TNG: All good things, pt 1 & 2. Avslutningsavsnittet som både är en prequel och återförening.

tng all good things

Det är slut nu! Det är äntligen slut nu!! Ja, förutom en och annan långfilm lite längre fram i tiden, kanske. Men det viktiga här och nu är att jag till sist nått slutet på The Next Generations sju år långa uppdrag. Den första av de tre massiva sjusäsongsserierna är till ända. Över. Förbi. Märks det att jag är mer glad än sorgsen över att jag sett klart på serien?

Det tog mig nästan på dagen 23 månader att komma igenom de 176 (eller om det är 178) avnitten i serien (fast då hann jag också med två säsonger Deep Space Nine, samt några långfilmer och böcker också). Jag tror att ett av skälen till varför det tagit sån tid att komma igenom The Next Generation är att det ofta känts som om man inte riktigt visste vart vi var på väg. Alltså, på ett plan är det så i serien – resandet med Enterprise sker på måfå och det verkar inte finnas något stort, övergripande uppdrag att hålla sig till. Inte ens det där gamla, att söka kontakt med nya livsformer, tar upp särskilt mycket av speltiden. På ett annat plan stämmer det också in på hela serien. Vi hade de första, svajiga, Roddenberry-styrda åren. Vi har gisslet med de avslutade avsnitten, vilket lett till att man inte vågat, velat eller orkat fatta beslut som skulle få konsekvenser för framtida säsonger (se förhållandet mellan Worf och Troi, till exempel). Det är också en serie som redan från början sattes i en tvångströja med begränsningar och arv från sina föregångare, och som aldrig riktigt lyckades skaka av sig självbilden om att man ska ge en en optimistisk och positiv vision om framtiden och mänsklighetens möjligheter – även om det inte alltid blir så bra tv-dramatik.

tng all good things 3Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.

En bra bit in i det här upplägget sitter jag nästan och gapar av förvåning. Efter en rad halvbra avsnitt så nästan osar det av genialitet om det här manuset. Att mitt gamla hatobjekt Q gör en comeback kan jag ha överseende med, han utgör ju trots allt länken mellan seriens början och slut. Plus att det på något vis känns logiskt att den där rättegången som inleddes för sju år sedan skulle kunna få sitt avslut nu. Att det är lite svårt för mig som tittare att i varje klipp genast identifiera exakt vilken tid vi befinner oss i när tidshoppen sker mitt i meningar och sånt där, det tycker jag bara är kul. Jag kan bara tänka mig de olika excelarken som sattes samman för att snabbt indikera var vi befinner oss  i tid – framför allt förstås i skiftena mellan första och sjunde säsongens tidslinjer, som ju är mest lika varandra. Att låta Denise Crosby och Tasha Yar på nytt återvända till serien här kändes ju för en gångs skull helt motiverat, hela hon är ju en väldigt tydlig tidsmarkör.

Manusarbetet kring det sista avsnittet skedde under stor press, samtidigt som alla också ville att det skulle bli något spektakulärt och minnesvärt. Manuset skrevs om in i det sista och många idéer fick strykas helt eller skäras ner på vägen till färdigt avsnitt. Bland annat hade man från början tänkt sig att trycka in även en fjärde storyline om borger i det här avsnittet och en bisarr scen där Geordi och Picard i framtiden försöker stjäla Enterprise från ett museum. Men även utan de ingredienserna så är det här rent strukturellt nog det mest komplicerade som gjorts inom Star Trek-universumet.

tng all good things 2Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.

tng all good things 5Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?

tng all good things 4Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).

Som helhet ett avsnitt som trots vissa problem faktiskt både lyckas förvåna, chocka och irritera, och det är väl en rätt härlig kombination.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 324 tv-avsnitt.

 

 

 

3 thoughts on “TNG: All good things, pt 1 & 2. Avslutningsavsnittet som både är en prequel och återförening.

