ENT: Unexpected. Det där Tucker blir på tjocken med en alienbebis.

Vad är dealen? 

Att man verkligen måste vara försiktig med varenda liten skitgrej när man träffar aliens. Det kan faktiskt räcka att man sticker ner fingrarna i en skål med telepatiska kuber för att bli på smällen. Unexpected är alltså något av en sedelärande historia om vikten av att hålla på sig, men med ombytta könsroller mot hur det brukar vara. Den här gången är det alltså en karl som blir gravid efter en förhållandevis stillsam dejt. I en grabbig serie som den här får man vara glad för det lilla. och faktum är att det här är det första Enterprise-avsnitt hittills som jag blivit riktigt entusiastisk över (det är i och för sig också bara det fjärde eller femte så här långt i serien, beroende på hur man räknar, så det finns förhoppningsvis många avsnitt till framöver som kan göra mig lite glad).

Allt börjar med att maskinchefen Tucker lånas ut till ett xyrillianskt rymdskepp för att fixa deras krånglande warp-motor, Det här är första gången han är på ett alien-rymdskepp, och upplevelsen är minst sagt förvirrande för honom. Jag blev lite imponerad över hur bra den känslan gestaltades här: Förvirringen, ljuden, röken, lamporna. För första gången i Star Treks historia lyckas man skildra en first contact som känns sjukt konstig, och där allt är så annorlunda att den primitiva människohjärnan inte riktigt pallar med att ta in allting.

Men Tucker pillar inte bara på maskiner under sin tid på skeppet, utan lyckas också hinna med att flirta med en kvinna ur besättningen. De roar sig bland annat med vad hon kallar en telepatisk sällskapslek. Kort efter hemkomsten till Enterprise får Tucker utslag på handleden. Det är bröstvårtor! Och efter en närmare undersökning hittar läkaren en alienbaby som börjat växa precis under Tuckers hjärta.

Vad göra? Skeppet där barnets mor finns har redan dragit iväg ut i världsrymden, och hon verkar inte ens ha lämnat ett mobilnummer efter sig! Efter att ha letat ett bra tag lyckas Enterprise spåra upp xyrillianernas skepp. Det ligger och gömmer sig i eftersvallet till ett klingonskt skepp som de på det sättet snor energi från. För att komma åt xyrillianerna tvingas Archer att tjalla på dem för den klingonska kaptenen, men resultatet blir inte riktigt som han tänkt. Klingonens första reaktion är att avrätta alla på det xyrillianska skeppet utom kaptenen, men Archer lyckas efter idogt medlande fixa till en fredlig lösning: Klingonerna får ta del av xyrillianernas holodäcksteknik mot att de får…överleva. Och Tuckers babymama fixar så att det lilla xyrillianska fostret kan transplanteras in på en annan värdkropp.

Några nya kontakter? 

Xyrillianer heter alltså arten som drar över sina partners genom att stoppa fingrarna i en skål. I det här avsnittet introduceras också deras holodäcksteknik, jag antar att det här är origin storyn till det som senare blir Federationens holodäck.

I det här avsnittet tvingas Archer också inse hur svårt det är att ha ett rimligt samtal med en klingon. Det är bara att glömma allt man lärde sig på diplomatikursen i plugget.

Vårdslöst beteende? Jag tycker inte att man ska slutshamea Tucker här, det är ju faktiskt Ah’len som utnyttjar en oskyldig människohane för sina egna behov.

Personlig utveckling: 

Men i och med det här avsnittet blir Tucker också den första i Enterprisebesättningen som börjar bli tydlig som individ. Från att främst ha framstått som en irriterande provinsiell mansgris så får han i och med Unexpected lite mer nyanser.

Han visar till exempel en ovanligt känslig och fåfäng sida när han sitter och flirtar med xyrillianen Ah’len. Visst är det lite Don Juan-takter hos Tucker, men också en öppenhet som vi inte sett tidigare. Sedan kan manusförfattarna förstås inte undvika lite grabbig humor kring hela mansgraviditeten. Men jag tycker trots allt att det ändå görs med viss känslighet. Som att alla i den här besättningen är medvetna om att de måste kunna acceptera att vad som helst kan hända på deras resa.

