är nästa äventyr, The Mimicking Menace. En till synes obebodd asteroid visar sig gömma en livsform som skapar kopior av sina besökare, och sedan suger livet ur dem (ett slags snabbverkande Invasion of the Body Snatchers, ungefär). Som tur är visar sig vulcaner (som vanligt) vara mer motståndskraftiga än människor när det gäller det här energitappet, så Spock hinner komma på ett sätt att även rädda resten av patrullen innan det är för sent. Dubbelgångartematik är lite svår att komma undan med i tecknad form, men det känns ändå som de där lysande proteinsträngarna är ännu mer av en utmaning för den här seriens skapare. En replik som: “En proteinmolekylkedja! Men varför?” andas kanske inte direkt superraffel. Men det blir ändå ganska mystiskt och spännande. Dessutom, alla avsnitt med avrättningar eller skelett i bild ger ändå en känsla av lite “vuxet” innehåll.
I Death of a Star är Enterprise på plats för att observera en stjärna som står i begrepp att förvandlas till en supernova. Men när man sitter där och väntar på explosionen så upptäcker man oväntade livstecken på en planet man trodde var obebodd. Massor av folk verkar det finnas där, till och med. Fast när man landar på planeten finns det bara ett imponerande soltempel och en gammal gumma på plats. Det tar orimligt lång tid innan Kirk och de andra fattar att den gamla tanten är den döende solen förkroppsligad. Solgudinnan som man tillbad på den där planeten förr i tiden, men som en gammal döende tant. Inte ens ögat-i-en-pyramid-symbolen som oprovocerat dyker upp får dem att fatta (eller tror de bara att tanten är frimurare?). När tantgudinnan retats färdigt med Enterprise-folket ser hon till att de undkommer den exploderande stjärnan med livet i behåll. Däremot har Spocks övertygelse att allt går att koka ner till fakta och logik fått sig en allvarlig törn.
Pretentionerna är inte mindre i den här samlingens sista del The Final Truth. Visst, flera av standardingredienserna finns här (två grannplaneter som blivit osams, en hemlig orden i munkkåpor som fängslar alla främlingar, en ensam vetenskapsman som håller på att bli nipprig och paranoid av sin egen kunskap), men här finns också en irriterande utomjording med svans, en magisk mossa och – inuti av en av de två planeterna – koncentrerad livsenergi. Exakt vad den består av är vi som läsare inte riktigt mogna att ta del av, precis som huvudpersonerna i det här äventyret. En rätt så trixig story, det här, och precis som med storyn om de där ismänniskorna känns det inte riktigt som han lyckas knyta ihop alla trådarna i slutet. .
Med det är IDW:s utgivning härmed genomläst. Den utlovade sjätte delen i serien av återutgivningar verkar nämligen inte riktigt bli av, trots att man bara gett ut 31 av de totalt 61 nummerna så här långt. Lyckligtvis har jag hittat andra sätt att kolla in en del av de resterande Gold Key-serietidningarna. Så jag återkommer med ytterligare några blogginlägg om den här delen av Star Trek-historien, hälsar komplettisten.
Det här är volym 5 (av 5) av Gold Key Archives, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tolv seriealbum. Och lite till.
Egentligen hade jag tänkt sticka emellan med ett blogginlägg om ett album med brittiska Star Trek-serier här, men det är faktiskt så jobbigt att läsa de där serierna att jag hann med att klämma ytterligare ett Gold Key-album i pauserna. De här amerikanska serierna är liksom lite mer lättlästa, även om jag i det här albumet tycker att man börjat utveckla en rätt rå och oempatisk ton. Ber om ursäkt för extremt långt blogginlägg, men det finns i alla fall en massa fina bilder här!
Jag är inte heller riktigt lika förtjust i teckningarna i den här utgåvan. Framför allt i det första äventyret känns det som om allt är lite plattare än tidigare, är det en slump att det är en ny tecknare, Sal Trapani, inblandad här? I de övriga avsnitten är det bara huvudtecknaren Alberto Giolitti som är inblandad.