  1. LDL says:

    Hur mycket kan man inte säga om det här avsnittet? Men jag ska försöka fatta mig relativt kort. Kort för mig iaf.
    Vilket avsnitt! Och framför allt vilket avslutningsavsnitt! Det fångar in seriens ton och teman perfekt, och knyter verkligen ihop serien på ett suveränt sätt genom att använda sig av Q och samma rättegång som de blev hotade med i första avsnittet. Strukturen och komplexiteten på handlingen är dessutom inte helt simpel att få till och det lyckas de, tycker jag. Dessutom får alla de stora rollfigurerna lite tid och plats att visa upp sig från sina bästa sidor. Alla sköter sig bra, men en speciell eloge måste gå till LeVar Burton (LaForge), Brent Spiner (Data) och – självfallet – Patrick Stewart (Picard). Till och med den potentiella relationen mellan Worf och Troi – som det gnällts på att vi inte fått se mer av pga seriens episodiska struktur – och hur Riker skulle ta det utforskas lite, om än i en möjlig framtid.
    Det är i mina ögon inte bara ett toppavsnitt i TNG och Star Trek, men del av dess storhet kommer ju så klart från att det är ett perfekt avslutningsavsnitt för just TNG. Det behövdes verkligen efter S07 där Roger har fått se med egna ögon hur ojämn den var och rent allmänt vilket kvalitetstapp den symboliserar för fansen. Allt mer tror jag att de allra flesta måste ha börjat känna mer och mer ju längre säsongen gick att det var dags nu. Det är dags för TNG att ta slut, det kommer bara gå utför annars. Sju säsonger med uppemot 26 avsnitt i varje säsong får man väl ändå vara nöjd med, trots allt. Jag tycker fortfarande att det var rätt beslut, även om det beslutet givetvis togs långt i förväg, men det här avslutningsavsnittet gör en ändå lite ledsen som TNG- och Star Trek-fan över att det är slut nu. Att vi inte kommer att få se något mer av rollfigurerna (i TV och serieformat) och att det inte kommer bli fler äventyr och avsnitt, inga mer lugna avdelningsmöten i spända situationer, inget mer filosoferande utan att be om ursäkt för det genom att trycka in massa action däremellan, eller just den här speciella känslan som just TNG hade. Även om avsnittet avslutas på en positiv not med att skeppet fortsätter sina äventyr i universumet så får ju vi inte följa med på de längre.
    Det här avsnittet påminde oss en sista gång om hur otroligt bra den här serien har varit när den har varit bra. Höjderna den nådde, hur den fick oss att tänka på allt möjligt, hur den fick oss tro på att saker alltid kunde bli bättre och hur den fick många av oss att sträva efter att delta i det arbetet och försöka ständigt utvecklas på ett personligt plan (som personer. Inga konstiga evolutionsvarianter, tack). Så även om vi accepterar och förstår att det är dags att gå vidare så finns det en del av oss som är väldigt ledsen över att det måste ta slut, en del som gärna hade vadat igenom de dåliga avsnitten (allt färre efter de första säsongerna) och alla de som var någonstans mittemellan på betygsskalan för att då och då få mer av avsnitt som når de höjderna igen. Därför är det kanske inte konstigt att fansen alltid har hållit den här avslutningen väldigt högt, samt att kritiker och recensenter väldigt ofta har haft med den på listor över de bästa avslutningsavsnitten någonsin ända sen det sändes.
    Dessutom så innehåller ju avsnittet mot slutet av det hela en typ av scen som Roger verkligen har älskat under seriens gång; pokerscenen. 😀 Nä men, jag tyckte den här scenen faktiskt var bra då den hade väldigt mycket mening. Den visade ju hur den superprofessionelle Kapten Picard, efter åratal av att isolera sig och hålla sig lite på avstånd från de han jobbar med, bestämde sig för att de var vänner som han skulle sakna om de inte lägre var där en dag. De var personer han alltid kunde lita på och han valde istället att spendera tid med dem medan han fortfarande kunde.
    10/10. Hur skulle det kunna bli något annat? Visst finns det väl några småproblem och några små logiska hål i handlingen, men det är inget jämfört med allt den får till på ett bra sätt. Ett underbart fint och väldigt bra avsnitt att avsluta TNG på. Ett avsnitt som resonerar inte bara inom TNG utan genom hela Star Trek.