Matvanor: Vatten i kubform var en rätt soft innovation. Lite som de där planerna som finns nuförtiden på att göra förpackningslösa vattenpåsar som är ätbara.

Sexytime: Tja, hela avsnittet inleds med Jon Archer tyngdlös i duschen. Nu vet vi i alla fall att han inte hoppat över träningen på sistone.

Och sen är det ju Tuckers flirt som slutar med att han faktiskt blir daterapead – utan att ens märka det.

För övrigt tog det bara några minuter efter att folk på Enterprise hört om holodäckskonceptet inan de började fundera på om man kunde skapa sexsimulationer där.

Transportörtrubbel:

Ordväxlat: (i sjukstugan)

PHLOX: Once the child is born, it may well rely on you in some way to care for it.
TUCKER: I’m the Chief Engineer. I spent years earning that position. I never had any intention of becoming a working mother.
ARCHER: You know, the Doctor was saying that the gestation period will only last another five weeks, six at the most.
PHLOX: You should expect to begin experiencing some unusual symptoms. Hormonal changes mostly, mood swings, heightened emotions.
ARCHER: I suggest you stick with the civilian clothes. Seems to help hide the bulge.
TUCKER: How much bigger is this thing going to get? I’m already the laughing stock of the ship.
(—)
ARCHER: I’d like you to start seeing the Doctor every eight hours. As your delivery date gets closer, he should be able to start figuring out what your postnatal responsibilities might be.
TUCKER: Postnatal responsibilities?
PHLOX: You may very well be putting those nipples to work before you know it.

T’Pol vs Mänskligheten: 3-0. Gissa vem det är som får gå in och rädda Archer och Enterprise när han försöker föra ett diplomatiskt samtal med klingonerna. Jorå. Det var T’Pol som vanligt. När får hon löneförhöjning?

Det här kändes precis som… 

…när Deanna Troi blir gravid i The Child. Där var det ett litet ljusbloss som gör henne på tjocken. Det är dock ett betydligt mer normativt avsnitt än det här.

Jag gillar det lite queera anslaget i det här avsnittet, precis som en lite mer skruvad first contact-skildring än vi är vana vid. Tänk om alla Enterprise-avsnitt hade kunnat vara så här lekfulla, roliga och icke-normativa.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 667 tv-avsnitt.

Extramaterial: Efter att jag sett det här avsnittet drömde jag att jag hade fått magbråck. Sedan drömde jag att jag vaknade och log åt vilka konstiga saker man kan få för sig när man drömmer. Sedan drömde jag att jag gick ut och tittade mig i spegeln. Inte hade jag magbråck, däremot bröstvårtor över hela magen, som på en gris. Har en viss känsla av att det här avsnittet och Tuckers bröstvårtor på armen kan ha lite att göra med den där drömmen.

VOY: Prophecy. Det där Deltakvadrantsklingoner får för sig att B’Elannas barn är deras frälsare.

Det är pre-bokmässetider, och jag sitter och läser böcker om lesbiska kärleksrelationer i stället för att titta på Star Trek. Men mitt i det pressade läs-schemat lyckades jag i alla fall få tillräckligt mycket tid över för att kolla på ett Voyager-avsnitt igår morse. Men jag vet inte om jag var ovanligt morgontrött, för jisses så förvirrande den här historien var. Späckad med information och händelser, men jag är inte helt säker på att jag tyckte att det hela var helt logiskt. Men så blir det kanske lätt i en intrig som omfattar både klingoner och sökandet efter en Messias.

