Äntligen börjar man flippa ut ordentligt i den här serien också. För jag hade verkligen inte väntat mig att stora delar av handlingen i det här avsnittet skulle utspelas på det skepp som enligt klingonsk mytologi för de fördömdas själar till deras version av helvetet, Gre’thor. En smula oväntat, trots allt.
Det är under en nära döden-upplevelse som B’Elanna får de här mytologiska uppenbarelserna. Det sker när hon är ute på uppdrag och hennes skepp blir skadat varpå hon tappar medvetandet. Det är då hon får visioner om hur inte bara hon själv är dömd till att tillbringa efterlivet i helvetet. Nej, B’Elannas ointresse för klingonsk kultur och religion har även dömt hennes mor till helvetets plågor. Och det kan man ju inte acceptera. Inte när verklighetens morsa befinner sig långt bort i en annan kvadrant, och man inte har en aning om hon faktiskt gått och kolat medan man varit borta. Då kvittar det om alla omkring en säger att man hallucinerat fram de där mytologiska scenerierna, eller har andra mer logiska förklaringar till det man varit med om. Mamma måste alltid räddas!
Så B’Elanna är fast besluten om att återvända till det där klingonska dödsfartyget, även om det innebär att hon måste övertyga Janeway, hololäkaren och pojkvännen Paris om att låta henne försättas i ett tillstånd av akut syrebrist för att kunna ta sig dit. När hon på nytt tappat medvetandet hamnar hon återigen i den klingonska mytologiska världen, där hon förstås befriar sin mamma från den skam som lett till att de bägge skulle förvisas till helvetet. Fast när allt är över säger morsan något som tyder på att hon kanske inte alls har dött. Att de två kanske kan ses igen i alfakvadranten. Vilket förstås gör att det här avsnittet på ett väldigt obestämbart sätt placerar sig någonstans mellan (mar)dröm och verklighet.
Barge of the Dead är ett rätt surrealistiskt avsnitt. Bland annat eftersom man använder sig av greppet med en dröm i drömmen. Det är inte förrän sisådär 20 minuter in på avsnittet som vi som åskådare får reda på att allt vi hittills sett är en dröm. Något som vi kanske i och för sig börjat ana eftersom hela Voyagers besättning hänger sig åt någon form av klingonsk kulturhysteri, som bland annat utmynnar i en temafest där man bland annat serverar replikerat blodvin och levande mat. Och om inte det fick en att bli lite misstänksam så borde kanske scenen där en klingonsk krigare uppenbarar sig på festen och har ihjäl alla där gör en lite betänksam. Ja, förutom det faktum att B’Elanna en stund senare är på väg till helvetet. Drömmen är till och med tvådelad, så först berättar den klingonska krigaren för B’Elanna att allt som nyss hände på Voyager var en dröm. En stund efter det vaknar hon upp i sjukstugan och får reda på att allt som nyss hänt var en dröm.
Ju konstigare desto bättre, tycker jag. Själv var jag extra förtjust i sekvensen där personalen ombord på Voyager försöker övertyga B’Elanna om att Voyager är hennes personligt anpassade version av helvetet. Det ska liksom vara det som är straffet, att få leva på det här skeppet i all evinnerlighet. (En känsla som också måste vara bekant för de som är inne och arbetar på femte säsongen av en tv-serie).
Förutom en inblick i klingonsk mytologi så är ju egentligen allt som händer i Barge of the Dead ett slags extrem självhjälp för B’Elanna. Här tvingas hon konfronteras med sin taskiga attityd mot både morsan och resten av besättningen på Voyager. Och hela resan till det klingonska dödsriket tur och retur verkar befria henne från den ångest som alltid plågar henne. Hennes ständiga försvarsposition, och ovanan att jämt attackera alla omkring henne. På det sättet kan man ju se Barge of the Dead som ett slags fri fortsättning på Juggernaut där Torres dåliga humör är ett huvudtema. Här kommer extremterapin med mytologiska metoder.
Jag gillar ju när avsnitt flippar ut på det här viset. Det känns på något vis som något som sker när alla de “normala” idéerna tagit slut och det plötsligt finns plats för konstiga, skruvade berättelser. Sådana som nästan är lika njutbara oavsett om de är floppar eller mästerverk. Men det skruvade innehållet i det här avsnittet kan också vara ett resultat av att Deep Space Nine-veteranen Ronald D Moore stod bakom det här avsnittet. I den serien kunde ju snart sagt vad som helst hända.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 613 tv-avsnitt.
