Men, jag tror minsann att alla överträffade sig själva i Cause and effect. Bara modet att låta ett avsnitt börja om och börja om och börja om i sådär 20 minuter utan att man förklarar vad det handlar om kräver visst mod och tro på tittarnas tålamod. För det tar nästan halva avsnittet innan intrigen egentligen tar fart.
Jag älskar det här, och tycker att det här är ett av de bästa avsnitt jag sett i The Next Generation. Satt och log sönder ansiktet, så kul tyckte jag att det var att man var så konsekventa och inte fegade ur. Att låta Enterprise sprängas i bitar redan i teasern före vinjetten är ju det ultimata sättet att starta ett avsnitt på. Det kan man inte göra mer än en gång i en serie, men den här gången var det verkligen ett perfekt val.
Vad det handlar om är alltså en variant på Måndag hela veckan/Groundhog Day. Enterprise har fastnat i en loop i tidsrymden, en loop som slutar med att skeppet går i tusen bitar. Sen börjar allt om igen, ett drygt dygn tidigare. Men till skillnad från Bill Murray-filmen så minns ingen här vad som har hänt tidigare. Inte till en början i varje fall. Men ganska snart börjar Beverly Crusher få känna déjà vu, och hon hör ekon av tidigare varv i loopen i sitt rum på natten. Efter någon upprepning kan hon känna på sig att ljuden kommer att komma så pass långt i förväg att hon har sinnesnärvaro nog att spela in dem.
Eftersom många har samma känsla som Beverly är det här inget som är svårt att presentera på skeppets morgonmöte. Nu ska bara besättningen ombord på Enterprise försöka ta sig ur loopen och förhindra skeppets undergång, samtidigt som man inte minns något av det som hänt när loopen startar om. Klurigt, eller hur? Själva lösningen är ganska ointressant, det är uppbyggnaden fram till den som är intressant. Och, förstås, öppningen på det sista pokerpartiet. Pokern brukade tydligen var ett sorts dragspel som man tog till när ett avsnitt var för kort, den här gången är den extremt betydelsebärande.
Själv undrar jag över väldigt värdsliga ting när jag ser det här avsnittet. Vad är det till exempel som doktor Crusher dricker innan hon går och lägger sig? Sömnmedel? Är det sprit? Antyds det i de här scenerna att Beverly går och skåpsuper på kvällarna innan det är läggdags? Är det i så fall förklaringen till det lite senila nynnandet hon håller på med när hon fixar med sina blommor? Och det lilla hårbandet som hon pyntat sig med innan sänggåendet? Ännu lite märkligare är det förstås att man från författarhåll låter just Crusher få den första känslan av déjà vu. Lite stört eftersom det redan finns ett helt avsnitt som bara går ut på att hon går runt och minns saker som alla andra glömt.
Avslutningsvis vill jag också beskriva lite av den eufori som jag känner när Kelsey Grammar (Frasier) dyker upp i den allra sista scenen. Så bra som den buttre kapten Bateman. Mer sur och avmätt har jag väl inte sett någon federationskapten vara.
Betyg: 9/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 220 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag var ganska upphetsad när jag först läste lite kort om det här avsnittet. The Outcast verkade ju bli det första avsnittet någonsin där Star Trek-universumet avhandlade könsidentitet och normavvikande sexuella läggningar. Ett välkommet avbrott från den monotoni med binära kön och heterosexuella läggningar som funnits hos i stort sett alla de utomjordiska civilisationer man träffat på i galaxen. Man snuddade i och för sig vid temat i 
Därför kändes J’naiierna i det här avsnittet spännande – en androgyn ras som det inte existerade någon bestämd könsidentitet alls hos. Ännu mer intressant blir det när man förstår att det håller på att uppstå en flirt mellan Soren från J’naii och Riker från Enterprise (även om det förstås kändes lite fegt att Soren spelade av en skådespelare som väldigt lätt gick att identifiera som en kvinna).
Jag tycker att de fick till det här avsnittet riktigt bra, och lyckades avhandla ett hbtq-tema utan att det blev klyschigt eller förutsägbart. Det glädjer mig också att läsa i boken Captains’ Log att Jonathan Frakes (Riker) håller med om det konventionella i att låta hans rollfigur bli kär i en androgyn varelse som spelas av en kvinna. Hade man valt det andra sättet hade det här avsnittet kunnat blir gränsöverskridande och legendariskt på allvar. The Outcast sätter förstås också fingret på en del märkliga saker ombord på Enterprise. Inte bara är heterosexualiteten och binära kön det enda kända i universum så här långt – det faktum att kvinno- och herruniformer finns ombord (jag tänker kanske främst på Trois kroppsstrumpor), att kvinnor är de enda som sminkar sig, att det finns kvinnorfrisyrer som ser ut som de i vår tid och bara kvinnorna har urringade outfits. Visst är det ändå märkligt att heterosexualiteten och normativiteten är så stark, ända in i det som ska föreställa en tid med nya perspektiv och kontakt med folk från hela galaxen.
