Det är pre-bokmässetider, och jag sitter och läser böcker om lesbiska kärleksrelationer i stället för att titta på Star Trek. Men mitt i det pressade läs-schemat lyckades jag i alla fall få tillräckligt mycket tid över för att kolla på ett Voyager-avsnitt igår morse. Men jag vet inte om jag var ovanligt morgontrött, för jisses så förvirrande den här historien var. Späckad med information och händelser, men jag är inte helt säker på att jag tyckte att det hela var helt logiskt. Men så blir det kanske lätt i en intrig som omfattar både klingoner och sökandet efter en Messias.
Efter att Deep Space Nine avslutades så har jag tyckt mig märka ett större intresse än tidigare från producenter och manusförfattare när det gäller att knyta Voyager närmare resten av Star Trek-franchisen. Som hela avsnitt som mestadels utspelas på Jorden, eller B’Elanna på besök i klingonernas dödsrike. Prophecy är däremot ett avsnitt med väldigt handfast närkontakt. Voyager stöter nämligen här på en klingonsk farkost mitt i deltakvadranten. Ett skepp som irrat runt så länge (drygt hundra år tror jag) att de fortfarande tror att de är i krig med Federationen,. det vill säga Voyager. Strid utbryter, men under de följande fredssamtalen upptäcker den klingonska kaptenen att B’Elanna är gravid. Han inser snabbt att hon kan vara lösningen på alla hans problem. Skeppet är fyllt med pilgrimer från en klingonsk sekt som följer en profetia som ska leda dem till en frälsare. Men kultmedlemmarna ombord har börjat bli allt mer rastlösa och irriterade över planlösheten i deras färd. Nu lanserar kaptenen teorin att B’Elannas barn är den de letat efter (en rätt så rimlig chansning, oddsen för att hitta några fler klingoner i den här delen av rymden borde ju vara ganska ruttna).
Kaptenen vill vara nära den nya frälsaren, så han spränger sitt eget skepp i luften för att Janeway ska transportera över hela hans besättning till Voyager. Här vädjar han sedan till B’Elanna att spela med i frälsarcharaden, annars kommer Voyagers besättning snart att få ett klingonskt religiöst uppror på halsen (eller säger man halsarna?).
Det kvittar dessvärre hur duktig B’Elanna är på att fejka sin gudomliga utvaldhet, ett gäng klingoner är extremt missnöjda med sin kapten, och planerar att ta över Voyager i stället. Men för att göra det hela ännu lite mer intressant bär en av upprorsmakarna på ett dödligt virus, som han lyckas smitta B’Elanna och hennes ofödda dotter med.
Låter det här mörkt? Allt är faktiskt inte gravallvarligt. De mer komiska mellanspelen står Harry Kim och Neelix för. Kim blir våldsamt uppvaktad av en klingonsk kvinna, men Neelix lyckas avleda hennes uppmärksamhet. Till sig själv! Det visar sig att den godmodige Neelix är mycket mer inne på våldsamt och brutalt sex än vi någonsin kunnat ana tidigare! Eftersom Neelix inte är en del av stjärnflottan antar jag att han inte behöver kaptenens och läkarens tillstånd för att få ligga runt med andra typer av varelser, ett medgivande som Kim tidigare i avsnittet uppmanas att söka av en väldigt pragmatisk hololäkare.
Till sist löser sig allt. förstås. Det visar sig att B’Elannas dotter utvecklat antikroppar mot den där livsfarliga smittan som hololäkaren kan använda för att göra ett vaccin (vilket förstås i sig stärker idén om att det ofödda barnet faktiskt är en frälsare). Samtidigt som kultmedlemmarna går med på att slå sig ner på en obebodd planet där de ska fortsätta att…vänta på en Messias, antar jag.
Just den där kulten verkar ha ett så oklart syfte, verksamhet och metod att jag inte riktigt kan njuta av det här avsnittet. Ena stunden spränger man sitt eget skepp för att följa sin Messias, i nästa stund blir man nybyggare på en obebodd planet. Jag har liksom inga problem att följa med i handlingen så länge det gäller jakten på en frälsare, eller de klingonska myteristernas försök att ta över Voyager. Det är när avsnittet i det närmaste är slut som allt känns lite krystat. Och vad som hände sedan med delta-klingonerna verkar också väldigt oklart. Inte ens en stackars spin off-roman har det blivit. Så vi verkar aldrig få veta om Neelix blir pappa efter Prophecy.
Ett lite väl överfullt avsnitt som inte riktigt mäktade få mig engagerad i klingonernas jakt på en frälsare. De verkade själva, helt ärligt, inte heller vara särskilt intresserade av den där profetgrejen. Så lite konstigt ändå att de inte passade på att lifta med Voyager hem igen.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 650 tv-avsnitt.
