Någon i Star Trek-crewen tyckte tydligen inte att det här med kollektiva minnesförluster utforskades tillräckligt grundligt i Clues (för exakt en säsong sedan). Eller så har hela författarkollektivet också haft en gemensam minnesförlust och glömt att man redan skrivit ett avsnitt om en kollektiv minneslucka ombord på Enterprise. Fast, okej, om jag ska vara lite snäll så är det här ju det fördjupade blackoutavsnittet. Det där ingen kommer ihåg vad de heter, eller vilken rang de har, eller ens vad Stjärnflottan eller Federationen är. Men de minns fortfarande hur de ska utföra sina jobb, eller i Rikers fall, hur man spelar trombon och hånglar. Och även om Picard inte har en aning om att han är befälhavare ombord, så hindrar inte det honom från att tycka att han vet bäst om ungefär allt
Att våra välkända rollfigurer nu inte längre vet vem de är öppnar förstås upp för ett antal lustifikationer, som att Worf tror att han är kapten på Enterprise grund av det fina bandet han har över bröstet (Vad är det för band egentligen? Det har de inte ens berättat i serien alls vad jag minns). Eller att Data funderar på sitt ursprung och fantiserar om en planet där alla är som han (hjärtskärande). Givetvis står det även erotiska komplikationer på menyn – Riker och Ro som alltid bråkar blir utan sina minnen genast ett passionerat kärlekspar.
Som tankeexperiment är det här lite roligt, men själva motivet i intrigen känns väldigt krystat. Så pass osannolikt att man till och med måste lägga till en disclaimer i manuset där man kommenterar det hela. För bakom minnesförlusten, kortslutningen av skeppets styrfunktioner och raderandet av filer i huvuddatorn låg en varelse av den satarranska rasen som ville använda Enterprise för att radera ut sina fiender – Lysianerna.
PICARD: The Lysians have identified Commander MacDuff as a Satarran, an alien race that’s been at war with the Lysians for decades. I have conveyed our deepest regrets to the Lysians over the tragedy of their lost ship and crew.
RIKER: With all the power that MacDuff had to alter our brain chemistry and manipulate the computers, it’s hard to believe he needed the Enterprise.
PICARD: The Satarrans’ weapons technology is no more advanced than the Lysians’. One photon torpedo would have ended their war.
RIKER: It almost did.
Hur kunde en ras med så här mäktiga telepatiska krafter och teknisk know how inte avgöra kriget själv? Jo, de var helt enkelt kassa på att bygga bomber. Okej, med tanke på att vi träffade en kvinna som fejkade att hon var en uråldig gud för någon säsong sedan så kanske det här inte är det konstigaste vi sett i Star Trek hittills. Och som vanligt är det inte särskilt svårt att veta vem boven i dramat är, vi vet ju att Riker är försteofficer trots allt – även om alla andra glömt bort det.
Som vanligt är det Picards intuition och höga moral som sätter satarranens plan ur spel. Picard skjuter inte på obeväpnade, även om det sitter någon intill honom som skriker att han borde göra det. Jo, eventuellt kan han tänka sig att det är rimligt att skjuta den som skriker i hans öra. Kanske är det här slutligen den största subgenren inom The Next Generation – Picards intuition? Det känns som om den här säsongen sakta håller på att bromsa in. Manusförfattarna är mer sugna på att konstruera intressanta tankeexperiment än skapa riktig dramatik och drivna manus. Men vid det här laget är jag så fast i Star Trek-träsket att jag tycker att det här är underhållande. De vid det här laget välkända figurerna utsätts för nya prövningar i varje avsnitt, och det intressanta blir hur vägen fram till den ofta ganska givna upplösningen ter sig. Snällt, mjukt och lite sömnigt. Men jag hade det ganska kul medan jag tittade. Att jag somnade mitt i berodde nog snarast på sömnbrist. Eller?
