PIC: Broken Pieces. Det där Seven blir t f borgdrottning.

Broken Pieces är SPÄCKAD. Om den förra delen i serien var som en andhämtning, med fördjupning, lugn och plats för känslor och medmänsklighet, så är det som om manusförfattarna den här gången måste ta igen den förlorade tiden och späcka det här avsnittet med information. Får på nytt känslan av att man i första halvan av serien talar i gåtor, och sedan måste proppa in massor med svar när säsongen börjar närma sig sitt slut – lite som i andra säsongen av Discovery, som också var bitvis frustrerande att se på.

Soji och Picard anländer i alla fall till La Sirena, och kaptenen där – Rios – reagerar ytterst märkligt när han ser Soji. Det här får Raffi (måste allas namn börja på r?) att sätta igång en egen liten privatdeckarundersökning. Bland annat frågar hon ut alla Rios hologramkopior samtidigt, en sån där scen som skådisen som spelar Rios måste ha älskat. Varje hologramfunktion har ju olika manér och dialekter – samtidigt som de alla spelas av en och samma person. (En stor grej här är ju då att den maskinansvarige pratar skotska – Scottys ande spökar fortfarande i Star Trek.)

Till sist tränger Raffi sig på hos Rios, som valt att stänga in sig på sitt rum. Där får hon (och vi) höra historien om hur det Stjärnflotteskepp som Rios brukade arbeta på mötte två okända personer ute i rymden. En first contact med en man som kallade sig för “beautiful flower”. Den andra var en kvinna som var en exakt kopia av Soji, men hette Jane. Kaptenen ombord på Rios skepp dödade bägge främlingarna, efter att ha fått en direkt order om det av Stjärnflottan. När Rios ifrågasatte dådet tog kaptenen livet av sig. En tid efter det tog Rios karriär i Stjärnflottan slut. Det här är första gången vi får reda på lite mer om Rios förflutna, och varför han inte längre arbetar i Stjärnflottan. Det är också ganska tydligt att han hann bli lite kär i den där Jane, innan hon blev dödad.

Men det här är inte det enda som Raffi Musiker håller på att forska kring i det här avsnittet. Hon, som sedan androidattentatet på Mars agerat privatspanare och försökt lista ut vad som hände bland alla konspirationsteorier som surrat runt, når äntligen ett slags genombrott. Genom att prata med en av holokopiorna av Rios inser hon att den där “conclave of eight” som hon hört talas om är ett konstgjort solystem. Åtta solar som placerades ut runt en planet för mellan 200 000 och 300 000 år sedan. Och det är på den där planeten som Oh och några medsystrar i romulanernas hemliga hemliga polis – Zhat Vash – tar del av dess samlade minnesbank, en varning om vad som skulle kunna hända om syntetiska livsformer utvecklades. En ström av minnen och information som är så mentalt förödande att de flesta av kvinnorna helt sonika tar livet av sig efter att ha tagit del av dem.

En som klarade av den här upplevelsen hyfsat bra var Narissa Rizzo, den romulanska dubbelagenten som ju tjänstgjort i Stjärnflottan samtidigt som hon varit en del av Zhat Vash. En av dem som däremot blev lite konstig av det hela var hennes moster Ramdha. Vi har sett henne tidigare i serien, som en av ex-borgerna på kuben. Hon som blev tossig när hon såg Soji. Eventuellt var det Ramdhas mentala krafter som kortslöt hela den där kuben när borgerna försökte assimilera henne.

Nå, oavsett de där minnenas förödande intensitet, så kanske man ändå kan få undra lite kring vem som placerat dem där, och varför vissa av bilderna i det flöde av minnen som vi tv-tittare får ta del av känns så bekanta. (Som en bild av Data.) Det måste ju därför, antar jag, vara ett budskap skickat från framtiden. Och på något sätt ha att göra med Control, den onda artificiella intelligensen som försökte ta över galaxen i andra säsongen av Discovery. På något vis hänger de här historierna ihop.

Seven dyker som väntat upp igen. Den här gången på borgkuben efter att Elnor kallat på henne genom en fjärrsignal. (Tydligen tillhörde den där sändaren Hugh). Och precis som en del av er skrev i kommentarsfältet till förra avsnittet, så går faktiskt Seven hela vägen i Broken Pieces och förvandlar sig själv till ett slags lokal variant av en borgdrottning. En roll som hon, lite oväntat, verkar kunna gå in i utan några större problem. Hon styr och ställer, sätter igång en självreparerande funktion på kuben och försöker återuppliva borgdrönare och ta kontrollen över ex-borgerna. Men hon tävlar med Narissa Rizzo som samtidigt försöker utplåna alla rester av borgernas existens på kuben – skjuter ihjäl så många hon kan hitta och låter resten blåsas ut i rymden. Men tydligen kom Narissa inte åt alla, för avsnittet slutar med att helt gäng ger sig på henne och brottar ner henne på golvet. Hon lyckas däremot transportera sig bort från kuben innan de lyckas ta kål på henne.