De första två avsnitten är skrivna av Arnold Drake, som jag skrev om i förra blogginlägget. I The Haunted Asteroid ska Enterprise-crewen undersöka varför gravplundrare försvinner på den mytomspunna asteroiden där drottning Saeenas mausoleum finns. På vägen in i mausoleet möts de av olika uppenbarelser och andar (fast allt visar sig sedan vara projektioner) som försöker skrämma bort dem. Nästa svårighetsnivå innebär att man blir bortförd av androider, och satt i finkan. Tanken är att åsynen av en hög benknotor i en av fängelsecellerna ska få folk att lämna asteroiden ifred. Eftersom inget verkar kunna skrämma våra kära trekkers så står de till sist inför lösningen på mysteriet: Den åldrade Saeena. Hon är inte död, som alla tror, utan har i alla tider använt asteroiden som ett gömställe. Här bodde hon under många år tillsammans med sin kung, som övergav sin planet när han insåg att hans drottning hade en genetisk åkomma som innebar att hon skulle åldras extremt långsamt.
Men att känna till Saeenas hemlighet kommer med ett pris. Att man måste stanna där med henne på asteroiden i all evinnerlighet (eller tills hon dör). För Kirk och de andra återstår bara att ta sig ut genom våld. Och det är nu som den kvinnliga forskaren, som är ett slags gästartist i den här storyn, blir hysterisk. Tidigare har hon varit sassy och rapp i käften, men nu blir hon så rädd för att gänget ska dö när de flyr från drottningen att hon får ett psykbryt. Så pass jobbig blir hon att Kirk måste ge henne en örfil. (När äventyret är avklarat ber hon sedan om ursäkt för att hon varit så jobbig, varpå Kirk tar det som intäkt för en romantisk middag. Allt blev faktiskt rätt äckligt här. Är straffet för att bli hysterisk att man måste ligga med Kirk? Eller blev han så tänd av att ge henne en örfil?)
Gänget lyckas i alla fall ta sig ut, kort därefter sprängs hela asteroiden, så som drottningen sagt skulle ske när hon dog. Det enda sättet jag kan tolka det här på är att det var Enterprise-patrullen som tröttade ut henne så pass mycket att hon kolade. Ett inte helt lyckat uppdrag, i mina ögon. Själva verkar de vara rätt så obekymrade. Och ser asteroiden inte mystiskt mycket ut som det där museet som vi fick besöka i förra samlingen. Någon verkar ha velat recykla lite.
Även nästa story handlar om kungligheter. En ung, bortskämd prins ska föras till sin hemplanet – där det eventuellt finns en konspiration som går ut på att döda honom. En ond general har gillat att vara t f despot, och vill inte se sin maktsfär förstörd av en ung monark. Och det verkar som om han har bråttom att röja sin konkurrent ur vägen. Redan på flygplatsen försöker två personer döda prinsen, och sedan – inne i palatset – utför även hans syster ett mordförsök. Spock kommer fram till att det här INTE enbart är bevis på en konspiration, utan snarare har folk blivit galna och lättpåverkade av stoft från en komet som passerat planeten.
När Spock och McCoy är ute på en rymdpromenad för att samla in det här stoftet med hjälp av två dammsugare (som av någon anledning fungerar i rymden) blir även McCoy snurrig och attackerar Spock. En rätt snygg scen, faktiskt. (Det är tydligt att just den där ständiga irritationen mellan McCoy/Spock är en av serietidningsförfattarnas favoritkonflikter. I förra äventyret var det McCoy som räddade Spocks liv när hans kläder börjat brinna, varpå Spock klagade över att läkarens intensiva räddningsaktion lett till revbensskador).