Den röda tråden i avsnittet är, som avsnittstiteln antyder, svårigheterna i att avgöra vad som är rätt eller fel. Ska Worf agera enligt klingonska traditioner eller jordlingarnas konventioner? Ska doktor Crusher låta den etiskt obekymrade läkaren Toby Russell använda Worf som försöksdjur för sin avancerade genetroniska replikator-metod, eller är det bättre att låta klingonen använda ett par högst primitiva protesliknande hjälpmedel.
Etiska diskussioner i all ära, men det mest intressanta för mig i det här avsnittet var den första verkliga insikten kring klingonsk anatomi: varje individ har till exempel 23 revben, två levrar och ett hjärta med åtta kamrar. Och det faktum att rituella självmord är så vanligt i deras kultur att den klingonska läkek0nsten är helt eftersatt. En annan höjdpunkt är också avsnittets slutscen där Russell ska ta farväl av Crusher, och möts av den kyligaste och suraste behandling som någonsin getts ombord på Enterprise. Jag har alltid anat att Beverly kan vara en riktig bitch, det känns skönt att hon äntligen fick visa den sidan fullt ut.
Det roligaste med det här avsnittet är väl att tre av skådespelarna (Marina Sirtis, Brent Spiner och Colm Meaney) efter sådär drygt hundra avsnitt äntligen får spela något annat än de gamla vanliga rollfigurerna (Spiner hade i och för sig redan fått spela sin onda bror, så det är nästan lite fusk att han får ytterligare en chans att spela ett råskinn här). Och de gör det med uppenbar frejdighet. Gisslandramat på Ten Forward blir bitvis lite läskigt, framför allt när den hjärnkapade O’Brien inte känner igen sin fru och deras barn. Och att Data får chansen att strypa Picard känns ju också som ett härligt moment. Kanske lite terapeutisk för castens välmående så här långt in i serien. Jag inser på nytt hur mycket jag saknar ondska som egenskap bland personalen ombord på Enterprise, men man får vara tacksam att den lånas in då och då genom olika främmande hjärnkontrollerande varelser – just onda dubbelgångare/övertagna medvetanden är ju trots allt en stapelvara i Star Treks plot device-förråd. 
Två saker jag tänker på: 1. Det märkliga i att en sån där energiboll/själ kan överta ett artificiellt medvetande som Datas (jo, det finns förstås en massa frågor man kan ställa kring det faktum att jag diskuterar det trovärdiga med energibollar som innehåller flera hundra år gamla människors medvetande, men ändå). 2. Att de tre kaparna faktiskt avbryter sin plan inför risken att deras medfångar ska dö. Så mycket för brutala råskinn.
Att våra välkända rollfigurer nu inte längre vet vem de är öppnar förstås upp för ett antal lustifikationer, som att Worf tror att han är kapten på Enterprise grund av det fina bandet han har över bröstet (Vad är det för band egentligen? Det har de inte ens berättat i serien alls vad jag minns). Eller att Data funderar på sitt ursprung och fantiserar om en planet där alla är som han (hjärtskärande). Givetvis står det även erotiska komplikationer på menyn – Riker och Ro som alltid bråkar blir utan sina minnen genast ett passionerat kärlekspar.
Som vanligt är det Picards intuition och höga moral som sätter satarranens plan ur spel. Picard skjuter inte på obeväpnade, även om det sitter någon intill honom som skriker att han borde göra det. Jo, eventuellt kan han tänka sig att det är rimligt att skjuta den som skriker i hans öra. Kanske är det här slutligen den största subgenren inom The Next Generation – Picards intuition? Det känns som om den här säsongen sakta håller på att bromsa in. Manusförfattarna är mer sugna på att konstruera intressanta tankeexperiment än skapa riktig dramatik och drivna manus. Men vid det här laget är jag så fast i Star Trek-träsket att jag tycker att det här är underhållande. De vid det här laget välkända figurerna utsätts för nya prövningar i varje avsnitt, och det intressanta blir hur vägen fram till den ofta ganska givna upplösningen ter sig. Snällt, mjukt och lite sömnigt. Men jag hade det ganska kul medan jag tittade. Att jag somnade mitt i berodde nog snarast på sömnbrist. Eller?
