Nä. Det blev inget superbra andra-delen-i-tudelade-star trek-avsnitt den här gången heller. Det blev pratigt, lite tråkigt och med plotvändningar som kändes ganska simpla. Och det där magiska med Spocks comeback falnade ganska så snabbt. Nimoy känns äldre och tristare här i tv-upplagan än i den kommande filmen (som jag skriver om i nästnästa blogginlägg).
Nå, tillbaka till själva avsnittet. När Picard listat sig fram till Spocks gömställe på Romulus så visar det sig att den vulcanske ambassadörens besök där är ett slags enmansfredsuppdrag. På Romulus finns det en grupp Vulcanister, som vill förändra romulanernas samhälle till något som liknar det på Vulcan. Romulanerna är ju från början en utbrytargrupp från det Vulcanska samhället (även om jag faktiskt inte tycker att de förklarar det där historiska skeendet supertydligt här). Spock tänker sig att de fanatiska vulcanisterna är den största chansen till fred, och är på planeten för att utbilda dem och förhandla med upplysta och öppensinnade politiker.
Men det visar sig att det hela är en fälla. Sela, Tasha Yars halvromulanska dotter, står bakom en illasinnad plan som går ut på att tillfångata Spock, tvinga honom att hålla ett falskt tal om fred och samarbete, varpå Romulanerna – gömda på stulna vulcanska skepp – ska attackera och ockupera Vulcan. Jag måste härmed konstatera att jag verkligen hatar rollfiguren Sela. Varje gång hon är med så blir avsnittet kackigt. Det är som att manusförfattarna på något sätt övervärderat Sela-effekten. De tror fortfarande att hon är en så pass spännande figur att det inte ska märkas att de slarvat med sitt jobb. I det här fallet dyker hon upp bakom en stängd dörr efter att Spock haft ett möte tillsammans med en av Romulus mest liberala och nytänkande politiker. Du vet, Spock lämnar rummet, klipp till en annan dörr som glider upp och där. står. Sela. och. har. lyssnat. på. allt. som. sades. Det var ju ett berättargrepp som kändes väldigt…eh….80-talssåpa. Space of our lives, som min kompis Andreas vitsade till det.
Precis som i förra avsnttet är det istället en bisarr bifigur som är den egentliga behållningen av avsnittet. Amarie, den fyra-armade barpianisten på Qualor II. Här är då motvikten till Spocks allvar, en pianist som till och med kan spela klingonsk opera, som Worf sjunger med i. Alla Amaries scener känns väldigt surrealistiska. Johannes hävdade bestämt att det kändes Mœbius-inspirerat, och det kan nog stämma. Det här var en annan typ av miljö än vi brukar hamna i under Star Trek-avsnitten, och betydligt flippigare än den där Mos Eisley-kantinen i Star Wars.
Visst finns det gott om saker att tycka om här. Som frosseriet i romulanernas axelvaddsmode. Eller Picards och Spocks mindmeld på slutet, ett sätt för Spock att förenas med sin nu avlidne far Sarek – som ju sedan tidigare fanns lagrad hos Picard. Men som helhet var ändå det här en stor besvikelse som inte lyckades fånga mig. Om första delen var en magnifik upptrappning så var del två en uppvisning i hur man slarvar bort bra förutsättningar. Alla lösningar känns lite hipp som happ. Spocks tillgång till romulanernas tv-sändningar, till exempel. Eller att Spock och de andra lämnas obevakade i ett rum och har gott om tid på sig att skapa hologram av väggar som de kan gömma sig bakom, tack vare av Datas och Spocks avancerade hackerförmågor. Jag menar, på allvar, vet man något om Data så låter man ju inte honom komma ens i närheten av en datormaskin, och med tanke på den detaljerade information romulanerna fått genom sin underrättelsetjänst så måste man väl veta om hans kapacitet. Det här manuset kändes fullt av dåliga lösskägg. På håll ser det ut som rimliga lösningar men på nära håll är det bara fejk.