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 216 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag kan inte låta bli att hålla med om mycket av det du skriver, men samtidigt så tyckte jag faktiskt lite bättre om det här avsnittet än vad du gör. Förmodligen har det med det pusslet som jag tycker att avsnittet kretsar kring. För, precis som du nämner, så vet tittaren från början vem det är som inte hör hemma och att allt kommer att lösa sig till slut. Därmed så blir det intressanta i avsnittet snarare; Vem är han? Varför gör han det här? Hur kommer de att lösa det här? Hur skulle jag reagera i den här situationen, baserat på den informationen som de har till sitt förfogande? Precis som du så tycker jag också att det är lite kul att se hur alla kommer överens nu när de inte minns vem de är. Det blir en ny dynamik inom besättningen och en ny vinkel att betrakta rollfigurerna utifrån. Någonting i hela det här pusslet drar i samma strängar som mysterium-avsnitten som jag tycker så mycket om, så det är kanske inte så konstigt att jag tycker att det här är ett väldigt kul och underhållande avsnitt. 8/10.
Det negativa med avsnittet är att även jag ser det som en ganska isolerad händelse i universumet och båda de här raserna dyker aldrig upp igen, med ett litet undantag för att Satarranerna nämns lite kort en enstaka gång till i TNG. Dessutom är den här premissen med hur Satarranerna är så otroligt långt fram på ett enda område (att väldigt noggrant ta bort eller manipulera minnen hos både humanoider och datorer) väldigt långsökt. Vilken tillfällighet.
Å ena sidan så är det annars något som folk instinktivt brukar tänka alldeles för simplistiskt om, att en ras eller civilisation har en kunskapsnivå. En vetenskaplig nivå. Men egentligen har man ju många olika nivåer, beroende på många olika faktorer och tillfälligheter i ens historia. Man kan vara väldigt långt framme på militär teknik, men väldigt långt efter inom annat, etc. Problemet här, som jag ser det, handlar snarare om att det är en enorm skillnad på deras kunskapsnivå på det här området jämfört med det mesta. När man lär sig mer och mer om hur saker fungerar så tenderar det att spilla över på närliggande vetenskapsområden. Bara för att vi kategoriserar de som olika områden så innebär det inte att de är isolerade från varandra. Så, visst, det är lite långsökt här och där för att få till själva premissen.
Idén till det här avsnittet kom faktiskt från en av flera olika idéer till avsnitt som de arbetade med i S04, där minnesförlust var temat. Till en början var tanken att en ras skulle använda de här metoderna var att hitta soldater till sitt krig, men det ändrades något på vägen. Piller tyckte att det var lite synd att så var fallet, då han tyckte att avsnittet inte nådde upp till potentialen som den premissen hade.
Tydligen så krediterades han inte för avsnittet, men det var tydligen Joe Menosky som gjorde mycket av arbetet på avsnittets teleplay.
En liten rättning, om jag inte själv har förstått det fel, men Satarranerna hade väl inga telepatiska krafter? Som jag minns att jag alltid tolkade avsnittet så hade de någon teknik som kunde åstadkomma väldigt specifika minnesförluster. Det var väl det som hände när Enterprise skannades i början på avsnittet?
Angående Worfs band över bröstet; Jag minns inte riktigt om de har förklarat den i TNG. Det känns som om de bör ha nämnt den vid något skede. Klingoner använder tydligen den här typen av band av två anledningar. De används för att fästa och bära runt vapen på. Så klart. De används också för att symbolisera att man tillhör ett nobelt hus inom det Klingonska Imperiet, då de fäster husets symbol på den. Om du tittar på bilden du har i recensionen på Worf så ser man att det är något fäst på bandet mellan hans bröstkorg och axel.
Jag förstod aldrig om det var teknik eller en mental förmåga – men du har nog rätt. Det var så sjukt långsökt att en maskin skulle kunna blockera vissa typer av minnen bara? Lättare att köpa en mental förmåga för mig.
Det här är ett avsnitt jag verkligen gillar men det kan vara för att jag förutom att vara ST fan öär lajvare också, det här är en fantastisk ide att sno till ett lajvscenario. 8/10 (Lite märkligt dock att Worf väl är den ende klingonen vi ser med ett sådan där band?)