Härregud.
Det här som äntligen började arta sig. Och så kommer Qpid. Som är en kombination av holodäcks-genren i TNG och kostymförråds-avsnitten i Originalserien. Som det sämsta av två världar, helt enkelt. Krydda det med den absolut mest irriterande versionen av Q, och du har det sämsta av tre världar i ett och samma avsnitt. Som ett Kinderägg av vidrighet.
Jag måste väl nämna något om intrigen, även om det bär mig emot. Vash, Picards strul från förra säsongens Captain’s holiday, dyker upp på Enterprise för att närvara vid en konferens om arkeologi ombord på skeppet. Hon passar också på att planera en illegal utgrävning av några ruiner och att ligga med Picard. Eftersom dåliga nyheter sällan kommer ensamma så dyker även The Next Generation-veteranen Q upp. Han vill på något sätt betala tillbaka sin skuld till Picard – eftersom Picard på sätt och vis var ansvarig för att Q blev upptagen i Q-entiteten igen sist vi såg till honom. Men när Picard avböjer börjar Q ställa till jävelskap som vanligt.
Han förflyttar hela Enterprises järngäng till Sherwoodskogen, där Picard får ta rollen som Robin Hood, Data blir broder Tuck, och så vidare. Vash är Marion, som sitter i fängslad i väntan på sin avrättning. Det ser ut som om hennes enda hopp är att Robin och hans posse kan rädda henne. Antagligen håller det här projektet på att trubba av mig, för jag tycker inte att det här blir fullt så katastrofalt som det finns potential för (det kan också bero på att jag tycker att Patrick Stewart klär i tajts). Men själva grundidén irriterar mig något oerhört.
Originalserien var ju fylld av den här typen av avsnitt, oftast hamnade man ju på en planet som av någon outgrundlig anledning hade haft exakt samma historiska utveckling som Jorden. En jättebra deal eftersom man kunde återanvända gamla kulisser och en del kostymer också. För att inte tala om det bekväma i manusskrivandet, det är ju lättare att utgå från en känd miljö än hitta på en helt ny alienvärld varje vecka. Samma tendenser finns även inom The Next Generation. Oftast löser man det här med iscensättningar på holodäck. Ibland får jag känslan av att manusförfattarna själva börjar tröttna lite på seriens begränsningar, det är då man börjar fantisera om att göra ett eller flera Sherlock Holmes-avsnitt istället. Och precis som Hoffa sagt i kommentarerna tidigare, den här säsongen känns det som om SF-intrigerna får allt mindre utrymme. Oftast på grund av att man fokuserar på att utveckla rollfigurerna i besättningen. I det här fallet, dock, är det mycket oklart vad man tänkte på överhuvudtaget.
Att avsnittet slutar med att Vash och Q finner varandra känns ju inte mer än rättvist. De förtjänar varandra. Det mest oroväckande är väl att det här antyder att de bägge kommer att återvända på något sätt. Rys.
Betyg: 3/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 196 tv-avsnitt. Det här är också mitt sextonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Lösningen på gåtan är känns ovanligt originell i Star Trek-sammanhang: De försvunna har blivit attackerade av en parasit som fortplantar sig genom att successivt ta över och förändra dna:t i sin värdkropp (en så pass bra idé att den verkar ha återanvänts senare i serien). När förvandlingen är påbörjad drabbas den smittade av en oerhört stark drift som gör att hen blir besatt av tanken på att återvända till Tarchannen III. När förvandlingen är fullbordad kan man inte längre se personen med blotta ögat. Bara med ett särskilt uv-ljus går det att upptäcka de mystiska nattvarelser som är organismens ursprungsform (skådespelare klädda i fantastiska spräckliga pyjamaser målade med uv-färger – sann Star Trek-kitsch).
