Alltså det här avsnittet var värt de dryga tre åren som jag hållit på med det här projektet. Det är det här jag gått och väntat på. Lite äkta tv-serieguld.
Och ingen kunde vara mer förvånad än jag över att det här inträffar i Deep Space Nine, en serie som jag i perioder haft extremt svårt för. Jag har tyckt att skådespeleriet varit dåligt, manusen lite tramsiga och äventyren lite keffa. Men så kom jag äntligen fram till The Visitor. Visste inget i förväg om avsnittet och blev helt knockad. Alltså gråthulkande knockad (en viss del av det känslomässiga engagemanget skulle eventuellt kunna förklaras av att jag druckit ett eller två glas vin innan jag såg just det här avsnittet igår, men det känns som ett precis lika starkt avsnitt när jag tänker tillbaka på det idag).
Förutom att det är ett avsnitt som handlar om kärlek, död, sorg och saknad så är det också en produkt av ett författar- och producentteam som utnyttjar sin kreativa frihet som tv-skapare till fullo. Man lyckas vända ut och in på seriens egna berättarkonventioner, och givetvis får det nog inte full effekt om man ser det fristående. Men för mig som sett varenda avsnitt av serien så här långt så känns skillnaden från de övriga avsnitten stor.
Allt börjar med en rynkig och åldrad Jake Sisko, sisådär 75 – 80 år efter de andra avsnitten i serien. Jake den äldre får oväntat besök den här kvällen, av en ung kvinna med författarambitioner som vill veta mer om hans författarskap. Eller, rättare sagt, on vill veta orsaken till att Jake Sisko avbröt en lovande författarkarriär och helt slutade skriva. Jake den äldre berättar då om sitt livs trauma. Hur hans pappa, kapten Benjamin Sisko, försvann på ett oförklarligt sätt när de var ute och observerade maskhålet utanför rymdstationen. Benjamin träffades av en energiurladdning från skeppets warpmotor som gjorde att han, bokstavligt talat, gick upp i rök.
Sorgearbetet är förstås tungt för den unge Jake Sisko, och det blir inte lättare av att pappa Benjamin återvänder till Jake, om än bara för korta stunder. Hos Benjamin har tiden stått stilla, men varje gång han återvänder är han som vilken skitjobbig förälder som helst (det vill säga tjatar mest om barnbarn). De där besöken gör Jake inte kan släppa tanken på att rädda sin pappa från att vara fången i det där subrymdsfragmentet där hans tidssignatur ballat ur (tror det var så som hans hoppande fram och tillbaka förklarades). Jake bestämmer sig för att skippa skrivandet, och istället satsa helt och hållet på forskning kring pappans försvinnande.
The Visitor har en ovanlig känslomässig mognad för att vara ett Deep Space Nine-avsnitt. Men det handlar inte bara om hur Benjamins försvinnande drabbar Jake och de andra i hans närhet, utan också om hur hans frånvaro får politiska följder. Klingonerna flyttar till exempel fram sina positioner i den här delen av galaxen, och tar till slut över rymdstationen Deep Space 9. Vi får också se hur livet blivit för åldrade versioner av Dax och doktor Bashir, samt en vuxen Nog som lyckats göra karriär i stjärnflottan. Från gammakvadranten har det däremot inte kommit någon invasionsarmé så här långt in i historien.
Under sin berättelse för det unga fanset antyder Jake den äldre antyder mer än en gång att han snart ska dö, och till slut så faller alla pusselbitarna på plats. Han har räknat ut att pappan kommer på besök just den här kvällen. Jake har också en teori som går ut på att om han dör under det där besöket så kommer ett band mellan dem att brytas. I och med det kommer tidsanomalin som drabbat pappan att nollställas, precis som allt som hänt efter Benjamin Siskos första försvinnande. De kommer att vara tillbaka igen på Defiant, i ögonblicket just före den där energiurladdningen.
Även om jag för mitt liv inte kan förstå hur allt som händer kan raderas ut hur historien, så känns det ändå som ett ovanligt elegant sätt att nollställa handlingen så att man inte behöver skriva in den här märkliga historien i den fortsatta tv-serien (även om Benjamin Sisko borde kunna minnas allt).
Rent generellt är jag, som man kanske märker på den här texten, väldigt såld på den här historien. Det är något djupt gripande med hela berättelsen, och serieskaparna vågar nästan hålla den seriösa tonen avsnittet igenom (lite banter mellan de åldrade upplagorna av Dax och Bashir släpper man igenom). I The Visitor känns det för ovanlighetens skull som om alla inblandade faktiskt tar både serien och dess tittare på allvar. Dessutom vill jag ge en eloge till Tony Todd som spelar den vuxne Jake. Han ger liksom ett djup till sin rollfigur på ett sätt som jag ofta saknar i Deep Space Nine. Och det behövs, för en gångs skull tycker jag också att dramat verkligen går fram, och att man lyckas gestalta Jakes utdragna lidande och sorg över det som hänt pappan.
Nej, ska jag klaga på något i The Visitor så är det väl det konstiga ålderssminket, men annars är det här ett vackert och gripande avsnitt som jag faktiskt ger full pott.
Betyg: 10/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 393 tv-avsnitt.
One thought on “DS9: The Visitor. Det briljanta avsnittet där Sisko försvinner in i ett subrymdsfragment och Jake blir föräldralös.”