Det är alltid lite märkligt när avsnitt på samma tema kommer i skov. I förra avsnittet, New ground, blev Worf lite paff när han plötsligt stod inför uppgiften att uppfostra sin son. I det här avsnittet, Hero worship, hamnar Data i en liknande situation. Bägge männen handleds dock i sin ovana roll av Troi. Men om New ground kändes svagt och oinspirerat så tar man ut svängarna på ett helt annat sätt i det här avsnittet.
När Enterprise hittar det försvunna forskningsskeppet Vico så finns det bara en överlevande, den lille pojken Timothy,
som ligger fastklämd under en massa järnskrot. Data räddar honom, och i och med det blir den nu föräldralöse pojken präglad på Data. Så pass obsessed att han efter några dagar hävdar att han själv är en android, och imiterar Datas ordval, utseende och uppförande – inklusive hans små ryck med huvudet. Troi ser det hela som en reaktion på allt dramatistk som hänt, och att det är bra för pojken att under en kort period fly in i en identitet där man inte kan känna några känslor.
Även om avsnittet bitvis närmar sig barnprogramsnivå (den pedagogiska
scenen där Data förklarar att han gärna skulle vilja känna känslor, till exempel för att veta om mat smakar gott istället för att bara kunna identifiera de olika ingredienserna) så är det här ett barnuppfostransavsnitt som åtminstone innehåller en del förväntningar på rymddramatik. Att Enterprise till slut håller på att förintas av förstärkta ekon av sina egna försvarsmekanismer är väl en fin symbolik kring människans skörhet i stunder av sorg. Det enda som är lite märkligt är att Datas egna försök att skaffa barn inte nämns. Å andra sidan har han ju inga känslor, så man kanske inte behöver bry sig om den formen av trauman för hans del.
Twisten att Timothy också går runt och tror att det är hans fel att Vico gick under är också en fin detalj i plotten, om hur barn kan ta på sig skulden för saker som händer omkring dem. Men främst är det här väl nästan ett hyllningsavsnitt tillägnat Brent Spiner, skådespelaren som gör Data. Imitation är den högsta formen av smicket, säger Data i avsnittet – och detsamma går väl att säga om ett avsnitt som främst går ut på att Spiners rolltolkning imiteras. Men den där sista bilden, på en skrattande Timothy – den kändes som hämtad från Sjunde himlen eller Full House. Den där typen av mysfaktor hör inte hemma i Star Trek, tycker jag.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 213 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiofemte inlägg i årets#blogg100-utmaning.
Jag föredrog att följa Timothy jämfört med Alexander i föregående avsnitt. Han var mer intressant, tyckte jag. Även SciFi-handlingen, om man får kalla det det, var snäppet bättre än i förra avsnittet och de två handlingarna gick ihop på slutet på ett mer naturligt sätt. Men precis som du nämner, det är lite konstigt att de sände två liknande avsnitt på samma tema i följd.
Jag håller återigen med dig. Med andra ord, det var en förbättring jämfört med förra avsnittet, men inte med mycket. 6/10.
Gene Roddenberry gick bort under inspelningen av det här avsnittet och folket bakom produktionen av TNG tog detta ganska hårt. Speciellt Marina Sirtis (Troi), då hennes pappa tydligen hade gått bort exakt 10 år tidigare.
Jag har nämnt Roddenberrys bortgång ganska mycket nyligen, men det är ju en viktig händelse inom Star Trek hur man än vrider och vänder på det. Vi har tidigare nämnt att det kanske var iom hans utträde som Star Trek började bli bättre och hitta en ny identitet, men det kommer nog alltid vara lite oklart om det var fallet. TNG hade ju vid det här laget redan nått en enorm popularitet, samtidigt som vi ju vet att Roddenberry redan sen ett par säsonger tillbaka har varit allt mindre involverad i det dagliga arbetet p.g.a. hans bristande hälsa. Samtidigt ska sägas att även om DS9 fått väldigt många fans med åren (efter att det sändes), så har det mesta som kom efter TNG misslyckats med att återskapa den populariteten som TNG åstadkom.
Annan bakgrundsinfo är att det här avsnittet var ännu ett som regisserades av Patrick Stewart och att Breenerna(?) nämndes i avsnittet. De hade tidigare nämnts i 4×10 The Loss. Det är lite som med Gorn med Breenerna, det känns som om de är med hur länge som helst, men vi får väldigt sällan se dem. I Breenernas fall så får se dem en del lite senare i det här projektet. Men utöver det så nämns de bara.