Väl på plats på planeten så får Riker, La Forge och Troi en guidad visning genom kolonin, men de reagerar lite olika på idyllen. La Forge inser ganska snabbt att han aldrig skulle ha blivit född i ett samhälle som det här, hans anlag för blindhet skulle ha upptäckts redan på fosterstadiet och han skulle ha gallrats bort. Men gränsen för det genetiska urvalet går inte vid funktionsnedsättningar, för här är varje person i kolonin framavlad för exakt det jobb hen ska utföra. Ingen behöver tvivla på att de hamnat på rätt plats i livet, och ingen talang gås förlorad för att någon inte har blivit upptäckt. Så förklarar i varje fall kolonins ledare Aaron Connor det:
Det kanske är en kurators dröm, en värld där alla är nöjda? Troi verkar i alla fall lite tagen av projektets omfattning och genomförande. Ja, till och med lockad av att få leva i ett samhälle där ingen har några problem att dryfta med henne. Eller så är det Aaron Connors utstrålning som får henne på fall. Snart står det åtminstone klart att Connor själv är beredd att sälja ut hela sin kolonis grundvärderingar efter några lystna blickar på Troi och hennes tajta uniform.
Närvaron av personal från Enterprise i kolonin ställer också till det på andra sätt. När kolonins främsta astrofysiker Hannah Bates inser att det finns en värld där ute som gjort tekniska landvinningar som hon aldrig kommer att få ta del av, så vill hon hoppa av livet i kolonin och istället hänga med Enterprise ut i universum. När fler än Bates vill lämna kolonin utvecklas frågan till ett moraliskt dilemma för kapten Picard – har Enterprise räddningsaktion i själva verket lett till den utopiska kolonins undergång.
Den här gången agerar Enterprise kollektivt färdmedel åt en grupp ullianer. En märklig ras vars specialitet är att fiska upp sedan länge bortglömda minnen. De reser runt i galaxen och gör djupläsningar av hågkomsterna hos olika planeters befolkningar för att sedan kunna sammanställa det hela i ett museum. Ett slags extremversion av gräv där du står-principen, helt enkelt. Men Ullian-patriarken Tarmin verkar mest tycka att det är häftigt att använda sin förmåga som ett partytrick. “Jag ska hämta upp minnen av din första kyss”, föreslår han doktor Crusher, men hon liksom de andra av de mer kända rollfigurerna i serien avböjer alla erbjudanden om att få tillbaka sina förträngda minnen. Dessutom märker vi att det där insäljandet egentligen är emot ulliansk tradition – man får inte truga sig in i någon annans hjärna, utan allt måste bygga på frivillighet.
Ganska snart märks det att det finns en konflikt mellan Tarmin och hans son Jev. Men sonens plan på hämnd på pappan är verkligen avancerad. Han planterar minnen hos andra, och får det att se ut som om pappan är ansvarig. Det obehagligaste är att han börjar med att skapa ett våldtäktsminne hos Troi, precis efter att han flirtat med henne i hissen. Creepy är ett understatement.
Jag gillar de här avsnitten, som man väl skulle kunna påstå utgör en hel undergenre (eller är det snarare rentav huvudgenren?). Avsnitt som går ut på att det dyker upp aliens som har en förmåga eller kraft som på olika sätt ger nytt perspektiv på mänskligheten. Den här gången med subgenretillhörigheten “med stora krafter krävs stort ansvar”, ungefär som Spidermans gamla devis löd. 
Det här är också tredje avsnittet i rad där Troi mer eller mindre står i fokus, även om hon i det här fallet mer är ett klassiskt kvinnligt offer än en drivande karaktär i dramat.
som ligger fastklämd under en massa järnskrot. Data räddar honom, och i och med det blir den nu föräldralöse pojken präglad på Data. Så pass obsessed att han efter några dagar hävdar att han själv är en android, och imiterar Datas ordval, utseende och uppförande – inklusive hans små ryck med huvudet. Troi ser det hela som en reaktion på allt dramatistk som hänt, och att det är bra för pojken att under en kort period fly in i en identitet där man inte kan känna några känslor.
scenen där Data förklarar att han gärna skulle vilja känna känslor, till exempel för att veta om mat smakar gott istället för att bara kunna identifiera de olika ingredienserna) så är det här ett barnuppfostransavsnitt som åtminstone innehåller en del förväntningar på rymddramatik. Att Enterprise till slut håller på att förintas av förstärkta ekon av sina egna försvarsmekanismer är väl en fin symbolik kring människans skörhet i stunder av sorg. Det enda som är lite märkligt är att Datas egna försök att skaffa barn inte nämns. Å andra sidan har han ju inga känslor, så man kanske inte behöver bry sig om den formen av trauman för hans del.
Twisten att Timothy också går runt och tror att det är hans fel att Vico gick under är också en fin detalj i plotten, om hur barn kan ta på sig skulden för saker som händer omkring dem. Men främst är det här väl nästan ett hyllningsavsnitt tillägnat Brent Spiner, skådespelaren som gör Data. Imitation är den högsta formen av smicket, säger Data i avsnittet – och detsamma går väl att säga om ett avsnitt som främst går ut på att Spiners rolltolkning imiteras. Men den där sista bilden, på en skrattande Timothy – den kändes som hämtad från Sjunde himlen eller Full House. Den där typen av mysfaktor hör inte hemma i Star Trek, tycker jag.