Bäst i det här avsnittet gillar jag nog scenerna när La Forges gamla polare Susanna Lejten genomgår sin förvandling i sjukstugan på Enterprise. Otroligt obehagligt att bara tänka sig att ens kropp skulle börja förändras på det där sättet. Dessutom tycker jag att man verkar ha använt mer och bättre smink än man brukar i de här scenerna. Men det som framför allt gör att jag gillar det här avsnittet är kombinationen av psykologisk skräck (att ha en fiende inuti sin kropp) och ett stort mått av stillsam gåtfullhet. Det här är ett mysterium som långt in i avsnittet verkligen får vara mystiskt.
Det kanske är lite märkligt att börja skriva om annan science fiction här, när jag så uppenbart ligger så långt efter min ursprungliga tidsplan och det bokstavligen ligger högar med Star Trek-litteratur i min lägenhet som väntar på att bli genomläst. Men jag är nog inte samma typ av självplågare som mina kompisar i 
Hur som helst, skeppets möte med den där nya livsformen gick lite sådär, kan man väl säga. Rymdtrilobiten började skicka iväg energiblixtar mot Enterprise, och Picard var till sist tvungen att besvara elden och lyckades, av misstag, avliva den där rymdmusslan. Klipp till kapten Picards ytterst bekymrade ansikte. Här snubblade han över en ny, okänd livsform, och fem minuter senare är det enda bevis han har att visa upp för sin upptäckt en okänd och fruktansvärt död livsform. Vilken tur att den där rymdtrilobiten var gravid och hade en minivariant av sig själv i magen. Som Picard kunde rädda, även om han riskerade skeppets säkerhet på kuppen när Junior börjar dia energi genom skeppets skrov – präglad som den är av Enterprise.
Parallellt med det här så får La Forge träffa sina drömmars kvinna, eller rättare sagt, den stjärnflotteforskare vars hologram han blev kär i under avsnittet 
La Forge hade visserligen skapat hologrammet för att skapa en teknisk lösning på ett allvarligt problem, men att gå in på holodäcket och se av jobbkollegorna stå och kyssa en kopia av sig själv måste vara extremt obehagligt. Men här ska det visst vara gulligt, inte alls så sjukt och konstigt som det skildras i avsnittet 
Som jag minns det så var i varje fall de där podradiopratarna rätt kritiska till First Contact. Men när jag nu äntligen fick se avsnittet så förstår jag inte riktigt varför. För mig så lyckas det här avsnittet nämligen använda ett ytterst specifikt exempel för att berätta om hur hela Federationen fungerar. Som en del kanske minns så förbjuder ju Generalorder ett/Prime Directive Federationens skepp att ta kontakt med en civilisation som de stöter ute i världsrymden om samhället i fråga inte har haft en teknologisk utveckling fram till motsvarande warp-drift. Jag har alltid tänkt att det där var ett mer alllmänt mått på tekniknivå och samhällelig utveckling. Först när jag ser det här avsnittet så förstår jag att det handlar om ren självbevarelsedrift från Federationens sida. För när en planet får warpteknologi är det också lätt för deras skepp att lämna solsystemet. Risken att ett skepp från Federationen stöter på skepp från en sådan planet innebär också en potentiell väpnad konflikt – framför allt om civilisationen fram tills dess trott att de är ensamma i världsrymden. Alltså är det lika bra att åka dit och säga hej innan man påbörjat en interstellär konflikt med en omogen civilisation. Ur den synvinkeln skulle man kunna se Federationens uppträdande som motsatsen till att kolonisera. Att de egentligen är helt ointresserade av andra planeter, och först när de inte kan undvika deras invånare ute i världsrymden tar man kontakt. Fullt så naiv är jag kanske ändå inte. När det står resurser och taktiskt placerade solsystem på spel så tror jag att Federationen är en smula mer…på.
