Varför ska fansen ha allt det roliga för sig själv? Ja, det verkar vara grundidén bakom Brent Spiners nyss utgivna försök i fan fiction-genren. Skådespelaren bakom rollfiguren Data har här skrivit en absurd berättelse om sig själv och sina kollegor i Star Trek: The Next Generation. Men även om inramningen är komisk så är själva grundstoffet ganska makabert. I boken förföljs Spiner av en stalker som utger sig för att vara Datas dotter Lal från tv-serien. I uppvaktningen ingår bland annat en leverans till Spiners trailer under inspelningen av Star Trek. Paketet innehåller en blodig grispenis, och sedan accelererar det därifrån.
Det hela utvecklas till ett slags semi-paranoid whodunit. Vem som helst skulle ju kunna vara den där stalkern! Och hjälpen som bokens Spiner får av polis- och rättsapparaten Los Angeles är också ganska märklig. Historien utspelas ju i Hollywood, så även den ansvarige polisen visar sig ha ett Star Trek-manus som han vill sälja in. Alla Spiner möter berättar att de just gillar avsnittet om hans dotter. Och eftersom det hela är en mem-noir så finns det förstås också lite femme fatales på plats, två identiska tvillingsystrar som bokens Spiner krånglar in sig i erotiska förvecklingar med. Allt ramas in av mer eller mindre överdrivna porträtt av andra personer i Star Trek-universumet. Men alla är ganska mycket som man kan tänka sig. Jonathan Frakes är en reko machoman, och Patrick Stewart en godhjärtad men om än något självupptagen konstnärssjäl.
Man börjar förstås undra, vad i den här boken kommer direkt från verkligheten och vad som är påhitt. Scenen där Spiner är på fest hemma hos Gene Roddenberry är förstås mestadels fantasier., men att gå på fest hos Roddenberry skulle väl kunna vara sådär. Och Ronald Reagan besökte ju faktiskt Star Trek-inspelningen, precis som Spiner skriver Och det återkommande temat med den onde styvpappan, det känns väl lite för äkta och mörkt för att bara vara något som Spiner fabulerat ihop.
Men i en intervju med författaren läser jag att han tycker att hela grejen med boken är att folk inte säkert ska kunna skilja mellan det påhittade och det som verkligen hände.
Mitt största problem är kanske att själva inledningen på boken, som han lovat är helt och hållet sann, känns mer intressant än den lite mer krystade historia som sedan följer. Finns ju inget mer härligt än att läsa om någon som verkligen gör ett magplask så for han kommer till New York. Jag är verkligen inte säker på att det skulle hålla för en hel självbiografi, däremot är jag ganska övertygad om att Spiner är för snäll, vördnadsfull och försiktig för att kunna skriva riktigt härlig fan-fiction. Visst, han driver med sig själv en del, men han skulle nog behöva vara lite elakare mot kollegorna för att det här skulle bli riktigt underhållande.
Betyg: 5/10.