    Serieavslutningen hade ju givetvis diskuterats flitigt i över ett år i TNGs författarrum. Man hade idéer som absolut ville försöka ha med, som att ha med Q och knyta ihop det med TNGs början på något vis, samt att ha med ärkefienderna Borgerna. Men även under S07s gång så blev inte diskussionerna mycket mer konkreta än så fram tills att det var dags att skriva något. Del av anledning till det är förmodligen att alla förväntade sig att de högsta hönsen bland författarna, alltså Piller och Taylor, skulle ta sig an det sista avsnittet i serien. Dessutom var ju Echevarria och Shankar ganska slutkörda efter att ha tagit ett enormt ansvar och arbetet hårt under S07, samtidigt som Brannon Braga och Ronald D. Moore alltså fortfarande varvade serien med att skriva den första TNG-filmen. Men det blev inte Piller och Taylor, till de övrigas förvåning, utan även detta uppdraget gick till Braga och Moore.
    Braga och Moore har otaliga gånger berättat att de blev lite förvånade av detta och hade inte alls tänkt ut något speciellt. Istället blev det att de var tvungna att skriva ihop det här viktiga avsnittet samtidigt som filmen tekniskt sett fortfarande hade högre prioritet. De jobbade länge med filmen, medan serieavslutningen bara tog några veckor till en månad. Ironiskt nog tyckte många att avsnittet blev suveränt, medan filmen var lite av en besvikelse. Braga och Moore har själva många gånger erkänt att de ibland blandade ihop de två sakerna som de arbetade på samtidigt, men att det med facit i hand var avsnittet som blev bäst. Braga har själv sagt att det här möjligtvis kan ha varit det bästa avsnittet han någonsin har skrivit (eller iaf fram till den kommentaren).
    Man bestämde sig iaf tidigt att man ville ha med Q och använda honom för att hoppa i tiden och knyta ihop början och slutet på serien. Precis som Roger nämnde så försökte man alltså att få in även Borgerna genom att ge de en egen tidslinje som skulle hoppas till där Picard var Locutus of Borg under slaget vid Wolf 359 och till slut blev räddad av Hugh från 5×23 I, Borg. Den här idén, borgernas medverkan och hela den tidslinjen fick dock strykas på order från Piller, då han tyckte att det var bättre att begränsa antalet tidslinjer och tidshopp som användes i avsnittet.
    Piller hade även utöver det en viss inverkan i skrivandet, speciellt i andra halvan av avsnittet. Under arbetets gång tyckte nämligen Piller att andra halvan av avsnittet vid den tidpunkten kändes alldeles för vilsen. Som om man inte visste vart man var på väg eller vad man ville åstadkomma. Han tryckte då på Braga och Moore för att de skulle vara mer ambitiösa med det här avsnittet och som förslag för lösningen på problemet i handlingen var det faktiskt han som föreslog att Picard kunde få samarbeta med sig själv i de olika tidslinjerna för att lösa problemet.
    Den första TNG-filmen som Braga och Moore skrev under S07, Generations, började man faktiskt att producera samtidigt som man spelade in det här avsnittet. Skådespelarna fick ledigt i tio dagar efter att avsnittet filmats klart, sen var det dags att sätta igång med filmen.
    Det här är även den ända serieavslutningen i Star Trek, bland spin-off serierna, som inte regisserades av Allan Kroeker. Kroeker kom alltså att jobba på avslutningarna av både DS9, VOY och ENT i framtiden. Anledningen är dock ganska simpel, Kroeker hade vid det här laget inte börjat regissera avsnitt inom Star Trek. Han gör sitt inträde om ungefär 2-3 säsonger.
    Lite kul är att det tydligen fanns en replik i manuset som dock klipptes bort ur avsnittet, där man nämner att Dr. Selar var chefsläkare ombord i piloten medan man inväntade Dr. Crushers ankomst. Dr. Selar var ju en ganska liten rollfigur med väldigt få framträdanden, men som både Roger och andra jag hört/läst recensera TNG har fastnat för lite.
    Som sagt så blev det här avsnittet väldigt väl mottaget. Det nämns ofta på topplistor över de bästa avsnitten i TNG och en av de bästa avslutningsavsnitten av en serie någonsin. Både tittarna, författarna, skådespelarna och kritikerna hade mycket gott att säga om det. Däribland Colm Meaney (O’Brien) och Rick Berman, som menade att det här var den bästa säsongsavslutningen som de någonsin kom att göra. Damon Lindelof, producent på Star Trek (2009) och en av skaparna bakom TV-serien Lost, inspirerades av det här avsnittet när han skrev ett visst avsnitt i just Lost.
    Avsnittet vann även en Hugo Award och nominerades i fyra kategorier till Emmy Awards.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s