Betyg: 6/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Men innan Picard åker dit besöker han Spocks far, Sarek, i det som blir avsnittets mest legendariska scen. Sarek, nästan förlorad i demensdimman lyckas samla sig för några få ögonblick av klarhet tillsammans med Picard. Mark Lenard som spelar Sarek är egentligen min favoritskådespelare genom hela franchisen så här långt (han har ju även spelat romulan med den äran), men både han och Leonard Nimoy får ursäkta. Det är nämligen rollfiguren Klim Dokachin som är det här avsnittets verkliga stjärna. En sur tjänsteman som är ansvarig för vad som verkar vara Federationens skeppskyrkogård. Dockachin är butter, ohjälpsam och divig. Inte ens när Riker kommer på den härliga idén att låta Troi “charma” Dokachin för att hjälpa dem köper han idén helt och hållet. När jag tänker efter är det verkligen nästan bara osympatiska rollfigurer jag gått igång på i den här serien på sistone.
När min kompis Johannes väser “det här är ju episkt” precis mot slutet av det här avsnittet så tänker jag att jag nog aldrig kommer att bli en riktig fanboy. För även om jag gillade första delen av Unification så drogs jag aldrig riktigt med i det där legendariska. Mot slutet satt jag nog mest och tänkte på att Picard utklädd till romulan påminer väldigt mycket om en bedagad dragqueen. Det är åtminstone något med protespannan som ger Picard ett lite blasé uttryck, och läpparna känns liksom fylligare än vanligt.
Så till nästa genrehyllning! Den här gången den gamla filmiska kommunistskräcksvisualiseringen. Du vet, “de ser likadana ut som oss på utsidan, men innerst inne är de förrädare”. Hjärntvättsscenariot. Invasion of the bodysnatchers-grejen. Kanske är jag lite gammalmodig i mina associationer – det här avsnittet gjordes ju trots allt på 90-talet. Så ska vi kalla det här för en varning för tv-spelens beroendeframkallande egenskaper? Eller en storyline inspirerad av den där skräcken för insmugna subliminala meddelanden i tv-program och i reklam?
Det intrigverktyg som kan användas för alla de här syftena är ett slags tv-spel som utgörs av ett par glasögonramar som strålar rött ljus rakt in i spelarens öga. Själva spelet är skitkasst, spiralfärgade skivor som åker in i olika tubliknande öppningar på ett rätt så obscent sätt, men när man får ner en sån där skiva i en lur så stimuleras ett njutningscenter i hjärnan på ett – vad det ser ut – mycket effektivt och stönframkallande sätt. De första glasögonen ges till Riker när han knullar runt på Risa under en semester. Men snart låter han andra prova, och genom skeppets replikator kan snart alla ombord ha ett eget par av njutningsglasögonen.
Glasögonen och spelet är förstås helt och hållet fejk. De är bara ett sätt att hjärntvätta besättningen på – iscensatt av den makthungriga Etana Jol som har grandiosa planer för sig själv. Först ska Enterprise bli spelgalet, och sedan ska glasögonen spridas till resten av Federationen. Allt är välplanerat, som till exempel att de fjärrstyrda besättningsmedlemmarna börjar sitt värv ombord på Enterprise med att koppla ur Data, den enda ombord som glasögonen inte kan få på fall.
Allt hade gått åt pipsvängen tämligen snart, om inte Wesley Crusher hade haft skolledigt och varit på besök ombord på Enterprise. Han och hans nördiga flirt Robin Lefler (Ashley Judd) undersöker glasögonens effekt istället för att spela med dem, och upptäcker ganska snart väldigt underliga effekter på hjärnan av spelet. Det hela utmynnar i ett klassiskt “alla omkring mig är hjärntvättade zombies”-scenario där Crusher blir jagad över hela Enterprise av personer han trodde var hans vänner. Till sist håller man fast honom i en stol, och tvingar honom att hålla ögonen öppna tills dess glasögonens laserstråle har förslavat även honom. En rätt obehaglig scen, faktiskt.
Jag gillar det här avsnittet också. Tycker att Star Trek-versionen av ett känt scenario som det här är kul och underhållande. Den unge herr Crusher är bara ungefär medelirriterande i avsnittet, men det gör inget eftersom Ashley Judd nästan är självlysande begåvad i all sin lågmälda entusiasm. Det går också att göra en mer sexuellt färgad analys av det här avsnittet, som att Crusher och Leflers romans, som fortfarande inte är sexuellt befläckad, är det enda som är rent, oskyldigt och äkta ombord på Enterprise. De vuxna, däremot, är förtappade sexmissbrukande pundare, som bara väntar på nästa sexuellt laddade kick från spelglasögonen. Det skulle i och för sig göra scenen där alla tvingar Wesley att ta på sig spelbågarna lite som en gruppvåldtäkt.
