A matter of time. Det med den lögnaktige tidsresenären.

tng matter of time

Lite bortskämd nu, inser jag. Har inte haft lust att skriva om det här avsnittet för att det kändes så…ordinärt. Det har tydligen inte varit helt nyttigt för mig att se legendariska dubbelsavsnitt med Spock, eller den sjätte långfilmen (som ska bli nästa blogginlägg). I jämförelse med de där grejorna så var A matter of time högst alldaglig. Tydligen så till den grad att jag nästan tog en veckas blogguppehåll.

tng matter of time 2Veckans alien i Star Trek är den här gången en människa, om än från framtiden. Berlinghoff Rasmussen är en tidsresenär och historiker som rest tillbaka i tiden för att iaktta arbetet ombord på Enterprise under en kommande händelse. I alla fall är det vad han säger när han bara dyker upp ute i rymden, och sedan teleporterar sig ombord på Enterprise. Picard och manskapet är egentligen fullt upptagna med att försöka rädda kolonin Penthara IV där ett meteornedslag lett till en till synes oändlig vinter, men när Rasmussen säger att framtidens historiker känner till dem och deras arbete så växer de plötsligt några centimeter. Manskapet ombord på Enterprise blir liksom lite till sig. Det är som att de får en utanförblick på sig själva – och gillar den. Jag tror att de där självgoda minerna är den bästa grejen med hela det här avsnittet. .

tng matter of time 4Givetvis har besättningen massor av frågor om framtiden som de vill ställa till Rasmussen, men han avvärjer dem alla och hänvisar till att han kan förändra framtiden om han börjar berätta om den. Vi tittare förstår däremot att något skumt är på gång redan första gången Rasmussen är ensam ombord på Enterprise. Då visar han nämligen  sitt sanna jag, en sammanbiten och känslokall min, typ. Misstankarna om fuffens förstärks ytterligare när vi ser att Rasmussen plockar på sig och snor olika föremål ombord. När han slutligen försöker kidnappa Data så blir det uppenbart för alla att det är något allvarligt i görningen. Lyckligtvis har också Picard anat ugglor i mossen. Vad Rasmussen underskattat är den pedantiska ordning som råder ombord, det går inte att sno med sig en phaser utan att det märks. Det uppdagas till slut att Rasmussen egentligen kommer från det förflutna, och att hans plan är att föra med sig en rad föremål tillbaka till sin tid, och sedan hävda att han uppfunnit dem. Själva skytteln hade han snott från en tidsresenär från framtiden.

tng matter of time 3Avsnittet slutar med att den stulna rymdskytteln som Rasmussen kom med åker tillbaka till det förflutna, medan han själv får stanna kvar i framtiden för att sona sitt straff. Nu var det ju en vecka sedan jag såg det här avsnittet, men jag minns det som att Johannes som jag såg avsnittet med gillade det här mycket mer än jag. Framför allt tror jag att han gillade slutet, och så levde han sig in i paniken Rasmussen måste ha känt när han insåg att han aldrig skulle få resa tillbaka hem, utan nu var fången i framtiden. Själv så tyckte jag att intrigen var lite för urvattnad. Egentligen tror jag att avsnittet hade blivit bättre om bihandlingen med Enterprises försök att rädda kolonin från den eviga snöstormen hade fått vara huvudhandling i stället. Där var det i alla fall dramatik på allvar, medan Berlinghoff Rasmussen egentligen bara var en simpel snattare från det forntiden.

Betyg: 5/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 211 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

3 thoughts on “A matter of time. Det med den lögnaktige tidsresenären.

  1. LDL says:

    Välkommen tillbaka. 😉

    Jag håller på det stora hela med mycket av det du säger om avsnittet. Ändå ger jag det lite bättre betyg. 7/10.
    Avsnittet i sig är okej, men därpå är det något i hur Rasmussen spelas av Matt Frewer som jag gillar. Jag tycker att han gör det bra, även om jag undrar om det inte hade varit bättre om de hade skrivit honom så att han faktiskt verkade trovärdig. Tittarna är inte korkade, de kan hantera det. Det känns som om det blev lite väl tydligt väldigt tidigt i avsnittet att något inte stämde med Rasmussen. Ändå finns det delar av avsnittet jag gillar. Hur besättningen blev så stolta över sig själva att de bara accepterade allt Rasmussen berättade för dem. Scenen där Picard ber Rasmussen om hjälp med sitt beslut och de diskuterar fram och tillbaka om han borde berätta vad som är rätt val eller inte. Visst, iom att vi vet att Rasmussen inte vet själv så tappar väl scenen dilemmat från Rasmussens perspektiv, men jag fastnade snarare på att Picard faktiskt försökte fuska så. Picard som brukar vara så etiskt korrekt. Picard som brukar vara vis och tänka på helheten. Picard som brukar vara en man med integritet. Här försöker han alltså ta en genväg, som han klart och tydligt inte bör ta. Lite konstigt, tycker jag.
    Annars tycker jag att handlingen också faller lite på själva premissen till viss del. Därmed köper jag det aldrig helt och hållet. Det är en sån där situation där våra hjältar måste vara lite inkompetenta för att saker ska kunna hända. För visst måste de väl förstå att en tidsresenär från framtiden inte kan lägga sig i och påverka saker? Det är ju just det han gör. Bara att de är medvetna om honom, att han får de att tro att något stort är på väg att hända och att han interagerar med besättningen påverkar ju redan det hur saker utspelar sig. De måste väl förstå att något inte stämmer, att det aldrig skulle tillåtas av de som styr saker i framtiden?
    För övrigt förstår jag precis vad Johannes ska ha menat där på slutet, fast samtidigt så har man vid det laget ingen vidare sympati för Rasmussen. Så…jag är inte alltför ledsen för honom ändå. 😛

    Avsnittet skrevs av Rick Berman, som tyckte om de olika tidsrese- och tidsparadox-avsnitten som de gjort hittills och som alltid hade funderat på just den här premissen. Det här ska ha varit det sista avsnittet i TNG som Berman krediterades för att ha skrivit.
    Rollfiguren Rasmussen skrevs först med Robin Williams i åtanke. Robin Williams som tydligen ska ha varit ett uttalat fan av Star Trek. Det kom dock att krocka med en av hans filmer, och då valde han filmen istället. Men jag tycker som sagt att hans ersättare, Matt Frewer, gjorde det bra i rollen. Men den utgångspunkten när det gällde skådespelaren förklarar kanske bättre än något varför detta var ett förhållandevis mycket lättare och mer komiskt avsnitt, jämfört med vad vi vant oss på sistone.
    Piller ska ha tyckt att timingen för ett avsnitt i den här stilen var perfekt här, efter det mörkare Unification-avsnitten.

    Like

  2. Hoffa says:

    Om Unification-avsnitten hade varit mörka ändå. I bland blir det komiskt när man får veta vet vad de som låg bakom något mediokert trodde att de åstadkommit.

    Like

    • LDL says:

      Jo. Sant.
      Fast jag tycker att man kan se lite vad de var ute efter med Unification ändå, och det är väl mörkare än vanligt. För TNG iaf. Jag tror att vad de försökte åstadkomma i teorin med Unification påminner en del om vad de gjorde med ett framtida avsnitt i två delar… Jag kanske ska vänta tills dess med att säga om jag tycker att det då gjordes bättre eller inte. 😛

      Jag kan se hur författarna och de övriga bakom produktionen av serien ibland har en annan syn på saker och ting än tittarna som bara ser resultatet. När det gäller författarna så fastnar de oftare på erfarenheten att skriva ihop avsnitten och på vad idéerna bakom avsnitten var.

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s