Här kommer ett verkligt budskaps-avsnitt. Den pacifistiska och antirasistiska episoden, komplett med lite atombombsångest som undertext. Men ännu mer omskakande: på nytt ser vi här ytterligare en stark pantomiminfluens i Star Treks tredjes säsong. Eller hur ska man annars förklara sminkningen av rymdvarelserna från Cheron?
Fast i avsnittet handlar det förstås inte om mim, utan den där ansiktssminkningen är ett ganska övertydligt sätt att förklara rasismens meningslöshet.
På planeten Cheron är befolkningen uppdelade i två folkslag som slåss om makten. Bägge har ansikten som är till hälften vita och till hälften svarta. Det enda som skiljer de två folken åt är vilken sida som har vilken färg. De är helt enkelt varandras spegelbilder, och den skillnaden räcker för att det ska dras långt dragna slutsatser kring de andras intelligens, moral och människovärde. Och för att de två folken ska försöka förgöra varandra.
Det hela börjar med att Lokai från Cheron plockas upp i en rymdskyttel han stulit från en av federationens rymdbaser, och ganska snart visar det sig att Lokai ser sig själv som en revolutionär kämpe. En sån som slåss mot orättvisor och som nästan genast börjar hålla brandtal för besättningen i fikarummet. Han söker politisk asyl på Enterprise, och hävdar att han är förföljd på hemplaneten efter att han försökt befria sitt folk från förtryck och slaveri.
Efter en kort tid anländer så Bele till skeppet. Han är utskickad från Cherons myndigheter, säger att han jagat Lokai runt galaxen i 50 000 år och att han nu vill ha honom utlämnad för att ställas inför rätta och bestraffas på Cheron.
När Federationen vägrar att lämna ut en fånge så lättvindigt tar Bele över kontrollen av Enterprise med sina telepatiska krafter. Kapningsförsök genom tankekraft är ju ett grepp som manusförfattarna använt flera gånger genom serien, men det nya är i det här avsnittet är att Kirk lärt sig något av alla dessa fientliga övertaganden av skeppet. Han sätter hårt mot hårt och aktiverar en nedräkning för att spränga hela Enterprise i luften om inte Bele ger upp kontrollen över skeppet. Bele backar, men tar senare på nytt över rodret på Enterprise och sätter kurs mot Cheron.
Men när rymdskeppet anländer till Cheron hittar de bara en död planet. Under de 50 000 år som Lokai och Bele varit bort har de två folken lyckats förinta allt liv på planeten. Tyvärr räcker inte ens ett Cheron i ruiner för att få Lokai och Bele att sluta fred. De använder transportören på Enterprise för att ta sig ner till planetens yta, där de fortsätter sin konflikt. Ingen av dem verkar nöjd förrän det bara finns en enda levande invånare kvar på Cheron – vem det nu blir av de två.
Sammanfattning: Under det här avsnittet satt jag flera gånger och funderade på om manuset kanske varit lite för…kort. Här finns flera scener som känns utdragna. Många och långa närbilder på ansikten. Tre personer som ska aktivera en datorfunktion med sina personliga koder. En återkommande scen där Lokai och Bele springer längs korridorer, först dubbelexponerade tillsammans med bilder på brinnande hus och senare även utbrända hus.
Det är förstås däremot inget fel på budskapet i det här avsnittet, även om leveransen är långt ifrån subtil. Rasism framstår precis lika korkad här som i verkligheten. Dessvärre går min final frontier vid mimsmink. Betyg: 5/10
Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 15/24
Jag hade nog gett det en eller två poäng högre, men så har ju jag i en tidigare kommentar också erkänt att jag tenderar att vara lite partisk när det kommer till avsnitt som har en bra diskussion, budskap och/eller koncept i grunden. Det räcker väldigt långt för mig, om det har en bra poäng och får mig att tänka efter om någon komplicerad fråga, och det tycker jag definitivt att det här avsnittet har. Kanske att de gör det lite för enkelt för sig, men det öppnar upp diskussionen, vilket är det viktigaste ett sånt här avsnittet ska göra, tycker jag.
Jag håller egentligen med om allt du skrev i recensionen. När jag går igenom avsnittet i huvudet inser jag ganska snabbt att det här avsnittet inte har så många lager. Speciellt när man inte gör det hela speciellt komplicerat och går in djupare i frågorna. Jag vet inte om det är fallet, men det är nästan som om man bestämt budskapet i förväg och bara därefter skapar ett avsnitt som en ursäkt för att man ska kunna sända budskapet.
Generellt sett så brukar de avsnitten som skapats så inte vara så bra eller populära. Jag vet att avsnitt som stämmer in på det i en annan Star Trek-serie, och de ansvariga är allt annat än nöjda med resultatet och har sagt att det var ett misstag att göra så. Det finns undantag, men då måste de varit väldigt väl skrivna och producerade och det krävs ofta mer komplexitet och mer av en gråskala att föra diskussionen i, för att verkligen dra in tittaren. Annars blir det lätt för mycket predikande och moralkaka av det hela, samt att avsnittet som underhållning väldigt snabbt får slut på saker att säga och blir för förutsägbart.
Generellt så är några av de kommande serierna bättre på sånt än just TOS, just eftersom de använder sig bättre av gråskalan och twists för att göra diskussionen djupare och mer komplicerad än att bara ha svart eller vitt och göra det väldigt tydligt vem som man ska tycka har rätt.
Däremot tycker jag att något som Star Trek ofta gjort ganska bra är att ha den här typen av budskap i bakgrunden genom ett avsnitt, för att diskutera saker på ett något mer diskret sätt. På så sätt kan handlingen i ett avsnitt på sätt och vis befrias lite från själva budskapet och fortsätta, och istället låta delar av den diskussionen och de budskapen utspela sig mellan raderna eller på ett sätt där man får se karaktärerna själva gå igenom dilemmat och diskussionen genom avsnittets gång medan annat händer. Man brukar oftast se de här trådarna mellan raderna ganska lätt och diskussionen blir ändå det som man minns mest av avsnittet.
Flera av de allra mest populära avsnitten i hela Star Trek som franchise är av den här typen. Några av dem ger oss inte ens ett tydligt rätt eller fel till slut, utan de lämnar diskussionen öppen. 🙂
Fast….jag kanske var lite snål nu när jag tänker efter. Egentligen gillar jag det dystopiska budskapet och undergångskänslan och det naiva, men effektiva sättet som dskildrar hur idiotisk rasism är. Men det var något med själva dramaturgin i avsnittet som jag blev förbannad på. Tydligen ett gammalt manus som de sedan gjort en budgetversion av. Egentligen kan man ju säga att det är en bottle episode, där man inte ens haft råd att göra ett skepp åt besökare nummer två. 😉