Efter att Deep Space Nine avslutades så har jag tyckt mig märka ett större intresse än tidigare från producenter och manusförfattare när det gäller att knyta Voyager närmare resten av Star Trek-franchisen. Som hela avsnitt som mestadels utspelas på Jorden, eller B’Elanna på besök i klingonernas dödsrike. Prophecy är däremot ett avsnitt med väldigt handfast närkontakt. Voyager stöter nämligen här på en klingonsk farkost mitt i deltakvadranten. Ett skepp som irrat runt så länge (drygt hundra år tror jag) att de fortfarande tror att de är i krig med Federationen,. det vill säga Voyager. Strid utbryter, men under de följande fredssamtalen upptäcker den klingonska kaptenen att B’Elanna är gravid. Han inser snabbt att hon kan vara lösningen på alla hans problem. Skeppet är fyllt med pilgrimer från en klingonsk sekt som följer en profetia som ska leda dem till en frälsare. Men kultmedlemmarna ombord har börjat bli allt mer rastlösa och irriterade över planlösheten i deras färd. Nu lanserar kaptenen teorin att B’Elannas barn är den de letat efter (en rätt så rimlig chansning, oddsen för att hitta några fler klingoner i den här delen av rymden borde ju vara ganska ruttna).

Kaptenen vill vara nära den nya frälsaren, så han spränger sitt eget skepp i luften för att Janeway ska transportera över hela hans besättning till Voyager. Här vädjar han sedan till B’Elanna att spela med i frälsarcharaden, annars kommer Voyagers besättning snart att få ett klingonskt religiöst uppror på halsen (eller säger man halsarna?).

Det kvittar dessvärre hur duktig B’Elanna är på att fejka sin gudomliga utvaldhet, ett gäng klingoner är extremt missnöjda med sin kapten, och planerar att ta över Voyager i stället. Men för att göra det hela ännu lite mer intressant bär en av upprorsmakarna på ett dödligt virus, som han lyckas smitta B’Elanna och hennes ofödda dotter med.

Låter det här mörkt? Allt är faktiskt inte gravallvarligt. De mer komiska mellanspelen står Harry Kim och Neelix för. Kim blir våldsamt uppvaktad av en klingonsk kvinna, men Neelix lyckas avleda hennes uppmärksamhet. Till sig själv! Det visar sig att den godmodige Neelix är mycket mer inne på våldsamt och brutalt sex än vi någonsin kunnat ana tidigare! Eftersom Neelix inte är en del av stjärnflottan antar jag att han inte behöver kaptenens och läkarens tillstånd för att få ligga runt med andra typer av varelser, ett medgivande som Kim tidigare i avsnittet uppmanas att söka av en väldigt pragmatisk hololäkare.

Till sist löser sig allt. förstås. Det visar sig att B’Elannas dotter utvecklat antikroppar mot den där livsfarliga smittan som hololäkaren kan använda för att göra ett vaccin (vilket förstås i sig stärker idén om att det ofödda barnet faktiskt är en frälsare). Samtidigt som kultmedlemmarna går med på att slå sig ner på en obebodd planet där de ska fortsätta att…vänta på en Messias, antar jag.

Just den där kulten verkar ha ett så oklart syfte, verksamhet och metod att jag inte riktigt kan njuta av det här avsnittet. Ena stunden spränger man sitt eget skepp för att följa sin Messias, i nästa stund blir man nybyggare på en obebodd planet. Jag har liksom inga problem att följa med i handlingen så länge det gäller jakten på en frälsare, eller de klingonska myteristernas försök att ta över Voyager. Det är när avsnittet i det närmaste är slut som allt känns lite krystat. Och vad som hände sedan med delta-klingonerna verkar också väldigt oklart. Inte ens en stackars spin off-roman har det blivit. Så vi verkar aldrig få veta om Neelix blir pappa efter Prophecy.

Ett lite väl överfullt avsnitt som inte riktigt mäktade få mig engagerad i klingonernas jakt på en frälsare. De verkade själva, helt ärligt, inte heller vara särskilt intresserade av den där profetgrejen. Så lite konstigt ändå att de inte passade på att lifta med Voyager hem igen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 650 tv-avsnitt.