Medan Worf försöker förstå hur man är en bra pappa, så är resten av besättningen sysselsatta med ett vetenskapligt experiment. Ett sätt att driva rymdskepp på genom en solitonvåg – det vill säga ett rymdskepp ska på något sätt kunna surfa på en våg av energi, och om jag förstått allt rätt hämta sin kraft från energivågen istället för att drivas av en warpmotor. Ett jättekonstigt experiment, tänker jag. Hur får man en våg att svänga? Och vad händer om något kommer i vägen och man måste bromsa?
Det finns inte så mycket att älska i det här avsnittet. Bäst var Jonathan Frakes (Riker) XXX fantastiska halva baklängeskullerbytta första gången som Enterprise skakas av energivågens krafter. Och när Riker mitt i kalabaliken kring räddningen av Alexander ändå kommer ihåg att rädda två av de utrotningshotade djur som Enterprise åtagit sig att frakta genom galaxen. Mer irriterande kommentar – finns det inget sätt att muta när man blir anropad av andra på skeppet. Worfs och Picards möte avbryts ju av en massa samtal till Worf om Alexander. Men det borde ju inte gå att ha ett enda oavbrutet samtal ombord utan att någon pratsjuk anropar en.
Men som helhet är det här mycket blekt. Det står verkligen inget på spel någon gång under det här avsnittet. Och allt slutar exakt som man kan tänka sig. Worf förstår att han måste ta sitt pappaansvar och forskarna förstår att det kanske inte är en så himla smart idé att skicka ut superstarka energivågor i rymden. Och sen levde alla lyckliga i alla sina dagar. Fast jag har ju på känn att Alexander skulle kunna orsaka ytterligare drama ombord, om manusförfattarna ger honom chansen.
Veckans alien i Star Trek är den här gången en människa, om än från framtiden. Berlinghoff Rasmussen är en tidsresenär och historiker som rest tillbaka i tiden för att iaktta arbetet ombord på Enterprise under en kommande händelse. I alla fall är det vad han säger när han bara dyker upp ute i rymden, och sedan teleporterar sig ombord på Enterprise. Picard och manskapet är egentligen fullt upptagna med att försöka rädda kolonin Penthara IV där ett meteornedslag lett till en till synes oändlig vinter, men när Rasmussen säger att framtidens historiker känner till dem och deras arbete så växer de plötsligt några centimeter. Manskapet ombord på Enterprise blir liksom lite till sig. Det är som att de får en utanförblick på sig själva – och gillar den. Jag tror att de där självgoda minerna är den bästa grejen med hela det här avsnittet. .
Givetvis har besättningen massor av frågor om framtiden som de vill ställa till Rasmussen, men han avvärjer dem alla och hänvisar till att han kan förändra framtiden om han börjar berätta om den. Vi tittare förstår däremot att något skumt är på gång redan första gången Rasmussen är ensam ombord på Enterprise. Då visar han nämligen sitt sanna jag, en sammanbiten och känslokall min, typ. Misstankarna om fuffens förstärks ytterligare när vi ser att Rasmussen plockar på sig och snor olika föremål ombord. När han slutligen försöker kidnappa Data så blir det uppenbart för alla att det är något allvarligt i görningen. Lyckligtvis har också Picard anat ugglor i mossen. Vad Rasmussen underskattat är den pedantiska ordning som råder ombord, det går inte att sno med sig en phaser utan att det märks. Det uppdagas till slut att Rasmussen egentligen kommer från det förflutna, och att hans plan är att föra med sig en rad föremål tillbaka till sin tid, och sedan hävda att han uppfunnit dem. Själva skytteln hade han snott från en tidsresenär från framtiden.
Avsnittet slutar med att den stulna rymdskytteln som Rasmussen kom med åker tillbaka till det förflutna, medan han själv får stanna kvar i framtiden för att sona sitt straff. Nu var det ju en vecka sedan jag såg det här avsnittet, men jag minns det som att Johannes som jag såg avsnittet med gillade det här mycket mer än jag. Framför allt tror jag att han gillade slutet, och så levde han sig in i paniken Rasmussen måste ha känt när han insåg att han aldrig skulle få resa tillbaka hem, utan nu var fången i framtiden. Själv så tyckte jag att intrigen var lite för urvattnad. Egentligen tror jag att avsnittet hade blivit bättre om bihandlingen med Enterprises försök att rädda kolonin från den eviga snöstormen hade fått vara huvudhandling i stället. Där var det i alla fall dramatik på allvar, medan Berlinghoff Rasmussen egentligen bara var en simpel snattare från det forntiden.