DS9: Soldiers of the Empire. Det där Worf får en ny farsa.

Man får vänta till den allra sista scenen innan det här avsnittets familjebandstema uppenbarar sig (fjärde avsnittet i rad med familjetematik, faktiskt). För det är precis mot slutet av Soldiers of the Empire som general Martok (han som räddades från Jem’Hadars fängelse) kommenterar Worfs band över bröstet. Det där han bär emblemet som visar att han tillhör Huset Mogh. Och det är då som Martok erbjuder Worf medlemskap i huset Martok. Det är faktiskt den allra bästa scenen i hela avsnittet, rörande och vacker. I övrigt är det här annars en rätt så ljummen historia som handlar om hur man inte ska uppträda som kapten på ett klingonskt skepp. Framför allt inte om besättningen är helt modstulen.

Det här är nämligen historien om vad som händer när Martok får order om att ta befälet på det klingonska skeppet Rotarran. Uppdraget är att leta reda på rymdskeppet B’Moth, som försvunnit nära den cardassiska gränsen. Det här är Martoks första uppdrag sedan tiden i fängelse, och han sätt att föra befäl på är svajigt, reglementesfixerat och defensivt. Inte riktigt den ledarstil som passar sig på ett klingonskt skepp – framför allt inte ett där besättningen förlorat massor av fajter mot cardassierna. Alla i skeppet besättning är missnöjda och bittra, och bara letar efter något eller någon att få ut sin frustration på. Nykomlingarna ombord – Dax, Worf och Martok är enkla offer för den här ilskan.

Det blir mer och mer uppenbart ju längre avsnittet pågår att Martok lider av så pass mycket PTSD efter sin tid i fängelse att han blir helt skakig av blotta tanken på att konfronteras med Jem’Hadar. Det krävs till sist att Worf utmanar honom på knivslagsmål för att Martok ska få tillbaka den gamla stridsviljan. Och det är efter den där fajten, när Martok förstått att Worf låtit honom vinna slagsmålet, som Worf blir adopterad.

Det här är ett ganska tjatigt avsnitt. För att vi ska förstå hur dåligt allt är ombord och hur kass Martok är på att vara kapten så blir det liksom ett antal upprepningar. Det som fascinerar mig mest ombord är inte alla de där buttra klingonerna, utan Dax nästintill totala personlighetsförändring ombord på Rotarran. Hon verkar svinförbannad på Worf nästan från början, och blir ett slags aggressiv besserwisser som hela tiden har massor av synpunkter på vad Worf gör och inte gör. Ett klingonskt stridsskepps motsvarighet till en baksätesförare, liksom.

Förresten, det här att klingonerna sjunger på däck, lite som fulla gamla pirater (även om upphovspersonerna främst tänkte på vikingar), det är faktiskt jättepinsamt. Ville bara säga det.

Som helhet, ett ganska mediokert avsnitt som liksom aldrig lyfter. Lite kul att läsa i min Deep Space Nine-companion att manusförfattaren från början hade en vision om ett riktigt maffigt och djupt existentiellt avsnitt om livet och döden och klingoner. Men fick svaret att varken skådespelare eller teamet skulle klara av något så pass svårt och experimentellt så här sent på säsongen. Det förklarar en hel del. Men inte att nästa avsnitt i den här serien känns både maffigt och existentiellt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 478 tv-avsnitt

DS9: Melora. Det om gravitationsbetingade funktionsvariationer.

ds9-melora-3

Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto smartare blir det. Jag funderar på om man inte rentav kan se Melora som en introduktion till begreppet funktionsvariation – hur det är sammanhanget och förutsättningarna på en plats som gör om en person upplevs som fysiskt fullpresterande eller inte. Som i det här avsnittet när Melora från låggravitationsplaneten Elaysia ska försöka jobba på Deep Space 9. Den för henne höga gravitationen på rymdstationen tynger bokstavligen ner Melora så att hon måste använda rullstol och bära en ställning för att skydda kroppen från den ovana tyngden. Hon, som på sin egen planet är graciös och flyger omkring till synes utan ansträngning, blir på Deep Space 9 en person med funktionsnedsättning. Inte för att Melora låter sig nedslås. Hon är en tuff kaka som nästan aggressivt försöker överbevisa sin omvärld om att hon varken är ett offer eller mindre vetande bara för att hon sitter i en rullstol. En stjärnflotteanställd med crip-attityd, helt enkelt.

ds9-melora-6Lite öppnar man ett slags gravitationsproblematikens Pandoras ask med det här avsnittet. Jag menar, gravitationen måste ju växla oerhört från planet till planet runt om i galaxen. Ändå är det inget som nämnts eller diskuterats som ett praktiskt problem av vikt (pardon the pun) under nästan 300 Star Trek-avsnitt. I det här avsnittet framgår det också tydligt hur valet av gravitation ombord på ett rymdskepp eller en rymdstation kan ses som en demokratisk fråga inom Stjärnflottan. Människor från Jorden verkar generellt gynnas, medan ingen från Elaysia varken vill eller kan tjänstgöra i en organisation där de utsätts för rena rama gravitationsförtrycket. Förutom Melora då, som sammanbitet kämpar vidare.

ds9-meloraPå Deep Space 9 har Melora trots allt en plats dit hon kan ta sin tillflykt när hon inte pallar trycket (förlåt igen). På sitt eget rum, efter jobbet, kan Melora ställa om gravitationen, slänga av sig sin metallställning och bara vara sig själv. Den enda som får se hennes så pass avslappnad är doktor Bashir, som uppvaktar Melora så pass intensvit att han närmar sig gränsen för sexuella trakasserier.

Efter tjat, fjäskande och ganska mycket puppy-eyes så får han till sist komma till och ge Melora en kyss i det som faktiskt är avsnittets mest minnesvärda scen. Hånglet genomförs nämligen när de två svävar tillsammans i nästan viktlöst tillstånd. Men som om hånglet inte vore nog, så erbjuder Bashir dessutom en lösning på Meloras problem. En neurologisk behandling som gradvis skulle anpassa hennes kropp till rymdbasens gravitation. Först är hon förtjust över erbjudandet, men inser sedan att det skulle omöjliggöra för henne att leva som vanligt om och när hon återvänder hem. Eventuellt är det sagan om den lilla sjöjungfrun som till sist avskräcker henne

ds9-melora-5Att avsnittet känns ovanligt insiktsfullt skrivet kan ha att göra med att manusförfattaren Evan Carlos Somers själv satt i rullstol. För det här är ovanligt medvetet skrivet. En annan godbit, förutom den där viktlösa kyssen, är scenen där Dax och Melora pratar distansförhållande inom stjärnflottan. Mest minnesovärd är väl däremot avsnittets b-handling, där Quark hotas till livet av en före detta kompanjon, Fallit Kot – en varelse vars främsta usp är att hans näsa sitter som ett handtag mitt i ansiktet. De bägge intrigspåren knyts dock samman när Melora lyckas övermanna Fallit Kot genom att stänga av gravitationen när han försöker kapa ett av rymdstationens skepp. Ett viktlöst tillstånd som hon ju behärskar betydligt bättre än de klumpiga gravitationsnormisarna.

Det här avsnittet går dessutom att beteckna som något av en revansch för den ofta fyrkantigt skildrade klingonska kulturen, som när vi tillsammans med Bashir och Melora gör ett besök på Deep Space 9:s första klingonska restaurang.  och får njuta av den klingonska kompositören Delvoks njutbara verk. Jag skulle också gärna vilja höra mer av den vulcanske kompositören Delvoks verk.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 286 tv-avsnitt.