Med tanke på att det är lite brist på intressant bakgrundsinfo nu på senare tid så passar jag istället på att ställa en fråga till Roger; Har du funderat något mer på hur du ska göra iom början på nästa säsong, Roger? Alltså om du vill varva TNG och DS9 på något sätt för lite mer variation, eller om du fortsätter med bara TNG tills vidare.
Tja, jag har inte riktigt bestämt mig. Är väldigt sugen på att ge mig i kast med åtminstone en säsong av DS9. För visst tyckte du att man skulle ta en säsong i taget av vardera serien, snarare än varva avsnitt för avsnitt?
Tja, jag tror inte att det spelar jättestor roll, serierna är inte speciellt sammanvävda. Men jag tänkte att du kanske känner att det vore kul att få lite variation i tittandet? Dessutom ska det bli kul att se vad du tycker om DS9, då det är den serien som utan tvivel åldrats bäst enligt fansen. 🙂
Generellt så är det som vanligt i Star Trek, det är sändningsordning som är optimalt. Avsnitt-per-avsnitt fungerar minst lika bra som säsong-per-säsong, något bättre rent av eftersom det är närmare sändningsordning. Som sagt, serierna står på egna ben 99% av tiden, så det spelar ingen enorm roll om man tittar exakt varje avsnitt i ordning, eller om man ser en säsong och serie åt gången. Det är kanske någon enskild liten detalj eller scen som kan bli konstig om du tittar i “fel” ordning. T.ex. om du tittar igenom hela TNG S06 utan att också ha hängt med på DS9 S01. Men jag skulle säga att det är relativt små detaljer. Egentligen kan du göra precis hur du vill utan att behöva oroa dig alltför mycket (en positiv sak med mestadels episodisk tv 😉 ). Jag frågar mest för att du tidigare frågat vad som vore optimalt.
Om du inte följer strikt sändningsordning så tror jag att det är bäst att iaf se TNG-avsnitten innan motsvarande DS9-avsnitt. Till exempel, TNG S07E05 innan DS9 S02E05.
Det beror på att om du tittar på sändningsdatumen så påbörjades bara DS9 S01 halvvägs igenom TNG S06. Sen sändes istället DS9 i snabbare takt, så att båda seriernas säsonger avslutades ungefär samtidigt. Även nästa säsong (TNG S07 och DS9 S02) så sändes TNG-avsnitten några dagar innan motsvarande DS9-avsnitt. Så, vid de få gångerna något överlappar mellan serierna så handlar det oftast att man bör ha sett TNG-avsnittet först, följt av DS9-avsnittet.
Dessutom så utnyttjar de förstås att TNG är så populärt och etablerat för att skapa intresse för DS9.
Jösses. ” Att Enterprise till slut håller på att förintas av förstärkta ekon av sina egna försvarsmekanismer är väl en fin symbolik kring människans skörhet i stunder av sorg. ” Den här metaforen missade jag totalt när jag såg avsnittet och den är ju hur uppenbar som helst. I övrigt gillade vi det här också. Jag tror har en grej för barn som får bära sig åt som man kan förvänta sig av ett genomsnittligt barn i den givna situationen. Det är nog inget vanligt intresse men det är rätt ovanligt att barn skildras så i film och tv så för mig drar det upp betyget. Sedan gillar jag ju också att detta är ett av de avsnitt där Troi faktiskt visar sig klara av sitt jobb vilket vi inte sett mycket av tidigare även om det, som jag nämnde i min kommentar till New Ground. blir bättre med det framöver.
Jag landar därför på 7/10.
Hur Startrek påverkades av att Roddenberry släppte kontrollen är kanske inte så entydigt som jag trodde men samtidigt var de säsonger där han var som mest inblandad S1 och S2 vilka ju också är den sämsta delen av TNG. Skulle jag gissa är det en blandning. En del av det som är bra med Startrek är att det är baserat på en utopisk framtidsversion där mänskligheten blivit bättre. Det här är något som Roddenberry höll hårt på och som ST började röra sig bort i från efter Roddenberrys död men samtidigt blockerade Roddenberry också en del idéer som senare visade sig vara framgångsrecept.
Den era då Startrek var som mest populärt infaller ju åren när Roddenberry fått dra sig tillbaka och inte längre kan blockera nya initiativ samtidigt som hans grundvision för Startrek fortfarande sitter i väggarna.