Fast i just det här fallet finns det lite särskilda omständigheter kring Federationens val att ta kontakt.Riker har åkt ner till Malcor III för att reka läget på planeten, komplett med märkliga knölar i pannan för att smälta in bland befolkningen. Han råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus där man upptäcker att hans organ sitter på fel plats (jämfört med Malcorierna alltså) och att han har fem fingrar. Det är helt enkelt lite brådis för Picard och de andra att ta kontakt, för Riker kan vara i fara på en planet där man tror att man är fast övertygade om att man är skapelsens krona i hela universum. Så Picard transporterar först ner sig till en framstående forskare på planeten, och sedan till dess ledare för att förklara vem man är och vad man vill. Men när Rikers alienskap samtidigt upptäcks på sjukhuset hotar det hela snart att ta en våldsam vändning. Kontakten med Federationen skulle kunna utvecklas till ett slagträ i den politiska kampen mellan traditionalister och förnyare på planeten. Och Picards besök får därför motsatt effekt än den avsedda. Forskningsprogrammet för warp-drift läggs på is och planetens ledare tackar nej till att bli en del av Federationen. Planetens invånare är helt enkelt ännu inte mogna för det steget.
Även i det här avsnittet finns vissa inslag av gubbsjuka, precis som i 
Och visst fortsätter man att titta. Undrar hur de ska få ihop det. Men det blir mest lite halvljummet nästan hela vägen. Och trots att Picard egentligen i princip förstår varför besättningen utsatts för en kollektiv minnesförlust så måste han ändå tvångsmässigt åka tillbaka till där den uppstod. Och plötsligt har han utsatt både sig själv och resten av besättningen för livsfara. På nytt. Just den livsfara som han försökte undvika när han fixade så att alla ombord tappade minnet.
Egentligen är det enda jag riktigt gillar i det här avsnittet de korta klippen i inledningen när Worf till exempel lär ut kampsport och dr Crusher fixar med sina mossor (att Picard ger sig på ännu ett misslyckat deckaräventyr på holodäck bryr jag mig inte riktig om). Mer och längre hobby-detaljer i framtida avsnitt, tack! Så, mysteriediggare, hoppas ni njöt av det här avsnittet. Jag tycker att det var ganska menlöst.
Hela den här historien har alltså sin grund i ett uråldrigt avtal där den mäktiga varelsen Ardra lovat befolkningen på planeten Ventax II 1000 år av fred. Det hon vill ha i utbyte efter denna tid av välstånd och frid är att få förslava befolkningen och ta alla deras pengar. Ja, till och med Enterprise kan Ardra kräva, eftersom även det som råkar finnas runt planeten när avtalet löper ut ska tillhöra henne. Och för att övertyga alla på planeten, även Worf, så förvandlar sig Ardra till en rad olika lokala varianter av den varelse som vi på Jorden kallar för djävulen.
Lite påminner Ardra och hennes förmågor om en annan kärlekskrank bov i Star Trek-universumet, häxan i originalserieavsnittet 
Men om jag tar på mig de positiva glasögonen på nytt så kan jag trots allt konstatera att det här ett politiskt avsnitt, ytterligare ett i Star Treks mer ateistiska linje. Budskapet går inte att ta miste på. Det är inte en gud, eller ens en djävul, som gjort att planeten Ventax II gått från krig och misär till välstånd och fred. Det är människorna själva som har makten över sin tillvaro och sin framtid.
I artikeln inuti tidningen berättar hon om hur kapten Kirk var en av hans första manliga förebilder – ett bossigt machoideal som hans mamma pedagogiskt försökte få honom att överge. Fast numera är det snarare Kirks svagare och mer känsliga ögonblick som hamnar i hans bilder. Då och då målar Luke Butler även in sig själv i motiven, men då som någon av rödskjortorna – det vill säga de utbytbara statisterna som alltid var de som gick åt när någon ur Enterprises besättning dog under ett uppdrag.