Givetvis kommer man efter ett tag på ett motgift mot galenskapssjukan och kan strö den över en arg folkmassa som precis ska lyncha den unge prinsen. Varför galenskapen yttrar sig nästan enbart som att man vill döda just prinsen, förtäljer inte historien, men hans konkurrent missar ingen chans att hetsa folket mot monarken. Men vi får åtminstone se en soldat köra sin motorcykel rakt ut i en lavasjö i början av historien, så kanske pågår det fler konstiga saker på den där planeten som vi aldrig får se i detalj.
John David Warner har skrivit nummer 21 av Star Trek-tidningen, The Mummies of Heitius VII. Det här äventyret känns så himla sjuttiotal, på något vis. När jag tänker på min barndom, så känns det som att GÅTAN MED PYRAMIDERNA verkligen var en sån där sak som man alltid gick runt och tänkte på. Ett koncept som än idag dyker upp inom populärkulturen, men det känns inte lika frekvent som då.
I Star Treks fall handlar alltså storyn om hur man hittar resterna av en typisk egyptisk civilisation på en planet långt borta. Här finns också mumier, men de är snarare att betrakta som cyborger. En blandning av människor och maskiner, där den mänskliga sidan ruttnat bort genom åren. När robotarna av misstag aktiveras försöker de följa sin ursprungliga programmering – att evakuera befolkningen från sin dödsdömda civilisation. En evakuering som robotarna och den forskare som tagit fram dem aldrig lyckades genomföra – befolkningen dog hellre ut än att bli omgjorda till maskiner.
När en av mumierna tagit kontroll över Enterprise håller skeppet nästan på att hamna på Romulanskt territorium. Värt att lägga märke till är att Romulanerna i den här tecknade versionen har lite romerska riket-inspirerade outfits, som ju passar lite bättre med namnet men inte stämmer överens med tv-serien. Även i den här storyn finns förresten en kvinnlig forskare, och även här får hon ett slags bryt. Hon försöker skydda en av mumierna, eftersom hon som forskare tycker att det är så angeläget att de bevaras. Den här gången oskadliggör Kirk kvinnan med en elchock. Även hon ber om ursäkt, den här gången i sista rutan — så vi får aldrig reda på om det blir en middag på tu man hand med Kirk efter även denna incident.
I Siege in Superspace recyklar man helt fräckt konceptet med växtmonster från Star Trek-seriens allra första nummer. Fast den här gången är inte de vegetabiliska skräckfigurerna organiska, snarare styrs de av någon form av kretskort. Hela äventyret utspelas på en planet som Enterprise kommer till efter att ha sugits in i ett svart hål.
Uhura får vara med i även det här äventyret, men av någon anledning är hon vit. Hennes medverkan är dock marginell jämfört med det här äventyrets andra kvinnliga karaktär och gästande love interest, Rhuna. Hennes folk har flyttat under jordytan på sin planet. Dit tvingades man efter att planetens avancerade försvarssystem vänt sig mot sina egna herrar. (Som man ser på bilden nedan så passar tecknaren på att bjussa på en uppdragen kjol mitt i katastrofen).
De kassa levnadsförhållandena blev ännu sämre när en besökare från en annan planet först aktiverade det där försvarssystemet, och sedan utlöste en atomkraftverksexplosion.
Det var efter det som hjärnan från försvarssystemet började liera sig med växter och skapa livsfarliga hybrider. I en inte allt för chockerande upplösning visar det sig att det är Rhuna som har det där kretskortet, i ett armband som hon fått av sin nu avlidne pojkvän. I en symbolisk scen skriker Kirk åt henne att ta det av sig, för att sedan förstöra det. Och så slutar även växtmonstren att fungera. När Enterprise tagit sig tillbaka till sitt eget universum genom ett svart hål så sitter han och drömmer om Rhuna. Tänk om…
Avsnittet är skrivet av Gerry Boudreau, som här gör ett kort inhopp i Star Trek-universumet med två äventyr. Det andra är en märklig remake av tv-seriens avsnitt Miri. Historien om planeten där alla vuxna dör, men barn åldras outsägligt långsamt. Men här är allt det roliga från tv-versionen borta, känns det som. Liksom i stort sett alla flickor från den här planeten (om de finns spelar de i alla fall ingen större roll i handlingen).