Och det här är riktigt underhållande. Medan Worf försöker kvalificera sig som universums sämsta barnmorska på Ten Forward så sitter Deanna Troi plötsligt med ansvaret för hela skeppet i knät. Bryggan är i stort sett tom och hon har högsta befäl av de som är kvar. Det är alltså hon som måste bestämma om man ska koppla loss tefatet på skeppet eller inte när skeppet hotar att explodera. Lämna några i sticket för att rädda många, eller hoppas på att det ska gå att rädda alla. Och här kände jag plötsligt behovet av att läsa på mer om hur skeppet är uppbyggt. Var bor egentligen alla? Var kan jag hitta den infon? Samtidigt kommer Picard över sin barnfobi genom att införa rank och militär disciplin hos de tre barn han befinner sig i hissen tillsammans med. På det sättet får han dem att börja klättra uppför en stege i det enorma hisschaktet – bara några minuter innan hela hissen lossnar och störtar mot schaktets botten.
Den där stegen i hisschaktet är väl också den enda nödutrustning som verkar fungera ombord. Jag menar, någon typ av eldsläckare på lastdäck kanske hade varit en bra ide? Trapphus parallellt med hissarna så att personalen slipper krypa omkring i trånga gångar när hissarna inte fungerar kanske också är en fiffig grej? Konservburkar och tråd när de avancerade kommunikatörerna lägger ner? Data är dock som vanligt ett föredöme, att man helt sonika kan skruva av hans huvud och använda det separat är så himla praktiskt.
Jag gillade Disaster jättemycket fram tills dess att slisket satte in, de där fem, sex sista minuterna då allt liksom ordnar sig, alla ler och är självgoda. Då ville jag nog nästan kräkas. Visst ingår sentimentalitet i katastroffilmsgenrenen, men även tragik hör till originalreceptet. Och att The Next Generation så ofta kompenserar all form av mörker och realism med gulliga scener som är som hämtade ur skräckmysserien Sjunde himlen är faktiskt påfrestande. Jag väljer att helt bortse från de där sista minuterna när jag sätter mitt betyg. Jag låtsas som att de inte finns och sätter därför:
Silicon Avatar börjar lika moraliskt som det brukade vara i gamla slasherfilmer där sexuell frihet genast bestraffades med döden, fast i det här fallet hinner ingen ens ligga. Riker har bara blivit uppraggad av en av de kvinnliga nybyggarna på Melona. Menande blickar har utbytts. Hon har utlovat en sparad ranson av torkad currykyckling i sitt tält – vilket antagligen är kod för något riktigt perverst med tanke på Rikers ansiktsuttryck när hon säger det. Men när sexträffen till sist är spikad hörs plötsligt ett märkligt ljud från skyn, och kristallväsendet börjar förvandla den grönskande planeten till aska och grus.
Det visar sig att Karrs son var en av de som dog på Datas hemplanet. En hel del dålig stämning uppstår när hon inte litar på Data på grund av hans äldre brors roll i massakern på deras hemplanet, något som i vanlig ordning inte rör Data i ryggen (är det någon del av honom som verkligen inte är mänsklig så är det förmågan att aldrig känna sig kränkt). När det sedan visar sig att Data har Karrs sons loggar och dagboksanteckningar lagrade i sina minnesbanker så slår Marrs skepsis över till ett lätt förvirrat tillstånd där hon börjar se på Data som ett slags reinkarnation av sonen. Scenen där Data börjar tala med sonens röst är väl den som jag kommer att minnas från det här avsnittet. Tillsammans lyckas i alla fall hon och Data komma på ett sätt att spåra varelsen, och det är nu som veckans moraliska dilemma formuleras.
Det verkar som om kollen på personalen inte är den bästa inom Stjärnflottan. Det här är 
Ensign Ro är något så ovanligt som ett inkännande avsnitt om terrorism. Manusförfattarna själva har sagt att bajornaerna i Ensign Ro inspirerades av en rad folkgrupper som på olika sätt befann sig på flykt eller var utan ett eget land – kurderna, palestinierna, judarna på 40-talet, båtflyktingar från Haiti – men tittar man på nätet hur avsnittets tolkats så verkar det ändå som om de flesta bestämt sig för att det här är en ganska tydlig kommentar kring konflikten mellan Israel och Palestina. I Star Treks universum heter det fördrivna folkslaget alltså bajoraner, och är på flykt från sin hemvärld efter att den blivit annekterad av de onda cardassierna. Men utifrån sina tillfälliga flyktingläger och tillflyktsorter så finns det en nationalistisk rörelse som planerar och genomför terrordåd mot cardassierna. Vi får till och med besöka ett flyktingläger där den nya besättningsmedlemmen på Enterprise, Ro Laren, ger glimtar av sin uppväxt som flykting.
