Star Trek-relaterat: The Orville, säsong 2. En allt dystrare komediserie.

En av mina sidosysslor i sommar verkar bli att ge den här bloggen lite akutvård. Fylla i de värsta luckorna, men också komplettera och publicera gamla halvfärdiga blogginlägg som legat och dammat i en mapp i publiceringsverktyget. Som det här, om andra säsongen av The Orville. Kunde ju lika gärna skriva klart det eftersom jag kände mig tvungen att repristitta på säsong två inför den nu aktuella tredje säsongen – mindes nämligen nästan ingenting.

Precis som förra gången jag såg den här säsongen så utvecklades det hela snabbt till klassisk sommarbinge. Det tog bara några kvällar, så var hela säsongen slut, .även om jag fick känslan av att det blev allt längre mellan skratten, eller ens ansatserna till komik ju länge fram jag kom i serien. The Orvilles skapare (och huvudrollsinnehavare) Seth MacFarlane (tillsammans med bland annat producenten Brannon Braga och rådgivaren Jon Favreau) verkar mer och mer vilja styra serien åt det seriösa hållet. Jag får lite känslan av att MacFarlane inte vill vara den där killen som “bara” gjorde en humorserie. Eller var det så att han sålde in serien som en komedi, och nu i smyg håller på att göra ett mörkt drama av det? Bara specialeffektsbudgeten för det stora rymdslaget i ett av avsnitten vittnar om att det här är så mycket mer än en Star Trek-spoof. Ansatserna till det här fanns redan under säsong ett, men blev ännu tydligare nu.

Mestadels stämmer det jag skrev om första säsongen ganska bra även på den andra. Det konfunderande med att se en semi-komisk serie som ändå stundtals har rätt stora pretentioner. Lika förvirrande känns det att serien kan ses som ett slags hyllning till en franchise som fortfarande är alive and kicking. Ännu mer nu än när den här säsongen först gick på tv 2018/2019. Det gör ju ocksåThe Orville betydligt mer konkurrensutsatt än vad man kanske antog när serien fick produktionsbeslut. Vem vet, kanske var The Orville ett av skälen till att Paramount till sist satsade på komedigenren i och med Lower Decks.. Det är ju de två serierna som ligger närmast varandra innehållsmässigt. Bägge besvarar en massa långsökta What if-scenarion som aldrig skulle platsa i de vanliga Star Trek-serierna, och berättar lite mer trovärdiga berättelser om vad som egentligen skulle hända om ett rymdskepp med inte helt perfekta personer åkte ut i rymden. (Ja, ibland inspireras bägge serierna till och med av samma Star Trek-avsnitt).

The Orvilles andra säsong var kanske inte samma klockrena upplevelse för mig som den första. Resan mot den mörkare tematiken gjorde mig ibland lite rastlös. Mest för att varken manus eller skådespeleri riktigt räckte till när man förflyttade sig alltför långt bort från komedigenren. Det blir taffligt, snarare än gripande. Lite för utdraget där det borde vara rafflande. Och Seth MacFarlanes bredd som skådis lämnar en hel del att önska.

Däremot gillar jag att man i den här säsongen fortsätter att bygga vidare på det kanske mest intressanta spåret i den första säsongen. Det om Moclus rigida samkönsnorm. Inte bara tär könskorrigeringen av Topa på relationen mellan föräldrarna Bortus och Klyden, vi får också se hur heterosexuella förföljs och fängslas på Moclus, samt får följa med till kolonin som moclusanska kvinnor startat på en avlägsen planet. Och kanske ska man även se Bortus virusinfekterade piratporrhologramprogram som en lite mer oväntat aspekt på Moclus strikta sexualpolitik?