Boudreau verkar mest av allt bara ha snott grundförutsättningen för tv-serieavsnittet och sedan hittat på en egen story. Handlingen har förflyttats från 60-tal till någon obestämd medeltid. Eller, man kan tro det från början. Egentligen är riddarna man stöter på en del av en högteknologisk försvarsmodell, som aldrig riktigt förklaras.
För tredje gången i den här seriesamlingen stöter vi på en kunglighet, även om den här lillkillen som styr och ställer nog utsett sig själv till kung. Barnen på Argylus, som planeten heter i det här äventyret, är intellektuellt helt mogna vid tre års ålder. Känslomässigt är de däremot fortfarande barn, men efter en farsot som drabbat planetens alla vuxna så är även deras livs utmätta. Vid 13 års ålder så slår sjukdomen till. Nu vill man att Enterprise och dess besättning ska hjälpa dem att få fram ett motgift. Och för att göra alla lite mer motiverade så berättar de inte det här med sjukdomen förrän Enterprise-crewen är på planetens yta och redan blivit smittade. Fem dagar har de på sig att hitta en lösning.
Nurse Chapel är i alla fall med på utflykten till den här planeten, och står för det kanske mest bevingade uttrycket i det här äventyret (se bild). Annars är den generella känslan mest att det känns lite tråkigt. Som att Enterprise åker fram och tillbaka till Ominnus för att få tag i ämnet Genitum Lars som behövs för att framställa ett botemedel mot åldrandesjukdomen. De blir förstås genast överraskade av vildar i höftskynken. Platsen där man hittar växterna med Genitum Lars är en av deras heliga platser. Men slagsmål blir det i alla fall, och Spock verkar ovanligt glad över att få ge primitiva humanoider stryk.
Arnold Drake är tillbaka som manusförfattare i The Trial of Captain Kirk, där en av de mer intressanta tekniska innovationerna i den tecknade Star Trek-serien görs. Ett slags robotar, i vars minne man kan mata in sin egen personlighet och kunskap. På det sättet kan dom göra grovgörat på farliga platser, medan man själv ligger avsvimmad av hjärnchocken som den här sinnesöverföringen leder till.
Uppdraget den här gången är att jaga illegala gruvpirater, som utvinner saker i ett astreoridbälte som förklarats fridlyst. En uppgift som är omöjligt att få rätt på eftersom gruvbolagen mutat sig till inflytande långt upp i Federationens maktsfärer. Så långt upp i hierarkierna att Kirk själv håller på att åka fast när han skjuter sönder ett av gruvpiraternas skepp (förklätt till en asteroidklippa, förstås).
Medan Kirk ska upp inför krigsrätt så drar Spock och de andra iväg för att hitta bevis som kan fria honom. Exakt vilka bevis de för med sig hem är oklart, men eftersom Kirk genomgår en tillfällig skönhetsoperation så kan han själv hitta den skyldige bakom komplotten mot honom. Kirks förklädnad varar bara en viss tid, men han lyckas ändå få klarhet i att den skyldige är en av politikerna i juryn som ska ställa Kirk inför rätta (han dejtar en sekreterare, förstås). Som tur var är den där politikern inte lika skicklig på slagsmål som Kirk, så allt ordnar upp sig till slut. Äventyr och historier som handlar om korruption inom Federationen är alltid lite extra spännande, eftersom de väl egentligen strider mot seriens grundtanke. Men här lyckas man inte riktigt få till någon vidare intressant historia av det hela.
Varje del av den här samlingen åtföljs av en artikel, och den här gången handlar det om de målade omslagen till Star Trek-tidningen. Alltid lite häftigare och mer fantasifulla än serien inuti. Falsk marknadsföring, men extremt snygg sådan.
Det här är volym 4 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och nio seriealbum. Och lite till.