Jag har förstått att det är avsnittet också bildar grunden för nästa avknoppning i Star Trek-franchisen, Deep Space Nine, som drar igång drygt ett år efter att det här avsnittet visats. Dessvärre verkar det inte som om jag får se mer av terroristledaren 
Själva handlingen går i korthet ut på att Enterprise möter upp ett rymdskepp som tillhör folket som kallar sig själva för Tamas barn. Trevliga, tekniskt avancerade – men helt obegripliga då de helt och hållet talar i metaforer och aforismer. I stort sett allt de säger är hänvisningar till deras egna myter, legender och historier. Och det blir inte lättare för Picard när tamariernas kapten bestämmer sig för att de två ska lösa problemet på egen hand – strandsatta på en planet där det finns ett farligt elektriskt monster. Male bonding på en helt ny skala, liksom. Förutom en hel del självklara invändningar kring tamariernas språk (hur kan ett sånt folk ens prata sig samman om hur man konstruerar ett rymdskepp? eller den svindlande svårigheten i vad det är man säger för att få en tamarier att skicka saltet under en måltid) så blir det här en rätt rolig tankenöt – både för Picard och besättningen i avsnittet och för oss hemma i tv-soffan. Rolig, intressant och väldigt absurd.
I mitt tycke är det är osannolika avsnitt som det här som lite är poängen med Star Trek. Visst brukar amerikanska tv-serier ofta flippa ut efter några säsonger, 
Jag förväntar mig att nu börja förstå massor av star trekiansk insiderhumor som tidigare gått mig förbi, och med lite snabb googling hittar jag också några försök att 
Stackars Worf. Här har han gått och längtat efter att få bli en del av den klingonska gemenskapen under hela sitt liv, men när han väl får chansen så inser han att han inte hör hemma där. Vissa delar av det här avsnittet skulle man kunna kalla för en extrem skildring av begreppet 
Avsnittets andra intressanta spår är den androidfobi som Data möter när han tillfälligt ska ta över befälet på federationsskeppet The Sutherland. Eftersom jag den senaste veckan klämt Isaac Asimovs Jag, Robot så blir jag förstås mer och mer nyfiken på Datas programmering. Det vill säga hur mycket av Asimovs tankar som finns i bakgrunden i skapandet av Data, finns 
Del två styrde inte direkt upp Redemption Tvärtom, det här var ett sämre avsnitt än det första. Och jag är fortfarande förbryllad över en del saker. Kanske är jag trög, men hur kan Tasha Yars dotter (om än en Tasha Yar från ett alternativt universum) vara vuxen i det här avsnittet? Det måste vara någon detalj i tänket här som jag missat. Och precis som en del av er skrivit i kommentarerna, det känns så uppenbart att man inte vill något med den här rollfiguren, Sela, mer än åstadkomma en chockeffekt. En annan sak som irriterar mig lite är det faktum att romulanerna fortfarande försöker mörka sin infiltrarion av den klingonska flotten. Visst, de är kanske inte beredda på att gå ut i en öppen konflikt med Federationen och Stjärnflottan just nu, och försöker istället mygla och manipulera för att få allierade och bundsförvanter. Men med tanke på att Federationen bara hade en handfull skepp i rätt kvadrant, så är det ändå förbluffande att romulanerna lämnar sina klingonska allierade i sticket på det här sättet vid minsta lilla motstånd.
Det blev för många ointressanta intriger i det här avsnittet, alldeles för mycket av poänglös katt- och råtta-lek. Och inte ens Worfs plågsamma kulturkrocksinsikter var särskilt rörande. Avsnittet kändes mer som en transportsträcka där man desperat försökte lösa upp alla de intrigtrådar som startades i det första avsnittet av de två. Sedan hade jag ju gärna sett att klingonerna på sikt styrde upp sin interna mötesordning, så att det inte behöver bli knivslagsmål och avrättningar stup i kvarten.