Redan några sekunder in i första scenen inser man att det är något som är fel på Voyagers brygga. Ordentligt fel, till och med. Janeway har nämligen handskar på sig. Svarta skinnhandskar. Ja, ni förstår ju vad det betyder. Att hon är extremt ondskefull. Troligtvis nazist. För det är ju den typen av personer som har sådana på sig inomhus. Såna där sadistister. Framför allt om de bär handskar på ett skepp som är fullt med touchscreens.
Efter att Janeway varit lite vidrig i praktiken också börjar jag gissa på att jag hamnat i ett spegeluniversumsavsnitt, där krigsskeppet Voyager drar runt i deltakvadranten och ställer till med en massa jävelskap. Jag gissade fel visar det sig efter ett tag. Vad jag ser i början av det Living Witness är en hologramrekonstruktion på ett kyrianskt museum. 700 år efter federationsskeppet besök så visar hologrammet hur befälhavaren och besättningen på krigsskeppet Voyager förgiftar den kyrianska befolkningen och avrättar dess ledare. Och de gör det med ett förvridet och förnöjt leende på läpparna. Det som händer är en oväntat blodig följd av att folket som kyrianerna delar planet med, vaskanerna, bett Janeway om lite hjälp i konflikten med grannfolket. Och när hon hjälper till så är hon extremt effektiv och noggrann.
Quarren, en kyriansk historiker, bossar över det där museet, men när han kommer över ett nytt fynd från tiden för Voyagers attack så ifrågasätts hela hans världsbild. Föremålet visar sig vara en säkerhetskopia av Voyagers hololäkare, och hans version av vad som hände när skeppet kom till planeten skiljer sig en hel del från museets.
När den första chocken lagt sig börjar Quarren lyssna på hololäkaren, som också får konstruera egna hologram om vad som hände. Så småningom inser Quarren hur man feltolkat och förvrängt de historiska fynd från Voyager som man hittat, allt för att de ska passa i en specifik politisk kontext. I verkligheten var det kyrianerna som attackerade Voyager, medan det var en vaskan ombord på federationsskeppet som dödade kyrianernas ledare. Det allmänna intrycket av hela situationen är dock att det är kyrianerna som är paranoida och aggressiva i relationen med sitt grannfolk.
Quarrens upptäckter och hololäkarens berättelse får genast oväntat dramatiska följder. Vaskanerna har nämligen alltid beskyllts för att vara de som startat kriget mellan de två folken. Uppmuntrade av nyheterna om att hololäkarens berättelse ifrågasätter den rådande historieskrivningen river en mobb med vaskaner ner inredningen på det kyrianska museet. Hololäkaren vill stänga ner sig själv, eftersom det är mot hans programmering att skapa oro och konflikter, medan Quarren hävdar att sanningen måste fram till varje pris.
Hur man tar sig ut ur det här får vi aldrig se, i stället inser vi att det vi sett fortfarande är en holosimulering på ett museum. Den här gången en rekonstruktion av hololäkarens första tid på planeten, och hur den på sikt blev en början till fred och samförstånd mellan kyrianer och vaskaner.
Grundidén här är superspännande och ambitiös. Att diskutera hur historieskrivning sker, och hur den formas av sin samtid. Hur historiska fakta alltid kan skruvas på för att passa sin tids härskare och makthavare. Eller hur man på olika sätt kan utmåla ett folk som en fiende som totalt omänsklig.
För Star Trek-fans är det förstås nidbilden av Voyager som är det allra roligaste. Att se onda upplagor av Janeway och Tuvok. Kolla in hur Chakotay plötsligt har tatueringar i halva ansiktet och förespråkar kemiskt tortyr, och hur man historikerna fått för sig att hololäkaren är en android. Seven of Nine är dessutom fortfarande en borg i museets simulering, och har en hel liten trupp av medborger som hjälper henne att fajtas mot fienden.
Från början skulle det här avsnittet handla om något helt annat, artificiella intelligensers krav på mänskliga rättigheter. Men under tillblivelsen bestämde man sig för att byta spår och slänga in lite av den då pågående debatten om historierevisionism i stället. Avsnittet är ingen exakt liknelse eller parallell med 90-talets USA, men visst finns här ekon av en lite pressad vit majoritet i USA som plötsligt inser att man placerats i historiens skamvrå. Som hos den här vaskanske besökaren på museet:
VASKAN VISITOR: How can you prove that it’s true?
QUARREN: Take a closer look. The evidence is all around you.
VASKAN VISITOR: Some musty fossils and a recreation? That doesn’t prove anything.
QUARREN: I disagree.
VASKAN VISITOR: You’re trying to blame the Vaskans for all your troubles the way you always do. I don’t have a problem with your species. I have Kyrian friends. But I don’t appreciate seeing my people being portrayed as villains in your little simulation, and I certainly don’t want your history taught to my children.
Men det som känns lite speciellt i det här avsnittet är att det är den minst privilegierade gruppen i samhället vi besöker som tydligen har konstruerat en snedvriden och missriktad, men ändå dominerande historieskrivning. Det är de förtryckta kyrianernas syn på historien som är felaktig i det här avsnittet. Egentligen, verkar avsnittet vilja säga, är de bara dåliga förlorare som försöker hitta någon annan att skylla sitt nederlag på. Jag som trodde att det var vinnarna som skrev historien, inte förlorarna.
Det har ju gått en hel del år sedan det här avsnittet gjordes, men debatten kring historieskrivning och vilka perspektiv man kan se historien ur har ju knappast avtagit. I dagens allt mer polariserade samhällsdebatt tror jag nog att Living Witness skulle gillas mest av de som hävdar att förtryckta minoriteter använder sig av snyfthistorier från förgångna för att på det viset försöka sno åt sig oproportionerligt stor makt och inflytande. Och sett ur ett amerikanskt perspektiv, går det att läsa det här avsnittet som annat än en betraktelse över rasfrågan och diskussionen kring slaveriets historia i USA?
En del tycker det, har verkligen hittat en mängd analyser av olika kvalitet och inriktning. Själv tycker jag att det lite hisnande att eventuellt börja se på Voyager som Star Treks kanske mest reaktionära spinoff-serie. Eller som det står i det här väldigt positiva blogginlägget om det här avsnittet:
Voyager has a decidedly reactionary streak running through it, an awkward tone-deafness on issues of race and identity. Jag hade ju även lite svårt även för avsnittet Retrospect, som ju var lite i stil med “våldtäktsoffer fabricerar minnen”.
Living Witness är ett av de mest omtyckta avsnitten i den här säsongen, ja kanske rentav i Voyagers hela produktion. Själv tyckte jag att den första kvarten var briljant, men att avsnittet sedan tappade i tempo. Den sista twisten var förstås överraskande, men jag saknade nog något ännu mer oväntat och ifrågasättande i det här avsnittet. Något riktat mot den enorma självgodhet som genomsyrar hela tv-serien Voyager. Jag menar, en del av de beslut som Janeway fattat genom serien så här långt har verkligen varit både ologiska och moraliskt tveksamma, och skulle faktiskt kunna återberättas på ett helt annat sätt än som en hjältesaga. Det räcker med att bara skifta perspektiv en smula. Även om jag förstås aldrig skulle gå så långt som att påstå att Janeway skulle bära handskar på bryggan.
Betyg: 6/10
Voyager. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 550 tv-avsnitt.