Orsaken är det mystiska stim av jättesmå rymdorganismer som Enterprise fastnar i. Varelserna är små och nästan osynliga men tillsammans i stimmet är de starkare än Enterprise motorer. Det hade väl varit illa i sig, men de små liven i stimmet runt skeppet är på väg mot ett kosmiskt stråk – eller cosmic string fragment, som det heter på engelska. Och den färden vill inte Enterprise följa med på, det skulle kunna få hela skeppet att gå under. En annan bieffekt av stimmet är att många ombord på Enterprise får svår huvudvärk, och i Deanna Trois fall medför det att hon mister sina mentala superkrafter helt och hållet. Och det är den övergången hon inte riktigt klarar med det goda humöret i behåll. Nu framstår alla omkring henne som tomma och tvådimensionella, klagar hon. Och utan de mentala krafterna vill hon inte heller jobba som samtalsterapeut på skeppet, utan säger upp sig. Att förlita sig enbart på mänsklig intuition är inte något för Deanna Troi. Vilket ju faktiskt får en att tänka att hon inte klarar av jobbet utan att fuska.
Vi kan väl också konstatera att åtminstone Riker inte är aktuell som hennes vikarie. Precis när han insett hur hela Deanna Trois liv är i gungning så bestämmer han sig för att bli lite kränkt av henne. Han tolkar hennes förtvivlan som att hon ser ner på sin mänskliga sida och säger: “You always had an advantage. A little bit of control of every situation. That must have been a very safe position to be in. To be honest, I’d always thought there was something a little too aristocratic about your Betazoid heritage. As if your human side wasn’t quite good enough for you”. Kanske inte riktigt den typ av livssanningar man vill höra när hela ens liv plötsligt gått i kras.
Upplägget på avsnittet är ändå rätt schysst. Upplösningen blir däremot välment, pedagogiskt och moralist uppbygglig. Det är när Deanna Troi inser att även hennes mänskliga instinkt räcker långt i jobbet och livet som hon kan komma till ro med sin nya situation. Då lyckas hon också hitta på ett sätt att avleda uppmärksamheten från stimmet av kosmisk plankton som skeppet befinner sig i. Och när Enterprise äntligen lyckas ta sig loss från stimmet så återfår hon också sina krafter.
De två blir nämligen skeppsbrutna på en ökenplanet tillsammans med en hårdför kapten från en gruvplanet. Efter lite ökenvandring hittar man en grotta där Picard räddar Crusher från några fallande stenar, men själv blir svårt skadad. Sen går väl resten av deras storyline åt till att Crusher ska överlista ett elektroniskt bevakningssystem som skyddar en källa med vatten. Samtidigt, ombord på Enterprise, så måste Riker lotsa bort ett rymdskepp fyllt med farligt avfall för att rädda en planet undan sopornas strålning (avfallsproblematik på en interstellär skala är en imponerande oväntad plot-twist).
Den replik i filmen som förstås tar hårdast på en mitt i livet-krisande man som jag är den när Picard, skadad och (som han själv tror) döende, utbrister i ett “Oh, I envy you, Wesley Crusher. You’re just at the beginning of the adventure. Go on. Get the water. Stay alive. They’ll find you.”. För en gångs skull ett ögonblick där Picard släpper på självkontrollen och säger vad han egentligen tycker, rakt från hjärtat. Att det krävdes att han skulle tro att han låg på sin dödsbädd för att han skulle göra det är ganska typiskt. Det här är också avsnittet där Crusher får reda på att han fått en reservplats på Starfleet Academy (för vilken gång i ordningen). Han borde alltså skrivas ut ur serien inom kort? Ännu mer typiskt, precis när jag börjat vänja mig vid honom!
Det här är ett avsnitt som jag gillar mest på grund av den handfull scener där relationen mellan Wesley och Picard fördjupas. Försöken att komma åt vattenkällan är fyllt av technobabble och är bara en i en rad av gåtor genom åren som involverar automatiska försvarssystem som måste överlistas. Exakt vilken civilisation som lägger ned sådan möda på att skydda en vattenkälla på en i övrigt obebodd ökenplanet får vi förstås aldrig reda på. SOm helhet ett habilt manusbygge som landar på en sjua på grund av en gnutta invävd far-son tematik.