Ombord på La Sirena har Doktor Jurati nu intagit någon form av pånyttfödd skepnad. Hon har erkänt allt hon gjort, lovat att hon ska överlämna sig till myndigheterna när de kommer fram till nästa rymdstation, och sitter och tittar på Soji som bara en vetenskapskvinna kan se på en android som kan äta, dricka och har en krokig tå. Men kan vi verkligen lita på Jurati? Jag är skeptisk, framför allt när det visar sig att romulanen Narek på nytt fått upp spåret på La Sirena, trots att Jurati neutraliserat sin sändare. Det känns som om det kan finnas fler dolda order planterade i hennes huvud.

Soji och Picard har ett litet djupt moment tillsammans, där de pratar om hennes minnen och vem hon egentligen är. Inget superextraordinärt, men för en gångs skull en stund där de två i alla fall försöker att bonda med varandra. Däremot känns det ju lite naivt när Picard på nytt tar kontakt med Kirsten Clancy (Stjärnflottebossen som är så ful i mun) och på nytt ber om hjälp. Clancy är ju allierad med romulanvulcanagenten Oh. Har Picard på nytt röjt alla sina planer för de som faktiskt är hans fiender?

Det här med att Soji faktiskt under hypnos avslöjat för de androidhatande romulanerna var hennes “hemplanet” ligger (alltså platsen där det eventuellt kan finnas fler syntetiska livsformer) är en detalj som lite får ligga på hold under större delen av det här avsnittet. Först mot slutet börjar romulanerna lämna borgkuben för att bege sig dit. Och då får också Soji lite panik över att tiden börjar bli knapp. Planen på att åka till Deep Space 12 och vänta in skepp från Stjärnflottan verkar heeelt seg och tidsödande, så hon tar kontroll över La Sirena med kunskap som hon inte visste att hon hade, och sätter kursen mot en av borgernas transwarptunnlar (som hon inte visste att hon kände till). Hennes myteriförsök går om intet när kapten Rios visar sig ha en lite speciell override på alla säkerhetssystem ombord på hans skepp. Om han bara sjunger en liten sång så kan han återta kontrollen över skeppet (en säkerhetsfunktion som man ju hade önskat att de olika upplagorna av Enterprise hade haft genom åren). Men efter lite gaggande fram och tillbaka så enas alla inblandade om att åka direkt till syntarnas hemplanet genom den där tunneln. Men överraskningarnas tid är inte över. Där transwarpförbindelsen öppnar sig finns Narek och hans skepp, och han passar på att följa efter dem in i tunneln.

Pust! Förlåt för att jag rapade upp så mycket av handlngen, men var tvungen att sortera mina intryck lite grand. För det var ju mycket som hände. Och samtidigt ingenting. Broken Pieces är så tydligt en uppladdning till de två kommande finalavsnitten. Trots att det här är en serie som i sitt första visningsfönster släpper ett avsnitt i veckan, så är den ändå upplagd som ett jättelångt avsnitt. Och hur amazing jag än tycker att det är med alla omsorgsfulla detaljer, referenser, utspridda fördjupningar och omväxlande innehåll, så är jag ändå lite besviken efter de flesta avsnitten.

Förutom tidsresor så är jag inte heller särskilt förtjust i profetior som dramaturgisk motor. Och den här serien känns väldigt mycket som en berättelse där ingen av huvudpersonerna egentligen själv driver handlingen framåt. De är mer som kugghjul i ett obevekligt maskineri, som när det väl satts i rörelse inte går att stoppa. Lite predestinerat, liksom. Och kanske har allt dessutom utlösts av att någon romulan eventuellt över- och feltolkat en varning som skickats genom tiden. Det kan ju uppstå lite missar i kommunikationen då. Lite som när bokstavstroende följer heliga skrifter.

Trots dessa invändningar, så var det förstås ett rätt tungt avsnitt. Men jag kände mig lite stressad, och det var delvis lite sympatistress för vad som väl ändå måste ha varit allt mer stressade manusförfattare.

Betyg: 8/10

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 8/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 766 tv-avsnitt.