Men det är inte bara Moclus som visar sig vara skit i säsong två, större delen av universum verkar vara en mer eller mindre ondskefull plats. Utplaceringen av den kaylonska androiden Isaac ombord på Orville visar sig vara en del av en fruktansvärd plan, där kaylonerna står i begrepp att rensa galaxen från alla biologiska livsformer man kan spåra upp – allt för att inte på nytt bli förslavade på det sätt som deras humanoida skapare förtryckte dem. Och The Planetary Union är inget ideal att hålla sig i. Under den här säsongen bevisar man gång på gång att man är en högst realpolitisk sammanslutning som inte ens kan skydda moclusanska kvinnor fullt ut, eftersom man inte vill stöta sig med det styrande patriarkatet på Moclus.

Influenserna från “riktiga” Star Trek är förstås också i hög grad närvarande. Kaylonerna är The Orvilles Borger., för att ta ett exempel. Och de två sista avsnitten för säsongen har en tidsresetematik som i alla fall får mig att tänka på upplösningen på Voyager. När jag såg den här säsongen första gången var jag dessutom i full färd med att plöja Star Trek: Enterprise, och det kändes verkligen som att de följdes åt. Noterade saker som “Jaså, nu har The Orville också ett avsnitt där man ska kånka en sändare upp på ett berg”. Visst lånar man in en hel del från alla möjliga Star Trek-franchises, men den här gången fick jag en mycket stark känsla av att Enterprise varit en källa till mycket inspiration. Kanske för att den är relativt okänd?

Men det mest uppenbara beviset på upphovspersonernas Star Trek-fixering är ju de många Trek-skådespelarna som lånas in i The Orville. I säsong två syns till exempel Marina Sirtis och Tim Russ. Och så har man tryckt in TVÅ gamla Star Trek-läkare i ett och samma avsnitt: John Billingsley (Phlox i Enterprise) och Robert Picardo (hologramläkaren i Voyager) i avsnittet “Home”.

Här är annars de avsnitt jag gillade mest i säsong två:

Deflectors

Avsnittet där Moclus förtryck av heterosexuella tas upp. Ett av flera avsnitt där Bortus partner Klyden framstår som ett fördomsfullt rövhål. Han är den i paret som upprätthåller de gamla, strikta normerna medan Bortus förändras under resan med The Orville. Under den här säsongen är det flera avsnitt som hänger på just deras relation och/eller Moclus konservativa styre. Även om jag kanske inte är så intresserad av just det där avsnittet där hela The Orville måste åka till Moclus eftersom Bortus ska kissa.

Lasting impressions

Orvilles pilot, Gordon, blir hals över huvud förälskad i en kvinna som en gång för länge sedan (2015) donerade sin mobiltelefon till en tidskapsel. Kapseln har hamnat på The Orville, och när Gordon lyckas skapa en kopia av kvinnan på holodäck är det början på en lite sorglig, men också bitvis rörande, liten kärlekshistoria.

Tomorrow, and Tomorrow, and Tomorrow och The Road Not Taken var två oväntat intressanta avsnitt. Det gick liksom lite från töntigt till rätt bra dramatik! Liksom i ett senare Lower Decks-avsnitt är man här uppenbart inspirerade av TNG-avsnittet där Riker konfronteras med en kopia av sig själv. Här sker samma sak för Kelly. Och kopian är inte bara yngre, utan börjar också dejta Kellys ex, kapten Ed Mercer och råkar dessvärre förändra hela universums framtid när hon bestämmer sig för att inte gå på en andra dejt med Ed när hon väl transporterats tillbaka i tiden igen.

Sedan får jag väl ge ett särskilt hedersomnämnande till den som kom på att Bortus skulle införskaffa ett hologramprogram där han kunde ha sex med ett gäng hunkar. Ett sånt där scenario där The Orville känns helt klockrena. Ja, nästan till och med nödvändiga. Även om vi vetat att holopornografi förekommer så har vi inte riktigt fått se hur det går till. Förrän nu.

The Orville säsong två visades under 2018 och 2019 i USA.

Leave a Reply